tisdag 1 november 2011

Drömmar my ass

När ska vi börja fråga så kallade entreprenörer samma sak som poeterna: ” Jaha, men vad gör du egentligen, på riktigt, lever på liksom?”... En enrading på facebook, signerad Oskar Hanska, estradpoet.

Få saker retar mig så som klämkäcka reportage om entreprenörer. Särskilt om de är kvinnliga och passat på tillfället att förverkliga en dröm när jobbet försvann/de gick i väggen/valfri annan katastrof. Vare sig de sysslar med att ge folk olika behandlingar, sälja konsthantverk, coacha eller något ännu mer abstrakt undviker man alltför ofta frågan. Vad drar du in på det där då, i reda pengar, jämfört med en ordinär anställning? Vad lever du på, liksom?

• Jag vet inte om det är journalisten eller intervjuoffret som låtsas som det regnar. Jag misstänker att svaret på frågan alltför ofta är något i stil med: snäll sambo med fast anställning, ”förskott på arvet” eller i vissa landsändar: ”projekt”. De få jag känner som lyckats som entreprenörer har gjort det med ganska rejäla uppoffringar. Som att kvarta i en skrubb bakom restaurangen, barnen får bo hos exet = hyra noll. Det ska också till, tror jag, en särskild sorts ganska enveten personlighet samt gärna en nypa ren och skär fanatism. Inget man lär sig på en workshop i första taget.

Missförstå mig inte, jag respekterar egenföretagare enormt. Jag vet att de jobbar ihjäl sig. Jag är bara trött på att man marknadsför jättelåg inkomst och obefintlig pension till kvinnor som om det var en uppfriskande ansiktsmask. Ofta i det vällovliga syftet att göra reklam för dessa ofta lätt esoteriska verksamheter. Alla är inte av det rätta virket. Ett exempel:

• En väninna drev under några år ett antikvariat, efter att ha varit hemmafru.

Hon köpte det av en bekant. Det gick inte så bra. Hon sålde det vidare. Hon sammanfattade det hela så här: Visserligen tjänade jag inget på det, men det finns det å andra sidan andra som gjorde. Så det var ju inte meningslöst!

Vilka då, undrade jag nyfiket. Jaa... fortsatte hon: Han som jag köpte av. Han som jag sålde till. De som jag köpte böcker av (hon hade en hel del osäljbart, faktiskt...) De jag sålde till. Men! protesterade jag upprört. Det är ju du som ska tjäna på ditt företag! Det är ju det som är poängen! Njae, svarade hon på sitt sävliga sätt. Jag tycker inte man behöver se det hela så snävt... Huvudsaken att någon tjänar på det. Det behöver ju inte vara just jag... Det där var ingen affärskvinna, men en bra person. Hennes efterträdare driver i alla fall det hela vidare sen över tio år och verkar till och med ha expanderat. Jag brukar fråga hur det går. Han säger lite modest att det rullar på. Å andra sidan vet jag att han har en sambo med fast jobb...

• Värst av allt: jag vet varför jag retar mig så. För att jag själv är en av de medelålders kvinnorna som försöker bita ihop och tänka positivt. Jag är också entreprenör, i en bransch som säkert verkar lika flummig för många andra som diverse kroppsbehandlingar gör för mig.

Jag har definitivt inte ”förverkligat en dröm”. Min dröm är ett jobb jag går runt på.

"The machine that goes pling!-my favourite!”

En av Monthy Python-filmerna börjar med en förlossningsscen. Den födande kvinnan körs över totalt av en energisk förlossningsläkare. Han är helt såld på sina fina apparater ”Aaaah! The machine that goes pling!-my favourite!” Maskinen som säger pling. Underbart. Hur mycket mer vet vi om de flesta av våra maskiner?

Min pappa bor på ett kanonfint äldreboende i Göteborg. Jag är jätteglad att han är där. De har fin miljö och prisbelönt mat (inte oväsentligt när maten är dagens höjdpunkt). På sistone har han även fått en Ippi. En Ippi är en finfin grej, typ en mobiltelefon som är kopplad till en tv (vi fick skaffa en ny för hans medförda pjäs saknade rätt uttag). Ippin gör att jag kan skicka meddelanden och foton på barnbarnet direkt från min mobil. Då ska hans apparat säga pling och lilla Vendlan dyka upp i tv-rutan. Vilket gör morfar jätteglad. Problemet är att det så sällan funkar.

