Visserligen är flygresor ett gissel för klimatet, men det finns ändå gott om människor man bra gärna skulle vilja sätta på ett flygplan och skicka på en resa till valfritt U-land så de lär sig veta hut.
Alla som gnäller över att de är ”motarbetade” så fort allt de säger och gör inte möter stående ovationer av hela omgivningen är en grupp jag skulle kunna rekommendera några veckor på landet i någon avkrok av Indien. Jag skriver avkrok eftersom Indien i stort inte riktigt längre är liktydigt med fattigdom på samma sätt som förr. Men den finns ändå på ett helt annat sätt än här.
Alla som säger att de inte har en trasa att ta på sig kan följa med till samma ställe. Där har de flesta bara just en trasa att ta på sig och den är otroligt snygg.
Alla som lider av diverse nervösa krämpor och utan att blinka skyller desammas uppkomst på sina medmänniskor, elaka chefer, onda lärare och illvilliga handläggare på någon myndighet. De kan få en tripp till något av de länder där folk fortfarande får sina sjukdomar av bakterier och småkryp, sjukdomar de får tillfriskna från eller avlida av bäst de kan. Och ändå på något sätt är friska i själen. Som möjligen misstänker onda andar och testar en exorcism. Men inte förläst sig på inkännande tidningsartiklar om stressrelaterade problem. Och sedan skyller stressen på andra utan att någon gång fundera över sitt eget ansvar i saken.
De som lider av dåligt arbetsklimat och brister i organisationsstrukturen och framför allt - framför allt - arbetsledningen (här viftar de lite med ögonbrynen över kaffekoppen) de kan få en resa de också och praoa som daglönare, eller varför inte på någon av de fabriker där de syr de där små otroligt detaljerade kramdjuren som ligger i stora sjok på Ikea, kostar en tia och heter saker i stil med SÖT.
Folk som klagar på standarden på sina bostäder och menar att köket måste bytas ut eftersom det är hopplöst oergonomiskt, faktiskt snudd på en sanitär olägenhet och såååå åttiotal, de kan få en matlagningskurs med helpension på ett ställe där maten tillagas huksittande under bar himmel över en liten eld, äts från en ståltallrik med hjälp av en brödbit och smakar kanon. Sen får de uppsöka den avskilda dunge med vassruggar där hela byn har sin toalett, medförande en mugg vatten istället för toapapper, en mugg vatten de inte riktigt vet hur de ska hantera.
Alla kvinnor som klagar på att de inte känner sig sedda kan få knalla runt ett par dar i ett av de där länderna där kvinnor nästan aldrig går ut, där blir de sedda så att de klarar sig ett par år, lita på mig.
Allt det där kan ordnas av en utmärkt resebyrå som heter Läs och Res.
Men man skulle kunna starta en variant som är lite mer hard-core och mer koldioxidneutral. Man kan skicka folk i containrar, de där utrymmena som de smugglar hit folk i är väl tomma på hemvägen? Jag ska öppna resebyrå. Den ska heta Åk och Vet Hut.
tisdag 26 oktober 2010
onsdag 4 augusti 2010
Några ord till min k dotter
På gymnasiet fick jag som många andra läsa ”Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon”, en dikt av Anna-Maria Lenngren, en tant som levde i slutet av 1700- och början av 1800-talet. De lärde har tvistat om ifall hon menar allvar i den eller ej, för fast hon själv var en väldigt självständig, intellektuell kvinna skickar hon i dikten sin tänkta dotter direkt till spisen. De flesta tror att hon menar allvar, att hon såg sig själv som ett undantag. Jag lutar också åt att hon menar allvar, dikten är liksom inte tillräckligt skruvad för att vara ironisk. Det tycker man i alla fall som läsare idag – men det är å andra sidan svårt att veta hur humorn tedde sig på den tiden. Hon kanske skojar hejvilt.
Den inspirerade mig i alla fall till en egen, om än orimmad variant, som jag tänkte att min dotter kan få om en femton, sjutton år sådär.
Här kommer den:
Några ord till min kära dotter som jag till min glada förvåning har.
• Lita aldrig på män (eller folk överhuvudtaget, men det brukar vara män) som säger ”lita på mig”. Särskilt inte om de blir ledsna annars. Pålitliga människor ställer inte såna krav.
• Ha inte sex med dina ex och bli inte ihop med dina kompisar. Ex är ex, vänner är vänner.
• Besök åtminstone någon gång i livet ett annat land, helst ett som är ganska olikt ditt eget, och gärna lite längre än en vecka på en strand. Jag vill inte att du ska bli ännu en Eskilstunabo som aldrig lämnat Eskilstuna och sitter och tycker till om världsläget.
• Nu när du är ung och klarögd kommer du att träffa en massa jättetrevliga människor som verkligen verkar gilla dig och som dessutom har svar på allt du någonsin funderat över. De tillhör ofta nån slags religiös eller annan rörelse, men det är en detalj som oftast liksom råkar komma fram på vägen. Hur tråkigt det är låter, så låtsas de bara bry sig om dig. De har press på sig att dra in fler. Och om några år slutar de försöka. De vet att det är lättast att lura ungdomar.
• Du kommer även att bli antastad då och då. Även detta går över om några år. Slebbon vågar sig inte på kvinnor över 25.
• Sluta inte gå till tandläkaren en gång om året. Det är värt varenda spänn.
• Leta inte efter den rätte eller den rätta. Bli den rätta istället, ordna ditt liv som du själv vill ha det. Då brukar hen komma av sig själv. Om det fortfarande behövs.
• Låna gärna ut pengar och saker till dina vänner om du kan, men tro inte att de nödvändigtvis kommer att göra detsamma för dig. Jag vet inte riktigt varför, men det är nästan alltid samma människor som har problem och samma människor som hjälper till. Däremot kan du få hjälp helt plötsligt av någon helt annan. Det här är alltså inget skäl för att låta bli. Men se realistiskt på människor. Och skriv inte på några papper.
• Om du själv lånar av någon, betala tillbaks så fort du har pengar igen. Gå inte ut först, köp inga fina grejer först, res inte bort först. Betala igen först. Det är din bästa försäkring.
• Rösta!. Varför? Ja, öh…det får inte plats här. Men gör det ändå. Annars blir mamma ledsen!
Den inspirerade mig i alla fall till en egen, om än orimmad variant, som jag tänkte att min dotter kan få om en femton, sjutton år sådär.
Här kommer den:
Några ord till min kära dotter som jag till min glada förvåning har.
• Lita aldrig på män (eller folk överhuvudtaget, men det brukar vara män) som säger ”lita på mig”. Särskilt inte om de blir ledsna annars. Pålitliga människor ställer inte såna krav.
• Ha inte sex med dina ex och bli inte ihop med dina kompisar. Ex är ex, vänner är vänner.
• Besök åtminstone någon gång i livet ett annat land, helst ett som är ganska olikt ditt eget, och gärna lite längre än en vecka på en strand. Jag vill inte att du ska bli ännu en Eskilstunabo som aldrig lämnat Eskilstuna och sitter och tycker till om världsläget.
• Nu när du är ung och klarögd kommer du att träffa en massa jättetrevliga människor som verkligen verkar gilla dig och som dessutom har svar på allt du någonsin funderat över. De tillhör ofta nån slags religiös eller annan rörelse, men det är en detalj som oftast liksom råkar komma fram på vägen. Hur tråkigt det är låter, så låtsas de bara bry sig om dig. De har press på sig att dra in fler. Och om några år slutar de försöka. De vet att det är lättast att lura ungdomar.
• Du kommer även att bli antastad då och då. Även detta går över om några år. Slebbon vågar sig inte på kvinnor över 25.
• Sluta inte gå till tandläkaren en gång om året. Det är värt varenda spänn.
• Leta inte efter den rätte eller den rätta. Bli den rätta istället, ordna ditt liv som du själv vill ha det. Då brukar hen komma av sig själv. Om det fortfarande behövs.
• Låna gärna ut pengar och saker till dina vänner om du kan, men tro inte att de nödvändigtvis kommer att göra detsamma för dig. Jag vet inte riktigt varför, men det är nästan alltid samma människor som har problem och samma människor som hjälper till. Däremot kan du få hjälp helt plötsligt av någon helt annan. Det här är alltså inget skäl för att låta bli. Men se realistiskt på människor. Och skriv inte på några papper.
• Om du själv lånar av någon, betala tillbaks så fort du har pengar igen. Gå inte ut först, köp inga fina grejer först, res inte bort först. Betala igen först. Det är din bästa försäkring.
• Rösta!. Varför? Ja, öh…det får inte plats här. Men gör det ändå. Annars blir mamma ledsen!
Enda svennen i lokalen
I mitt nya jobb ingår att bidra till trygghet i Eskilstuna. Eftersom jag flyttade hit från ett av Stockholms mest brottsdrabbade kvarter känns det lite som att exportera bananer till Jamaica. Jag känner mig snuskigt trygg i Eskilstuna. Å andra sidan kände jag mig trygg i Stockholm också, så det kan ju för all del bero på att jag inte begriper bättre. Jag fick i alla fall ett stalltips om att somalier var en av de saker som fick folk att känna sig otrygga, och bestämde mig för att studera dem närmare.
Jag besökte därför ”Delaktighet för integration”, ett seminarium arrangerat av Somalisk-Svenska Ungdomsriksförbundet. När jag kom var jag en av en handfull svenskar, närmare bestämt fyra-fem politiska representanter, lite folk från värdarna ABF och tre journalister som omedelbart utgick från att jag var en av dem. Resten av salen var full med finklädda somalier. Icke desto mindre var hela första föredraget på svenska. Det andra var på somaliska (Heter det så?) och simultantolkat till svenska. Det tredje var åter på svenska. Efter den väl tilltagna kaffepausen i mitten droppade de andra svenskarna av och jag var, förutom ABF:s representant, den enda kvarvarande svennebananen i lokalen. Resterande fyrtio var somalier från hela länet. Efter att ha hållit ett jättebra föredrag på lätt svenska om studiecirklarnas betydelse för demokratin gick även herr ABF och jag var ensam kvar. Nu kanske vi kan prata vårt språk, undrade nästa föredragshållare lite försynt. Nej! Svenska! hojtade ett antal somaliska kvinnor bestämt.
Sagt och gjort. Det blev ännu ett föredrag på svenska. Det är vad jag kallar artighet. Jag smög generat ut. Säkert kunde en del också svenska, men man hörde ändå skillnaden under det föredrag som tolkades, det blev en lättsammare stämning i lokalen, det skämtades och kom skratt. Det tar lång tid innan man kan skämta på ett nytt språk.
Jag missade delen som handlade om föreningarna i Sörmland, men jag fattade så mycket som att de kommer från ett land som fullständigt kollapsat efter inbördeskrig och där en del av befolkningen helt enkelt svalt ihjäl i början av nittiotalet. Icke helt överraskande har många av dem flytt därifrån och hamnat lite varstans i världen. De har kvar en massa anhöriga i hemlandet och periodvis vet de inte om dessa lever eller ej. Samtidigt förväntas de fort som fan lära sig nytt språk, nya seder och bruk och anpassa sin klädkod, utöva korrekt tvättstugebeteende, prata lagom högt, fylla i blanketter och få jobb, helst välbetalda jobb så de kan skicka hem en hacka. Det där går inte så fort som svenska grannar och kvarvarande släktingar förväntar sig.
De är annorlundast och från Längstbortistan. De är också alla invandrarfientliga organisationers alldeles särskilda favoriter, det märks när man googlar. Icke desto mindre klär de tydligen upp sig till tänderna och kommer en masse till ett seminarium om delaktighet och integration, avhållet på svenska för att det sitter summa summarum en svenne i publiken. Det är värt en fundering.
Jag besökte därför ”Delaktighet för integration”, ett seminarium arrangerat av Somalisk-Svenska Ungdomsriksförbundet. När jag kom var jag en av en handfull svenskar, närmare bestämt fyra-fem politiska representanter, lite folk från värdarna ABF och tre journalister som omedelbart utgick från att jag var en av dem. Resten av salen var full med finklädda somalier. Icke desto mindre var hela första föredraget på svenska. Det andra var på somaliska (Heter det så?) och simultantolkat till svenska. Det tredje var åter på svenska. Efter den väl tilltagna kaffepausen i mitten droppade de andra svenskarna av och jag var, förutom ABF:s representant, den enda kvarvarande svennebananen i lokalen. Resterande fyrtio var somalier från hela länet. Efter att ha hållit ett jättebra föredrag på lätt svenska om studiecirklarnas betydelse för demokratin gick även herr ABF och jag var ensam kvar. Nu kanske vi kan prata vårt språk, undrade nästa föredragshållare lite försynt. Nej! Svenska! hojtade ett antal somaliska kvinnor bestämt.
