söndag 20 december 2009
Önskedröm inför köpenhamnsmötet
Det hela gick snabbare än vad någon anat. Det första som hände var att vi fick släppa bilarna, först den ena, sen den andra, de var ju trots allt inget vi absolut behövde. Man fick ansöka om dispens, men vi enades om att det var för mycket meck med det hela, och gick istället med i en miljöbilspool. Då fick vi även viss ersättning från staten, den ena bilen var ju inte färdigbetald när vi ställde av den. Lite tjafs var det väl med bilpoolen ibland, ungefär som det kan bli i tvättstugor, men på det stora hela funkade det. Och jag var glad att jag valt ett sommarhus som man kunde nå per buss, bussar som numera gick väldigt ofta. Glad, eftersom man ju ibland fick ta sig ut och se till saker och ting. Garaget hade blivit drivhus, och vindturbinen som servade med el, kärvade emellanåt.
Kött var en hårt beskattad vara, och dyr redan före skatt tack vare de nya reglerna för djurhållning, så det blev något vi körde med mest till helgen. Då hade vi nostalgikväll och avslutade med kaffe och någon exotisk frukt, en annan sak man inte gödslade med som förr i världen. Vår dotter tyckte det lät jättekonstigt när jag berättade om hur jag suttit i snabbköpskassa i min ungdom och upptäckt att den näst mest sålda varan var- bananer! Samt att jag hade varit tvungen att dricka kaffe fem gånger om dagen för att bete mig vettigt. Och att jag hade rökt cigaretter, i tio års tid. Hon bara skrattade. För henne var det självklart att saker var som de var. Och lustigt nog blev det väldigt fort självklart även för oss. Vi köpte förändringarna som vi tidigare köpt annat, mobiler, ostronsås och internet.
Vi hade kunnat behålla vår stora rymliga lägenhet fast den kostade en del att värma, delvis genom att vi flera år i rad sålt våra flygrättigheter på nätauktion till folk som ville utomlands och hälsa på släkt och vänner lite oftare. Men detta år hade vi valt att behålla vår flygresa, hyra ut lägenheten och ta dottern med på en långresa i Indien. Jag hade varit där som ung och längtat tillbaka länge, även om jag visste att mycket skulle vara förändrat även där. Allt var inte så där väldigt mycket billigare än hemma längre, och inte lika exotiskt, men å andra sidan skulle hon troligen slippa se skorviga barn i sin egen ålder tigga i gathörnen. Vi tog tre månader. Åker man så åker man.
Volvo-Saab hade snabbt styrt om sin produktion till järnväg och var nu en stor exportör av miljövänliga infrastrukturlösningar och i min gamla hemstad Göteborg hade varvsindustrin återupplivats. Och ibland tänkte jag- varför tog det så lång tid för världen att bestämma sig? Varför kändes det så oändligt svårt att ändra sitt sätt att leva, varför behövde vi hålla på så länge var och en för sig själv innan samhällena tog greppet och började styra utvecklingen åt rätt håll?
Vad var det här nu då? Bara en fantasi om hur jag skulle önska att jag levde om tio år. Om någonting ordentligt kan åstadkommas på klimatkonferensen i Köpenhamn den här gången, något mer än ännu ett urvattnat mjäk.
Kött var en hårt beskattad vara, och dyr redan före skatt tack vare de nya reglerna för djurhållning, så det blev något vi körde med mest till helgen. Då hade vi nostalgikväll och avslutade med kaffe och någon exotisk frukt, en annan sak man inte gödslade med som förr i världen. Vår dotter tyckte det lät jättekonstigt när jag berättade om hur jag suttit i snabbköpskassa i min ungdom och upptäckt att den näst mest sålda varan var- bananer! Samt att jag hade varit tvungen att dricka kaffe fem gånger om dagen för att bete mig vettigt. Och att jag hade rökt cigaretter, i tio års tid. Hon bara skrattade. För henne var det självklart att saker var som de var. Och lustigt nog blev det väldigt fort självklart även för oss. Vi köpte förändringarna som vi tidigare köpt annat, mobiler, ostronsås och internet.
Vi hade kunnat behålla vår stora rymliga lägenhet fast den kostade en del att värma, delvis genom att vi flera år i rad sålt våra flygrättigheter på nätauktion till folk som ville utomlands och hälsa på släkt och vänner lite oftare. Men detta år hade vi valt att behålla vår flygresa, hyra ut lägenheten och ta dottern med på en långresa i Indien. Jag hade varit där som ung och längtat tillbaka länge, även om jag visste att mycket skulle vara förändrat även där. Allt var inte så där väldigt mycket billigare än hemma längre, och inte lika exotiskt, men å andra sidan skulle hon troligen slippa se skorviga barn i sin egen ålder tigga i gathörnen. Vi tog tre månader. Åker man så åker man.
Volvo-Saab hade snabbt styrt om sin produktion till järnväg och var nu en stor exportör av miljövänliga infrastrukturlösningar och i min gamla hemstad Göteborg hade varvsindustrin återupplivats. Och ibland tänkte jag- varför tog det så lång tid för världen att bestämma sig? Varför kändes det så oändligt svårt att ändra sitt sätt att leva, varför behövde vi hålla på så länge var och en för sig själv innan samhällena tog greppet och började styra utvecklingen åt rätt håll?
Vad var det här nu då? Bara en fantasi om hur jag skulle önska att jag levde om tio år. Om någonting ordentligt kan åstadkommas på klimatkonferensen i Köpenhamn den här gången, något mer än ännu ett urvattnat mjäk.
lördag 28 november 2009
En förstklassig baby
Man har sina extravaganser. Det kan handla om mat, kläder, pryttlar. Folk är anspråkslösa och sparsamma vad gäller allt utom en sak. Min är att åka tåg i första klass. Det började några år sen tack vara SJ:s kryptiska prissättning. Plötsligt var en förstklassbiljett lika dyr eller kanske till och med billigare än andra klass. Jag slog till och blev fast, trots att det sedan kostade mer. Eftersom jag åkte en hel del var tågresorna en del av mitt liv jag ville göra så uthärdlig som möjligt. Lite mer benutrymme, betydligt mer syre, gratis kaffe, frukt och tidningar och framförallt mindre oväsen. Inga skolresor, inga hormonstinna tonårsgäng, inga griniga barn. Frid, ro, affärsmän och Svenska Dagbladet. Ahhhhh…
I våras satt jag, höggravid, och hörde hur en kvinna skällde ut en man för att han hade tagit med sin lille son i första klass. Pojken var kanske fyra år och jättesöt. Jag har betalat för att slippa barn, hävdade den stressade kvinnan. Det hade ju jag med, strängt taget, fast SJ inte alls utlovar någon barnfri zon på första klass. Det är något man bara förutsätter. Men han är faktiskt väldigt tyst, försvarade sig pappan artigt. Vi ska försöka att inte störa! Mycket riktigt. De småpratade så tyst och stilla som man kan tänka sig. Även för barn är det lättare att slappna av i en soft och luftig lounge än i en stimmande sardinburk. Jag beslöt att fortsätta åka 1:a klass även sen babyn kommit.
Det gick bra. Visst fick jag en skräckslagen blick från en kostymkille första gången vi klev på, men han hade inget att frukta. De tre första X2000-resorna sov Vendela som en ängel i min famn. Fjärde resan var hon inte sömnig, däremot vagt missnöjd och hade börjat ge ifrån sig ett helt nytt gnisslande läte som inte var så kul. Jag försökte tysta henne med mat men två söndertuggade bröst och tre kräkningar senare fick jag inse att hon inte alls var hungrig. Ingen skällde, men damen som log så hult åt oss när vi klev på tog sitt pick och pack och flyttade en halv vagn bort. Jag förberedde argument av typen ”Och vem tror du ska betala skatt när du är pensionär? Jo, hon!” Men ingen klagade högt, så jag fick inte använda dem.
Även min dotter fick erfara att det är en lyx att resa i vagnarna ett och två. Hon fick min odelade uppmärksamhet, hon fick ta och smaka på vartenda föremål i min handväska, hon fick allt hon sträckte sig efter. Ingen tågvärdinna kunde ha ansträngt sig mer för att göra en passagerare glad, inte ens i första klass. Till slut tog jag henne i bärsjalen och gick fram och tillbaka i vagnen –något vingligt- och nynnade i en timme, tills hon somnade in. Och funderade på hur länge jag kan hålla mig med min lyxvana. När hon börjar tulta runt och glatt lägga sin kladdiga lilla hand på folks datorer och byxknän, och säkerligen gastar i högan sky om jag försöker hindra henne? När får jag sluta spela förnäm och snällt sätta mig i andra klass eller rentav välja tåg med familjevagn, den som är försedd med en hel liten lekplats? Snart nog, skulle jag tro.
I våras satt jag, höggravid, och hörde hur en kvinna skällde ut en man för att han hade tagit med sin lille son i första klass. Pojken var kanske fyra år och jättesöt. Jag har betalat för att slippa barn, hävdade den stressade kvinnan. Det hade ju jag med, strängt taget, fast SJ inte alls utlovar någon barnfri zon på första klass. Det är något man bara förutsätter. Men han är faktiskt väldigt tyst, försvarade sig pappan artigt. Vi ska försöka att inte störa! Mycket riktigt. De småpratade så tyst och stilla som man kan tänka sig. Även för barn är det lättare att slappna av i en soft och luftig lounge än i en stimmande sardinburk. Jag beslöt att fortsätta åka 1:a klass även sen babyn kommit.
Det gick bra. Visst fick jag en skräckslagen blick från en kostymkille första gången vi klev på, men han hade inget att frukta. De tre första X2000-resorna sov Vendela som en ängel i min famn. Fjärde resan var hon inte sömnig, däremot vagt missnöjd och hade börjat ge ifrån sig ett helt nytt gnisslande läte som inte var så kul. Jag försökte tysta henne med mat men två söndertuggade bröst och tre kräkningar senare fick jag inse att hon inte alls var hungrig. Ingen skällde, men damen som log så hult åt oss när vi klev på tog sitt pick och pack och flyttade en halv vagn bort. Jag förberedde argument av typen ”Och vem tror du ska betala skatt när du är pensionär? Jo, hon!” Men ingen klagade högt, så jag fick inte använda dem.