Apparaten säger inte pling, eller om den gör det så hör han det inte. Och om han uppmärksammar den blinkande lampan så vet han inte vad han ska göra med plastgrunkan på tv:n. Tacka fan för det. Jag har heller inte lyckats lura ut det. Och ingen av personalen heller. ”Vi har inte fått utbildning på den” säger de. Nån enstaka gång har nån (kanske nån helgjobbande ungdom?) sett att han har meddelanden och kunnat hjälpa honom. Då kommer genast svar.

”Tack för korten! Skicka gärna fler!” Men större delen av bilderna skickas tillbaka osedda.

Vilket är synd, för det finns en massa kanonfin dokumentation av min dotter, som för övrigt går på ett utmärkt dagis. Även hon får gourmetkäk, personalen är jättetrevlig och hon har tjatat om dem under sommaren. De har berättat att de har en hel radda roliga filmer på hur hon leker med sina kompisar, bilder man kan få om man tar med ett USB-minne.

Fast varje gång jag kommit med min lilla pinne har ju alla fullt upp med barnen. Och det är ju det de ska prioritera, så klart.

En dag lyckades jag ändå fånga en dagisfröken i vad som tycktes vara ett lugnt ögonblick. Det visade sig då att de inte visste om de fick lämna ifrån sig bilder och filmer hursomhelst. Och det är klart, det blir ju ett integritetsproblem, det är ju alltid andra barn med, vem vill att bilder på ens barn ska spridas för vinden i dessa tider? Bilder man kanske inte själv hunnit se?

Så det blev inga små filmer på Vendlan in action på dagis som jag kunnat skicka till min pappas Ippi som ingen fått utbildning för att hantera och som han därför inte kan se. Jag vet att detta är ett I-landsproblem av rang.

Hade vi bott på en del andra håll i världen hade jag själv fått vårda både min pappa och mitt barn och inte skrivit så mycket krönikor. Eller så hade ingen av oss levt.

Men vi har i alla fall gott om fina apparater som säger pling.

Vad vi nu behöver är en it-tekniker på varje vårdinrättning. Där kan man kanske bli av med en del av de där arbetslösa ungdomarna, de verkar ju alltid veta vad man gör med grunkorna?

Nästa vecka drar jag till Götet och placerar barnet live framför morfar.

Godbitar från tonårsdagboken

Jag trodde att jag aldrig varit nån riktig tonåring. Men vid ett besök i Götet hittade jag min dagbok från det år jag fyllde tretton och insåg att jag var en arketypisk tonåring. Här kommer några godbitar:

”Idag hämtade vi katten. Hon är svart med vit panna och ansikte. Magen är vit och fötterna också. Jag är rädd att den ska vara orolig och längtar hem... Jag hoppas att alla som har katt har varit lite så här oroliga i början. Jag vet inte om jag är kär i Xxxx, annars måste det vara att jag är allergisk mot honom på något sätt... När Charlotte och jag satt i korridoren kom han förbi. Efter en kvart hade jag hämtat mig och viskade ’Såg du vem det var?’ Men jag gillar honom INTE så det måste vara en allergi av något slag. Katten ska heta Isabella. Jag ska fråga A (biologiläraren) om det kan hända att man är allergisk mot vissa människor.” (Jag blev sedermera allergisk mot katten istället)

”Ibland känns allt så hopplöst och förfärligt. Jag är tjock och klumpig. Jag kanske ska bli lactumvegetarian.(sic!) På lördag ska jag kanske till Liseberg med Deborah. Hon har en massa fribiljetter.”

(Kommentar överflödig).

”Nu har jag inte skrivit på länge och jag måste komma ihåg att skriva bättre och inte fylla texten med en massa slangord som jag inte kan använda i alla fall. Jag börjar tycka att jag är alldeles för barnslig och det kanske jag är också men det finns andra som tror att de kan bli vuxna genom att sminka sig och locka håret och jag tycker att de är precis lika barnsliga.”

(Det var i starten av det pudliga 80-talet)

”Sally och jag brevväxlar och jag tycker hon är så god. Hon älskar alla djur... och vill bara rädda världen. Undrar om hon helgonförklaras. Det enda som jag kan komma på som hon gör mot världen är att hon sprayar sig mot svett.”

(Vid denna tid hade deodoranter drivgaser som skadade ozonlagret).

”Carl är svartsjuk på Xxxx. Dumt av honom. Iran mobiliserar upp för att kriga mot Irak. En kärnstridsspets kom på villovägar i USA och det var en j-a tur att den inte sprack! Hur står det till med världen egentligen?

Kommer det verkligen att bli ett tredje världskrig som gör slut på alltihopa som en del säger, eller kommer det att gå över?”

(Det var slutet av Kalla kriget. Växthuseffekten var redan då känd av ett par tre miljövänner som ingen brydde sig om.)