Sagt och gjort. Det blev ännu ett föredrag på svenska. Det är vad jag kallar artighet. Jag smög generat ut. Säkert kunde en del också svenska, men man hörde ändå skillnaden under det föredrag som tolkades, det blev en lättsammare stämning i lokalen, det skämtades och kom skratt. Det tar lång tid innan man kan skämta på ett nytt språk.
Jag missade delen som handlade om föreningarna i Sörmland, men jag fattade så mycket som att de kommer från ett land som fullständigt kollapsat efter inbördeskrig och där en del av befolkningen helt enkelt svalt ihjäl i början av nittiotalet. Icke helt överraskande har många av dem flytt därifrån och hamnat lite varstans i världen. De har kvar en massa anhöriga i hemlandet och periodvis vet de inte om dessa lever eller ej. Samtidigt förväntas de fort som fan lära sig nytt språk, nya seder och bruk och anpassa sin klädkod, utöva korrekt tvättstugebeteende, prata lagom högt, fylla i blanketter och få jobb, helst välbetalda jobb så de kan skicka hem en hacka. Det där går inte så fort som svenska grannar och kvarvarande släktingar förväntar sig.
De är annorlundast och från Längstbortistan. De är också alla invandrarfientliga organisationers alldeles särskilda favoriter, det märks när man googlar. Icke desto mindre klär de tydligen upp sig till tänderna och kommer en masse till ett seminarium om delaktighet och integration, avhållet på svenska för att det sitter summa summarum en svenne i publiken. Det är värt en fundering.
Förortsminnen
För tio år sedan hade jag en intensiv kärlekshistoria med Rinkeby centrum. Jag hade blivit förtjust i en kille som bodde där och som trots en uttalad ambition att ta sig därifrån ogärna satte sig på tunnelbanan. Alltså blev det jag som oftast hängde där. Det var trevligt, en av de få områden som faktiskt såg ut som arkitektskisserna, med folk sittande lite överallt. Många hus var ganska låga, trevåningstyp, och det var påfallande lite klotter. Visst, jag var en av ytterst få kvinnor i centrum som varken hade barnvagn eller slöja, men jag kände mig aldrig utpekad för den sakens skull, och jag blev alltmer irriterad när folk pratade om Rinkeby som om det var nån sorts slum. Det finns länder som har slumområden. Sverige är inte ett av dem.
Under mina promenader på Järvafältet kunde jag ibland göra en tankelek, jag tittade på de sandgula husen med sina små grönskande gårdar och tänkte, att där ligger ett område för de priviligierade. Där sitter de, de rika knösarna. En äldre man i kostym passerade. En skeppsredare, tänkte jag. En pensionerad shejk.
Här drar de sig tillbaka, med sina miljoner. Leken funkade, för större var inte skillnaden på ytan. Det fanns kvarter i utkanten av min hemstads finare delar som såg likadana ut. Jag mindes hur jag ytterligare tio år tidigare som ung konstskoleelev hade åkt Hela Vägen till Rinkeby med bultande hjärta och nöjt fotograferat ett av de få klotter jag lyckades hitta, någon som skrivit ”hora och din familj” med kulspets på ett staket. Ibland är man väldigt styrd av det man redan vet eller tror sig veta. Min pojkvän berättade gärna om hur han hittat en känd fotograf hukande bakom en sandlåda i tålmodig väntan på att någon ordentligt inburkad kvinna skulle passera framför HM:s underklädesreklam så han fick den där Bilden.
En dag när jag kom upp ur tunnelbanan, kände jag inte igen mig. Borta var det välbekanta torget, tobaksaffären där de vant sig vid mitt DN-köpande på lördagsmorgnarna, den abstrakta fontänen. Borta var dagsljuset. Det var evig natt, husen var av tjugovåningsmodell, sjok av tidningspapper blåste runt och överallt gick killar med neddragna luvor som mumlade orden ”respekt, kompis” och spanade efter någon att utöva oprovocerat våld emot. Jag undrade förvirrat hur jag skulle hitta, allt var obekant. Jag vaknade ur min dröm och låg sedan kvar och funderade ett tag, och kom fram till att platsen jag varit inte liknade vare sig Rinkeby eller någon annan förort jag någonsin besökt. Jag hade i drömmen besökt Medierinkeby- platsen där Bilderna tas och De Skakande Reportagen skrivs.
Hur påverkas man av att ideligen beskrivas utifrån på ett sätt man inte känner igen? Att se folk snörpa lite ofrivilligt när man berättar var man bor och höra den plats man vuxit upp användas som ett begrepp av folk som aldrig satt sin fot där? Många blir lokalpatrioter och stannar på pin kiv, andra flyttar så fort de kan. Medan åter andra tänder snett. Och tänker, jag ska ge er vad ni vill ha. Jag ska ge er brinnande slum.
Under mina promenader på Järvafältet kunde jag ibland göra en tankelek, jag tittade på de sandgula husen med sina små grönskande gårdar och tänkte, att där ligger ett område för de priviligierade. Där sitter de, de rika knösarna. En äldre man i kostym passerade. En skeppsredare, tänkte jag. En pensionerad shejk.
Här drar de sig tillbaka, med sina miljoner. Leken funkade, för större var inte skillnaden på ytan. Det fanns kvarter i utkanten av min hemstads finare delar som såg likadana ut. Jag mindes hur jag ytterligare tio år tidigare som ung konstskoleelev hade åkt Hela Vägen till Rinkeby med bultande hjärta och nöjt fotograferat ett av de få klotter jag lyckades hitta, någon som skrivit ”hora och din familj” med kulspets på ett staket. Ibland är man väldigt styrd av det man redan vet eller tror sig veta. Min pojkvän berättade gärna om hur han hittat en känd fotograf hukande bakom en sandlåda i tålmodig väntan på att någon ordentligt inburkad kvinna skulle passera framför HM:s underklädesreklam så han fick den där Bilden.
En dag när jag kom upp ur tunnelbanan, kände jag inte igen mig. Borta var det välbekanta torget, tobaksaffären där de vant sig vid mitt DN-köpande på lördagsmorgnarna, den abstrakta fontänen. Borta var dagsljuset. Det var evig natt, husen var av tjugovåningsmodell, sjok av tidningspapper blåste runt och överallt gick killar med neddragna luvor som mumlade orden ”respekt, kompis” och spanade efter någon att utöva oprovocerat våld emot. Jag undrade förvirrat hur jag skulle hitta, allt var obekant. Jag vaknade ur min dröm och låg sedan kvar och funderade ett tag, och kom fram till att platsen jag varit inte liknade vare sig Rinkeby eller någon annan förort jag någonsin besökt. Jag hade i drömmen besökt Medierinkeby- platsen där Bilderna tas och De Skakande Reportagen skrivs.
Hur påverkas man av att ideligen beskrivas utifrån på ett sätt man inte känner igen? Att se folk snörpa lite ofrivilligt när man berättar var man bor och höra den plats man vuxit upp användas som ett begrepp av folk som aldrig satt sin fot där? Många blir lokalpatrioter och stannar på pin kiv, andra flyttar så fort de kan. Medan åter andra tänder snett. Och tänker, jag ska ge er vad ni vill ha. Jag ska ge er brinnande slum.
fredag 4 juni 2010
Knäskakiga minnen
Som ett resultat av mitt nya jobb ligger det plötsligt böcker om brott och trygghet överallt hemma. En heter Stora Trygghetsboken.
Författaren/redaktören inleder med att beskriva hur han själv blev svårt misshandlad, en händelse som ledde till att han bildade Stiftelsen Tryggare Sverige. Någonting i hans berättelse gör att jag kastas tillbaka i tiden, när jag som tonårig tågluffare gick närsynt på skakiga ben i ett gassande Rom och ryckte till för varje röd bil som passerade. De var många.
Det hade börjat med att jag blev avvisad från bussen med min ryggsäck.
Trött, hungrig och varm blev jag hejdad av en bilist som frågade efter vägen till vandrarhemmet. Sicken tur, det var ju dit jag skulle! Vilket ju inte varit så svårt att räkna ut för killen i bilen. Hungrig och trött = pucko. Jag hoppade in. Ganska snart började han bete sig konstigt, körde iväg åt fel håll, upp i ett rikt område, idel murar och grindar. Då fattade jag.
Jag hade läst en del feministiska tidningar och bestämde mig för att slåss to the bitter end, vilket jag också fick tillfälle att göra. Jag vet inte hur länge vi slogs, tiden liksom försvann, men jag minns att det var på liv och död och att det slutade med att jag fick in hans hand i munnen och bet av all kraft.
Jag minns också att jag plötsligt stod, med ryggsäck men utan glasögon, med en italiensk svordom ekande i öronen och såg den röda bilen snabbt försvinna i väg.
Vägen var en återvändsgränd, och jag fick plötsligt för mig att han kanske skulle vända och komma tillbaka. Jag ringde förtvivlat på alla porttelefoner och bad dem släppa in mig. Nobben överallt. Jag gav upp och hoppade rakt ut i ett taggbuskage.
När jag slutligen kom fram till vandrarhemmet var jag både trasig och blodig. Icke desto mindre blev jag brutalt avsnäst av varje person jag vände mig till. Eller så kändes det. Snäs. Fräs. Ingen visste ju vad som just hänt, fast med tanke på revorna och blodfläckarna kunde de ju ha frågat? Jag var definitivt ensammast i världen. Det slog mig inte då att jag faktiskt var ett brottsoffer.
Dessa tankar fick mig att testa att ringa BOJ, brottsofferjouren. Inte för att tala ut om ett 25 år gammalt brott, utan för att kolla att det funkade. Man är ju trygghetsutvecklare, möhö. På deras telefonsvarare uppmanades jag lämna namn och nummer.
Ett eller annat knäskakigt brottsoffer kanske lagt på där. Men jag gjorde det och de ringde faktiskt tillbaka riktigt snabbt. Unga BOJ:s hemsida var fantastisk.
Dit skulle jag rekommendera alla att gå in, oavsett ålder. Filmen ”En vanlig dag” var bra och hemsk. Mycket av det ungdomar drabbas av i sin skolmiljö är olagligt. Filmen fick mig en sekund att inte vilja låta min dotter börja skolan alls. Tills jag kom på att även det är olagligt.
Som sagt, jag läser och läser. Hade min morfar levt kanske jag kunnat fråga honom lite.
Han var polis, inom sedlighetsroteln, som det hette då. Sedlighetspolis, låter som något de skulle ha i Iran. Han var rätt rolig, faktiskt. Jag tror jag berättar mer om honom i någon annan krönika?
Författaren/redaktören inleder med att beskriva hur han själv blev svårt misshandlad, en händelse som ledde till att han bildade Stiftelsen Tryggare Sverige. Någonting i hans berättelse gör att jag kastas tillbaka i tiden, när jag som tonårig tågluffare gick närsynt på skakiga ben i ett gassande Rom och ryckte till för varje röd bil som passerade. De var många.
Det hade börjat med att jag blev avvisad från bussen med min ryggsäck.
Trött, hungrig och varm blev jag hejdad av en bilist som frågade efter vägen till vandrarhemmet. Sicken tur, det var ju dit jag skulle! Vilket ju inte varit så svårt att räkna ut för killen i bilen. Hungrig och trött = pucko. Jag hoppade in. Ganska snart började han bete sig konstigt, körde iväg åt fel håll, upp i ett rikt område, idel murar och grindar. Då fattade jag.
Jag hade läst en del feministiska tidningar och bestämde mig för att slåss to the bitter end, vilket jag också fick tillfälle att göra. Jag vet inte hur länge vi slogs, tiden liksom försvann, men jag minns att det var på liv och död och att det slutade med att jag fick in hans hand i munnen och bet av all kraft.
Jag minns också att jag plötsligt stod, med ryggsäck men utan glasögon, med en italiensk svordom ekande i öronen och såg den röda bilen snabbt försvinna i väg.
Vägen var en återvändsgränd, och jag fick plötsligt för mig att han kanske skulle vända och komma tillbaka. Jag ringde förtvivlat på alla porttelefoner och bad dem släppa in mig. Nobben överallt. Jag gav upp och hoppade rakt ut i ett taggbuskage.
När jag slutligen kom fram till vandrarhemmet var jag både trasig och blodig. Icke desto mindre blev jag brutalt avsnäst av varje person jag vände mig till. Eller så kändes det. Snäs. Fräs. Ingen visste ju vad som just hänt, fast med tanke på revorna och blodfläckarna kunde de ju ha frågat? Jag var definitivt ensammast i världen. Det slog mig inte då att jag faktiskt var ett brottsoffer.