Även min dotter fick erfara att det är en lyx att resa i vagnarna ett och två. Hon fick min odelade uppmärksamhet, hon fick ta och smaka på vartenda föremål i min handväska, hon fick allt hon sträckte sig efter. Ingen tågvärdinna kunde ha ansträngt sig mer för att göra en passagerare glad, inte ens i första klass. Till slut tog jag henne i bärsjalen och gick fram och tillbaka i vagnen –något vingligt- och nynnade i en timme, tills hon somnade in. Och funderade på hur länge jag kan hålla mig med min lyxvana. När hon börjar tulta runt och glatt lägga sin kladdiga lilla hand på folks datorer och byxknän, och säkerligen gastar i högan sky om jag försöker hindra henne? När får jag sluta spela förnäm och snällt sätta mig i andra klass eller rentav välja tåg med familjevagn, den som är försedd med en hel liten lekplats? Snart nog, skulle jag tro.
torsdag 5 november 2009
Hur jag kom till Eskilstuna
Tidningen Folket bad mig skriva om hur jag kom till Esksiltuna.Så här blev det.
Nu återstår bara att lura ut hur jag tar mig härifrån. Äsch, jag bara skojade...
Året var 1996. Jag hade spanat in en jobbannons som fullständigt var jag. De behövde någon som skapade upplevelserum på ett Barnkulturcentrum, som låg i det för mig halvt okända Eskilstuna. Jag ringde och frågade. Man hade ett rum och en liten budget. Och personal? frågade jag. Jaa, svarade mannen i andra änden lite tvekande, det är väl jag, det? Jag vacklade. Min psykolog hade sagt att jag verkade fly från saker och att plötsligt dra till Eskilstuna i det läge som var verkade misstänkt likt flykt. Jag jobbade med insikten att man måste välja och framförallt välja bort här i livet och inte försöka göra allt samtidigt, utan lita på att det går fler tåg. Jag sökte inte jobbet. Det verkade ändå lite för bra för att vara sant.
Åtta år senare dök plötsligt annonsen upp igen. Samma jobb, fast nu på halvtid. Och själv var jag i ett helt annat läge. Jag hade avslutat terapin, haft jobb i Halmstad under tre intensiva år, därpå flyttat tillbaka till Stockholm, frilansat och varit arbetslös, utbildat mig lite till och småjobbat med en massa olika saker. Eskilstuna hade samtidigt flyttat lite närmare Stockholm. Det var pendlingsbart.
Nu sökte jag utan minsta tvekan. Och fick jobbet, fast det tog sin lilla tid, närmare bestämt nio månader. Nio! Under vilka jag hann med två intervjuer, en psykologisk test och ett antal halvförtvivlade samtal med en vänlig assistent som beklagade att det tog sån tid. När jag skrivit på kontraktet gick jag till en butik som hette Tippy och köpte ett par byxor för att fira. Första halvåret pendlade jag från Stockholm. Jag lyckades på något sätt vid sidan om det nya jobbet också klara de två halvtidsutbildningar och tre läraruppdrag jag dragit på mig för att slippa känna mig så arbetslös. Det var lite svettigt att ro i land, men det gick. Min första natt i Eskils-tuna drömde jag om sparris, massor av sparris som växte så det knakade. Jag tog det som ett gott omen.
Andra halvåret köpte jag en liten stuga i skogen och flyttade in.
Tredje halvåret började jag odla med hjälp av en barnbok som hette ”Linnea odlar” och sökte därför efter pallkragar. En kille hade ett par på lager och körde hem dem åt mig. Fjärde halvåret blev vi ihop.
Halvåren blev år, jag flyttade hit min mamma som genast fann sig tillrätta. Jag blev mirakelgravid. Fem och ett halvt år efter min flytt föddes min dotter – till Eskilstunabo. Samtidigt försvann den ursprungliga anledningen till att jag flyttade hit. Mitt jobb försvann, hastigt och lustigt. Fast inte lustigt. Och faktiskt inte heller hastigt. Faktum är att det inte är riktigt klart än. Min arbetsgivare har hållit på i fem månader nu med att sparka mig efter alla konstens regler och sanningen att säga är jag inte så förvånad eftersom det tog hela nio månader att anställa mig. I Eskilstuna tar man det lite lugnare än vad jag var van vid när jag kom hit. Nu vet jag att det är bara att andas djupt. Saker går inte fortare för att man hoppar upp och ned och sliter sitt hår. I alla fall inte här. Jag har prövat, tro mig
Nu återstår bara att lura ut hur jag tar mig härifrån. Äsch, jag bara skojade...
Året var 1996. Jag hade spanat in en jobbannons som fullständigt var jag. De behövde någon som skapade upplevelserum på ett Barnkulturcentrum, som låg i det för mig halvt okända Eskilstuna. Jag ringde och frågade. Man hade ett rum och en liten budget. Och personal? frågade jag. Jaa, svarade mannen i andra änden lite tvekande, det är väl jag, det? Jag vacklade. Min psykolog hade sagt att jag verkade fly från saker och att plötsligt dra till Eskilstuna i det läge som var verkade misstänkt likt flykt. Jag jobbade med insikten att man måste välja och framförallt välja bort här i livet och inte försöka göra allt samtidigt, utan lita på att det går fler tåg. Jag sökte inte jobbet. Det verkade ändå lite för bra för att vara sant.
Åtta år senare dök plötsligt annonsen upp igen. Samma jobb, fast nu på halvtid. Och själv var jag i ett helt annat läge. Jag hade avslutat terapin, haft jobb i Halmstad under tre intensiva år, därpå flyttat tillbaka till Stockholm, frilansat och varit arbetslös, utbildat mig lite till och småjobbat med en massa olika saker. Eskilstuna hade samtidigt flyttat lite närmare Stockholm. Det var pendlingsbart.
Nu sökte jag utan minsta tvekan. Och fick jobbet, fast det tog sin lilla tid, närmare bestämt nio månader. Nio! Under vilka jag hann med två intervjuer, en psykologisk test och ett antal halvförtvivlade samtal med en vänlig assistent som beklagade att det tog sån tid. När jag skrivit på kontraktet gick jag till en butik som hette Tippy och köpte ett par byxor för att fira. Första halvåret pendlade jag från Stockholm. Jag lyckades på något sätt vid sidan om det nya jobbet också klara de två halvtidsutbildningar och tre läraruppdrag jag dragit på mig för att slippa känna mig så arbetslös. Det var lite svettigt att ro i land, men det gick. Min första natt i Eskils-tuna drömde jag om sparris, massor av sparris som växte så det knakade. Jag tog det som ett gott omen.
Andra halvåret köpte jag en liten stuga i skogen och flyttade in.
Tredje halvåret började jag odla med hjälp av en barnbok som hette ”Linnea odlar” och sökte därför efter pallkragar. En kille hade ett par på lager och körde hem dem åt mig. Fjärde halvåret blev vi ihop.
Halvåren blev år, jag flyttade hit min mamma som genast fann sig tillrätta. Jag blev mirakelgravid. Fem och ett halvt år efter min flytt föddes min dotter – till Eskilstunabo. Samtidigt försvann den ursprungliga anledningen till att jag flyttade hit. Mitt jobb försvann, hastigt och lustigt. Fast inte lustigt. Och faktiskt inte heller hastigt. Faktum är att det inte är riktigt klart än. Min arbetsgivare har hållit på i fem månader nu med att sparka mig efter alla konstens regler och sanningen att säga är jag inte så förvånad eftersom det tog hela nio månader att anställa mig. I Eskilstuna tar man det lite lugnare än vad jag var van vid när jag kom hit. Nu vet jag att det är bara att andas djupt. Saker går inte fortare för att man hoppar upp och ned och sliter sitt hår. I alla fall inte här. Jag har prövat, tro mig
lördag 17 oktober 2009
föräldraledig åt två håll?
En miljard kronor för mycket i statskassan är uppenbarligen ett problem, i alla fall när det handlar om icke uttagna föräldradagar. Oppositionen och KD vill nu förlänga tiden under vilken man kan ta ut sin föräldrapenning. Man ska kunna vara föräldraledig med tonåringar. En debattör hävdade i måndagens DN att tonåringar behöver sina föräldrar minst lika mycket som ettåringar! Vilket absurt påstående. Det har sagts mycket dumt om vad barn behöver, vanligtvis behöver de mammor när det är lågkonjunktur och dagis när produktionen behöver folk. Men det här tar väl ändå priset. Det finns ingen anledning att infantilisera eller idiotförklara tonåringar. Men det hör väl också ihop med konjunkturen. Det finns inga jobb till dem, så man bestämmer sig helt sonika för att de är småbarn.
Hursomhelst. Jag har som vanligt en mycket bättre idé. Eller rättare sagt två.
Men först lite info om föräldraförsäkringen för er som inte är i branschen: man har 290 dagar med 80% av sin inkomst samt 90 dagar med bara 180 kr per dag, men- med bibehållen sjukpenninggrundande inkomst. Med detta menas att man får lov att suga på ramarna eller sätta sprätt på sina besparingar frivilligt i tre månader utan att för den skull få lägre sjukpenning eller a-kassa. Och detta gäller ju företrädesvis de som inte redan suger på ramarna i utgångsläget, samt har besparingar och är villig att satsa dem.
Sen är det en hel vetenskap hur man gör med dessa dagar. Man kan ta ut hela, halva och fjärdedelsdagar. En del tar 180-kronorsdagarna på helgerna, och de feta dagarna på veckodagarna. En del tunnar ut sina föräldradagar för att de ska räcka länge. En del nöjer sig med det knappa året mot att de kan leva ungefär som de är vana utan att skjuta till något. De vill definitivt inte ha de där 180 dagarna. Kort sagt, man får göra i stort sett vadsomhelst utom ta ledigt samtidigt för samma barn.
Mitt första motförslag är att släppa lite på förbudet mot att båda nån gång är hemma med samma barn samtidigt. De där småpotatisdagarna kanske man kunde låta föräldrarna ha för att, om de så önskar, gå parallellt. Då skulle de nog bli av med de där svårsålda dagarna ganska så kvickt. Jag tror också att trevnaden skulle öka i familjerna. Man slipper avlösa varandra ungefär som om man redan var separerade. Risken med detta är förstås att föräldrarna drar iväg med sina barn och gör nåt kul ihop tillsammans, tar en liten extra semester eller så. Och då är frågan: Får man ha så kul när man är småbarnsförälder? Går det an?
Det andra motförslaget är en gammal goding från i fjol som jag nu recyklar. Låt oss få lite betald ledighet för att se till gamla föräldrar! En del gamla mammor och pappor har mer gemensamt med bäbisar än de där tonåringarna som anses behöva ha sina föräldrar i hasorna ”minst lika mycket som ettåringar”. De nyttjar kanske blöjor, äter mosad mat och säger saker som bara deras närmaste kan begripa. Satsa den där ratade miljarden på dem istället. Fortsätt kalla det föräldrapenning. Det är ju det det är.
Hursomhelst. Jag har som vanligt en mycket bättre idé. Eller rättare sagt två.