”...Jag måste sluta upp med att vara galen i Xxxx! Han är inte alls som jag inbillar mig. Jag kan glömma honom! Jag måste! Och jag måste sluta upp med att – nu har jag glömt allt idiotiskt jag måste sluta upp med. Jag måste plugga mer, hävda mig mer. Och framförallt sluta upp med att göra allting fel. Allting!”

(Tyvärr minns jag fortfarande vem Xxxx var, och prestationsångesten hänger med den också.)

Högt och lågt, som i livet. Det lär anordnas kvällar vid namn Skambyrån där folk läser högt ur sina tonårsdagböcker. Om ett sådant evenemang dyker upp här står jag redo, den saken är klar. Nu undrar jag bara HUR min pappa fick tag i dagboken. Det var nämligen i ett av hans skåp den återfanns...

tisdag 19 juli 2011

Björnen sover

Jag hade använt allt utom våld i mina försök att få min genomtrötta tvååriga dotter att sova.

Ögonen gick i kors på henne, men ur sängen skulle hon kravla, lik förbannat.

Till slut började jag sjunga ”Björnen sover”. Det är en lek hon lärt sig på dagis. Så snart man börjar sjunga ”Björnen sover” rullar hon ihop sig till en boll på golvet och väntar in ”... honom aldrig tro!” På ”tro!” ska björnen/barnet hoppa upp med ramarna/armarna i vädret, tjoande. Men istället för att gå in på den raden sjöng jag bara de två första, om och om igen. Han är inte farlig, bara man är varlig, björnen sover, björnen sover ... Dottern låg på helspänn som en aktör i kulissen och väntade på sin ”cue” som aldrig kom.

Därmed var etapp ett avklarad, nämligen att få henne att sluta fara runt i sängen, bädda ned sina nallar, slita upp dem igen, bädda ned dem i ett annat hörn och så vidare i all oändlighet.

Nu gällde det att få henne att ligga kvar och slockna. Jag sjöng på och började efter hand utveckla texten för att inte själv somna in, det blev nya verser. Mamma sover, mamma sover, hon är väldigt trött ... pappa sover i sin soffa, TV:n den står på ... Dottern vände över på rygg och betraktade mig med alltmer simmiga ögon. Jag sjöng oförtrutet vidare som Scheherezade när hon berättade sina berömda Tusen och en Natt-sagor under hot om avrättning. Jag vågade definitivt inte sluta eller ens pausa. Mormor sover ... Farmor sover ... Bekantskapskretsen tog slut. Jag betade mig genom djurriket och alla sagoboksfigurer. Katten sover, lammet sover, Pippi sover ... Jag var nu redo att ta till regeringen, Reinfeldt sover ... Det behövdes dock inte. Nånstans efter ”Bamse sover” seglade hon iväg, ansiktet slätades ut. Jag smög ut ur rummet, sjukt nöjd med mig själv och undrade samtidigt vad jag skulle ta till nästa gång. Hur de gör på dagis för att få en hel hög ungar knoppa samtidigt är mig en gåta. Kanske hjälper grupptrycket till på något sätt.

Hursomhelst, man har ett visst mått av kreativitet, tror man. När ens påhittighet går åt till saker som nya sova middags-taktiker måste man ändå på något sätt skrapa fram mer ur botten på bunken, något som gärna ska ske under den dryga timmens middagssömn. Eller sent på kvällen. Eller toktidigt på morgonen. Eller nån annan konstig tidpunkt.

Det där påminde mig om en historia jag fick höra, om en klassisk musiker i den högre skolan. Jag minns inte vilket instrument han trakterade, violin, kanske, eller piano. Men det var i alla fall något högst avancerat. Han hade en massa ritualer för sig inför ett framträdande, ritualer som var nödvändiga för att han skulle kunna spela rätt och bra. Typ, en halvtimmes meditation, en viss skjorta, rätt kalsonger och rätt sorts mat i rätt tid före konserten.

Sen fick han barn. Allt raserades. Det blev till att snubbla i fracken, rycka åt sig stradivariusen och kasta sig iväg okammad för att hinna dra i sig en korv på väg till konserthuset. Det skumma var att det visade sig att han spelade precis lika bra när han väl satt där ...

torsdag 5 maj 2011

Nej som komplimang

Hur många gånger har du sökt ett jobb och fått ett ingenting till svar?

Eller gjort någon annan förfrågan och fått, inte ett nej - utan en besvärad tystnad? Hur många gånger har någon som borde svarat nej inte svarat alls på när du snällt och vänligt undrar vad som hände? Och sen kanske varit lite omotiverat vänlig i något helt annat sammanhang, som ett försök till ursäkt.