Dessa tankar fick mig att testa att ringa BOJ, brottsofferjouren. Inte för att tala ut om ett 25 år gammalt brott, utan för att kolla att det funkade. Man är ju trygghetsutvecklare, möhö. På deras telefonsvarare uppmanades jag lämna namn och nummer.
Ett eller annat knäskakigt brottsoffer kanske lagt på där. Men jag gjorde det och de ringde faktiskt tillbaka riktigt snabbt. Unga BOJ:s hemsida var fantastisk.
Dit skulle jag rekommendera alla att gå in, oavsett ålder. Filmen ”En vanlig dag” var bra och hemsk. Mycket av det ungdomar drabbas av i sin skolmiljö är olagligt. Filmen fick mig en sekund att inte vilja låta min dotter börja skolan alls. Tills jag kom på att även det är olagligt.
Som sagt, jag läser och läser. Hade min morfar levt kanske jag kunnat fråga honom lite.
Han var polis, inom sedlighetsroteln, som det hette då. Sedlighetspolis, låter som något de skulle ha i Iran. Han var rätt rolig, faktiskt. Jag tror jag berättar mer om honom i någon annan krönika?
söndag 16 maj 2010
SM i Poetry Slam.
Den här krönikan var tänkt för Folket, men nånting tekniskt sket sig, med mail och mobil samtidigt. Det lustiga var att jag åkte till SM i Poetry Slam, kom fram i sista minuten bärande en ganska trött baby. Precis som jag förutspått stod Solja där på sina klackar, och vad läste hon när hon blev ombedd om inte nedan nämnda all time high.
"Det började lite oskyldigt med diskbänken…Så börjar en dikt av Solja Krapu, som säkert kommer att stå och glassa som konfrencier på SM i Poetry Slam även i år. Det är fjortonde året och man hålls i Uppsala. Så känner ni er akut kulturella är det bara att åka.
I tretton år har jag följt verksamheten, som kulminerar varje år vid Kristi Himmelfärd. Från en angelägenhet för ett litet antal nördar till ett hypat jättearrangemang, och tillbaka till relativ anonymitet. Första året var vi i en boxningsring, ett påhitt av Erkki Lappalainen, den strikte man som tog denna idrottsgren till Sverige. Jag fick stryk av Solja, som också vann det året. Andra året var vi på en dansbana i Halmstad, där jag åter fick på nöten. Tredje året minns jag som en rusig dimma. Vårt lag vann som lag, jag vann den individuella tävlingen och mötte flera människor som kom att betyda mycket på gott och ont.
Fjärde året fick jag lämna priset till Rainer Elillä i en soffprogramsliknande tillställning där vi utslagna poeter tvangs sitta kvar på scenen och lida. Året efter vann stjärnskottet Daniel Boyacioglou, dock tillsammans med Niklas Åkesson. Konfrencieren hade inte hjärta att köra en omläsning när det blev oavgjort, vilket man ska enligt regelboken. Daniel släpade sig året efter till Umeå, besatt av att få vinna själv vilket han också gjorde. Han blev stilbildande, i några år befolkades slammen av kopior. Det var nog hans förtjänst att Slam blev upphaussat. Stora tävlingar, massor av ungdomar modell radikal och en rad vinnare som strax blev kända: Emil Jensen, Kung Henry och Kalle Haglund.
Solja och jag förde vid det laget en ojämn kamp om att åtminstone få vara konfrencier och stappla runt i högklackat, medelålders kvinnor hade i övrigt inte en suck längre. Tvåor som hette Naima, Marie eller Ingela förlorade med nån decimal och blev aldrig intervjuade. Även på det kaotiska Sala-SM 2005 vann en ung man som reagerade med att genast byta namn i ett försök att slippa bli känd, vilket lyckades delvis. Själv försökte jag göra en Carola - comeback. Jag låg etta första kvällen och blev så full att jag knappt hittade hem. När alla återigen samlades på Dunkers Kulturhus i Helsingborg året efter var tiden mer än mogen för en kvinnlig vinnare. Det blev Olivia Bergdahl, också hon stilbildande, och året efter Laura Wihlborg. I fjol satt jag höggravid i Norrköping för att se Sveriges mest envisa och seriösa slampoet Oskar Hanska äntligen vinna. Han hade svurit en ed att då klippa av sig sina knäveckslånga dreadlocks när han vann. Han blev riktigt prydlig och fick –att döma av Facebook -ganska snart jobb på en reklambyrå i Göteborg.
Det började som sagt lite oskyldigt med diskbänken… sen drog det iväg. Jobb, krypande barn… Jag tog på mig allt mer och började glömma saker på ett läskigt sätt. Det var dags att bromsa, rensa. Jag vet inte om jag åker i år. Man kan inte göra saker bara för att man alltid gjort dem. Vi får se om jag kan hålla mig. Slam är en upplevelse utöver det vanliga."
Ja, det är ju det. Och det som gör att det dallrar sådär lite extra i rummet är ju kanske att man varit där, tävlat eller MC-at och sett tävlingen framåtskrida. Jag kunde inte hålla mig borta från detta fjortonde Slam-SM trots att jag blev den där irriterande kvinnan som sprang ut och in ur lokalen med ett hojtande spädbarn. Samt satt tuggande och matande på MAX med familjen under större delen av finalen, dit jag fick biljett genom att gråta en skvätt i entrén "Jag har varit med i TRETTON år, buhu.". Men jag såg i alla fall början och slutet. När jag såg Niklas insåg jag att han nog var vinnaren. Inte för att jag har en aning om vad hans dikter handlade om, efteråt. Mattis Sillins och Malin Jakobsson var egentligen båda bättre vad gäller både innehåll och framförande. Men det är en sån jädra fördel att segla upp och vara ny. Även om juryarna kanske var nya hade alltför många som var där hört de där dikterna för många gånger.
Det är få som klarar att "äntligen" vinna när man varit så nära så länge, och de som gör det, t ex Oskar Hanska, gör de om de klarar av att verkligen förnya sig och plötsligt göra något annat, byta tema, byta stil. Annars är det som förgjort. Men på ett sätt var det lika bra att Niklas vann, för jag hade verkligen inte kunnat avgöra vem som varit mest förtjänt av förstapriset, Malin eller Mattis. De är båda såna drivna, begåvade och envetna poeter.
Och själv, då? Jo tack, lite sug kunde jag känna efter att stå där igen. Men det kan gott få ta några år. En annan har ju gått och skaffat sig et liv, typ.
"Det började lite oskyldigt med diskbänken…Så börjar en dikt av Solja Krapu, som säkert kommer att stå och glassa som konfrencier på SM i Poetry Slam även i år. Det är fjortonde året och man hålls i Uppsala. Så känner ni er akut kulturella är det bara att åka.
I tretton år har jag följt verksamheten, som kulminerar varje år vid Kristi Himmelfärd. Från en angelägenhet för ett litet antal nördar till ett hypat jättearrangemang, och tillbaka till relativ anonymitet. Första året var vi i en boxningsring, ett påhitt av Erkki Lappalainen, den strikte man som tog denna idrottsgren till Sverige. Jag fick stryk av Solja, som också vann det året. Andra året var vi på en dansbana i Halmstad, där jag åter fick på nöten. Tredje året minns jag som en rusig dimma. Vårt lag vann som lag, jag vann den individuella tävlingen och mötte flera människor som kom att betyda mycket på gott och ont.
Fjärde året fick jag lämna priset till Rainer Elillä i en soffprogramsliknande tillställning där vi utslagna poeter tvangs sitta kvar på scenen och lida. Året efter vann stjärnskottet Daniel Boyacioglou, dock tillsammans med Niklas Åkesson. Konfrencieren hade inte hjärta att köra en omläsning när det blev oavgjort, vilket man ska enligt regelboken. Daniel släpade sig året efter till Umeå, besatt av att få vinna själv vilket han också gjorde. Han blev stilbildande, i några år befolkades slammen av kopior. Det var nog hans förtjänst att Slam blev upphaussat. Stora tävlingar, massor av ungdomar modell radikal och en rad vinnare som strax blev kända: Emil Jensen, Kung Henry och Kalle Haglund.
Solja och jag förde vid det laget en ojämn kamp om att åtminstone få vara konfrencier och stappla runt i högklackat, medelålders kvinnor hade i övrigt inte en suck längre. Tvåor som hette Naima, Marie eller Ingela förlorade med nån decimal och blev aldrig intervjuade. Även på det kaotiska Sala-SM 2005 vann en ung man som reagerade med att genast byta namn i ett försök att slippa bli känd, vilket lyckades delvis. Själv försökte jag göra en Carola - comeback. Jag låg etta första kvällen och blev så full att jag knappt hittade hem. När alla återigen samlades på Dunkers Kulturhus i Helsingborg året efter var tiden mer än mogen för en kvinnlig vinnare. Det blev Olivia Bergdahl, också hon stilbildande, och året efter Laura Wihlborg. I fjol satt jag höggravid i Norrköping för att se Sveriges mest envisa och seriösa slampoet Oskar Hanska äntligen vinna. Han hade svurit en ed att då klippa av sig sina knäveckslånga dreadlocks när han vann. Han blev riktigt prydlig och fick –att döma av Facebook -ganska snart jobb på en reklambyrå i Göteborg.
Det började som sagt lite oskyldigt med diskbänken… sen drog det iväg. Jobb, krypande barn… Jag tog på mig allt mer och började glömma saker på ett läskigt sätt. Det var dags att bromsa, rensa. Jag vet inte om jag åker i år. Man kan inte göra saker bara för att man alltid gjort dem. Vi får se om jag kan hålla mig. Slam är en upplevelse utöver det vanliga."
Ja, det är ju det. Och det som gör att det dallrar sådär lite extra i rummet är ju kanske att man varit där, tävlat eller MC-at och sett tävlingen framåtskrida. Jag kunde inte hålla mig borta från detta fjortonde Slam-SM trots att jag blev den där irriterande kvinnan som sprang ut och in ur lokalen med ett hojtande spädbarn. Samt satt tuggande och matande på MAX med familjen under större delen av finalen, dit jag fick biljett genom att gråta en skvätt i entrén "Jag har varit med i TRETTON år, buhu.". Men jag såg i alla fall början och slutet. När jag såg Niklas insåg jag att han nog var vinnaren. Inte för att jag har en aning om vad hans dikter handlade om, efteråt. Mattis Sillins och Malin Jakobsson var egentligen båda bättre vad gäller både innehåll och framförande. Men det är en sån jädra fördel att segla upp och vara ny. Även om juryarna kanske var nya hade alltför många som var där hört de där dikterna för många gånger.
Det är få som klarar att "äntligen" vinna när man varit så nära så länge, och de som gör det, t ex Oskar Hanska, gör de om de klarar av att verkligen förnya sig och plötsligt göra något annat, byta tema, byta stil. Annars är det som förgjort. Men på ett sätt var det lika bra att Niklas vann, för jag hade verkligen inte kunnat avgöra vem som varit mest förtjänt av förstapriset, Malin eller Mattis. De är båda såna drivna, begåvade och envetna poeter.
Och själv, då? Jo tack, lite sug kunde jag känna efter att stå där igen. Men det kan gott få ta några år. En annan har ju gått och skaffat sig et liv, typ.
torsdag 6 maj 2010
manliga feminister
Jag har alltid varit misstänksam mot manliga feminister. På samma sätt som jag antar att HBT-personer är skeptiska mot alla till vardags heteronormativa hangarounds som gärna vill vara lite vågade en stund, kanske under Prideveckan. På samma sätt som jag misstänker att alla förfördelade grupper ser på skenheligt solidariska element ur majoritetens led. I bästa fall med överseende. Det finns alltid människor som har dåligt samvete för sina privilegier och vill ta sig ner lite. Det brukar inte gå så bra.
Jag minns en scen ur filmen om den svarte ledaren Malcolm X. En blond studentska får plötsligt tillfälle att stoppa Malcolm X på gatan. Det är i slutet av sextiotalet, studentskan svänger lite med sitt enligt tidens radikala mode långa utsläppta hår, beklagar vad de svarta i USA utsatts för i historien, presenterar sig som en ”liberal” vit person och frågar vad en sån som hon kan göra för att stödja de svartas kamp. ”Ingenting” säger Malcolm kort och går vidare. Han hade en poäng. När man hör till dem som faktiskt förlorar privilegier är det mest klädsamma beteendet att förhålla sig passiv. Man kan tycka att det faktiskt är rättvist att det blir rättvist, man kan välja att inte protestera, man kan bita i det sura äpplet, till och med i all stillhet rösta för reformer som försämrar för en själv. Men man ska nog inte försöka ställa sig i främsta ledet och vifta med ett plakat. Det blir lite fel. Men en del människor kan bara inte låta bli, av någon outgrundlig anledning. De måste vara på den goda sidan hela tiden, annars förgås de.
