Handbok för gäster

Sommaren har varit besökstät. Med varmt väder, trädgård, gäststuga, lågkonjuktur och en bebis som dragplåster har gästerna haglat. Sen har jag spätt på det hela med att sylta in mig i två av sommarens festivaler och då emottagit hitresta artister. Jag gillar det. Jag är inflyttad från Stockholm, lite trängsel piggar upp. Jag älskar den svenska pragmatiska ”vi tar med lakan-stilen” som gör det så lätt att ta emot gäster. Jag blir själv bara nervös av överdrivet gästfria människor som förvandlar sina hem till femstjärniga hotell när man kommer. Jag blir generad när jag är där och fasar för vad de ska förvänta sig av mig om de sen kommer hit. Allför exklusiva medhavda gåvor gör mig också nervös, antagligen för att de känns som om folk ber om ursäkt för att de kommer. Skuldkänslan smittar. Ska man ”våldgästa” som en del kallar det, då ska man göra det med glatt humör och inte be om ursäkt samtidigt.

Själv är jag sorgligt usel på att komma ihåg lakan när jag själv sover borta och lika illa är det med med disken, men jag uppskattar verkligen att alla inte är som jag. Jag uppskattar verkligen gäster som diskar. Det är också kul när folk släpar in enstaka främmande föremål i min kyl också men det får inte bli för mycket. En del tar med sig egen mat, och då snackar jag inte en rätt, utan tre, minst. Av vilka de bjuder och trugar så jag undrar vem som är hemma hos vem. Varför besöker man folk om man ändå tar med sig halva sitt eget kylskåp? Är mitt hem en picnicplats? Ska jag kanske bara lämna nyckeln och åka hem till nån annan istället, med maten som jag lagat åt gäster som visade sig ha eget? Och därmed själv bli en sån gäst, hos någon annan?

Det är också jobbigt när folk tar ur täcken och kuddar och noggrannt viker ihop lånade påslakan och örngott efter sig som jag tänkt smyganvända själv innan de tvättas. Det känns rätt överdrivet att tvätta lakan efter en enda natts användande, samtidigt vågar jag inte erbjuda dem till några andra gäster. Återstår att själv stå för den nedsmutsning som krävs för att kunna tvätta sängkläderna med hyfsat gott miljösamvete. Det finns ytterst få personer i vars en gång sovna lakan jag inte skulle vilja ligga, men dem bjuder jag sällan hem också.

Och när jag ändå leker etikettshandbok: Det räcker med diskning och eventuellt torkning samt undanplockning av egna pinaler. Det blir pinsamt när folk börjar storstäda hela mitt hem, särskilt när jag trott att det redan var städat och där är ännu ett skäl till att jag gillar gäster, de får en att plocka undan alla grejer man släppt där man använde dem sist. Det blir jättefint hemma, ser nästan ut som en lägenhetsannons. Sen gäller det bara att komma ihåg var man stuvat undan allting nånstans.

Med gäster får man en liten stund leka att man är en stor stimmig familj istället för en liten stillsam. Man får känna lite sorl i väggarna, och efteråt känns hemmet lite så där öde och överdimensionerat. Vi har ju verkligen mer plats än vi gör åt. Men det är ju med tanke på gäster. Välkommen åter.