Första snuvan....

...kom i förrgår. Liksom första vaknatten för oss. Det är rätt bra jobbat, Vendela är dock 7 månader. Inköp av snorsug (som hon hatar), Alvedon och babynäsdroppar. Regression, flitigt ammande och bära runt. Lagom till jobbstarten...Och barnbaciller är onda. Vi är båda på väg in i dimman.

applådera mera

Vendela har lärt sig applådera och göra pruttljud. Jag har lärt mig att uttagen visdomstand kan leda till en stank av död och grav ur ens mun. Fy för den lede. Men jag har inget att klaga på överhuvudtaget. För jag är inte på Haiti. Där kan man snacka om död och grav. Det är svårt att ta in. Hundratusen döda. Det är ungefärligen hela Eskilstuna, det. Och det är bara de döda. Inte de sörjande, skadade eller snart döda. Det är för mycket.

Född pk...

För övrigt kan jag meddela att min dotter helt dissade Nestles välling, som jag fått i brevlådan tillsammans med all annan barnreklam. Hon knep igen sin lilla mun och tittade förebrående på mig. Sex månader och redan politiskt korrekt. Då blir mamma stolt. Sempers motsvarighet urklar hon glatt i sig. Båda sorterna luktar skit när de svalnat. Men lär vara nyttiga för barn.

Människosmugglare

Den här fick jag lite pisk för på nätet, det var på tiden. Jag kände mig kanske en aning hetsad, då min krönikörskollega Lasse S lyckats reta upp folk genom att föreslå statliga bordeller, till den grad att tidningen fick gå in och kommentera... Själv blev jag bara kallad sinnessvag, alltid nåt. Om fler klagar kanske jag svarar. Men inte om det bara är en...here goes:

Ett gäng afghanska pojkar hittades traskande i en snöig skog runt jul. Givetvis var det samvetslösa människosmugglare som dumpat dem i kylan. Vem annars? Någon dag och några tolkar senare visade det sig att de fem körts av tåget av en principfast konduktör, eftersom de saknade färdbevis. Upprört tal om SJ:s girighet och omänsklighet uteblev. Jag är inte ute efter konduktören. Han eller hon såg ett gäng mörka tonårskillar som försökte planka. Äsch, de låtsas alltid att de inte kan språket, kanske han/hon tänkte. Vad vet jag.

Däremot har jag en fråga- Är verkligen de där människosmugglarna alltid så onda? Så fort de kommer på tapeten står det någon upprörd samhällsföreträdare i rutan och påpekar ivrigt att det BARA handlar om pengar och att de inte bryr sig om flyktingarna ALLS. Så det så. Sanningen är kanske lite mer komplicerad. För det första: Jag tror inte att de som väljer att låta sig smugglas hit är så dumma att de betalar en smärre förmögenhet och riskerar livet för att få lite luftombyte. En del av dem har kanske smugglarna att tacka för sina liv. Dels för att de levde under hot eller i alla fall utan framtidstro där de befann sig, dels för att de överlevde själva smugglingen. Om jag själv hamnade i läget att jag måste betala mer eller mindre allt jag äger för att rädda mig själv eller någon i min familj skulle jag nog satsa kulorna på ett proffs som lyckats få igenom andra före mig, hellre än en glad amatör som jobbar ideellt. Man kanske spar en slant, men vad ska man med den om man dör?

De tjänar pengar. Ja. Det gör kirurgerna som räddar liv på operationsborden också. Det gjorde Oscar Schindler också. Eftersom världen är sådan att ett liv med framtidstro och ett utan ligger några timmar från varandra finns ett behov. Några tjänar pengar på det. En del är troligen bättre på det än andra, en del mer seriösa och andra mindre. En del skor sig i överkant, en del kan inte låta bli att hjälpa, en del gillar spänning. Som flykting har jag mer nytta av en enda bra smugglare med blandade motiv än tio som sitter hemma och tycker rätt.