Men nu var det just de manliga feministerna vi pratade om. Suck. Ett argument för att de överhuvudtaget ska finnas är påståendet att ”alla” vinner på ett mer jämställt samhälle. Detta är helt i linje med den svenska (o)vanan att förneka alla intressekonflikter. På vilket sätt skulle männen vinna på att kvinnorna intar arbetsmarknaden, till exempel? Det blir fler för dem att konkurrera med. Och så bra som vi är, är det ju ingen konkurrens att leka med heller. He he. När jag var fjortis satt far fortfarande och läste tidningen efter maten medan mor plockade undan och diskade. En självklarhet både hos mig och kompisarna. Idag turas man kanske om. Finns det någon vettig människa som tycker att det verkar roligare att plocka undan och diska än att läsa sin tidning i en bekväm fåtölj? Visst, det finns vinster med jämställdhet även för männen. Precis som det finns fördelar med att vara fattig - inget att förlora. Men nackdelarna överväger faktiskt. Männen förlorar lite gratisluncher. Men vi ska ha jämställdhet ändå- helt enkelt för att det är rättvist.
Jag gillar förstås inte gamla tiders manschauvinister, dåliga förlorare som grumsar runt. Men jag gillar heller inte de som kallar sig feminister och låtsas veta hur det är att vara kvinna. De är söndagsseglare, amatörer och allmänt pinsamma desertörer från fiendens led. Var som ni är istället, det där med jämställdheten fixar vi som behöver den.
Jag minns en scen ur filmen om den svarte ledaren Malcolm X. En blond studentska får plötsligt tillfälle att stoppa Malcolm X på gatan. Det är i slutet av sextiotalet, studentskan svänger lite med sitt enligt tidens radikala mode långa utsläppta hår, beklagar vad de svarta i USA utsatts för i historien, presenterar sig som en ”liberal” vit person och frågar vad en sån som hon kan göra för att stödja de svartas kamp. ”Ingenting” säger Malcolm kort och går vidare. Han hade en poäng. När man hör till dem som faktiskt förlorar privilegier är det mest klädsamma beteendet att förhålla sig passiv. Man kan tycka att det faktiskt är rättvist att det blir rättvist, man kan välja att inte protestera, man kan bita i det sura äpplet, till och med i all stillhet rösta för reformer som försämrar för en själv. Men man ska nog inte försöka ställa sig i främsta ledet och vifta med ett plakat. Det blir lite fel. Men en del människor kan bara inte låta bli, av någon outgrundlig anledning. De måste vara på den goda sidan hela tiden, annars förgås de.
Men nu var det just de manliga feministerna vi pratade om. Suck. Ett argument för att de överhuvudtaget ska finnas är påståendet att ”alla” vinner på ett mer jämställt samhälle. Detta är helt i linje med den svenska (o)vanan att förneka alla intressekonflikter. På vilket sätt skulle männen vinna på att kvinnorna intar arbetsmarknaden, till exempel? Det blir fler för dem att konkurrera med. Och så bra som vi är, är det ju ingen konkurrens att leka med heller. He he. När jag var fjortis satt far fortfarande och läste tidningen efter maten medan mor plockade undan och diskade. En självklarhet både hos mig och kompisarna. Idag turas man kanske om. Finns det någon vettig människa som tycker att det verkar roligare att plocka undan och diska än att läsa sin tidning i en bekväm fåtölj? Visst, det finns vinster med jämställdhet även för männen. Precis som det finns fördelar med att vara fattig - inget att förlora. Men nackdelarna överväger faktiskt. Männen förlorar lite gratisluncher. Men vi ska ha jämställdhet ändå- helt enkelt för att det är rättvist.
Jag gillar förstås inte gamla tiders manschauvinister, dåliga förlorare som grumsar runt. Men jag gillar heller inte de som kallar sig feminister och låtsas veta hur det är att vara kvinna. De är söndagsseglare, amatörer och allmänt pinsamma desertörer från fiendens led. Var som ni är istället, det där med jämställdheten fixar vi som behöver den.
tisdag 20 april 2010
Envar sin egen veckotidning
Jag var mycket nära att bli nånting jag verkligen hatat, nämligen en person som framträder som ”mamma” i en veckotidning med sitt barn och lägger ut texten om att vara ”mamma”, något som jag, innan jag blev mamma, närapå lovat mig själv att INTE förfalla till om jag mot alla odds ändå skulle bli en mamma, vilket jag som bekant blev.
Hursomhelst föll jag förstås för min egen fåfänga och publicitetshunger och trotsade min sambos avundsjuka ”varför vill de inte ha papporna med?” och beredde mig på att åka till Stockholm, bli stajlad (jag visste det, sådär fräscha är inte mammor egentligen) fotad och frågad ett antal frågor som mejlades i förväg.
Min dotters första magnifika kaskadkräkningar satte stopp för det hela. Men för att inte världen ska gå miste om mina noga uttänkta svar på veckotidningens brännande frågor, publicerar jag dem här istället.
• Fråga: Beskriv med tre ord vilken typ av mamma du är!
Svar: Slapp, hållningslös och inkonsekvent! Eller förresten: Hönsig, nervös och panikslagen? Min sambo säger, glad, omtänksam och orolig. Det var ju snällt.
• Fråga: Vem/vilka personer inspirerar dig i din mammaroll?
Svar: Man kommer ju inte undan sin egen. Jag vet faktiskt ingen annan.
• Fråga: Vad skiljer dig från din egen mamma?
Svar: Jag har en betydligt bättre deal med både pappan och staten än vad hon hade.
• Fråga: Hur har du förändrats sedan du blev mamma?
Svar: Jag blev smalare, märkligt nog. Men det håller på att rätta till sig.
• Fråga: Vad är svårt med att vara mamma i Sverige idag?
Svar: Det svåraste var faktiskt att bli det. Jämfört med det är inget svårt. Jag kan faktiskt inte komma på nåt som varit svårt. Det skulle möjligen vara att få kicken som höggravid. Men, men. Jag fick ju ett annat kneg.
• Fråga: Vad lägger du helst pengar på?
Svar: Hög. Och opraktiska kläder.
• Fråga: Vilken är den viktigaste samhällsfrågan enligt dig?
Svar: Miljön.
• Fråga: Vad drömmer du om?
Svar: Fast jobb igen.
• Fråga: Vad prioriterar du främst när du har egentid, tid för dig själv?
Svar: Läsa. Jag har köpt en novellsamling. Längre saker tappar jag bara tråden i numera. Jag har hunnit med två noveller. På ett halvår. Minns vagt vad de handlade om.
• Fråga: Hur länge var/planerar du att vara föräldraledig?
Svar: På deltid så länge det går. Men säg inget till min chef, hon tror att jag överväger heltid.
• Fråga: Hur fördelar ni ansvar för hem och barn?
Svar: Eftersom jag jobbar lite mer än jag egentligen tänkt blir jag lite känguru när jag är hemma för att kompensera. Min sambo stöttar mig i detta småsjuka beteende genom att göra typ allt hushållsarbete.
• Fråga: Vem vabbar?
Svar: Inte aktuellt än. Vi får väl slåss om saken. Varannan gång menar jag.
Jahapp. Det var det, det. Då fattas bara den naturligt stajlade bilden på mig och min avkomma. Det finns fotografer i stan. Men huvudsaken är i alla fall att hon blev frisk och kry igen, det tog en vecka.
Detaljerna tänker jag bespara er. Men jag har lagt till en fråga...
• Fråga: Pratar du sådär onödigt mycket om barnets blöjinnehåll?
Svar: Ja.
Hursomhelst föll jag förstås för min egen fåfänga och publicitetshunger och trotsade min sambos avundsjuka ”varför vill de inte ha papporna med?” och beredde mig på att åka till Stockholm, bli stajlad (jag visste det, sådär fräscha är inte mammor egentligen) fotad och frågad ett antal frågor som mejlades i förväg.
Min dotters första magnifika kaskadkräkningar satte stopp för det hela. Men för att inte världen ska gå miste om mina noga uttänkta svar på veckotidningens brännande frågor, publicerar jag dem här istället.
• Fråga: Beskriv med tre ord vilken typ av mamma du är!
Svar: Slapp, hållningslös och inkonsekvent! Eller förresten: Hönsig, nervös och panikslagen? Min sambo säger, glad, omtänksam och orolig. Det var ju snällt.
• Fråga: Vem/vilka personer inspirerar dig i din mammaroll?
Svar: Man kommer ju inte undan sin egen. Jag vet faktiskt ingen annan.
• Fråga: Vad skiljer dig från din egen mamma?
Svar: Jag har en betydligt bättre deal med både pappan och staten än vad hon hade.
• Fråga: Hur har du förändrats sedan du blev mamma?
Svar: Jag blev smalare, märkligt nog. Men det håller på att rätta till sig.
• Fråga: Vad är svårt med att vara mamma i Sverige idag?
Svar: Det svåraste var faktiskt att bli det. Jämfört med det är inget svårt. Jag kan faktiskt inte komma på nåt som varit svårt. Det skulle möjligen vara att få kicken som höggravid. Men, men. Jag fick ju ett annat kneg.
• Fråga: Vad lägger du helst pengar på?
Svar: Hög. Och opraktiska kläder.
• Fråga: Vilken är den viktigaste samhällsfrågan enligt dig?
Svar: Miljön.
• Fråga: Vad drömmer du om?
Svar: Fast jobb igen.
• Fråga: Vad prioriterar du främst när du har egentid, tid för dig själv?
Svar: Läsa. Jag har köpt en novellsamling. Längre saker tappar jag bara tråden i numera. Jag har hunnit med två noveller. På ett halvår. Minns vagt vad de handlade om.
• Fråga: Hur länge var/planerar du att vara föräldraledig?
Svar: På deltid så länge det går. Men säg inget till min chef, hon tror att jag överväger heltid.
• Fråga: Hur fördelar ni ansvar för hem och barn?
Svar: Eftersom jag jobbar lite mer än jag egentligen tänkt blir jag lite känguru när jag är hemma för att kompensera. Min sambo stöttar mig i detta småsjuka beteende genom att göra typ allt hushållsarbete.
• Fråga: Vem vabbar?
Svar: Inte aktuellt än. Vi får väl slåss om saken. Varannan gång menar jag.
Jahapp. Det var det, det. Då fattas bara den naturligt stajlade bilden på mig och min avkomma. Det finns fotografer i stan. Men huvudsaken är i alla fall att hon blev frisk och kry igen, det tog en vecka.
Detaljerna tänker jag bespara er. Men jag har lagt till en fråga...
• Fråga: Pratar du sådär onödigt mycket om barnets blöjinnehåll?
Svar: Ja.
söndag 11 april 2010
teknisk frustration 3 p
Har så många kanonfina bilder på Vendela i min jobbmobil (som verkar ha jättebra kamera). Problemet är att jag inte får ut dem därifrån. Den där mobilen/datorn är lika användarvänlig som en avhandling på ett främmande språk. Får ta mig en ny dust med manualen, men när?...
Nytt liv mitt i livet
Fick igår Karin Högströms doktorsavhandling i etnologi på posten, läste snabbt igenom den, ovanligt välskriven och lätt att ta till sig för att vara en avhandling. Läste de bitar som handlade om mig högt för Anders i soffan. Karin beskrev mig som en person som sysslade med ett halvdussin konstnärliga yrken samtidigt. Kände mig lite som de lätt patetiska killar jag kunde stöta på som ungt objekt i Sthlms kultursväng, med både journalist, fotograf, författare och filmregissör präglat på sina visitkort, i bästa fall rättstavat. Men faktum är att jag höll på med rätt mycket, och det jag gjorde mest (museiutställningar) var väl ofta en kombination av allihopa. Nu är jag lite glad att jag passade på när jag hade all denna ograverade tid!!! Det känns rätt OK att prioritera bort det mesta av det där några år. Jobba och ha småbarn räcker, man har liksom inte rum i hjärnan för så värst mycket kreativitet. Krysta ur sig en krönika varannan vecka räcker och är ibland ganska svårt bara det. Min kompis Kjerstin lade om bana i livet vid 42, vilket alltid imponerat på mig. Kanske gör jag en liknade tvärvändning och tillbringar kommande år med brottsförebyggande arbete istället.Om jag har tur. Jag jobbar i alla fall hårt på att läsa in mig, går en kurs på KTH och läser omväxlande sociologi, kriminologi och alltihop på engelska. Ömsom stenhård statistik och ömsom(tror jag)riktigt ordbajseri i den högre skolan. Man läser och läser om, och vad fanken står det egentligen?!? Alla akademiker skriver verkligen inte särskilt tillgängligt. Och min engelska är, som bekant, kvar på 12 års ålder. Behöver ett lexikon.
tisdag 23 mars 2010
Bajsa?