Men först lite info om föräldraförsäkringen för er som inte är i branschen: man har 290 dagar med 80% av sin inkomst samt 90 dagar med bara 180 kr per dag, men- med bibehållen sjukpenninggrundande inkomst. Med detta menas att man får lov att suga på ramarna eller sätta sprätt på sina besparingar frivilligt i tre månader utan att för den skull få lägre sjukpenning eller a-kassa. Och detta gäller ju företrädesvis de som inte redan suger på ramarna i utgångsläget, samt har besparingar och är villig att satsa dem.
Sen är det en hel vetenskap hur man gör med dessa dagar. Man kan ta ut hela, halva och fjärdedelsdagar. En del tar 180-kronorsdagarna på helgerna, och de feta dagarna på veckodagarna. En del tunnar ut sina föräldradagar för att de ska räcka länge. En del nöjer sig med det knappa året mot att de kan leva ungefär som de är vana utan att skjuta till något. De vill definitivt inte ha de där 180 dagarna. Kort sagt, man får göra i stort sett vadsomhelst utom ta ledigt samtidigt för samma barn.
Mitt första motförslag är att släppa lite på förbudet mot att båda nån gång är hemma med samma barn samtidigt. De där småpotatisdagarna kanske man kunde låta föräldrarna ha för att, om de så önskar, gå parallellt. Då skulle de nog bli av med de där svårsålda dagarna ganska så kvickt. Jag tror också att trevnaden skulle öka i familjerna. Man slipper avlösa varandra ungefär som om man redan var separerade. Risken med detta är förstås att föräldrarna drar iväg med sina barn och gör nåt kul ihop tillsammans, tar en liten extra semester eller så. Och då är frågan: Får man ha så kul när man är småbarnsförälder? Går det an?
Det andra motförslaget är en gammal goding från i fjol som jag nu recyklar. Låt oss få lite betald ledighet för att se till gamla föräldrar! En del gamla mammor och pappor har mer gemensamt med bäbisar än de där tonåringarna som anses behöva ha sina föräldrar i hasorna ”minst lika mycket som ettåringar”. De nyttjar kanske blöjor, äter mosad mat och säger saker som bara deras närmaste kan begripa. Satsa den där ratade miljarden på dem istället. Fortsätt kalla det föräldrapenning. Det är ju det det är.
fördelar med pandemin
En fördel med den annalkande influensapandemin är att den skapar en enande stämning i landet, lite som jag tror det kan ha känts under Andra Världskriget. Vi står redo. Vi är förberedda. En svensk tiger, nyser i armvecket och tar inte i hand (inte ens Carl Hamilton?) Pensionerade sjuksköterskor inkallas för att vaccinera. Kulturförvaltningens personal står redo att rycka in i vården. Min mamma kanske får sin hemtjänstmat levererad av en bibliotekarie. Det skulle hon verkligen gilla. Visst är det lite beredskapstid över alltihop?
När man tvättar händerna kan man göra som dagisbarnen, sjunga Blinka lilla stjärna, så vet man att man hållit på länge nog. När jag var på mälarsjukhusets apotek var det fullt med lappar som talade om att handspriten var slut. En lapp vid varje personal, ungefär. Folk måste ha tjatat. Om man inte får tag i handsprit kanske det kan duga med vanlig dricksprit, till exempel renat? En gång hade jag några svårläkta sår efter en titthålsoperation, som skulle tvättas med apoteksprit. Spriten tog slut, och jag hade det lite knackigt och ville inte köpa nytt. Däremot hade jag kvar en liten flaska brännvin från ett extrastarkt glöggkok julen innan. (Jag kallade det ”ond saft”, det var populärt.) Jag baddade drickspriten på såren och hej vad de läkte. En annan sak som desinficerar om det kniper lär vara urin- man kan kanske kissa på händerna? (Det är lite lättare om man är man, men kvinnor kan också även detta om de bara anstränger sig lite.) Om man sjunger Blinka lilla stjärna samtidigt så vet man att man hållit på länge nog, men då gäller det att ha resurser i blåsan och då får man eventuellt dricka nånting urindrivande, starköl tillexempel. En positiv bieffekt av detta blir att ingen försöker skaka hand och att folk överhuvudtaget håller avståndet lite. Och de människor som normalt dricker mycket starköl och kissar på sig får plötsligt en massa kompisar. Gemenskapen ökar.
Förutom tillfället att uppleva en fläkt av beredskapsåren och handla starkvaror av hälsoskäl tänkte jag ta tillfället i akt att vänja mig av med ovanan att peta mig i näsan. Man ska ju inte ta sig i ansiktet så mycket (ett finare sätt att uttrycka fenomenet näspetning, antar jag, för varför skulle man annars ta sig i ansiktet? Bita naglarna kanske? En annan osed man kan passa på att göra sig av med.) Frågan är hur man vänjer sig av med ett så djupt ingrott beteende som att ”ta sig i ansiktet”(Om man nu inte kissat på sina händer på en stund). Ett tips är att ha enorma mängder smink i ansiktet, eller kanske en fin ansiktsslöja? Det är verkligen revanschens tid för i kvinnor i burka som inte tar i hand, plötsligt är de helt rätt ute. (Inte för att jag nånsin sett nån men eftersom vissa vill förbjuda dem antar jag att de finns?) Eller om det inte känns bra, kan man ha lösnäsa, clownnäsa eller vadsomhelst som påminner en när fingrarna liksom letar sig upp mot ansiktet av gammal vana. Jag tror vi kommer att gå ur det här stärkta och mer väluppfostrade. Vår beredskap är god.
När man tvättar händerna kan man göra som dagisbarnen, sjunga Blinka lilla stjärna, så vet man att man hållit på länge nog. När jag var på mälarsjukhusets apotek var det fullt med lappar som talade om att handspriten var slut. En lapp vid varje personal, ungefär. Folk måste ha tjatat. Om man inte får tag i handsprit kanske det kan duga med vanlig dricksprit, till exempel renat? En gång hade jag några svårläkta sår efter en titthålsoperation, som skulle tvättas med apoteksprit. Spriten tog slut, och jag hade det lite knackigt och ville inte köpa nytt. Däremot hade jag kvar en liten flaska brännvin från ett extrastarkt glöggkok julen innan. (Jag kallade det ”ond saft”, det var populärt.) Jag baddade drickspriten på såren och hej vad de läkte. En annan sak som desinficerar om det kniper lär vara urin- man kan kanske kissa på händerna? (Det är lite lättare om man är man, men kvinnor kan också även detta om de bara anstränger sig lite.) Om man sjunger Blinka lilla stjärna samtidigt så vet man att man hållit på länge nog, men då gäller det att ha resurser i blåsan och då får man eventuellt dricka nånting urindrivande, starköl tillexempel. En positiv bieffekt av detta blir att ingen försöker skaka hand och att folk överhuvudtaget håller avståndet lite. Och de människor som normalt dricker mycket starköl och kissar på sig får plötsligt en massa kompisar. Gemenskapen ökar.
Förutom tillfället att uppleva en fläkt av beredskapsåren och handla starkvaror av hälsoskäl tänkte jag ta tillfället i akt att vänja mig av med ovanan att peta mig i näsan. Man ska ju inte ta sig i ansiktet så mycket (ett finare sätt att uttrycka fenomenet näspetning, antar jag, för varför skulle man annars ta sig i ansiktet? Bita naglarna kanske? En annan osed man kan passa på att göra sig av med.) Frågan är hur man vänjer sig av med ett så djupt ingrott beteende som att ”ta sig i ansiktet”(Om man nu inte kissat på sina händer på en stund). Ett tips är att ha enorma mängder smink i ansiktet, eller kanske en fin ansiktsslöja? Det är verkligen revanschens tid för i kvinnor i burka som inte tar i hand, plötsligt är de helt rätt ute. (Inte för att jag nånsin sett nån men eftersom vissa vill förbjuda dem antar jag att de finns?) Eller om det inte känns bra, kan man ha lösnäsa, clownnäsa eller vadsomhelst som påminner en när fingrarna liksom letar sig upp mot ansiktet av gammal vana. Jag tror vi kommer att gå ur det här stärkta och mer väluppfostrade. Vår beredskap är god.
Handbok för gäster
Sommaren har varit besökstät. Med varmt väder, trädgård, gäststuga, lågkonjuktur och en bebis som dragplåster har gästerna haglat. Sen har jag spätt på det hela med att sylta in mig i två av sommarens festivaler och då emottagit hitresta artister. Jag gillar det. Jag är inflyttad från Stockholm, lite trängsel piggar upp. Jag älskar den svenska pragmatiska ”vi tar med lakan-stilen” som gör det så lätt att ta emot gäster. Jag blir själv bara nervös av överdrivet gästfria människor som förvandlar sina hem till femstjärniga hotell när man kommer. Jag blir generad när jag är där och fasar för vad de ska förvänta sig av mig om de sen kommer hit. Allför exklusiva medhavda gåvor gör mig också nervös, antagligen för att de känns som om folk ber om ursäkt för att de kommer. Skuldkänslan smittar. Ska man ”våldgästa” som en del kallar det, då ska man göra det med glatt humör och inte be om ursäkt samtidigt.
Själv är jag sorgligt usel på att komma ihåg lakan när jag själv sover borta och lika illa är det med med disken, men jag uppskattar verkligen att alla inte är som jag. Jag uppskattar verkligen gäster som diskar. Det är också kul när folk släpar in enstaka främmande föremål i min kyl också men det får inte bli för mycket. En del tar med sig egen mat, och då snackar jag inte en rätt, utan tre, minst. Av vilka de bjuder och trugar så jag undrar vem som är hemma hos vem. Varför besöker man folk om man ändå tar med sig halva sitt eget kylskåp? Är mitt hem en picnicplats? Ska jag kanske bara lämna nyckeln och åka hem till nån annan istället, med maten som jag lagat åt gäster som visade sig ha eget? Och därmed själv bli en sån gäst, hos någon annan?
Det är också jobbigt när folk tar ur täcken och kuddar och noggrannt viker ihop lånade påslakan och örngott efter sig som jag tänkt smyganvända själv innan de tvättas. Det känns rätt överdrivet att tvätta lakan efter en enda natts användande, samtidigt vågar jag inte erbjuda dem till några andra gäster. Återstår att själv stå för den nedsmutsning som krävs för att kunna tvätta sängkläderna med hyfsat gott miljösamvete. Det finns ytterst få personer i vars en gång sovna lakan jag inte skulle vilja ligga, men dem bjuder jag sällan hem också.
Och när jag ändå leker etikettshandbok: Det räcker med diskning och eventuellt torkning samt undanplockning av egna pinaler. Det blir pinsamt när folk börjar storstäda hela mitt hem, särskilt när jag trott att det redan var städat och där är ännu ett skäl till att jag gillar gäster, de får en att plocka undan alla grejer man släppt där man använde dem sist. Det blir jättefint hemma, ser nästan ut som en lägenhetsannons. Sen gäller det bara att komma ihåg var man stuvat undan allting nånstans.
