renovering till döds

Varje morgon passerar jag ett spökhus. Det blir mer Stephen King hela tiden.Ett par stockholmare köpte det för några år sen, och påbörjade genast en rad byggprojekt. En fullt fungerande uteplats revs bort och efterlämnade ett sår i gräset. Istället byggdes en trendriktig altan som dock inte blev riktigt klar. Föräldrarna byggde och byggde. Barnen verkade uttråkade. Andra sommaren hade de fått ta med kompisar och var lite gladare. Tredje sommaren var alla där nån vecka i augusti, sen blev det inget mer. De kom inte heller på helgerna. Utemöbler blåste runt, krukor frös och sprack, gräset växte kämpahögt. Färgen började flagna lite. I år var de inte där alls. Inte en dag. De hade väl byggt ihjäl sig. Det var en fin tomt, annars. Kanske var de i någon sorts kris? Gamen inom mig kraxade till. Kanske man kunde få köpa till ett bra pris, nu när de kört ned det i botten? Jag letade upp numret och ringde. Mycket riktigt, de hade tänkt sälja. Men dyrt, förstås. De tyckte, inte helt oväntat, att de i själva verket ökat värdet på huset med sitt elända meckande! Jag svor en ed över alla TV-fixare och helgbilagor som lurat i svenska folket följande:1)lyckan bor i renoveringar 2)alla förändringar är till det bättre 3)vemsomhelst kan utföra dem snabbt och enkelt.Ändå hör familjen till de smartare. De hejdade sig i tid, de är uppenbarligen fortfarande ihop, de är rörande eniga och de har hörsammat sina barns önskan om roligt sommarlov. De kunde lika gärna sällat sig till mängden av dumskallar som renoverar bort sig och skiljer sig lagom till att hus och trädgård står där i all sin glans. De är visserligen ägare till ett spökhus, men de hade kunnat vara en spökfamilj. Det finns många exempel. Vad är det för fel med att bara bo? Eller ta saker lite i taget? Jag tycker att det där revir-pinkande omgörar-beteendet är direkt farligt. Det tar över folks liv. Att bo i ett hus eller lägenhet där nån annan valt tapet en gång i världen känns tydligen som att gå i nån annans skitiga underkläder.Varför? Jag minns när jag som barn äntligen argumenterat till mig ett eget rum, en smal jungfrukammare med högt i tak. Jag var mycket nöjd ända tills jag rapporterade saken i skolan och genast fick frågan ”Vilken färg?” ”Tja, lite gråaktigt?” sa jag omisstänksamt.”Va? Ska ni inte måla om?” Jag insåg att hela saken var pinsamt dåligt skött från min sida, återvände hem och tjatade mig till en ommålning. Ett eget rum var inte ett eget rum om inte tioåringen fick välja färg, den saken var klar. Jag fastnade för en signalröd servalack, täckte hela den grå femtiotalstapeten i jungfrukammaren med densamma. Husfriden var därmed återställd och min heder och ära räddad i skolan. Jag kvartar fortfarande i ett rött schakt när jag är hemma på besök.Under mina år i Tjockhult hann jag se en del så usla ”lyxrenoveringar”, att man lika gärna kunnat släppa in ett gäng klottrare. Säga vad man vill om snorungar med sprayburkar, de skickar inte faktura och anses inte motivera någon hyreshöjning.