Hm, jag får kommentarer på Folkets hemsida ungefär en gång i halvåret. Men nu hände det. Någon sa åt mig att gå och bajsa. Ulf Lundells retorik för att besvara raljerande skribenter verkar ha slagit igenom i de breda folklagren...
I övrigt börjar jag komma in i min nya identitet som brottsförebyggare. Fake it till you make it eller vad de säger...Det är antagligen ett viktigare jobb för samhället än att sitta på ett museum och utforma historiska utställningar. Om inte annat, på vilket jobb får man fika med brandmän stup i kvarten?
I övrigt börjar jag komma in i min nya identitet som brottsförebyggare. Fake it till you make it eller vad de säger...Det är antagligen ett viktigare jobb för samhället än att sitta på ett museum och utforma historiska utställningar. Om inte annat, på vilket jobb får man fika med brandmän stup i kvarten?
Moderna myter
Världen är full med påståenden som låter bra men inte är sanna. De liksom bevisar sig själva genom upprepning. De går under namnet moderna myter. En modern myt är att par ofta skiljer sig när barnen är små. Det är osant. Skilsmässor är alldeles jämnt spridda vad gäller inblandade barns åldrar.
Lite konstigt har jag alltid tyckt att det var ... En annan myt är att våldtäkter ökar på sommaren för att kvinnor har lite kläder på sig. Det har inget stöd i statistiken.
Ytterligare en myt är att det skulle finnas lika många råttor som människor i en stad. Även det är fel. Lite pinsamt för mig, som stått i två års tid och sagt detta till ett stort antal högstadie – och gymnasieelever. Jag får ta tillfället i akt och ursäkta mig och dementera.
Hej alla Eskilstunas ungdomar! Glöm det där med råttorna! (Men det jag sade om klimatförändring gäller fortfarande, ok?)
När jag var lärarvikarie hittade jag en del tvivelaktiga fakta i skolböckerna. Tankar som forskarna övergett för länge sen men som dröjt sig kvar i läromedlen för grundskolan. Jag talade om det för eleverna.
Några tyckte då att det inte var någon idé att gå i skolan alls, om nu det som stod i böckerna inte var sant. Jag rekommenderade dem en bibelskola, eller koranskola, efter smak och håg. Där lär man sig sanningen och inget annat. I övrigt har sanningar ett bäst-före-datum.
Särskilt gäller det sanningar som börjar med att hänvisa till en obestämd undersökning av något slag.
Vad gäller småbarn haglar myterna. Jag vet inte hur många som hävdat att små barn liknar sina pappor för att ”naturen” försöker skydda dem från att bli ihjälslagna. Pappor har nämligen en naturlig drift att slå ihjäl allt som inte liknar dem. Biologismen i veckotidningsform har verkligen borrat sig in i folks medvetande, till den grad att många tror sig kommit på tokerierna själva. Och inte nog med det:
Jag har nyss fått veta att en person med många bollar i luften inte får mer gjort än andra. Tvärtom. Simultankapacitet är en modern myt.
Sann effektivitet uppnås genom att ta en sak i taget. Det viktigaste först. Om man ska spinna vidare på det där är kvinnors överlägsenhet som simultankapacitörer en till leda ältad modern myt. En man på mitt förra jobb påstod bestämt att han som man inte kunde göra mer än en sak i taget. Samtidigt som han sa det gjorde han ungefär 15 saker samtidigt, 16 om man räknar in upprepandet av just denna moderna myt.
Det kinesiska tecknet för kris är samma som tecknet för utveckling, brukar det sägas, men enligt andra är det en sanning med modifikation.
Jag är i detta fall helt utlämnad åt de som faktiskt förstår kinesiska, men det upprepas tillräckligt ofta för att kunna vara helt fel.
Jag skulle aldrig våga tatuera in några tecken för ”lycka och välgång” nånstans på kroppen. Det kan ju räcka med att nåt enda litet streck hamnar tokigt, så står det istället ”sparka mig i baken”.
Faktum är att jag inte litar på någonting längre. Det borde ni inte heller göra. Inte ens på mig.
Lite konstigt har jag alltid tyckt att det var ... En annan myt är att våldtäkter ökar på sommaren för att kvinnor har lite kläder på sig. Det har inget stöd i statistiken.
Ytterligare en myt är att det skulle finnas lika många råttor som människor i en stad. Även det är fel. Lite pinsamt för mig, som stått i två års tid och sagt detta till ett stort antal högstadie – och gymnasieelever. Jag får ta tillfället i akt och ursäkta mig och dementera.
Hej alla Eskilstunas ungdomar! Glöm det där med råttorna! (Men det jag sade om klimatförändring gäller fortfarande, ok?)
När jag var lärarvikarie hittade jag en del tvivelaktiga fakta i skolböckerna. Tankar som forskarna övergett för länge sen men som dröjt sig kvar i läromedlen för grundskolan. Jag talade om det för eleverna.
Några tyckte då att det inte var någon idé att gå i skolan alls, om nu det som stod i böckerna inte var sant. Jag rekommenderade dem en bibelskola, eller koranskola, efter smak och håg. Där lär man sig sanningen och inget annat. I övrigt har sanningar ett bäst-före-datum.
Särskilt gäller det sanningar som börjar med att hänvisa till en obestämd undersökning av något slag.
Vad gäller småbarn haglar myterna. Jag vet inte hur många som hävdat att små barn liknar sina pappor för att ”naturen” försöker skydda dem från att bli ihjälslagna. Pappor har nämligen en naturlig drift att slå ihjäl allt som inte liknar dem. Biologismen i veckotidningsform har verkligen borrat sig in i folks medvetande, till den grad att många tror sig kommit på tokerierna själva. Och inte nog med det:
Jag har nyss fått veta att en person med många bollar i luften inte får mer gjort än andra. Tvärtom. Simultankapacitet är en modern myt.
Sann effektivitet uppnås genom att ta en sak i taget. Det viktigaste först. Om man ska spinna vidare på det där är kvinnors överlägsenhet som simultankapacitörer en till leda ältad modern myt. En man på mitt förra jobb påstod bestämt att han som man inte kunde göra mer än en sak i taget. Samtidigt som han sa det gjorde han ungefär 15 saker samtidigt, 16 om man räknar in upprepandet av just denna moderna myt.
Det kinesiska tecknet för kris är samma som tecknet för utveckling, brukar det sägas, men enligt andra är det en sanning med modifikation.
Jag är i detta fall helt utlämnad åt de som faktiskt förstår kinesiska, men det upprepas tillräckligt ofta för att kunna vara helt fel.
Jag skulle aldrig våga tatuera in några tecken för ”lycka och välgång” nånstans på kroppen. Det kan ju räcka med att nåt enda litet streck hamnar tokigt, så står det istället ”sparka mig i baken”.
Faktum är att jag inte litar på någonting längre. Det borde ni inte heller göra. Inte ens på mig.
Dagisval
Jag är en varm vän av framförhållning. Jag vill ha koll. Alltså är jag redan och tittar på olika dagis till min dotter. När jag hittar det ultimata dagiset kan jag ställa henne i den långa kö som säkert hör därtill och lugnt vänta. Nu senast besökte jag ett riktigt kanondagis.
Genusarbete, barnkonventionen, miljöflagg och medbestämmande. Allt var som honung för mina rättrådiga små öron.
Här skulle min dotter få sunda värderingar, sockerfri ekologisk mat och leka med barn med olika etnisk bakgrund. (Jag vill visserligen inte att hon ska vara den alldeles enda lilla svennen på dagiset, men heller inte en av tjugo likadana. Jag vill att hon ska växa upp som jag gjorde, blandat.)
Detta dagis var i alla fall allt en kulturmuppmamma kunde önska sig. Det var bara en sak som oroade. Det var att den glada nyutexaminerade dagisfröken hela tiden sa att ”inget var skrivet i sten”. Hon sa det om och om igen.
Allt var i förändring, här har vi ett mysrum, men i morgon kanske det är något annat. Här sorterar barnen sopor, men inget är skrivet i sten. Hon lät verkligen som att detta var det bästa med alltihop. Att inget var skrivet i sten.
Men de här sakerna vill jag ju ha skrivna i sten?
Barnkonventionen, är inte den skriven i sten? Tänk om jag nu ställer min Vendela i den säkerligen ringlande kön till detta utmärkta dagis och när hon sen ska börja är allt förändrat?
Där står plötsligt en kryptonazistisk dagisfröken som inte alls gått genuskursen och istället glatt hänvisar min dotter till stillsam docklek i den rosa flickavdelningen?
Allt medan pojkarna lär sig marschera för fosterlandet och alla sjunger Kungssången och Nationalsången och flaggar för ett etniskt rensat dagis på kristen grund.
Ett dagis för verklighetens folk som tröttnat på tramset från homolobbyn och vill tillbaka till trettiotalet – nu! Dit min gamla mamma kommer för att kolla Luciatåget och får en traumachock av att hastigt konfronteras med sin egen barndom.
Där jag varje gång jag lämnar eller hämtar får en reprimand ehuru skämtsamt formulerad, för att jag alls jobbar och inte är hemma och tar hand om min lilla familj. Har inte maken ett jobb, kanske? Och jag säger, vad hände med genuseriet och sopsorteringen, och de säger att inget är skrivet i sten. Vi sa ju det.
Ja, där hade vi väl allt som jag är rädd för, i kort sammandrag.
Men jag antar att det är demokratins avigsida, man kan inte bara kasta sig bakåt i soffan och ta den för given. När folk får bestämma själva finns ju alltid risken att de bestämmer åt helvete. Ett ögonblicks slöhet och lite enkla lösningar på svåra problem, så sitter vi där.
I höst ämnar ett tokparti ta sig in i riksdagen med hjälp av ett antal inte så genomtänkta människor som tycker det var bättre förr och tror att man kan backa historien. Känner ni nån av dem, snacka med dem ett varv till. Tänk inte att nån annan gör det.
PS. På nästa dagis var det mindre programsnack och mer: Här pysslar vi, här äter vi mat. Det verkade också himla trevligt. Likt mitt eget gamla.
Genusarbete, barnkonventionen, miljöflagg och medbestämmande. Allt var som honung för mina rättrådiga små öron.
Här skulle min dotter få sunda värderingar, sockerfri ekologisk mat och leka med barn med olika etnisk bakgrund. (Jag vill visserligen inte att hon ska vara den alldeles enda lilla svennen på dagiset, men heller inte en av tjugo likadana. Jag vill att hon ska växa upp som jag gjorde, blandat.)
Detta dagis var i alla fall allt en kulturmuppmamma kunde önska sig. Det var bara en sak som oroade. Det var att den glada nyutexaminerade dagisfröken hela tiden sa att ”inget var skrivet i sten”. Hon sa det om och om igen.
Allt var i förändring, här har vi ett mysrum, men i morgon kanske det är något annat. Här sorterar barnen sopor, men inget är skrivet i sten. Hon lät verkligen som att detta var det bästa med alltihop. Att inget var skrivet i sten.
Men de här sakerna vill jag ju ha skrivna i sten?
Barnkonventionen, är inte den skriven i sten? Tänk om jag nu ställer min Vendela i den säkerligen ringlande kön till detta utmärkta dagis och när hon sen ska börja är allt förändrat?
Där står plötsligt en kryptonazistisk dagisfröken som inte alls gått genuskursen och istället glatt hänvisar min dotter till stillsam docklek i den rosa flickavdelningen?
Allt medan pojkarna lär sig marschera för fosterlandet och alla sjunger Kungssången och Nationalsången och flaggar för ett etniskt rensat dagis på kristen grund.
Ett dagis för verklighetens folk som tröttnat på tramset från homolobbyn och vill tillbaka till trettiotalet – nu! Dit min gamla mamma kommer för att kolla Luciatåget och får en traumachock av att hastigt konfronteras med sin egen barndom.
Där jag varje gång jag lämnar eller hämtar får en reprimand ehuru skämtsamt formulerad, för att jag alls jobbar och inte är hemma och tar hand om min lilla familj. Har inte maken ett jobb, kanske? Och jag säger, vad hände med genuseriet och sopsorteringen, och de säger att inget är skrivet i sten. Vi sa ju det.
Ja, där hade vi väl allt som jag är rädd för, i kort sammandrag.
Men jag antar att det är demokratins avigsida, man kan inte bara kasta sig bakåt i soffan och ta den för given. När folk får bestämma själva finns ju alltid risken att de bestämmer åt helvete. Ett ögonblicks slöhet och lite enkla lösningar på svåra problem, så sitter vi där.