Med gäster får man en liten stund leka att man är en stor stimmig familj istället för en liten stillsam. Man får känna lite sorl i väggarna, och efteråt känns hemmet lite så där öde och överdimensionerat. Vi har ju verkligen mer plats än vi gör åt. Men det är ju med tanke på gäster. Välkommen åter.
Själv är jag sorgligt usel på att komma ihåg lakan när jag själv sover borta och lika illa är det med med disken, men jag uppskattar verkligen att alla inte är som jag. Jag uppskattar verkligen gäster som diskar. Det är också kul när folk släpar in enstaka främmande föremål i min kyl också men det får inte bli för mycket. En del tar med sig egen mat, och då snackar jag inte en rätt, utan tre, minst. Av vilka de bjuder och trugar så jag undrar vem som är hemma hos vem. Varför besöker man folk om man ändå tar med sig halva sitt eget kylskåp? Är mitt hem en picnicplats? Ska jag kanske bara lämna nyckeln och åka hem till nån annan istället, med maten som jag lagat åt gäster som visade sig ha eget? Och därmed själv bli en sån gäst, hos någon annan?
Det är också jobbigt när folk tar ur täcken och kuddar och noggrannt viker ihop lånade påslakan och örngott efter sig som jag tänkt smyganvända själv innan de tvättas. Det känns rätt överdrivet att tvätta lakan efter en enda natts användande, samtidigt vågar jag inte erbjuda dem till några andra gäster. Återstår att själv stå för den nedsmutsning som krävs för att kunna tvätta sängkläderna med hyfsat gott miljösamvete. Det finns ytterst få personer i vars en gång sovna lakan jag inte skulle vilja ligga, men dem bjuder jag sällan hem också.
Och när jag ändå leker etikettshandbok: Det räcker med diskning och eventuellt torkning samt undanplockning av egna pinaler. Det blir pinsamt när folk börjar storstäda hela mitt hem, särskilt när jag trott att det redan var städat och där är ännu ett skäl till att jag gillar gäster, de får en att plocka undan alla grejer man släppt där man använde dem sist. Det blir jättefint hemma, ser nästan ut som en lägenhetsannons. Sen gäller det bara att komma ihåg var man stuvat undan allting nånstans.
Med gäster får man en liten stund leka att man är en stor stimmig familj istället för en liten stillsam. Man får känna lite sorl i väggarna, och efteråt känns hemmet lite så där öde och överdimensionerat. Vi har ju verkligen mer plats än vi gör åt. Men det är ju med tanke på gäster. Välkommen åter.
måndag 31 augusti 2009
Byssan Lull
Det finns en gammal tecknad film från tiden då tecknad film verkligen var tecknad och spann i oändlighet runt enkla teman, som katt jagar mus.
Filmen handlar om en isbjörn och en bulldog. Isbjörnen smyger sig in på en polarstation och blir upptäckt av en bulldog. Om jag är korrekt informerad så låser bulldogar käkarna när de bitit, och så har man dem hängande. Det är i alla fall vad som händer i filmen. Isbjörnen snor runt med bulldogen hängande och försöker på alla sätt att komma loss. Till slut börjar han vagga den i famnen och sjunga en vaggvisa: Rockabye baby. Och se! Bulldogen somnar tvärt och snusar sött.
Sen följer en mängd varianter på hur isbjörnen försöker få bulldogen att fortsätta sova så att han ska hinna ut. Isbjörnen tillverkar diverse konstruktioner som ska vagga bulldoggen tillräckligt länge för att hinna fly – men icke. Filmen slutar med att isbjörnen får sitta, tufsig och utsjasad, på ett isberg som flyter runt, vagga bulldogen och sjunga ”rockabye baby”. Igen och igen, i alla sina dar.
Sjömän kan ibland höra den kusliga sången då de åker förbi i sina fartyg, säger berättarrösten med darr på stämman.
Filmen hade inte alls varit lika bra om den verkligen visade en förälders försök att få sitt spädbarn att sova. Eftersom det handlar om en isbjörn och en bulldog är det OK för isbjörnen att vilja smita iväg. Det är det inte riktigt för en förälder. Även om man gör det för att hinna med i sitt eget tycke relevanta saker.
Som nybliven förälder får man samma råd av alla människor och alla broschyrer. Ta vara på tiden. Det går så fort. Slarva inte bort den på att göra nånting annat än att njuta av babyn. Jobba inte, städa inte, umgås inte, håll helt enkelt inte på! Om jag fick en krona för varje gång folk sagt det där till mig skulle jag kunna ta pengarna och köpa ett maxiblöjpaket. Eller två. Jag fick till och med ett brev från en äldre släkting jag mig veterligen aldrig träffat. Gissa vad hon skrev? Just det. Det verkar som att alla tycker sig på något sätt ha missat sina barns småbarnstid, och vill varna mig för att göra samma misstag. Det är nog ingen större risk. Jag trodde aldrig jag skulle få barn, det var det isberget jag väntade mig att få sitta på för evigt. Det är kärt besvär att ha en liten bulldog hemma, men faktum är att vi båda/alla tre blir lite uttråkade av att bara sitta och titta på varandra dagarna i ända. Och lite skönt är det att kunna städa lite, man ser ju all skit så förfärande tydligt nu när man plötsligt är hemma på dagtid.
Lösningen heter Minimundus bärsjal, en prima uppfinning bestående av sex meter ekologisk bommull som man lindar runt sig och stoppar ned sin baby/bulldog i. Det känns nog lite som moderlivet, hon somnar blixtsnabbt. Jag märker direkt när hon tänker vakna och behöver inte springa och kolla ideligen. Och framför allt – jag har händerna fria och kan göra nästan allt jag gjorde förut till och med skriva krönikor om detta för den breda allmänheten så tveklöst angelägna ämne.
Filmen handlar om en isbjörn och en bulldog. Isbjörnen smyger sig in på en polarstation och blir upptäckt av en bulldog. Om jag är korrekt informerad så låser bulldogar käkarna när de bitit, och så har man dem hängande. Det är i alla fall vad som händer i filmen. Isbjörnen snor runt med bulldogen hängande och försöker på alla sätt att komma loss. Till slut börjar han vagga den i famnen och sjunga en vaggvisa: Rockabye baby. Och se! Bulldogen somnar tvärt och snusar sött.
Sen följer en mängd varianter på hur isbjörnen försöker få bulldogen att fortsätta sova så att han ska hinna ut. Isbjörnen tillverkar diverse konstruktioner som ska vagga bulldoggen tillräckligt länge för att hinna fly – men icke. Filmen slutar med att isbjörnen får sitta, tufsig och utsjasad, på ett isberg som flyter runt, vagga bulldogen och sjunga ”rockabye baby”. Igen och igen, i alla sina dar.
Sjömän kan ibland höra den kusliga sången då de åker förbi i sina fartyg, säger berättarrösten med darr på stämman.
Filmen hade inte alls varit lika bra om den verkligen visade en förälders försök att få sitt spädbarn att sova. Eftersom det handlar om en isbjörn och en bulldog är det OK för isbjörnen att vilja smita iväg. Det är det inte riktigt för en förälder. Även om man gör det för att hinna med i sitt eget tycke relevanta saker.
Som nybliven förälder får man samma råd av alla människor och alla broschyrer. Ta vara på tiden. Det går så fort. Slarva inte bort den på att göra nånting annat än att njuta av babyn. Jobba inte, städa inte, umgås inte, håll helt enkelt inte på! Om jag fick en krona för varje gång folk sagt det där till mig skulle jag kunna ta pengarna och köpa ett maxiblöjpaket. Eller två. Jag fick till och med ett brev från en äldre släkting jag mig veterligen aldrig träffat. Gissa vad hon skrev? Just det. Det verkar som att alla tycker sig på något sätt ha missat sina barns småbarnstid, och vill varna mig för att göra samma misstag. Det är nog ingen större risk. Jag trodde aldrig jag skulle få barn, det var det isberget jag väntade mig att få sitta på för evigt. Det är kärt besvär att ha en liten bulldog hemma, men faktum är att vi båda/alla tre blir lite uttråkade av att bara sitta och titta på varandra dagarna i ända. Och lite skönt är det att kunna städa lite, man ser ju all skit så förfärande tydligt nu när man plötsligt är hemma på dagtid.
Lösningen heter Minimundus bärsjal, en prima uppfinning bestående av sex meter ekologisk bommull som man lindar runt sig och stoppar ned sin baby/bulldog i. Det känns nog lite som moderlivet, hon somnar blixtsnabbt. Jag märker direkt när hon tänker vakna och behöver inte springa och kolla ideligen. Och framför allt – jag har händerna fria och kan göra nästan allt jag gjorde förut till och med skriva krönikor om detta för den breda allmänheten så tveklöst angelägna ämne.
fuska inte med uttåget
Influensan skrämmer ihjäl mig. Men jag biter ihop och köper inte kvällstidningen som lovar svar på alla mina frågor. Att få barn har förstås gjort mig ängsligare än någonsin. Jag är inte ensam, hundratals rädda föräldrar har ringt och frågat om barn, influensan och vaccinet.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.
svininfluensan
Influensan skrämmer ihjäl mig. Men jag biter ihop och köper inte kvällstidningen som lovar svar på alla mina frågor. Att få barn har förstås gjort mig ängsligare än någonsin. Jag är inte ensam, hundratals rädda föräldrar har ringt och frågat om barn, influensan och vaccinet.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.
barnkläder
Det är mycket diskussion om könsuppdelade leksaker och barnkläder. Bara rosa fjoll och militärkläder, sägs det. En del föräldrar vägrar, döper barnet till saker i stil med "Trudelutt" och vägrar avslöja kön, vilket måtte kräva en hel del uthållighet med tanke på hur många som frågar.
Två veckor gammal har min dotter redan förärats en omfattande garderob som spänner från könsneutral brunvit retro till rosa drömmar, så faktum är att bådadera finns i handeln. Och att det blir ett sjå att hinna ha allt innan det är urvuxet...
När jag växte upp på sjuttiotalet var det unisex och pottfrisyr à la Mireille Mathieu för båda sorterna. Äldre människor tog mig ofta för pojke, och så liten jag var uppfattade jag nån sorts besvikelse i deras ansikten när mina föräldrar rättade dem. Kanske var de bara besvikna för att de gissat fel, men jag fick en känsla av att det var något vagt sämre med att vara flicka. Idag tror många att man gör barn – särskilt flickorna - en tjänst med könsneutrala kläder. Då har man inte räknat med gissande tanter. Det trista med den tidens unisex var väl annars att alla såg ut som nån slags lite mjukare pojkar. Inga av oss fick frossa i de prinsesserier jag tror alla barn gillar, tjejer som killar.