En bitch ur historien

Jag är djupt nedgrävd i Eskilstunas ärorika historia och har fastnat för en av dess verkliga doldisar, den polska grevinnan Anna Woynarowska. Hon föddes - gissar jag - i Polen någon gång i slutet av 1600-talet, och gjorde ett megakap för en dåtida kvinna - en riktigt, riktigt rik man. Vi snackar riktigt rik. Tänk multimiljonär. De fick en pojke, och sedan en flicka. Men säg den lycka som varar. Mannen drar till Turkiet där han lånar ut hela sin förmögenhet till den svenska kungen Karl XII. Karl var i penningknipa (krig är dyrt) och klämde på något sätt greven på denna gigantiska summa, en av hans mindre kända bragder. Hur gick det till? Var greven för snäll, söp kungen honom under bordet, vädjade han till hans fåfänga, lovade han guld och värmländska skogar? Siktade svenskarna på honom med en flintlåspistol, eller hade de i själva verket strax innan räddat hans liv? Vad sa han när han kom hem med sitt skuldbrev och skulle berätta för Anna vad han gjort? Och vad sa hon? "Du har VAD DÅ, sa du?" Eller så sa han inget alls, såg bara lite skum ut, och så fick hon dra det ur honom. Jag kan slå mig i backen på att hon fick dra det ur honom. Sen gick han och blev fångatagen av den ryske tsaren. Där satt Anna. Väldigt adlig, väldigt pank och väldigt arg. Gifta om sig gick inte heller, mannen var ju inte död. Bara väck. Väck i huvet och väck.Sagt och gjort. Hon packade ned skuldbrevet och drog till Stockholm. Spåket var inget jätteproblem för denna 1700-talsinvandrare, fint folk pratade franska både i Polen och Sverige. Hon skrev brev efter brev till den nye kungen. Hon tjatade troligtvis på alla hon träffade, hon hade det knackigt och pantsatte sina kläder. Men hon gav sig inte. Till slut fick hon i alla fall en liten del av skulden, en liten del var ändå rätt stor. Men lite tvivelaktig. Svenska staten, eller kronan som det hette då, passade på tillfället att dumpa ett par statliga industrier som gick dåligt, nämligen Tunafors Bruk och Carl Gustafs Stads manufakturverk i Eskils-tuna samt Tynnelsö Slott. Hon tog emot industrierna och flyttade in i slottet, men slutade inte bråka för det. Mellan varven försökte hon också få Sverige att lobba för att tsaren skulle släppa hennes man, men det var de förstås inte så intresserade av.Man kan inte säga att hon direkt charmade folk. De blåsningar hon råkat ut för i livet hade inte format henne till någon förnöjsam person. Hon var säkert tuffare än kvinnor skulle vara. Å andra sidan, det hon fått hade hon fått genom att vara envis, inte genom att vara snäll. Kort sagt, hon var en riktig bitch och grundligen förbigången i stans historieskrivning, trots sina 18 år här. Å andra sidan verkar ingen av stadens tidigaste personligheter varit särskilt trevliga. Rademacher var bitter, Rothoff en knöl. Inte förrän 1771 träffar man på någon som verkar trevlig. Sven Rinman verkar trevlig, om än lite sträv, en försynt figur som riktigt får knuffas fram i rampljuset. Sanna mina ord, den gubben hade aldrig gått att göra en hel krönika på.

Släktforskning

För andra gången på kort tid blir jag uppringd av släktforskare med samma efternamn som jag. Själv har jag aldrig hållit på med sånt där. Min pappa gjorde ett ryck på sjuttiotalet, släpade med mig till ett arkiv och lät hämta fram lunta på lunta. Vi tog oss tillbaka till en mjölnare Bengtsson på 1700-talet. Sen gick vi på kondis. Jag minns att jag verkligen ansträngde mig för att känna historiens vingslag och min genetiska samhörighet med denne mjölnare, men det gick inget vidare. Pappa forskade dock på farssidan, och eftersom efternamnet kommer från farfars mamma och inte från hans pappa har jag inte haft mycket att erbjuda de potentiella brysslingarna. Men den senaste erbjöd istället mig en länk till en sida på nätet.Och faktiskt, där återfanns en tänkbar farfarsmor, rätt förnamn och troligt födelseår. Under henne stod ”Utom äktenskap med. Okänd ”och sen ingenting mer. Och lite längre ned namnet på en dotter. Var den kryptiska anteckningen min farfar? Hade han haft en yngre halvsyster han själv inte kände till? Vad jag visste var att han haft ytterst lite kontakt med sin mamma. Han blev omhändertagen av pappans familj och alla låtsades på något sätt att han var lillebror till sin far. Vilket var en biologisk omöjlighet, hans farmor/mor skulle i så fall fått barn vid sextio, typ. Det var väl så man gjorde på den tiden, låtsades. Höll masken, liksom. Någon gång såg jag en avskrift av hans fars testamente där han inte fanns omnämnd, varken som son eller lillebror.Var folk födda utom äktenskapet såna som liksom inte riktigt fanns? Lite som papperslösa flyktingar? Jag blev nyfiken och ringde upp mamma, som hade en del att berätta. Min morfars mamma, också ogift, hade drivit igenom att han blev registrerad som ”trolovningsbarn”. Hon fick då en engångssumma och morfar ett sorts status som hyfsat OK, han fick ärva sin pappa. Riktigt oäkta barn ärvde bara mammorna. Kanske berodde farfars osynlighet på att han växte upp i pappans familj, vilket måste varit ovanligt. Kanske gav de honom en hacka vid sidan om papperen när det skulle ärvas. Eller också var helt enkelt kvinnan med rätt namn och troligt födelseår en helt annan person och inte alls min farfars mamma.När man funderar närmare på sånt där blir man glad att man lever i en upplyst tid när alla barn gäller för lika äkta. Utom de papperslösa då, de kanske är vår tids oäktingar. Hursomhelst. Egentligen tycker jag släktforskning är rätt ointressant utom kanske just som en ingång till historien, som är desto mer intressant. (Jag måste säga det där sista, jag jobbar på museum, om folk börjar skita i historien kan jag bli arbetslös.) Som min morbror sa, släkten är bra, men den ska hänga på väggen. Får jag några barn ska jag bespara dem kyrkböcker och mjölnare Bengtsson. Man kan gå på kondis ändå. Och det är ju huvudsaken.