I höst ämnar ett tokparti ta sig in i riksdagen med hjälp av ett antal inte så genomtänkta människor som tycker det var bättre förr och tror att man kan backa historien. Känner ni nån av dem, snacka med dem ett varv till. Tänk inte att nån annan gör det.
PS. På nästa dagis var det mindre programsnack och mer: Här pysslar vi, här äter vi mat. Det verkade också himla trevligt. Likt mitt eget gamla.
Teori och praktik my ass
Jag minns en sommarkväll på landet. Jag var fem år. Trädgården blommade, ett reslutat av förre ägarens talanger, och mina föräldrar ordnade midsommar. Det fanns en bod med verktyg och min pappa bestämde sig för att tillverka en stång. Han lade en kortare plankbit ovanpå en längre så att de bildade ett kors och slog i en spik. När han reste korset visade det sig att han inte riktigt träffat mitten. Tvärslån åkte nedåt ena sidan och ville inte ligga rakt. Min mamma å sin sida tänkte fläta kransar. Hon plockade blommor, flätade ihop dem som man flätar en hårfläta och knöt sedan ihop till ringar, som inte blev så runda. Hon hängde de slokande blomöglorna på vardera sidan stången. Som av en händelse var den ena något tyngre. Detta gjorde att obalansen i någon mån kompenserades så att tvärslån trots allt hängde vågrätt om än lite ostadigt. Pappa tryckte ned skapelsen i rabatten. Voilà!
Jag gick bort till grannarna och tittade på deras stång. Den var hög och rak med runda ringar och var täckt av grönska. Det hela var genant och obegripligt. Långt senare upptäckte jag trixen. Man slår i två spikar intill varandra. Kransarna byggs på ringar, grönskan surras med ståltråd. Ingen konst, bara man kan. Så där var det med allt. Saker andra lärde sig genom sina händiga föräldrar var för mig mysterier. I filmen Timmarna med Rita möter man en hårfrisörska som sakta men säkert erövrar den mystiska akademiska världen och känner sig allt mindre korkad och utanför. Jag har rest åt andra hållet. Det har tagit mig många år att erövra vardagen och att känna mig mindre tafatt.
Jag får numera blommor att överleva, kan till och med odla dem från scratch. Jag kan framföra ett motorfordon och tillaga mat, också från scratch. Jag kan sy och snickra till husbehov och försöker inte som min far laga trasiga möbler med material som kontorstejp, bomull och modellera. Jag kan vika ihop flyttkartonger i stället för att som mor låta dem stå i åratal i ett hörn eftersom det ”inte går”. Så sent som i somras lärde jag mig golvmoppningens hemlighet: Häll i regöringsmedlet före vattnet, som ska vara ljummet. Hoppla, vad rent det blev plötsligt.
När jag väl förvärvat alla dessa livsförbättrande praktiska kunskaper upptäckte jag till min förvåning att de inte stod så högt i kurs i världen. Och att folk som faktiskt får till det där med midsommarstänger ändå riskerar betraktas som mindre vetande – just därför! Jag upptäckte att de akademiska betyg mina föräldrar hade i lådorna visserligen inte hjälpte långt i midsommarstångsbygget, men gav dem både respekt och pengar. Och att de femstaviga ord de slängde sig med fick andra vuxna att känna sig dumma. Jag tyckte det var märkligt, och det gör jag faktiskt än i dag. Uppdelningen i praktiker och teoretiker är passé. Dessutom får vi alla, så kallade praktiska som så kallade teoretiska se oss hjälplösa och hopplöst beroende av en ny sorts kunniga: IT-supportmänniskorna. Vad är det de gör? Man vet inte om de är fågel eller fisk, men de äger oss allihopa.
Jag gick bort till grannarna och tittade på deras stång. Den var hög och rak med runda ringar och var täckt av grönska. Det hela var genant och obegripligt. Långt senare upptäckte jag trixen. Man slår i två spikar intill varandra. Kransarna byggs på ringar, grönskan surras med ståltråd. Ingen konst, bara man kan. Så där var det med allt. Saker andra lärde sig genom sina händiga föräldrar var för mig mysterier. I filmen Timmarna med Rita möter man en hårfrisörska som sakta men säkert erövrar den mystiska akademiska världen och känner sig allt mindre korkad och utanför. Jag har rest åt andra hållet. Det har tagit mig många år att erövra vardagen och att känna mig mindre tafatt.
Jag får numera blommor att överleva, kan till och med odla dem från scratch. Jag kan framföra ett motorfordon och tillaga mat, också från scratch. Jag kan sy och snickra till husbehov och försöker inte som min far laga trasiga möbler med material som kontorstejp, bomull och modellera. Jag kan vika ihop flyttkartonger i stället för att som mor låta dem stå i åratal i ett hörn eftersom det ”inte går”. Så sent som i somras lärde jag mig golvmoppningens hemlighet: Häll i regöringsmedlet före vattnet, som ska vara ljummet. Hoppla, vad rent det blev plötsligt.
När jag väl förvärvat alla dessa livsförbättrande praktiska kunskaper upptäckte jag till min förvåning att de inte stod så högt i kurs i världen. Och att folk som faktiskt får till det där med midsommarstänger ändå riskerar betraktas som mindre vetande – just därför! Jag upptäckte att de akademiska betyg mina föräldrar hade i lådorna visserligen inte hjälpte långt i midsommarstångsbygget, men gav dem både respekt och pengar. Och att de femstaviga ord de slängde sig med fick andra vuxna att känna sig dumma. Jag tyckte det var märkligt, och det gör jag faktiskt än i dag. Uppdelningen i praktiker och teoretiker är passé. Dessutom får vi alla, så kallade praktiska som så kallade teoretiska se oss hjälplösa och hopplöst beroende av en ny sorts kunniga: IT-supportmänniskorna. Vad är det de gör? Man vet inte om de är fågel eller fisk, men de äger oss allihopa.
Hen
Jag tänkte slå ett slag för pronomenet hen – som kan användas för båda könen i stället för han eller hon. Världen förändras och vi får fler och fler sammanhang där det skulle behövas ett könsneutralt pronomen.
Arbetsmarknaden, till exempel är lite mer utjämnad och planeras bli ännu mer så. Förr var doktorn alltid han och sjuksystern alltid hon.
(Min gamla morfar var fullt och fast övertygad om att det var en utbildad läkare som kom och rakade honom om mornarna på sjukhuset, vilket säkert kändes lite lyxigt.) Nu måste man kolla vem som är vad för att säga rätt, samtidigt som det inte ska spela någon roll. Det är ju lite knöligt.
Förslagsvis, tänker jag, passar hen i abstrakta sammanhang där man menar just ”nån” och där könet är oväsentligt och där ”den” inte passar. Ibland används i dag ”vederbörande” i brist på ”hen”, det kan ju låta lite väl byråkratiskt. Hen kan också vara användbart då man omtalar ofödda barn, små barn eller husdjur. Kelgrisarna är ju ofta svåra att könsbestämma, men ändå så kära för sina ägare att de är svåra att omnämna som ”den”. ”Den” kan möjligtvis funka på lagårdskatter.
Tvångsmässigt politiskt korrekt som jag är vill jag inte slentrianmässigt skriva ”han” om till exempel en polis och därmed bidra till vidmakthållandet av förlegade könsroller, så det så. Det skulle emellertid vara skönt att inte hela tiden behöva skriva ut ”han eller hon”. Det får mig att känna mig lite som de lika politiskt korrekta och ständigt tjafsande ”Peoples front of Judea” i Life of Brian. Hen är mera ”one pronomen fits all”, inte så beskäftigt.
Hen är inte så nytt som man kan tro. Med inspiration från finskans pronomen hän, med samma betydelse, bildades pronomenet hen i svenskan redan på sjuttiotalet men har legat i träda under en period av biologistisk fixering. Hen har nu åter fått ett litet uppsving i våra nya queera tider. Men när man ska böja det hela blir det lite svårare.
Henom är tydligen den rätta böjningen, som motsvarar honom/henne, och den känns inte helt bekväm – än. Henom fenom fallerallera, typ. Genetiv vet jag inte riktigt hur man skriver. Hens? Men jag litar på att vi alla vänjer oss. Jag tänker till exempel på det relativt nya påfundet att kalla flickors ni vet vad för ”snippa”. De flesta föräldrar jag känner – och jag lär känna allt fler i dessa dagar, tro mig – använder det fullständigt naturligt till sina barn. Du-reformen infördes lite över en natt, låt vara att den så sakteliga börjar tappa sitt grepp om nationen. Jag tror hen har en framtid utanför de allra mest progressiva leden.
Jag ska ge några exempel. Statsminstern har ett viktigt jobb, därför är det viktigt att hen håller sig nykter. Om vi hittar rätt person för jobbet, kan hen börja redan imorgon. Hänger ni med? Bra.
Så - redigerare på Folket (och mitt stavningsprogram) – nu är det hen som gäller. Jag har inte sluntit på tangentbordet. Om det står hen så menar jag hen. Snopp eller snippa, helt enkelt.
Det blir ju aldrig av om ingen börjar med det, eller hur?
Arbetsmarknaden, till exempel är lite mer utjämnad och planeras bli ännu mer så. Förr var doktorn alltid han och sjuksystern alltid hon.
(Min gamla morfar var fullt och fast övertygad om att det var en utbildad läkare som kom och rakade honom om mornarna på sjukhuset, vilket säkert kändes lite lyxigt.) Nu måste man kolla vem som är vad för att säga rätt, samtidigt som det inte ska spela någon roll. Det är ju lite knöligt.
Förslagsvis, tänker jag, passar hen i abstrakta sammanhang där man menar just ”nån” och där könet är oväsentligt och där ”den” inte passar. Ibland används i dag ”vederbörande” i brist på ”hen”, det kan ju låta lite väl byråkratiskt. Hen kan också vara användbart då man omtalar ofödda barn, små barn eller husdjur. Kelgrisarna är ju ofta svåra att könsbestämma, men ändå så kära för sina ägare att de är svåra att omnämna som ”den”. ”Den” kan möjligtvis funka på lagårdskatter.
Tvångsmässigt politiskt korrekt som jag är vill jag inte slentrianmässigt skriva ”han” om till exempel en polis och därmed bidra till vidmakthållandet av förlegade könsroller, så det så. Det skulle emellertid vara skönt att inte hela tiden behöva skriva ut ”han eller hon”. Det får mig att känna mig lite som de lika politiskt korrekta och ständigt tjafsande ”Peoples front of Judea” i Life of Brian. Hen är mera ”one pronomen fits all”, inte så beskäftigt.
Hen är inte så nytt som man kan tro. Med inspiration från finskans pronomen hän, med samma betydelse, bildades pronomenet hen i svenskan redan på sjuttiotalet men har legat i träda under en period av biologistisk fixering. Hen har nu åter fått ett litet uppsving i våra nya queera tider. Men när man ska böja det hela blir det lite svårare.
Henom är tydligen den rätta böjningen, som motsvarar honom/henne, och den känns inte helt bekväm – än. Henom fenom fallerallera, typ. Genetiv vet jag inte riktigt hur man skriver. Hens? Men jag litar på att vi alla vänjer oss. Jag tänker till exempel på det relativt nya påfundet att kalla flickors ni vet vad för ”snippa”. De flesta föräldrar jag känner – och jag lär känna allt fler i dessa dagar, tro mig – använder det fullständigt naturligt till sina barn. Du-reformen infördes lite över en natt, låt vara att den så sakteliga börjar tappa sitt grepp om nationen. Jag tror hen har en framtid utanför de allra mest progressiva leden.
Jag ska ge några exempel. Statsminstern har ett viktigt jobb, därför är det viktigt att hen håller sig nykter. Om vi hittar rätt person för jobbet, kan hen börja redan imorgon. Hänger ni med? Bra.
Så - redigerare på Folket (och mitt stavningsprogram) – nu är det hen som gäller. Jag har inte sluntit på tangentbordet. Om det står hen så menar jag hen. Snopp eller snippa, helt enkelt.
Det blir ju aldrig av om ingen börjar med det, eller hur?
Välgörenhetsångest
Jag tyckte alltid det var larvigt när folk med barn påpekade hur extra ont det gjorde i dem att se barn som led på tv. Som om inte vi utan barn skulle ha medkänsla, tänkte jag. Som om de som fått turen att få avkomma genast skulle bli snäl-lare på något sätt. Jag får backa lite på det där, när jag sitter med min halvåring i knät och ser andra små halvåringar grävas fram ur bråten och tas om hand. Man är så extra bekant med de där små fäktande mjuka kropparna, den hungriga attacken på nappflaskan, det är liksom kontentan av vad det är att vara människa. Det är vad vi är innan vi lagt oss till med beräkning och polityr, innan vi börjat säga ”inget besvär för min skull” och samtidigt lägga på hög av rädsla att bli utan. De glupar i sig tills de är mätta, rapar och är glada.