Hur många gånger har en sådan person fått syn på dig först och glidit över till andra sidan trottoaren för att slippa undan. ”Man kan inte få mer än ett nej!”, har folk ibland sagt lite klämkäckt när jag försiktigt sonderat terrängen för att fråga om något. Det där låter ju bra, men det är tyvärr inte sant. Ett nej är snudd på en komplimang nuförtiden, tycker jag.

Alldeles för många klarar inte att leverera ett nej oavsett vad det gäller.

Det verkar bli mer och mer accepterat att säga nej genom att ignorera folk.

Så att man slipper känna sig taskig. Så att de istället får skämmas över att de alls frågade!

Och hur många gånger har du gjort det där själv, förresten? Ätit skit och sen nickat glatt när kyparen kommit förbi och frågat om det smakade bra?

Avspisat någon genom att inte svara (hen borde verkligen förstått att man inte frågar!). Förträngt det där jobbiga nej, tyvärr - svaret du borde skickat? Skjutit upp det och låtsats glömma det tills det kan passera för inaktuellt och förhoppningsvis preskriberat?

Svaren för min egen del är, som ni säkert vid det här laget räknat ut: Hela jävla tiden. Hela tiden obesvarade mail och oreturnerade telefonmeddelanden bakom vilka det kanske i bästa fall döljer sig någon som är stressad och glömsk men betydligt mer sannolikt någon som bara tycker det är jobbigt att säga nej. Eller svar som dröjer absurt länge och kommer indroppande lite skuldmedvetet precis innan vederbörande är tvungen att träffa mig i något annat sammanhang.

Och svaret på den andra frågekaskaden: Ja, eländes elände, jag gör det själv också. Fast jag blir så arg på andra när de gör det där, fast jag vet att folk respekterar en rak nejsägare mer än en mjäkande huvudet-i-sanden-icke-svarare, så gör jag det där själv också alldeles för ofta! Varför? För att det tar emot så förfärligt att säga nej. För att någon inbyggd osäkerhet inom mig gör att en enkel förfrågan känns som ett krav och inte det en faktiskt är: en fråga, som man kan och bör besvara. Och - den som inte kan säga nej kan heller inte säga ja som det gamla djungelordspråket lyder.

Jag utmanar härmed alla som är skyldiga mig ett nej eller liknande att leverera det inom en vecka. Erbjudandet gäller upp till fem år gamla undanfuskade nej. Det är som allmän vapenamnesti. Jag vet av egen erfarenhet att en vecka är ungefär den tid det tar att ladda upp för att våga svara nej på nånting. Man kan behöva nån sorts mildare drog för att ta sig samman, dubbel espresso eller så. Första inkommande nej vinner en fin present jag själv fått, inte gillat men tagit emot för att vara artig. Vem vet, kanske du gillar den bättre?

onsdag 13 april 2011

Historia

Jag läser historia och det är sjukt intressant. Alla lösa pusselbitar i form av filmer, tecknade serier, böcker, citat och uttryck jag fått mig till livs klistras sakta men säkert ihop till ett sammanhang. Problemet är att jag inte hinner mer än skumma på ytan. Jag skummar och skummar och det är långt till botten.

Tentamensfrågorna är bråddjupa. ”Diskutera hur synen på omvärlden (det vill säga världen utanför Europa) utvecklas i Europa med avseende på renässansen, reformationen, de europeiska ländernas geografiska expansion (upptäcktsresorna) och upplysningen.” Shit, man. Det var mycket på en gång.

Jag som trodde de skulle fråga saker som ”När dog Karl den tolfte?”. Vilket jag inte heller minns, det mest framträdande jag minns av honom var att han slog sina strumpor mot en sten och tog på dem igen istället för att tvätta dem vilket jag alltid har sett som den ultimata manligheten. Den sortens kunskaper ger mig nog inga poäng på högskolan, misstänker jag. Här är det hårdvara som gäller och inget Herman Lindqvist-trams, så det så. Pengar styr, befolkningsutveckling styr, teknikutveckling styr, handel styr och människors plötsliga behov av olika mystiska varor de aldrig tidigare behövt, styr. Och faktiskt även enstaka individer. De som råkar hamna på rätt plats vid rätt tillfälle och bli de som puttar igång en process, eller tvärtom, missar ett gyllene tillfälle och får vänta ett par hundra år på nästa. Jag har definitivt blivit klokare av det här. Det gör mig också lite oväntad, rädd. För samtidigt som man ser hur förändringar tar enormt lång tid, ser man också hur de kan gå fruktansvärt fort. Rätt vad det är svänger pendeln över och någonting nytt dyker upp som vi inte kan hantera.