Hursomhelst gav det där upphov till en av de mardrömmar jag minns tydligast. Eller gjorde det det? Jag drömde i alla fall att jag fått en ny lekkamrat, en kille, och att jag var ute med den killen och hans pappa. Kompisen visste ju att jag var tjej, men hans pappa trodde att jag var kille. När det gick upp för honom att han haft fel, visade han mig genast till en apbur och kommenderade mig att gå in i den. Buren var inredd med lite halm på golvet. Den var för låg för att man skulle kunna stå rak ens som femåring och där skulle jag tillbringa resten av mitt liv. För att jag var flicka! Jag minns fortfarande ångesten.
Drömmen slutade där. Varför hade jag såna talibandrömmar som femåring?
Nyligen fick jag tag i en av böckerna om barna Hedenhös, bläddrade lite slött och fick syn på en bild som fick det att liksom hugga till.
Hedenhösbarnen Sten och Flisa satt instängda i en trång bur med hö på golvet. Flisa grät. Egyptier på besök i Norden hade fångat de svenska stenåldersbarnen i sina pälskläder i tron att de var nån sorts apor.
Missförståndet rätades ut och Hedenhösarna fick sig en imponerande turistresa till faraonernas Egypten. Och jag fick en del av ursprunget till min hemska dröm.
Mammor klagar ofta på hur jobbigt det är att barn inte får vara barn, att det ska vara så sexualiserat. Samtidigt är de ofta själva feminint klädda. De skulle inte vilja byta klädstil med sina män eller sambor, och besöker med förtjusning fester och maskerader där man kan få slampa till sig ordentligt. Ändå tycker de att barnen ska vara könsneutrala, som om kön och sexualitet är något som plötsligt uppstår när man börjar högstadiet. Det är lite intressant. Jag tror att barnen blir lika och jämlika i kläder och annat när vi är det själva, inte en dag innan dess.
Två veckor gammal har min dotter redan förärats en omfattande garderob som spänner från könsneutral brunvit retro till rosa drömmar, så faktum är att bådadera finns i handeln. Och att det blir ett sjå att hinna ha allt innan det är urvuxet...
När jag växte upp på sjuttiotalet var det unisex och pottfrisyr à la Mireille Mathieu för båda sorterna. Äldre människor tog mig ofta för pojke, och så liten jag var uppfattade jag nån sorts besvikelse i deras ansikten när mina föräldrar rättade dem. Kanske var de bara besvikna för att de gissat fel, men jag fick en känsla av att det var något vagt sämre med att vara flicka. Idag tror många att man gör barn – särskilt flickorna - en tjänst med könsneutrala kläder. Då har man inte räknat med gissande tanter. Det trista med den tidens unisex var väl annars att alla såg ut som nån slags lite mjukare pojkar. Inga av oss fick frossa i de prinsesserier jag tror alla barn gillar, tjejer som killar.
Hursomhelst gav det där upphov till en av de mardrömmar jag minns tydligast. Eller gjorde det det? Jag drömde i alla fall att jag fått en ny lekkamrat, en kille, och att jag var ute med den killen och hans pappa. Kompisen visste ju att jag var tjej, men hans pappa trodde att jag var kille. När det gick upp för honom att han haft fel, visade han mig genast till en apbur och kommenderade mig att gå in i den. Buren var inredd med lite halm på golvet. Den var för låg för att man skulle kunna stå rak ens som femåring och där skulle jag tillbringa resten av mitt liv. För att jag var flicka! Jag minns fortfarande ångesten.
Drömmen slutade där. Varför hade jag såna talibandrömmar som femåring?
Nyligen fick jag tag i en av böckerna om barna Hedenhös, bläddrade lite slött och fick syn på en bild som fick det att liksom hugga till.
Hedenhösbarnen Sten och Flisa satt instängda i en trång bur med hö på golvet. Flisa grät. Egyptier på besök i Norden hade fångat de svenska stenåldersbarnen i sina pälskläder i tron att de var nån sorts apor.
Missförståndet rätades ut och Hedenhösarna fick sig en imponerande turistresa till faraonernas Egypten. Och jag fick en del av ursprunget till min hemska dröm.
Mammor klagar ofta på hur jobbigt det är att barn inte får vara barn, att det ska vara så sexualiserat. Samtidigt är de ofta själva feminint klädda. De skulle inte vilja byta klädstil med sina män eller sambor, och besöker med förtjusning fester och maskerader där man kan få slampa till sig ordentligt. Ändå tycker de att barnen ska vara könsneutrala, som om kön och sexualitet är något som plötsligt uppstår när man börjar högstadiet. Det är lite intressant. Jag tror att barnen blir lika och jämlika i kläder och annat när vi är det själva, inte en dag innan dess.
måndag 6 juli 2009
EU-valet
Valplakaten är borta eller sönderregnade, men jag grunnar fortfarande på eu-valet. Säga vad man vill om personröstning, men ju mer man känner igen sig från valsituationen i Idol desto lättare att fatta poängen i ett demokratiskt val och få lust att delta i utgången. Kan de sjunga?
Har de det? Står de sig internationellt? Partier är luddiga saker jämfört med ett ansikte. (Även om Mona Sahlins uppsyn på plakaten var något av det luddigare jag sett i mina dar.) En slogan kan man lite segla förbi. Däremot går det nästan inte att låta bli att ta ställning när man möter ansikten som ser en rakt in i ögonen, man bara måste tänka – skulle jag köpa en begagnad bil av den där personen? Han han eller hon nånting gemensamt med mig? Man börjar leka Idoljury. Man börjar diskutera sinsemellan, relevanta saker som Gudrun Schymans rynkiga hals. Den kunde de väl dimmat till lite, tyckte min vän. Snacka Jurassic Park. Vaddå, det är ju just sånt man får förtroende för, tyckte jag. Henne skulle jag köpa bil av direkt. Precis som min snustorra favoritdatahandlare i mitt gamla hemkvarter i Stockholm. Den mannen drar inte på munnen i onödan, sanna mina ord. Han har skyhög öststatsfaktor (för dem som minns hur det var att resa där före 1989) och jag litar obetingat på att hans uselt exponerade produkter håller måttet. Vilket de också gjort, hittills.
Men vad vet man egentligen om folk man inte känner? Förra EU-valet gjorde jag ett riktigt bottennapp. Jag röstade för enda gången i mitt liv borgerligt, eftersom den person jag ville rösta på stod på en sådan valsedel. Hon hette på den tiden Maria Carlshamre, var filosof och skribent. Jag hade läst en hel del hon skrivit under åren. Hon verkade ha slagit sig in i en ganska mansdominerad bransch och lyckats rätt bra fast hon var ung. Dessutom var hennes vallöfte att jobba mot trafficking. Henne ville jag ha i Bryssel. Och se hur bra det gick.
Dömd för bokföringsfiffel, lägsta möjliga aktivitet på jobbet, stack två år i förtid men behöll lönen. Och hade säkert vissa skäl till det.
På något sätt fortsatte hon med det hon var bra på, att skriva och bilda opinion. Men att vara politiker är ett annat jobb. Och fem år en lång tid att hålla ut om man inte har ambitionen att fortsätta i svängen. Det är lätt att tro att folk som är bra på en grej är bra på allt.
Här i Eskilstuna har jag däremot varit nöjd med mina kryssningar, men här har man ju också lite bättre koll på vad det är för person man personröstar på. Man röstar i alla fall troligen på nån man träffat live, och inte på det lyckade samarbetet mellan en stylist och en reklamfotograf. I årets eu-val bestämde jag mig för att lita på det aktuella partiets egen förmåga att sätta de mest lämpade överst på sina listor. De är ju framröstade av folk som känner dem och vet hur de beter sig på till exempel partikongresser, kanske sett dem förhålla sig till bag-in-boxar och illegitima inviter.
Det är bara nåt år till nästa riksdagsval, hoppas nu ännu fler fått smak för att rösta.
Har de det? Står de sig internationellt? Partier är luddiga saker jämfört med ett ansikte. (Även om Mona Sahlins uppsyn på plakaten var något av det luddigare jag sett i mina dar.) En slogan kan man lite segla förbi. Däremot går det nästan inte att låta bli att ta ställning när man möter ansikten som ser en rakt in i ögonen, man bara måste tänka – skulle jag köpa en begagnad bil av den där personen? Han han eller hon nånting gemensamt med mig? Man börjar leka Idoljury. Man börjar diskutera sinsemellan, relevanta saker som Gudrun Schymans rynkiga hals. Den kunde de väl dimmat till lite, tyckte min vän. Snacka Jurassic Park. Vaddå, det är ju just sånt man får förtroende för, tyckte jag. Henne skulle jag köpa bil av direkt. Precis som min snustorra favoritdatahandlare i mitt gamla hemkvarter i Stockholm. Den mannen drar inte på munnen i onödan, sanna mina ord. Han har skyhög öststatsfaktor (för dem som minns hur det var att resa där före 1989) och jag litar obetingat på att hans uselt exponerade produkter håller måttet. Vilket de också gjort, hittills.
Men vad vet man egentligen om folk man inte känner? Förra EU-valet gjorde jag ett riktigt bottennapp. Jag röstade för enda gången i mitt liv borgerligt, eftersom den person jag ville rösta på stod på en sådan valsedel. Hon hette på den tiden Maria Carlshamre, var filosof och skribent. Jag hade läst en hel del hon skrivit under åren. Hon verkade ha slagit sig in i en ganska mansdominerad bransch och lyckats rätt bra fast hon var ung. Dessutom var hennes vallöfte att jobba mot trafficking. Henne ville jag ha i Bryssel. Och se hur bra det gick.
Dömd för bokföringsfiffel, lägsta möjliga aktivitet på jobbet, stack två år i förtid men behöll lönen. Och hade säkert vissa skäl till det.
På något sätt fortsatte hon med det hon var bra på, att skriva och bilda opinion. Men att vara politiker är ett annat jobb. Och fem år en lång tid att hålla ut om man inte har ambitionen att fortsätta i svängen. Det är lätt att tro att folk som är bra på en grej är bra på allt.
Här i Eskilstuna har jag däremot varit nöjd med mina kryssningar, men här har man ju också lite bättre koll på vad det är för person man personröstar på. Man röstar i alla fall troligen på nån man träffat live, och inte på det lyckade samarbetet mellan en stylist och en reklamfotograf. I årets eu-val bestämde jag mig för att lita på det aktuella partiets egen förmåga att sätta de mest lämpade överst på sina listor. De är ju framröstade av folk som känner dem och vet hur de beter sig på till exempel partikongresser, kanske sett dem förhålla sig till bag-in-boxar och illegitima inviter.
Det är bara nåt år till nästa riksdagsval, hoppas nu ännu fler fått smak för att rösta.
Harunte skite ut den där ungen än?