Man vet inpå skinnet hur mycket de behöver en, hur ett ögonblicks frånvaro kan vara kritisk. Det är svårare att slå ifrån sig tv-bilder på barn. Det känns i kroppen på nåt sätt. Därmed inte sagt att detta gör någon bättre på att skrida till handling och ge en slant till någon av de många insamlingar som pågår. Det finns krafter som håller emot också. Som tanken att pengarna riskerar hamna i fickan på fel personer på vägen. Som i ett aktuellt fall. (Jag vill inte ge den stackars organisationen ännu mer dålig pr?) Eller att vad man än gör, så är det för lite. Eller att jag ska göra det i morgon, för nu måste jag diska.
Eller att jag är en sån som hjälper långsiktigt i stället, har jag inte till exempel ett fadderbarn på andra sidan världen? Eller att jag inte kan bestämma mig för hur mycket. Det där sista tror jag är en ganska stor bov. Allt verkar ju futtigt, som sagt. Därför är det kanske en bra modell att be folk skicka sms vilket innebär att summan är satt, 50 kronor verkar vara vanligast, eller 200. Själv tog jag kvittot på mitt senaste impulsköp på en finare Köpmangatsbutiks januarirea och satte in motsvarande summa till Plansverige, en organisation som hittills inte verkar gjort bort sig. Och lik förbannat känner man sig patetisk.
Jag minns första gången jag traskade iväg och skänkte pengar till en insamling till Bangladesh, för att jag hade sett på översvämningarna på tv. Det var sjuttiotal och välgörenhet hade ett löjets skimmer över sig, det var lite snorkvarning på Rädda Barnen och sånt – man skulle göra revolution i stället. Postkassörskan fnös ljudligt åt min avi och jag gick stukad bort till mamma och frågade om hon tyckte att det var löjligt av mig. Hon sa att det fanns barn som skickade presenter till (då nyfödda och ännu inte kron-), prinsessan Viktoria och att det var bra mycket löjligare i så fall. I dag är det andra tider. Men det är klart, varje välgörenhetshandling påminner om ett grundläggande systemfel. Men att inse det ska ju inte leda till att man inte gör nånting alls. Det värsta var ändå när jag fick det snirkliga och påkostade tack-kortet på posten efteråt. Då skämdes jag verkligen. Som en hund.
Man vet inpå skinnet hur mycket de behöver en, hur ett ögonblicks frånvaro kan vara kritisk. Det är svårare att slå ifrån sig tv-bilder på barn. Det känns i kroppen på nåt sätt. Därmed inte sagt att detta gör någon bättre på att skrida till handling och ge en slant till någon av de många insamlingar som pågår. Det finns krafter som håller emot också. Som tanken att pengarna riskerar hamna i fickan på fel personer på vägen. Som i ett aktuellt fall. (Jag vill inte ge den stackars organisationen ännu mer dålig pr?) Eller att vad man än gör, så är det för lite. Eller att jag ska göra det i morgon, för nu måste jag diska.
Eller att jag är en sån som hjälper långsiktigt i stället, har jag inte till exempel ett fadderbarn på andra sidan världen? Eller att jag inte kan bestämma mig för hur mycket. Det där sista tror jag är en ganska stor bov. Allt verkar ju futtigt, som sagt. Därför är det kanske en bra modell att be folk skicka sms vilket innebär att summan är satt, 50 kronor verkar vara vanligast, eller 200. Själv tog jag kvittot på mitt senaste impulsköp på en finare Köpmangatsbutiks januarirea och satte in motsvarande summa till Plansverige, en organisation som hittills inte verkar gjort bort sig. Och lik förbannat känner man sig patetisk.
Jag minns första gången jag traskade iväg och skänkte pengar till en insamling till Bangladesh, för att jag hade sett på översvämningarna på tv. Det var sjuttiotal och välgörenhet hade ett löjets skimmer över sig, det var lite snorkvarning på Rädda Barnen och sånt – man skulle göra revolution i stället. Postkassörskan fnös ljudligt åt min avi och jag gick stukad bort till mamma och frågade om hon tyckte att det var löjligt av mig. Hon sa att det fanns barn som skickade presenter till (då nyfödda och ännu inte kron-), prinsessan Viktoria och att det var bra mycket löjligare i så fall. I dag är det andra tider. Men det är klart, varje välgörenhetshandling påminner om ett grundläggande systemfel. Men att inse det ska ju inte leda till att man inte gör nånting alls. Det värsta var ändå när jag fick det snirkliga och påkostade tack-kortet på posten efteråt. Då skämdes jag verkligen. Som en hund.
onsdag 3 februari 2010
Styrfart
Ok.
Jag har jobbat i tre dagar. Plötsligt hinner jag hur mycket som helst. Som att uppdatera bloggen, och läsa andras. När jag var "helledig" dvs bar runt min lilla guldklimp mest hela tiden blev det inte så mycket gjort. Jag hade det kanon, men ändå, det säger något om fenomenet styrfart. Och om fenomenet "barn som tillbringar tid ensam med far tenderar acceptera denne mer och yla mindre efter mor".
Mitt nya jobb tog emot mig som en prinsessa. Orkidé på bordet, presenterad för alla i hela huset, hjälpsamhet till tusen. Det känns verkligen som att de vill ha mig där, vilket förstås känns extra bra med tanke på att de inte hade så mycket till val. Och jag ska ha den där lämna tillbaka grejer och få nån slags present-grejen med mitt gamla jobb. Där togs jag emot genom att jag fick ett rum. Punkt. Och ändå var jag helt övertygad om att de gillade mig. Det är jag faktiskt fortfarande. Åtminstone de flesta av dem...
Jag har jobbat i tre dagar. Plötsligt hinner jag hur mycket som helst. Som att uppdatera bloggen, och läsa andras. När jag var "helledig" dvs bar runt min lilla guldklimp mest hela tiden blev det inte så mycket gjort. Jag hade det kanon, men ändå, det säger något om fenomenet styrfart. Och om fenomenet "barn som tillbringar tid ensam med far tenderar acceptera denne mer och yla mindre efter mor".
Mitt nya jobb tog emot mig som en prinsessa. Orkidé på bordet, presenterad för alla i hela huset, hjälpsamhet till tusen. Det känns verkligen som att de vill ha mig där, vilket förstås känns extra bra med tanke på att de inte hade så mycket till val. Och jag ska ha den där lämna tillbaka grejer och få nån slags present-grejen med mitt gamla jobb. Där togs jag emot genom att jag fick ett rum. Punkt. Och ändå var jag helt övertygad om att de gillade mig. Det är jag faktiskt fortfarande. Åtminstone de flesta av dem...
Puh! Äntligen omplacerad!
Det senaste dryga halvåret sedan jag varslades från mitt jobb har jag upplevt arbetsrätt i praktiken. Inte så uppmuntrande. Det verkade som att alla regler för att skydda mig som anställd bara ledde till en massa extra förnedring.
Först fick jag lämna in alla mina betyg i syfte att putta ut någon kollega som jobbat kortare tid. Det gick förstås inte alls. Har man rekryterat och valt ut en person så har man. Att sätta nån man gillar på gatan bara för att nån annan jobbat längre är idioti. Det får man emellertid inte säga. Däremot får man säga att den andra saknat kompetens. Det gjorde de. De satte upp krav som ingen annan behövt uppfylla och konstaterade att jag inte platsade. Och där stod jag med skammen.
När det var färdigt med att spela ut mig mot mina kolleger, var det dags för dem som inte ännu fått sina jobb. Jag blev ombedd att titta igenom en lång lista med ”lediga” jobb som mestadels var allt annat än lediga. Återigen var deras enda acceptabla skäl för att inte ta emot mig att säga att jag saknade kompetens. Så inkompetent som jag varit de sista månaderna är det en gåta att jag någonsin haft jobb.
Sen var det dags för de få och otacksamma jobb som var lediga även i verkligheten. Då och då kom ett ultimatum - svara inom utsatt tid, annars!…” Jag hann aldrig svara, för strax efter kom ett meddelande om att sammanträdet var uppskjutet och att jag skulle avvakta på obestämd tid. Tre gånger, samma sak. Månaderna gick. Folk tröttnade på att tycka synd om mig. Till och med jag tröttnade på att tycka synd om mig, något jag knappt trodde var möjligt. Jag började känna mig som liket i Ingmar Bergmans film ”viskningar och rop”, hon som bara låg och ropade och luktade och inte hade vett till att dö ordentligt.
Till slut fick jag i alla fall ett vikariat som verkar kul och som jag tydligen var kompetent för. Jag har alltså förflyttats från de tillsvidareanställdas trygga liv till de projektanställdas något mer hetsade, men ännu inte till de ännu mer hetsade arbetslösa. En del släpps aldrig in, andra ska vara trygga till döds. Jag har funderat, även förr i världen, över det där med fasta och lösa arbeten. En del kan luta sig tillbaka och stagnera och andra får aldrig en chans. Tänk om alla, precis alla, fick jobb på samma sätt som en stadsminister, fyra år åt gången? Fyra år är en fantastisk lång tid för en vikariatsharvare. Man hinner våga bilda familj, man har tid att visa vad man kan. Men man hinner inte bli en betonghäck. Efter fyra år blir det frågan om fortsatt förtroende. En kompromiss mellan en helt fri arbetsmarknad och den vi har nu, där en anställning är ett stort åtagande och där man hellre låter de som redan är inne slita ut sig än tar in förstärkning.
Hursomhelst. Jag börjar i februari, på trekvartstid. Priset jag betalar för min återfådda framtidstro är att jag får lämna min dotter i hennes pappas ömma vård lite mer och snabbare än jag tänkt. Lite läskigt är det, men han hävdar bestämt att han har kompetensen.
Först fick jag lämna in alla mina betyg i syfte att putta ut någon kollega som jobbat kortare tid. Det gick förstås inte alls. Har man rekryterat och valt ut en person så har man. Att sätta nån man gillar på gatan bara för att nån annan jobbat längre är idioti. Det får man emellertid inte säga. Däremot får man säga att den andra saknat kompetens. Det gjorde de. De satte upp krav som ingen annan behövt uppfylla och konstaterade att jag inte platsade. Och där stod jag med skammen.
När det var färdigt med att spela ut mig mot mina kolleger, var det dags för dem som inte ännu fått sina jobb. Jag blev ombedd att titta igenom en lång lista med ”lediga” jobb som mestadels var allt annat än lediga. Återigen var deras enda acceptabla skäl för att inte ta emot mig att säga att jag saknade kompetens. Så inkompetent som jag varit de sista månaderna är det en gåta att jag någonsin haft jobb.
Sen var det dags för de få och otacksamma jobb som var lediga även i verkligheten. Då och då kom ett ultimatum - svara inom utsatt tid, annars!…” Jag hann aldrig svara, för strax efter kom ett meddelande om att sammanträdet var uppskjutet och att jag skulle avvakta på obestämd tid. Tre gånger, samma sak. Månaderna gick. Folk tröttnade på att tycka synd om mig. Till och med jag tröttnade på att tycka synd om mig, något jag knappt trodde var möjligt. Jag började känna mig som liket i Ingmar Bergmans film ”viskningar och rop”, hon som bara låg och ropade och luktade och inte hade vett till att dö ordentligt.
Till slut fick jag i alla fall ett vikariat som verkar kul och som jag tydligen var kompetent för. Jag har alltså förflyttats från de tillsvidareanställdas trygga liv till de projektanställdas något mer hetsade, men ännu inte till de ännu mer hetsade arbetslösa. En del släpps aldrig in, andra ska vara trygga till döds. Jag har funderat, även förr i världen, över det där med fasta och lösa arbeten. En del kan luta sig tillbaka och stagnera och andra får aldrig en chans. Tänk om alla, precis alla, fick jobb på samma sätt som en stadsminister, fyra år åt gången? Fyra år är en fantastisk lång tid för en vikariatsharvare. Man hinner våga bilda familj, man har tid att visa vad man kan. Men man hinner inte bli en betonghäck. Efter fyra år blir det frågan om fortsatt förtroende. En kompromiss mellan en helt fri arbetsmarknad och den vi har nu, där en anställning är ett stort åtagande och där man hellre låter de som redan är inne slita ut sig än tar in förstärkning.
Hursomhelst. Jag börjar i februari, på trekvartstid. Priset jag betalar för min återfådda framtidstro är att jag får lämna min dotter i hennes pappas ömma vård lite mer och snabbare än jag tänkt. Lite läskigt är det, men han hävdar bestämt att han har kompetensen.
fredag 29 januari 2010
Första snuvan....
