Harunte skite ut den där ungen än?

När man flaggat för att det ska komma ett barn i månadsskiftet maj-juni och det börjar dra ihop sig till midsommar, då har välviljan börjat härskna lite bland alla utom de närmast sörjande. Till slut hade jag blivit avfirad och lyckönskad som en astronaut på väg till månen lite för många gånger. De högtidliga lycka till-ropen ersattes allt oftare av beska kommentarer i stil med "harunte skite ut den där ungen än?" eller "vad ere me den, har den torgskräck eller?". Det var tydligt att folk tyckte att jag haft min beskärda del av uppmärksamhet för den här gången och nu minsann fick gå och klämma fram nån sorts resultat. Jag strök lite efter väggarna sista veckan, så att folk som redan firat av mig och lovat hålla tummarna för mig en tre-fyra gånger skulle slippa se mig igen, eller snarare, så att jag skulle slippa se dem.
Att förlossningsdatum var felkalkylerat hade jag anat länge, även om mödravården bestämt hävdade att ultraljudet i vecka 18-20 var en källa till absolut sanning. Nu började barnet dock bli rätt så försenat även i förhållande till min egen beräkning, och efter en serie förhalningar från min sida dömd till exorcism före midsommarhelgen. Exorcism. Det var ungefär så jag fått kemiskt igångsatta förlossningar beskrivna för mig, en tsunami av meningslös smärta. Jag försökte förtvivlat förhandla med magen, säga saker som "åkej, du får gå på Macdonalds och spela dataspel tills du stupar framför skärmen, bara du kommer ut av dig själv - nu". Inget barn kan väl nobba ett sånt erbjudande, så förmodligen var det där med att komma ut inget som det själv rådde över. Och inte jag heller. Jag fick tips om allsköns huskurer, från samlag och rosa champagne, till att åka mc och plocka liljekonvaljer.
Jag försökte trösta mig med att tänka på absurda och irrelevanta fakta som att igångsatta förlossningar var det normala sättet att få barn på i det gamla sovjetryssland. Det där hade jag skrivit ett arbete om nån gång på gymnasiet. Mammorna fick helt enkelt en tid bokad, sen drev man ut Igor eller Natasja på dagen D. Och därmed basta. Inget väntande och klemande, inga falsklarm. Minimal störning av produktionen och säkert bättre arbetstider på sjukhuset. De enda som kom "när de själva ville" var de för tidigt födda.
Hursomhelst. När det var dags för det fruktade droppet hade jag två scenarier i huvudet. Ett: det gör ont som helvete, men förlossningen sätter igång. Två: det gör ont som helvete och förlossningen sätter ÄNDÅ inte igång, och man blir snittad. Som vanligt när man förbereder sig hände det jag inte räknat med alls: det gjorde inte ens ont.
Droppet bet överhuvudtaget inte på mig, inte ens i detta avseende. Jag erbjöds kejsarsnitt. Jag lade pannan i djupa veck och låtsades klädsamt fundera ett tag innan jag girigt slukade betet. Andningsövningarna fick jag nytta av när de satte in katetern... Så kom min dotter till världen mitt på midsommardagen i en operationssal, knubbig och syrenlila till färgen. Det hela tog fem minuter. Så kan det gå.