Jag är på smällen

Jag var i en missa-tåget-situation. Fyrtioettårig hade jag segat mig fram till mitten av en oändlig kö förhoppningsfulla människor som ville adoptera barn. Nu hade jag visserligen gedigen erfarenhet av mastodontköer som Stockholms Bostadskö (Vad är väl tio år om man får en etta på Söder?) och kön till provrörsbefruktning (en riktigt erbarmlig historia jag kan dra nån annan gång). Men denna kö var en rysare. Man åkte fram och tillbaka som en vante mellan hopp och förtvivlan medan målet flyttades allt längre bort. Som många andra ställde jag mig i kö under den ljuva tid då Kinas myndigheter fullständigt slängde barn omkring sig. Sen kom kineserna på att de varit väl generösa och ändrade reglerna. Kina är ett stort jädra land. Plötsligt var oddsen för hugade föräldrar riktigt usla, och samtidigt valde svenska myndigheter att skärpa reglerna för vem som dög - ingen över fyrtiotvå. Alla kastade sig över landet Vietnam, som numera stängts för adoptioner det också. Men innan det hände blev jag utredd.Det var viktigt att ha ett gediget nätverk av släktingar och mångåriga vänner, helst barndomsvänner, och detta inom några kilometers avstånd. Lite svårt att ordna som ganska nyinflyttad och med Sveriges minsta släkt. Jag svalde stoltheten och frågade alla som jag hade velat haft som mångåriga vänner om de ville bli det. De gick mangrant - eller kvinngrant, snarare - med till socialen och gick i god för mig allihopa.Jag hämtade hit min gamla mamma från västkusten som även hon haltade med till socialen och försäkrade att hon var kryare än hon sig ut för. En liten höftprotes bara, så skulle hon bli en kanonbarnvakt! Väntandet var som bostadskön på flera sätt. När man väl efter tio år erbjuds den där ettan på krypavstånd från krogen, har den hunnit tappa sin karaktär av livets mening. Man vill ha ett hus på landet istället.Och efter en tio års väntan på barn hade den mest desperata längtan kommit av sig. Vännerna var ute ur sina babykokonger, de barn som tidigare avhandlades jämt och samt var större och pratades inte om, såvida de inte ställt till med nånting riktigt hårresande. Allt färre strödde salt i såren med dumma frågor och jag var etablerad som exentrisk äldre fröken.Mitt i detta läge händer det. Min fyrtioettåriga kropp får en plötslig attack av fertitlitet och där sitter jag med ett positivt graviditetstest i näven. Vi som var för gamla för att få adoptera ett barn ihop lyckades tota ihop ett eget. När det otroliga hände kom en strid ström av kreativa förklaringar, från att jag träffat "rätt man" (den romantiska förklaringen) till att "det var meningen" (den fatalistiska förklaringen) till att "det hände just för att du gett upp" (den buddhistiska förklaringen). Folk älskar förklaringar. Själv är jag ganska trött på dem, förklaringar är liksom bara roliga när saker går bra. Att höra "du har fel man", "det var inte meningen" eller "du försöker för mycket" gör ingen barnlös gladare, det kan jag intyga.Så jag bara accepterar. Håll gärna tummarna lite.