Antastningens ABC

I min ungdom blev jag ofta antastad av folk från olika sekter. Jag blev också antastad av män, särskilt utomlands. En gång träffade jag en äldre tjej som reste ensam, helt utan problem. Jag ser så jävla sur ut så de vågar inte, förklarade hon. Jag provade, och det funkade! Citrontekniken, bättre kvinnofrid än burka. Sekterna strök med på kuppen, eller så tillhörde jag inte längre deras målgrupp - ung, sökande och blåögd.En till politiskt parti förklädd sekt lyckades i alla fall värva mig en hel vecka. Jag sändes genast ut för att sälja klisterlappar på gatan och fick i samband med detta själv en crash-kurs i antastning. I instruktionerna ingick bland annat att om någon frågade efter avsändare spela förorättad och fråga vad de trodde för ont om mig, egentligen? Va? Om de frågade vart pengarna gick, skulle man svara "en kampanj". Texten på lapparna löd "stoppa apartheid". Intäkterna lär i slutändan ha hamnat hos nån dåre bosatt i Sydamerika. Flera gånger sålde jag också UFF:s kalendrar, inga insmickrande produkter direkt, med sina platta gruppfoton på svarta och vita i husbyggartagen. Köpte man dem var det verkligen för ändamålet. Hursomhelst. Jag har ett förflutet som antastare.För tillfället befolkas gatorna av Greenpeace, Amnesty, Folkets Mujahedin och sist men inte minst unga abonnemangskrängare, ofta med nån sorts mässmonter som bas. Amnesty och Greenpeace verkar ha utbildat sina värvare i att ta ett nej. Iranierna kör ett gammalt trick, först be om namnunderskrifter, sen fråga om pengar. Om man då skrivit på sitter man lite i klistret, eftersom det är pinsamt att medge att ens solidaritet med tortyroffer inte sträcker sig längre än till namnteckningen. En snygg fullträff rakt in i den svenska självbilden. De kan också (som jag lärde mig anno dazumal) spela förorättade om man frågar vad de egentligen representerar. Nämligen Mujahedin.Mobil och elabonnemangskrängarna är betydligt mindre sofistikerade. De hoppar upp i ens ansikte och besvarar undvikande mummel med aggressivt tjat. Ibland står flera tillsammans och härmar och förlöjligar de stackars flyende förbipasserande "näe...näe..." De hitresta proffstiggare som håller fram blommor eller små kort där de beskriver sina problem framstår i jämförelse som oerhört försynta.De riskerar väl att buras in om de går på för hårt. Medan många av sommarjobbande unga försäljarna beter sig som 25-öresprostituerade direkt ur en dålig film, gapar och bär sig åt utan att riskera nånting alls. Lite orättvist, kan man tycka.Tro nu inte att jag vill förbjuda. Att antastas då och då av folk som vill ha nånting eller sälja nånting, de hör till det urbana samhället. Man måste lära sig tackla alla sorts erbjudanden. Men lite stil för helvete! Lite finess! Nånting! Till slut tröttnade jag på den defensiva vägen och gick till motattack, vilket den lilla stackaren verkade helt oförberedd på. Ingen kurs där inte. Hon bara tittade förskräckt på mig som om jag kom från Mars och pep "ha en bra dag!" Och det hade jag också.