Men den här verksamheten är ju illegal! Ja, enligt de lagar vi har satt upp just här just nu. För den som sitter i skiten gäller andra regler. Raoul Wallenberg kanske inte heller gick helt efter regelboken för vad en diplomat skulle syssla med när han utfärdade sina skyddspass. Och ja, jag vet att världen är full med elände, att många vill hit och att man kanske inte bara kan öppna dörrarna på vid gavel imorgon dag. I alla fall inte om vi ska ha kvar samma trygga och förutsägbara samhälle vi vant oss vid. Jag vet. Men nog är det fler än jag som tycker att det är lite skumt vad vi hyllar alla som hjälpte folk under andra världskriget medan en smugglare idag alltid är enbart profitör. Vi vet att det är många som vill hit, och lite rädda är vi att tappa kontrollen. Och lite skäms vi för det. Och då är det bekvämt att ha en syndabock, en som varit dum mot både oss och dem. Typ en människosmugglare. Stygga stygga dom.

jag har börjat följa bloggar

Det är kul, och har inspirerat mig till att kanske använda den här sidan till lite mer än arkiv för gamla krönikor. Vi har haft en liten gästström av lägenhets- och babytittare här och det är kul. Först kom Niklas och Vicente, den senare fick efter lång tvekan från Vendlans sida hålla henne i en halv minut. Niklas dissade hon emellertid, kanske var det skägget som inte gick hem. Han tog det som en man. Sen kom Anders syster med familj. Vi hade laddat med semlor, men dessvärre hade mormor/farmor matat dem fulla så som bara mor/farmödrar av den gamla stammen kan, så vi fick möla i oss de flesta själva. I eftermiddag kommer Kjerstin från Västerås. För övrigt har jag googlat larmknappar, polisvolontärer med mera på nätet och förberett mig på mitt nya liv som trygghetsutvecklare.

nytt år

Millennniet var viktigt för mig. Jag skulle då ha uppnått en ålder av 32 år, och vid det laget, ansåg jag, ung som jag var, hade det antingen ”ordnat sig för en” på alla tänkbara sätt. Eller inte, en tanke så hemsk att den knappt tålde tänkas. Vad gör du år 2000 blev en fråga i stil med ”vad är meningen med ditt liv” eller ”har du alls ett existensberättigande”.
Vid det laget måste jag väl ändå fått barn, tänkte jag. Jag hade en vag idé om att hålla en baby i en lagom pittoresk miljö samtidigt som fyrverkerierna smällde och varför inte en adekvat man vid min sida och ett kreativt jobb. Men babyn var det väsentliga.

Mot slutet av 1999 var jag lätt panikslagen och började genast pressa min stora kärlek sen två veckor på ett ordentligt besked. Jag insåg att produktionstiden på en baby var för lång för att hinnas med till nyåret, men på smällen kunde jag kanske få bli, åtminstone? Jag var också väldigt rädd för millenniebuggen, ni minns, den som skulle få alla datorer att flippa ur och orsaka kaos i samhället. Millenniet blev såhär: Jag stod i Kungsträdgården med en sur, svartsjuk och förorättad pojkvän som vägrade ta av handsken när jag ville hålla hand, och det enda jag hade i magen var en isklump.

Nyårsafton 2009 hade katastrofer som elfte september, tsunamier, influensor spridda av djur av alla de slag samt finanskrascher passerat. Jag är fortfarande lika stirrig vad gäller sånt, och väntar fortfarande på att världens undergång ska komma. Jag har däremot slutat sätta upp datum för när saker ska ha ”ordnat sig” för en och på vilket sätt de bör ordna sig. Mitt årsskifte skedde i lagom pittoresk miljö med utsikt över Eskilstunaån, med en varm hand i min och en baby som vaknade av smällarna. När jag kröp ned och nattade om henne tänkte jag att det här var nog ganska mycket det jag hoppats på vad gällde nyårsafton för tio år sen. Man kanske skulle köra igång en egen tideräkning, med millenniet tio år senare.