Hur jag kom till Eskilstuna

Tidningen Folket bad mig skriva om hur jag kom till Esksiltuna.Så här blev det.
Nu återstår bara att lura ut hur jag tar mig härifrån. Äsch, jag bara skojade...

Året var 1996. Jag hade spanat in en jobbannons som fullständigt var jag. De behövde någon som skapade upplevelserum på ett Barnkulturcentrum, som låg i det för mig halvt okända Eskilstuna. Jag ringde och frågade. Man hade ett rum och en liten budget. Och personal? frågade jag. Jaa, svarade mannen i andra änden lite tvekande, det är väl jag, det? Jag vacklade. Min psykolog hade sagt att jag verkade fly från saker och att plötsligt dra till Eskilstuna i det läge som var verkade misstänkt likt flykt. Jag jobbade med insikten att man måste välja och framförallt välja bort här i livet och inte försöka göra allt samtidigt, utan lita på att det går fler tåg. Jag sökte inte jobbet. Det verkade ändå lite för bra för att vara sant.

Åtta år senare dök plötsligt annonsen upp igen. Samma jobb, fast nu på halvtid. Och själv var jag i ett helt annat läge. Jag hade avslutat terapin, haft jobb i Halmstad under tre intensiva år, därpå flyttat tillbaka till Stockholm, frilansat och varit arbetslös, utbildat mig lite till och småjobbat med en massa olika saker. Eskilstuna hade samtidigt flyttat lite närmare Stockholm. Det var pendlingsbart.

Nu sökte jag utan minsta tvekan. Och fick jobbet, fast det tog sin lilla tid, närmare bestämt nio månader. Nio! Under vilka jag hann med två intervjuer, en psykologisk test och ett antal halvförtvivlade samtal med en vänlig assistent som beklagade att det tog sån tid. När jag skrivit på kontraktet gick jag till en butik som hette Tippy och köpte ett par byxor för att fira. Första halvåret pendlade jag från Stockholm. Jag lyckades på något sätt vid sidan om det nya jobbet också klara de två halvtidsutbildningar och tre läraruppdrag jag dragit på mig för att slippa känna mig så arbetslös. Det var lite svettigt att ro i land, men det gick. Min första natt i Eskils-tuna drömde jag om sparris, massor av sparris som växte så det knakade. Jag tog det som ett gott omen.

Andra halvåret köpte jag en liten stuga i skogen och flyttade in.

Tredje halvåret började jag odla med hjälp av en barnbok som hette ”Linnea odlar” och sökte därför efter pallkragar. En kille hade ett par på lager och körde hem dem åt mig. Fjärde halvåret blev vi ihop.

Halvåren blev år, jag flyttade hit min mamma som genast fann sig tillrätta. Jag blev mirakelgravid. Fem och ett halvt år efter min flytt föddes min dotter – till Eskilstunabo. Samtidigt försvann den ursprungliga anledningen till att jag flyttade hit. Mitt jobb försvann, hastigt och lustigt. Fast inte lustigt. Och faktiskt inte heller hastigt. Faktum är att det inte är riktigt klart än. Min arbetsgivare har hållit på i fem månader nu med att sparka mig efter alla konstens regler och sanningen att säga är jag inte så förvånad eftersom det tog hela nio månader att anställa mig. I Eskilstuna tar man det lite lugnare än vad jag var van vid när jag kom hit. Nu vet jag att det är bara att andas djupt. Saker går inte fortare för att man hoppar upp och ned och sliter sitt hår. I alla fall inte här. Jag har prövat, tro mig