...kom i förrgår. Liksom första vaknatten för oss. Det är rätt bra jobbat, Vendela är dock 7 månader. Inköp av snorsug (som hon hatar), Alvedon och babynäsdroppar. Regression, flitigt ammande och bära runt. Lagom till jobbstarten...Och barnbaciller är onda. Vi är båda på väg in i dimman.
söndag 17 januari 2010
applådera mera
Vendela har lärt sig applådera och göra pruttljud. Jag har lärt mig att uttagen visdomstand kan leda till en stank av död och grav ur ens mun. Fy för den lede. Men jag har inget att klaga på överhuvudtaget. För jag är inte på Haiti. Där kan man snacka om död och grav. Det är svårt att ta in. Hundratusen döda. Det är ungefärligen hela Eskilstuna, det. Och det är bara de döda. Inte de sörjande, skadade eller snart döda. Det är för mycket.
måndag 11 januari 2010
Född pk...
För övrigt kan jag meddela att min dotter helt dissade Nestles välling, som jag fått i brevlådan tillsammans med all annan barnreklam. Hon knep igen sin lilla mun och tittade förebrående på mig. Sex månader och redan politiskt korrekt. Då blir mamma stolt. Sempers motsvarighet urklar hon glatt i sig. Båda sorterna luktar skit när de svalnat. Men lär vara nyttiga för barn.
Människosmugglare
Den här fick jag lite pisk för på nätet, det var på tiden. Jag kände mig kanske en aning hetsad, då min krönikörskollega Lasse S lyckats reta upp folk genom att föreslå statliga bordeller, till den grad att tidningen fick gå in och kommentera... Själv blev jag bara kallad sinnessvag, alltid nåt. Om fler klagar kanske jag svarar. Men inte om det bara är en...here goes:
Ett gäng afghanska pojkar hittades traskande i en snöig skog runt jul. Givetvis var det samvetslösa människosmugglare som dumpat dem i kylan. Vem annars? Någon dag och några tolkar senare visade det sig att de fem körts av tåget av en principfast konduktör, eftersom de saknade färdbevis. Upprört tal om SJ:s girighet och omänsklighet uteblev. Jag är inte ute efter konduktören. Han eller hon såg ett gäng mörka tonårskillar som försökte planka. Äsch, de låtsas alltid att de inte kan språket, kanske han/hon tänkte. Vad vet jag.
Däremot har jag en fråga- Är verkligen de där människosmugglarna alltid så onda? Så fort de kommer på tapeten står det någon upprörd samhällsföreträdare i rutan och påpekar ivrigt att det BARA handlar om pengar och att de inte bryr sig om flyktingarna ALLS. Så det så. Sanningen är kanske lite mer komplicerad. För det första: Jag tror inte att de som väljer att låta sig smugglas hit är så dumma att de betalar en smärre förmögenhet och riskerar livet för att få lite luftombyte. En del av dem har kanske smugglarna att tacka för sina liv. Dels för att de levde under hot eller i alla fall utan framtidstro där de befann sig, dels för att de överlevde själva smugglingen. Om jag själv hamnade i läget att jag måste betala mer eller mindre allt jag äger för att rädda mig själv eller någon i min familj skulle jag nog satsa kulorna på ett proffs som lyckats få igenom andra före mig, hellre än en glad amatör som jobbar ideellt. Man kanske spar en slant, men vad ska man med den om man dör?
De tjänar pengar. Ja. Det gör kirurgerna som räddar liv på operationsborden också. Det gjorde Oscar Schindler också. Eftersom världen är sådan att ett liv med framtidstro och ett utan ligger några timmar från varandra finns ett behov. Några tjänar pengar på det. En del är troligen bättre på det än andra, en del mer seriösa och andra mindre. En del skor sig i överkant, en del kan inte låta bli att hjälpa, en del gillar spänning. Som flykting har jag mer nytta av en enda bra smugglare med blandade motiv än tio som sitter hemma och tycker rätt.
Men den här verksamheten är ju illegal! Ja, enligt de lagar vi har satt upp just här just nu. För den som sitter i skiten gäller andra regler. Raoul Wallenberg kanske inte heller gick helt efter regelboken för vad en diplomat skulle syssla med när han utfärdade sina skyddspass. Och ja, jag vet att världen är full med elände, att många vill hit och att man kanske inte bara kan öppna dörrarna på vid gavel imorgon dag. I alla fall inte om vi ska ha kvar samma trygga och förutsägbara samhälle vi vant oss vid. Jag vet. Men nog är det fler än jag som tycker att det är lite skumt vad vi hyllar alla som hjälpte folk under andra världskriget medan en smugglare idag alltid är enbart profitör. Vi vet att det är många som vill hit, och lite rädda är vi att tappa kontrollen. Och lite skäms vi för det. Och då är det bekvämt att ha en syndabock, en som varit dum mot både oss och dem. Typ en människosmugglare. Stygga stygga dom.
Ett gäng afghanska pojkar hittades traskande i en snöig skog runt jul. Givetvis var det samvetslösa människosmugglare som dumpat dem i kylan. Vem annars? Någon dag och några tolkar senare visade det sig att de fem körts av tåget av en principfast konduktör, eftersom de saknade färdbevis. Upprört tal om SJ:s girighet och omänsklighet uteblev. Jag är inte ute efter konduktören. Han eller hon såg ett gäng mörka tonårskillar som försökte planka. Äsch, de låtsas alltid att de inte kan språket, kanske han/hon tänkte. Vad vet jag.
Däremot har jag en fråga- Är verkligen de där människosmugglarna alltid så onda? Så fort de kommer på tapeten står det någon upprörd samhällsföreträdare i rutan och påpekar ivrigt att det BARA handlar om pengar och att de inte bryr sig om flyktingarna ALLS. Så det så. Sanningen är kanske lite mer komplicerad. För det första: Jag tror inte att de som väljer att låta sig smugglas hit är så dumma att de betalar en smärre förmögenhet och riskerar livet för att få lite luftombyte. En del av dem har kanske smugglarna att tacka för sina liv. Dels för att de levde under hot eller i alla fall utan framtidstro där de befann sig, dels för att de överlevde själva smugglingen. Om jag själv hamnade i läget att jag måste betala mer eller mindre allt jag äger för att rädda mig själv eller någon i min familj skulle jag nog satsa kulorna på ett proffs som lyckats få igenom andra före mig, hellre än en glad amatör som jobbar ideellt. Man kanske spar en slant, men vad ska man med den om man dör?
De tjänar pengar. Ja. Det gör kirurgerna som räddar liv på operationsborden också. Det gjorde Oscar Schindler också. Eftersom världen är sådan att ett liv med framtidstro och ett utan ligger några timmar från varandra finns ett behov. Några tjänar pengar på det. En del är troligen bättre på det än andra, en del mer seriösa och andra mindre. En del skor sig i överkant, en del kan inte låta bli att hjälpa, en del gillar spänning. Som flykting har jag mer nytta av en enda bra smugglare med blandade motiv än tio som sitter hemma och tycker rätt.
Men den här verksamheten är ju illegal! Ja, enligt de lagar vi har satt upp just här just nu. För den som sitter i skiten gäller andra regler. Raoul Wallenberg kanske inte heller gick helt efter regelboken för vad en diplomat skulle syssla med när han utfärdade sina skyddspass. Och ja, jag vet att världen är full med elände, att många vill hit och att man kanske inte bara kan öppna dörrarna på vid gavel imorgon dag. I alla fall inte om vi ska ha kvar samma trygga och förutsägbara samhälle vi vant oss vid. Jag vet. Men nog är det fler än jag som tycker att det är lite skumt vad vi hyllar alla som hjälpte folk under andra världskriget medan en smugglare idag alltid är enbart profitör. Vi vet att det är många som vill hit, och lite rädda är vi att tappa kontrollen. Och lite skäms vi för det. Och då är det bekvämt att ha en syndabock, en som varit dum mot både oss och dem. Typ en människosmugglare. Stygga stygga dom.
tisdag 5 januari 2010
jag har börjat följa bloggar
Det är kul, och har inspirerat mig till att kanske använda den här sidan till lite mer än arkiv för gamla krönikor. Vi har haft en liten gästström av lägenhets- och babytittare här och det är kul. Först kom Niklas och Vicente, den senare fick efter lång tvekan från Vendlans sida hålla henne i en halv minut. Niklas dissade hon emellertid, kanske var det skägget som inte gick hem. Han tog det som en man. Sen kom Anders syster med familj. Vi hade laddat med semlor, men dessvärre hade mormor/farmor matat dem fulla så som bara mor/farmödrar av den gamla stammen kan, så vi fick möla i oss de flesta själva. I eftermiddag kommer Kjerstin från Västerås. För övrigt har jag googlat larmknappar, polisvolontärer med mera på nätet och förberett mig på mitt nya liv som trygghetsutvecklare.
nytt år
Millennniet var viktigt för mig. Jag skulle då ha uppnått en ålder av 32 år, och vid det laget, ansåg jag, ung som jag var, hade det antingen ”ordnat sig för en” på alla tänkbara sätt. Eller inte, en tanke så hemsk att den knappt tålde tänkas. Vad gör du år 2000 blev en fråga i stil med ”vad är meningen med ditt liv” eller ”har du alls ett existensberättigande”.
Vid det laget måste jag väl ändå fått barn, tänkte jag. Jag hade en vag idé om att hålla en baby i en lagom pittoresk miljö samtidigt som fyrverkerierna smällde och varför inte en adekvat man vid min sida och ett kreativt jobb. Men babyn var det väsentliga.
Mot slutet av 1999 var jag lätt panikslagen och började genast pressa min stora kärlek sen två veckor på ett ordentligt besked. Jag insåg att produktionstiden på en baby var för lång för att hinnas med till nyåret, men på smällen kunde jag kanske få bli, åtminstone? Jag var också väldigt rädd för millenniebuggen, ni minns, den som skulle få alla datorer att flippa ur och orsaka kaos i samhället. Millenniet blev såhär: Jag stod i Kungsträdgården med en sur, svartsjuk och förorättad pojkvän som vägrade ta av handsken när jag ville hålla hand, och det enda jag hade i magen var en isklump.
Nyårsafton 2009 hade katastrofer som elfte september, tsunamier, influensor spridda av djur av alla de slag samt finanskrascher passerat. Jag är fortfarande lika stirrig vad gäller sånt, och väntar fortfarande på att världens undergång ska komma. Jag har däremot slutat sätta upp datum för när saker ska ha ”ordnat sig” för en och på vilket sätt de bör ordna sig. Mitt årsskifte skedde i lagom pittoresk miljö med utsikt över Eskilstunaån, med en varm hand i min och en baby som vaknade av smällarna. När jag kröp ned och nattade om henne tänkte jag att det här var nog ganska mycket det jag hoppats på vad gällde nyårsafton för tio år sen. Man kanske skulle köra igång en egen tideräkning, med millenniet tio år senare.
Vid det laget måste jag väl ändå fått barn, tänkte jag. Jag hade en vag idé om att hålla en baby i en lagom pittoresk miljö samtidigt som fyrverkerierna smällde och varför inte en adekvat man vid min sida och ett kreativt jobb. Men babyn var det väsentliga.
Mot slutet av 1999 var jag lätt panikslagen och började genast pressa min stora kärlek sen två veckor på ett ordentligt besked. Jag insåg att produktionstiden på en baby var för lång för att hinnas med till nyåret, men på smällen kunde jag kanske få bli, åtminstone? Jag var också väldigt rädd för millenniebuggen, ni minns, den som skulle få alla datorer att flippa ur och orsaka kaos i samhället. Millenniet blev såhär: Jag stod i Kungsträdgården med en sur, svartsjuk och förorättad pojkvän som vägrade ta av handsken när jag ville hålla hand, och det enda jag hade i magen var en isklump.
Nyårsafton 2009 hade katastrofer som elfte september, tsunamier, influensor spridda av djur av alla de slag samt finanskrascher passerat. Jag är fortfarande lika stirrig vad gäller sånt, och väntar fortfarande på att världens undergång ska komma. Jag har däremot slutat sätta upp datum för när saker ska ha ”ordnat sig” för en och på vilket sätt de bör ordna sig. Mitt årsskifte skedde i lagom pittoresk miljö med utsikt över Eskilstunaån, med en varm hand i min och en baby som vaknade av smällarna. När jag kröp ned och nattade om henne tänkte jag att det här var nog ganska mycket det jag hoppats på vad gällde nyårsafton för tio år sen. Man kanske skulle köra igång en egen tideräkning, med millenniet tio år senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)