När man flaggat för att det ska komma ett barn i månadsskiftet maj-juni och det börjar dra ihop sig till midsommar, då har välviljan börjat härskna lite bland alla utom de närmast sörjande. Till slut hade jag blivit avfirad och lyckönskad som en astronaut på väg till månen lite för många gånger. De högtidliga lycka till-ropen ersattes allt oftare av beska kommentarer i stil med "harunte skite ut den där ungen än?" eller "vad ere me den, har den torgskräck eller?". Det var tydligt att folk tyckte att jag haft min beskärda del av uppmärksamhet för den här gången och nu minsann fick gå och klämma fram nån sorts resultat. Jag strök lite efter väggarna sista veckan, så att folk som redan firat av mig och lovat hålla tummarna för mig en tre-fyra gånger skulle slippa se mig igen, eller snarare, så att jag skulle slippa se dem.
Att förlossningsdatum var felkalkylerat hade jag anat länge, även om mödravården bestämt hävdade att ultraljudet i vecka 18-20 var en källa till absolut sanning. Nu började barnet dock bli rätt så försenat även i förhållande till min egen beräkning, och efter en serie förhalningar från min sida dömd till exorcism före midsommarhelgen. Exorcism. Det var ungefär så jag fått kemiskt igångsatta förlossningar beskrivna för mig, en tsunami av meningslös smärta. Jag försökte förtvivlat förhandla med magen, säga saker som "åkej, du får gå på Macdonalds och spela dataspel tills du stupar framför skärmen, bara du kommer ut av dig själv - nu". Inget barn kan väl nobba ett sånt erbjudande, så förmodligen var det där med att komma ut inget som det själv rådde över. Och inte jag heller. Jag fick tips om allsköns huskurer, från samlag och rosa champagne, till att åka mc och plocka liljekonvaljer.
Jag försökte trösta mig med att tänka på absurda och irrelevanta fakta som att igångsatta förlossningar var det normala sättet att få barn på i det gamla sovjetryssland. Det där hade jag skrivit ett arbete om nån gång på gymnasiet. Mammorna fick helt enkelt en tid bokad, sen drev man ut Igor eller Natasja på dagen D. Och därmed basta. Inget väntande och klemande, inga falsklarm. Minimal störning av produktionen och säkert bättre arbetstider på sjukhuset. De enda som kom "när de själva ville" var de för tidigt födda.
Hursomhelst. När det var dags för det fruktade droppet hade jag två scenarier i huvudet. Ett: det gör ont som helvete, men förlossningen sätter igång. Två: det gör ont som helvete och förlossningen sätter ÄNDÅ inte igång, och man blir snittad. Som vanligt när man förbereder sig hände det jag inte räknat med alls: det gjorde inte ens ont.
Droppet bet överhuvudtaget inte på mig, inte ens i detta avseende. Jag erbjöds kejsarsnitt. Jag lade pannan i djupa veck och låtsades klädsamt fundera ett tag innan jag girigt slukade betet. Andningsövningarna fick jag nytta av när de satte in katetern... Så kom min dotter till världen mitt på midsommardagen i en operationssal, knubbig och syrenlila till färgen. Det hela tog fem minuter. Så kan det gå.
Att förlossningsdatum var felkalkylerat hade jag anat länge, även om mödravården bestämt hävdade att ultraljudet i vecka 18-20 var en källa till absolut sanning. Nu började barnet dock bli rätt så försenat även i förhållande till min egen beräkning, och efter en serie förhalningar från min sida dömd till exorcism före midsommarhelgen. Exorcism. Det var ungefär så jag fått kemiskt igångsatta förlossningar beskrivna för mig, en tsunami av meningslös smärta. Jag försökte förtvivlat förhandla med magen, säga saker som "åkej, du får gå på Macdonalds och spela dataspel tills du stupar framför skärmen, bara du kommer ut av dig själv - nu". Inget barn kan väl nobba ett sånt erbjudande, så förmodligen var det där med att komma ut inget som det själv rådde över. Och inte jag heller. Jag fick tips om allsköns huskurer, från samlag och rosa champagne, till att åka mc och plocka liljekonvaljer.
Jag försökte trösta mig med att tänka på absurda och irrelevanta fakta som att igångsatta förlossningar var det normala sättet att få barn på i det gamla sovjetryssland. Det där hade jag skrivit ett arbete om nån gång på gymnasiet. Mammorna fick helt enkelt en tid bokad, sen drev man ut Igor eller Natasja på dagen D. Och därmed basta. Inget väntande och klemande, inga falsklarm. Minimal störning av produktionen och säkert bättre arbetstider på sjukhuset. De enda som kom "när de själva ville" var de för tidigt födda.
Hursomhelst. När det var dags för det fruktade droppet hade jag två scenarier i huvudet. Ett: det gör ont som helvete, men förlossningen sätter igång. Två: det gör ont som helvete och förlossningen sätter ÄNDÅ inte igång, och man blir snittad. Som vanligt när man förbereder sig hände det jag inte räknat med alls: det gjorde inte ens ont.
Droppet bet överhuvudtaget inte på mig, inte ens i detta avseende. Jag erbjöds kejsarsnitt. Jag lade pannan i djupa veck och låtsades klädsamt fundera ett tag innan jag girigt slukade betet. Andningsövningarna fick jag nytta av när de satte in katetern... Så kom min dotter till världen mitt på midsommardagen i en operationssal, knubbig och syrenlila till färgen. Det hela tog fem minuter. Så kan det gå.
måndag 25 maj 2009
Mitt ofödda barn har dålig musiksmak
OK, nu var det några krönikor sen jag skrev om magen sist. Det var inte jag som bildsatte den senaste krönikan, och det var inte, som en del antog, min mage på bilden. Jag har föresatt mig att inte plåga läsarna med för mycket navelskådning. Max var fjärde...Och förresten, kan jag klaga på att alla gullenuttar med mig och bara ser min graviditet om jag själv knappt kan prata om något annat?
Jag är i alla fall inte ensam. Var och varannan kvinnlig halvkändis verkar ha klämt ur sig en bok om hur det är att vara på tjocken, vecka för vecka. De flesta ungefär lika vederhäftiga som veckotidningshoroskop. Det värsta är att man inte kan låta bli att sluka skiten, fast jag försöker sno förlagen på profiten genom att sluka skiten på bibblan. Jag lånar inte hem dem, jag vill inte ge intryck av att det är en form av litteratur som efterfrågas. Det enda jag lånar hem är DVD-er och CD-skivor, de är svåra att smygläsa. De flesta innehåller new-agemusik och rösten av någon barnmorska som aldrig skulle fått chansen att läsa ens sjörapporten i radio. ”Du är helt lugn och väl förberedd inför din förlossning -svälj- personalen finns där för dig – flås, prassel - du är lugn och avspänd....” Fel, jag är spyfärdig.
Ändå har jag inte riktigt vant mig. En kvinna frågade mig utanför vattengympan om det var första gången. Jag trodde hon menade gympan och sa, nej, det är nog femte, tror jag. Hon såg impad ut och samtidigt lite konfunderad. Jag har klippkort, fortsatte jag men insåg precis i samma stund att hon inte menade första gympan utan första barnet. Jag har inte klippkort på BB. Och jag bytte vattenpass, det blev för mycket avslappning och new age-musik. Ständigt detta öronklet.
En sak kan jag konstatera- som synligt gravid blir man firad som om varenda dag var ens födelsedag. Alla skriker grattis. En viss förlust av integritet uppvägs av den drösvisa omsorg och uppmärksamhet man får, av närstående och vilt främmande. Jag har lite blandade känslor inför det där, och i alldeles för färskt minne hur det var att stå utanför kalaset. Jag vill inte riktigt ha gullandet fast det på sätt och vis är trevligt. Jag kan också lätt förstå om tjejer med dåligt självförtoende väljer att få barn efter barn utan närvarande pappor eller jätteordnade omständigheter. Man blir verkligen nånting som blivande mamma: en fridlyst blomma, en vandrande symbol för framtidstro och gud vet allt. Det känns lite sjukt att bli sådär hyllad för ingenting - jag har ju faktiskt inte gjort ett jävla dugg? Inget svårt i alla fall. Är det kommande prövningar man hyllas för? Det är lite som att bli liten igen, folk man inte känner frågar en massa saker, när den kommer, om det är första. Och alla, absolut alla frågar om man vet vilket kön det är på bulan. Man kan bli queerfeminist för mindre.
Nu spelar de klämmig svensk fiolmusik på P1, hela magen studsar plötsligt som om den hade ett eget liv, vilket den har. Kanske med en egen musiksmak också, till och med. Är det en folkmusiktönt jag när vid min barm? Huga.
Jag är i alla fall inte ensam. Var och varannan kvinnlig halvkändis verkar ha klämt ur sig en bok om hur det är att vara på tjocken, vecka för vecka. De flesta ungefär lika vederhäftiga som veckotidningshoroskop. Det värsta är att man inte kan låta bli att sluka skiten, fast jag försöker sno förlagen på profiten genom att sluka skiten på bibblan. Jag lånar inte hem dem, jag vill inte ge intryck av att det är en form av litteratur som efterfrågas. Det enda jag lånar hem är DVD-er och CD-skivor, de är svåra att smygläsa. De flesta innehåller new-agemusik och rösten av någon barnmorska som aldrig skulle fått chansen att läsa ens sjörapporten i radio. ”Du är helt lugn och väl förberedd inför din förlossning -svälj- personalen finns där för dig – flås, prassel - du är lugn och avspänd....” Fel, jag är spyfärdig.
Ändå har jag inte riktigt vant mig. En kvinna frågade mig utanför vattengympan om det var första gången. Jag trodde hon menade gympan och sa, nej, det är nog femte, tror jag. Hon såg impad ut och samtidigt lite konfunderad. Jag har klippkort, fortsatte jag men insåg precis i samma stund att hon inte menade första gympan utan första barnet. Jag har inte klippkort på BB. Och jag bytte vattenpass, det blev för mycket avslappning och new age-musik. Ständigt detta öronklet.
En sak kan jag konstatera- som synligt gravid blir man firad som om varenda dag var ens födelsedag. Alla skriker grattis. En viss förlust av integritet uppvägs av den drösvisa omsorg och uppmärksamhet man får, av närstående och vilt främmande. Jag har lite blandade känslor inför det där, och i alldeles för färskt minne hur det var att stå utanför kalaset. Jag vill inte riktigt ha gullandet fast det på sätt och vis är trevligt. Jag kan också lätt förstå om tjejer med dåligt självförtoende väljer att få barn efter barn utan närvarande pappor eller jätteordnade omständigheter. Man blir verkligen nånting som blivande mamma: en fridlyst blomma, en vandrande symbol för framtidstro och gud vet allt. Det känns lite sjukt att bli sådär hyllad för ingenting - jag har ju faktiskt inte gjort ett jävla dugg? Inget svårt i alla fall. Är det kommande prövningar man hyllas för? Det är lite som att bli liten igen, folk man inte känner frågar en massa saker, när den kommer, om det är första. Och alla, absolut alla frågar om man vet vilket kön det är på bulan. Man kan bli queerfeminist för mindre.