Nyheterna blir en rysare när man inser vilka följder små saker kan få. Jag häpnar över hur snabbt Japan försvann från förstasidorna för att ersättas av för mig ganska ointressanta saker. Å andra sidan, vem vet vad som är ointressant? Ett par killar uppfinner en ”skolkatalog” på nätet, där man kan kolla in snygga klasskamrater, stalka sina före detta pojk- och flickvänner anonymt och ta del av skvaller utan att resa sig ur stolen. En trivial syssla, ett nöje, som slår igenom stort eftersom vi alla är triviala lite till mans. Skolkatalogen i fråga visar sig vara ett oslagbart sätt att snabbt sprida information, plötsligt kan en mängd människor befinna sig på ett torg, för att föreställa statyer eller kanske kräva ett nytt statsskick om det är något man behöver mer just då.

Och hela arabvärlden tycks resa sig som en idrottspublik som gör vågen. Vad händer? Och vad händer sen? Hur länge kan vi egentligen gå här och lulla runt och grunna på saker som vår personliga stil, heminredning och trender medan man på annat håll jagar osmittad mat och vatten åt barnen och försöker lura ut vilken väg hem man ska välja för att mest sannolikt komma fram levande. Samtidigt är det kanske just den sortens harmlösa sysselsättningar som håller oss från att bli galna av oro över framtiden.

pappa heter mamma

Jag väntade länge på barn. Drömmen om en liten ljushårig flicka, lik mig, ersattes av drömmar om små kinesflickor, om något större svarta pojkar och till sist efter viss tvekan av drömmen om halvstora handikappade små indier, allteftersom adoptionsprognoserna ändrades i negativ riktning. Jag gick på kurs efter annan och lärde hur de små skulle läkas från sina separationer (kånka dem oavbrutet ett par år bara) och hur man kompenserade för att man inte kunde amma (eller kunde man faktiskt?) Jag lärde mig hur man hanterade frågor om den andra, biologiska mamman. Jag lärde mig att förälder blir man med hårt arbete. Och plötsligt, i elfte timmen hade jag en hemsnickrad och ljus liten dotter. Jobbet med att bli förälder kvarstod dock.

Jag har alltid gjort mycket saker, farit runt, hållit på. Och som min vän C. säger, man kan ju inte plötsligt bli en helt annan sorts människa. Jag far väsentligt mindre än förr men ändå en del, geografiskt och i mitt huvud.

Jag orkar heller inte koncentrera mig på två timmars tittutlek med spelad förvåning, knappt ens en kvart. Samtidigt är barn överlevare. Försvinner en mamma, kanske bara in i sig själv för att tänka ut en krönika, då sträcker hon sig efter nästa. Och kandidaterna står i kö. Alla vill barnvakta henne, men dagis verkar vara de enda som frivilligt släpper taget när det är färdigvaktat. (Och mormor, men det beror troligtvis mer på ålder och ren fysisk utmattning)

Följaktligen och ironiskt nog: Istället för att läka henne från separationer utsätter jag henne för dem. Istället för att rädda henne från kollektiv fostran lämnar jag henne på en sådan (väldigt bra sådan för övrigt). Jag som väntat så länge borde väl vara hemma? Men jag är som jag är och hon är eller har blivit som jag, hon gillar folk och action, upprepar glatt namnen på alla sina vänner och extramammor och när jag ger henne den mysdag med mig jag tycker hon borde vilja ha, då kommer hon bärande på sin overall och vill ut, skanderande på sitt stridsrop ”Lina-Saja-Bjosan-Mommi-Chammo!” ( I svensk översättning: Lina , Sara, Brorsan, Mormor, Farmor) Vem blir det idag?

Nästa ironi: Jag ammar hur mycket som helst. Det är det enda jag har att komma med i konkurrensen. Amningen behövde inte kompenseras, den kompenserar istället - för allt. Bristen på den ständiga närvaro som ingår i min egen och många andras idealbild av en mamma, glömmandet av vantar en kall dag. Det är något bara jag kan ge henne, kanske det enda. För min del får hon gärna tutta fram till skolstarten eller så.

Sista ironin: jag kommer på mig själv med att identifiera mig mer och mer med de biologiska mammorna, som tvingas lämna bort ungarna så där helt och hållet till bättre lottade barnsugna i-landsbor. Jag var helt upptagen med min svidande saknad, nu förstår jag deras också.

Så en tröst om än klen till alla er som längtar att bli mamma. Riktigt ända upp i toppen av sitt upplåsta modersideal kommer man inte ens när barnet faktiskt kommit. Till råga på allt kallar hon även sin pappa för ”mamma”.