Nu spelar de klämmig svensk fiolmusik på P1, hela magen studsar plötsligt som om den hade ett eget liv, vilket den har. Kanske med en egen musiksmak också, till och med. Är det en folkmusiktönt jag när vid min barm? Huga.
Ett amatörfetto funderar
Jag är på besök i de överviktigas värld. De som inte bara en gång i livet, utan varje dag släpar på sina kilon, de som vaggande tar sig från punkt a till punkt b på dubbla tiden mot andra, utan att nån skriker ”grattis!” Jag talar nu inte om de småplufsiga som min fd överviktiga kompis föraktfullt kallar amatörfetton, utan om proffsfettona. De som kvalar in till magoperation. Jag inser nu mer än någonsin vilket bökigt liv de har, hur lite de orkar, hur mycket de syns. Jag kollar kläder på Åhléns fettoavdelning och minns kompisen som alltid ville hugga en taxi mellan två krogar i samma kvarter och ängsligt frågade hur långt borta saker låg. Jag plaskar med mina nya vänner i den vanliga vattengympagruppen, och det är en trevlig omväxling när de vänligt frågar om det är en babymage jag har. De är ju vana vid folk som är till synes höggravida helt av sig själva.
När jag växte upp fanns den fete som en stående figur i persongalleriet i berättelser för barn, från Pelle Svanslös vän Trisse till Hubbe i serieböckerna om Fenomenala Fyran. Hubbe var en slö, indolent person, oftast ackompanjerad av ljud som slörrp, smask, tugg, gäsp och zzzz. Hjältinnor som Kulla-Gulla och Kitty hade en fet väninna att glänsa brevid, eller en fet och en alltför mager väninna. Alla de feta side-kickarna var ganska tröga och liknöjda, långt ifrån de flesta överviktiga jag mött i livet. De överviktiga jag mött präglas av hög intelligens, starka känslor, sårbarhet och ett nästan maniskt behov av att saker ska hända hela tiden. Hade de varit seriefigurer hade de varit trådsmala och hålögda. Nånting stämmer inte riktigt. Den feta seriefigur som är mest trovärdig i mina ögon är nog Obelix, Asterix kompis. Han har starka känslor, ilska, sorg och ibland förälskelse som gör honom illröd. Men till skillnad från verklighetens Obelixar orkar han hur mycket som helst. Det är inte alla som fallit i en kittel med trolldryck som barn.
De överviktiga lär mest befinna sig i lägre samhällsklasser. Eller om det är där de hamnar just för att de är överviktiga. De diskrimineras på arbetsmarknaden på samma sätt som invandrare. Bra utbildning betyder inte alltid jobb. Deras yttre vittnar om nån sorts suspekt brist på självkontroll och arbetsgivaren anställer hellre nån annan. Runt dem hägrar bilder på normalviktiga, eller oftare, onormalt smala människor som glatt vräker i sig söta förbjudna läckerheter utan synbara efterräkningar.
Hursomhelst. En dag fick min feta väninna nog, köpte ett par hutlöst dyra träningsskor till sina värkande fötter, ställde klockan och gav sig ut på landsvägen där hon gick rakt framåt tills klockan ringde och hon vände. Varje dag ökade hon tiden en aning. Så småningom slapp hon vila mitt på dan. Sist jag var där drog hon, nu 40 kilo lättare, ut mig på en monsterpromenad som slutade med att jag, ovan vid såna strapatser, spydde i ett dike. Det var payback-time, men det får man bjuda på. Hon hade trots allt rultat efter oss andra i åratal utan att vi saktat på takten...
När jag växte upp fanns den fete som en stående figur i persongalleriet i berättelser för barn, från Pelle Svanslös vän Trisse till Hubbe i serieböckerna om Fenomenala Fyran. Hubbe var en slö, indolent person, oftast ackompanjerad av ljud som slörrp, smask, tugg, gäsp och zzzz. Hjältinnor som Kulla-Gulla och Kitty hade en fet väninna att glänsa brevid, eller en fet och en alltför mager väninna. Alla de feta side-kickarna var ganska tröga och liknöjda, långt ifrån de flesta överviktiga jag mött i livet. De överviktiga jag mött präglas av hög intelligens, starka känslor, sårbarhet och ett nästan maniskt behov av att saker ska hända hela tiden. Hade de varit seriefigurer hade de varit trådsmala och hålögda. Nånting stämmer inte riktigt. Den feta seriefigur som är mest trovärdig i mina ögon är nog Obelix, Asterix kompis. Han har starka känslor, ilska, sorg och ibland förälskelse som gör honom illröd. Men till skillnad från verklighetens Obelixar orkar han hur mycket som helst. Det är inte alla som fallit i en kittel med trolldryck som barn.
De överviktiga lär mest befinna sig i lägre samhällsklasser. Eller om det är där de hamnar just för att de är överviktiga. De diskrimineras på arbetsmarknaden på samma sätt som invandrare. Bra utbildning betyder inte alltid jobb. Deras yttre vittnar om nån sorts suspekt brist på självkontroll och arbetsgivaren anställer hellre nån annan. Runt dem hägrar bilder på normalviktiga, eller oftare, onormalt smala människor som glatt vräker i sig söta förbjudna läckerheter utan synbara efterräkningar.
Hursomhelst. En dag fick min feta väninna nog, köpte ett par hutlöst dyra träningsskor till sina värkande fötter, ställde klockan och gav sig ut på landsvägen där hon gick rakt framåt tills klockan ringde och hon vände. Varje dag ökade hon tiden en aning. Så småningom slapp hon vila mitt på dan. Sist jag var där drog hon, nu 40 kilo lättare, ut mig på en monsterpromenad som slutade med att jag, ovan vid såna strapatser, spydde i ett dike. Det var payback-time, men det får man bjuda på. Hon hade trots allt rultat efter oss andra i åratal utan att vi saktat på takten...
Exens comebacker
2002 var revanchernas år – en höjdare vad gällde gamla pojkvänner som försökte göra comeback – hela fyra stycken kom krälande per brev och telefon under loppet av en sommar. Nu låter det som om jag avverkat många. Men det var faktiskt lika ofta de som avverkade mig. Som rödhårig magdansare och konststudent blev jag snabbt insorterad som ”äventyr”. Mina försök att hitta den rätte var dömda på förhand. Jag sände ut helt fel signaler. Efter avklarat äventyr försvann de vanligtvis med någon blond hälsosam lågstadielärare i sobert naturfärgat.
Föga anade jag då att de killar som satte näsan i vädret och drog åstad för att finna sig själva, skriva en roman eller befrukta en lågstadielärare, eller allt detta, skulle återkomma upp till ett decennium senare, skilda och miserabla. Eller i något fall bara uttråkade av sin inrutade tillvaro och sugna på lite spänning och dekadens.
Först ut var Sven, som tidigare bryskt avvisat alla försök att hålla en vänskaplig kontakt och förbjudit gemensamma vänner att bjuda mig på fest för att detta skulle kunna störa hans nya flickvän (några såna hänsyn har ingen hittills tagit till mig. Och de har inte behövt det heller.) Nu, hela tretton år senare, dök det upp ett brev där han berättade hur det gått sen sist. Han var skild efter flera års äktenskap och en millimeterkort författarkarriär och hade en liten son som han träffade en gång i månaden. Där gick han fett bort ens för en fika. Som den ofrivilligt barnlösa trettioplussare jag då blivit hade jag inget alls till övers för folk som fick barn och sen inte orkade träffa dem mer än så. Senare insåg jag att Sven ändå var ovanligt frank som sa direkt att han var skild. De flesta låtsas att de bara råkar höra av sig apropå inget, sen kommer det fram. Dumpade, allihop. Inte ens lågstadielärare har oändligt tålamod, tydligen.
Knappt hade Sven drypt iväg så ringde Roger, som fimpat mig efter en kort romans i slutet av förra milleniet. Han hade då ett uppsving i karriären och var inte redo för blablabla. Nu var han emellertid arbetslös, nyss uppklamrad efter en depression och ville gärna skaffa radhus och upptäcka det fina i det lilla livet ihop med någon anspråkslös kvinna. Av någon anledning fick han då för sig att ringa mig! Hutlöst. Naturligtvis nobbade jag. Lika patetiska var de andra, vingliga och hjälplösa som utsparkade fjolårskalvar plöjde de genom adressböcker vars bäst-före datum gått ut sen länge. Kanske hade de bättre tur nån annanstans.
Det var 2002. Sen dess har comeback-männen dykt upp över internet med allt glesare intervaller. Den senaste i raden var mer rörande än något annat. Han hade inte vågat besvara mina inviter år 1991 (!), eftersom han då var ung och blyg. Men nu beskrev han hur jag svept in som en ”femme fatale”. Jag svarade att jag numera bättre kunde beskrivas som en stadgad och höggravid smågnällig kommunalanställd Eskilstunabo. Därmed rann kontakten snabbt ut i sanden. Småsnålt, tycker jag. Han kunde väl i alla fall sagt ”grattis”?
Föga anade jag då att de killar som satte näsan i vädret och drog åstad för att finna sig själva, skriva en roman eller befrukta en lågstadielärare, eller allt detta, skulle återkomma upp till ett decennium senare, skilda och miserabla. Eller i något fall bara uttråkade av sin inrutade tillvaro och sugna på lite spänning och dekadens.
Först ut var Sven, som tidigare bryskt avvisat alla försök att hålla en vänskaplig kontakt och förbjudit gemensamma vänner att bjuda mig på fest för att detta skulle kunna störa hans nya flickvän (några såna hänsyn har ingen hittills tagit till mig. Och de har inte behövt det heller.) Nu, hela tretton år senare, dök det upp ett brev där han berättade hur det gått sen sist. Han var skild efter flera års äktenskap och en millimeterkort författarkarriär och hade en liten son som han träffade en gång i månaden. Där gick han fett bort ens för en fika. Som den ofrivilligt barnlösa trettioplussare jag då blivit hade jag inget alls till övers för folk som fick barn och sen inte orkade träffa dem mer än så. Senare insåg jag att Sven ändå var ovanligt frank som sa direkt att han var skild. De flesta låtsas att de bara råkar höra av sig apropå inget, sen kommer det fram. Dumpade, allihop. Inte ens lågstadielärare har oändligt tålamod, tydligen.
Knappt hade Sven drypt iväg så ringde Roger, som fimpat mig efter en kort romans i slutet av förra milleniet. Han hade då ett uppsving i karriären och var inte redo för blablabla. Nu var han emellertid arbetslös, nyss uppklamrad efter en depression och ville gärna skaffa radhus och upptäcka det fina i det lilla livet ihop med någon anspråkslös kvinna. Av någon anledning fick han då för sig att ringa mig! Hutlöst. Naturligtvis nobbade jag. Lika patetiska var de andra, vingliga och hjälplösa som utsparkade fjolårskalvar plöjde de genom adressböcker vars bäst-före datum gått ut sen länge. Kanske hade de bättre tur nån annanstans.
Det var 2002. Sen dess har comeback-männen dykt upp över internet med allt glesare intervaller. Den senaste i raden var mer rörande än något annat. Han hade inte vågat besvara mina inviter år 1991 (!), eftersom han då var ung och blyg. Men nu beskrev han hur jag svept in som en ”femme fatale”. Jag svarade att jag numera bättre kunde beskrivas som en stadgad och höggravid smågnällig kommunalanställd Eskilstunabo. Därmed rann kontakten snabbt ut i sanden. Småsnålt, tycker jag. Han kunde väl i alla fall sagt ”grattis”?
Revolution har alltid gjorts av de priviligierade?
Jag träffade en grupp ungdomar som kämpar för en bättre ungdomskultur i Eskilstuna. Det finns ingenstans att ta vägen för unga, sa de. Det köper jag direkt. Det ser man på Hemköp kvällstid. Gruppens mål var att få öppna ett café för ungdomar. Jag funderade ett tag.- Men, har inte kommunen nyligen öppnat ett ungdomscafé som blivit väldigt populärt? Har ni varit där?Njae, sa de tveksamt. Det är ju lite nischat.- Hurså?Killen förklarade då för mig att det i Eskilstuna fanns tre sorters ungdom. Invandrare var en. Den andra sorten kallade han utan att blinka för "white trash". Den tredje sorten, som han själv tillhörde, kallade han "vi som är lite intresserade av kultur och så". Felet med kommunens ungdomscafé visade sig vara att det var "nischat" mot De Andra två grupperna. Han använde alltså uttrycket nischat för något som riktar sig mot vad som rimligtvis borde utgöra en majoritet. Problemet var alltså inte att stället var överfullt, vilket jag i och för sig kan tänka mig att det är, utan att fel ungdomar hängde där. Så vad de kämpade för var kanske snarast ett café för sin egen sort, ett lite finare och kulturellare.Jag fick en flashback. För över tjugo år sen ockuperades ett antal hus i Haga i Göteborg av ett gäng som kallade sig "husnallarna". De blev snart stans älsklingar på grund av hyllandet av arbetarstadsdelen Haga som Göteborgs identitet, sin egen marknadsföring samt polisens mjuka taktik (ja, ja, de tröttnar väl...) Nallarna fick behålla el och gas. Tanter kom med filtar och kakor. Nallarna tog strid för de bostadslösa! Eftersom en av dem var en skolkamrat från en av stans statusskolor, kom jag dit på besök. Det visade sig att de flesta hade kvar pojk/flickrummet i götets bättre delar - reträtten ordnad. En tjej hade en lägenhet på Östermalm i Stockholm, men tyckte det var kul att hänga i Haga ett tag. Det var de bostadslösa, det.Nu var heller inte bostadsbristen total på den tiden. Det fanns lägenheter. I förorten. Men det är klart, vem vill bo där och betala om man kan bo gratis i gammal paradvåning med stuckatur mitt i city och tillpåköpet bli utnämnd till hjälte. Uttrycket White Trash hade inte riktigt slagit igenom i Sverige på den tiden. Vi sa "betongbarn" men andemeningen var samma. Aktivisterna var vana vid bättre. Det blev som polisen hoppats. Den ultimata trashen, knarkarna, ville in och då var det inte roligt längre.Min punkiga ockupantkompis är numera sobert blond VD, bebor en numer egenhändigt betald paradvåning på Avenyn och bär en tjock bunt VIP-kort till stans inneställen. Hon har i alla fall bekänt färg. Eller som Feven sa på sin tid: Spela inte ghetto när du har det gott ställt...Det slår mig att de där ungdomarna säkert trivts på hennes forna stamhak cafe Tea-Rex i Haga- billigt och kulturellt. Vad hände? Alla skinheads tyckte också att det var trevligt och gick dit. Ursprungsklientelet flydde, ägarna försökte starta privat klubb för att hålla de oönskade borta, men fick till sist lägga ned. Så kan det gå.
onsdag 7 januari 2009
Jag är på smällen
Jag var i en missa-tåget-situation. Fyrtioettårig hade jag segat mig fram till mitten av en oändlig kö förhoppningsfulla människor som ville adoptera barn. Nu hade jag visserligen gedigen erfarenhet av mastodontköer som Stockholms Bostadskö (Vad är väl tio år om man får en etta på Söder?) och kön till provrörsbefruktning (en riktigt erbarmlig historia jag kan dra nån annan gång). Men denna kö var en rysare. Man åkte fram och tillbaka som en vante mellan hopp och förtvivlan medan målet flyttades allt längre bort. Som många andra ställde jag mig i kö under den ljuva tid då Kinas myndigheter fullständigt slängde barn omkring sig. Sen kom kineserna på att de varit väl generösa och ändrade reglerna. Kina är ett stort jädra land. Plötsligt var oddsen för hugade föräldrar riktigt usla, och samtidigt valde svenska myndigheter att skärpa reglerna för vem som dög - ingen över fyrtiotvå. Alla kastade sig över landet Vietnam, som numera stängts för adoptioner det också. Men innan det hände blev jag utredd.Det var viktigt att ha ett gediget nätverk av släktingar och mångåriga vänner, helst barndomsvänner, och detta inom några kilometers avstånd. Lite svårt att ordna som ganska nyinflyttad och med Sveriges minsta släkt. Jag svalde stoltheten och frågade alla som jag hade velat haft som mångåriga vänner om de ville bli det. De gick mangrant - eller kvinngrant, snarare - med till socialen och gick i god för mig allihopa.Jag hämtade hit min gamla mamma från västkusten som även hon haltade med till socialen och försäkrade att hon var kryare än hon sig ut för. En liten höftprotes bara, så skulle hon bli en kanonbarnvakt! Väntandet var som bostadskön på flera sätt. När man väl efter tio år erbjuds den där ettan på krypavstånd från krogen, har den hunnit tappa sin karaktär av livets mening. Man vill ha ett hus på landet istället.Och efter en tio års väntan på barn hade den mest desperata längtan kommit av sig. Vännerna var ute ur sina babykokonger, de barn som tidigare avhandlades jämt och samt var större och pratades inte om, såvida de inte ställt till med nånting riktigt hårresande. Allt färre strödde salt i såren med dumma frågor och jag var etablerad som exentrisk äldre fröken.Mitt i detta läge händer det. Min fyrtioettåriga kropp får en plötslig attack av fertitlitet och där sitter jag med ett positivt graviditetstest i näven. Vi som var för gamla för att få adoptera ett barn ihop lyckades tota ihop ett eget. När det otroliga hände kom en strid ström av kreativa förklaringar, från att jag träffat "rätt man" (den romantiska förklaringen) till att "det var meningen" (den fatalistiska förklaringen) till att "det hände just för att du gett upp" (den buddhistiska förklaringen). Folk älskar förklaringar. Själv är jag ganska trött på dem, förklaringar är liksom bara roliga när saker går bra. Att höra "du har fel man", "det var inte meningen" eller "du försöker för mycket" gör ingen barnlös gladare, det kan jag intyga.Så jag bara accepterar. Håll gärna tummarna lite.
Ta herrtoan, för tusan bövlar
Paus i föreställningen Showboat på Lokomotivet. Foajén är fylld av festklädda teaterbesökare. Jag kalkylerar obehaget att stå i kö mot att genomleva nästa akt småkissnödig. Efter moget övervägande bestämmer jag mig för att försöka mig på ett toalettbesök innan det ringer in igen. På vägen uppfattar jag brottstycken av ett samtal mellan några damer."De borde ju ha tre damtoaletter och en herrtoalett!" Jag tänkte något liknande senast jag var på konsert. Arkitekterna missar nånting där. Eller om man hade pissoar i ett separat rum och låter alla dessa små tillslutna toalettbås vara gemensamma. Fast då klagar väl damerna på att herrarna skvätter, kanske. Men vad är besväret att torka bort en droppe mot att stå tio minuter i kö och förgås? När jag når toaletterna finner jag mycket riktigt en ringlande kö av säkert trettio paranta damer. Samt noll kö till herrtoaletten.När dörren till densamma svängs upp anar jag precis vad jag misstänkte - flera bås står tomma. Trettio hederliga kvinnliga skattebetalare står snällt i kö för att få urinera på en toalett med en bild av en kjolklädd figur på dörren, alltmedan flera toaletter gapar tomma bara nån meter ifrån dem. Men icke att en enda av dem skulle bryta tabut och gå in.Om det vore en sen kväll på puben, om de var helgsnofsiga tjugoåringar och herrtoaletten full av berusade unga män, då skulle jag förstå att herrarnas lite kändes som minerad mark. Men inte skulle dessa helnyktra medelålders blazerklädda herrar utgöra något hot? Kvinnor i femtioåldern borde rimligtvis ha sett en och annan snopp i sina dar? Som den födda pionjär jag är bestämde jag mig för att visa dem hur en slipsten skulle dras. Beslutsamt slet jag upp dörren till herrtoaletten, seglade snabbt förbi de två herrarna vid pissoaren och tog det lediga båset i besittning. Jag utförde mitt angelägna uppdrag och klev sen ut i foajén igen, utan att väcka något större uppseende. Jag stannade utanför dörren, mitt framför den fortfarande lika ringlande långa kön till damernas och ropade: Aaaaaah! De tittade på mig med uttryckslösa miner. Mitt försök att starta en revolt föll platt.-Man kan använda herrtoan! fortsatte jag tappert.- Det finns bås därinne! Bara blunda och gå in! Samma uttryckslösa miner. De skrattade inte ens, de började än mindre diskutera möjligheten sinsemellan. De valde att ignorera mig som man gör med uppenbart sinnessjuka individer som yrande raglar runt och gör tokigheter på allmän plats. Och fortsatte snällt vänta på sin tur till damtoaletten.Och jag undrade i mitt stilla sinne - vad begär den där generationen kvinnor egentligen? Undra på att de får lägre löner, sämre vård och allmänt sämre villkor när de inte ens bejakar sin rätt till något så grundläggande som att få kissa. Att en bild på en figur i byxor är nog för att hålla dem borta, och då bär ändå de flesta av dem byxor. Jag utmanar er alla att i liknande situationer sluta mesa och invadera herrtoaletterna. När det kommer till kritan har vi alla sett snoppar förr, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)