När ska vi börja fråga så kallade entreprenörer samma sak som poeterna: ” Jaha, men vad gör du egentligen, på riktigt, lever på liksom?”... En enrading på facebook, signerad Oskar Hanska, estradpoet.
Få saker retar mig så som klämkäcka reportage om entreprenörer. Särskilt om de är kvinnliga och passat på tillfället att förverkliga en dröm när jobbet försvann/de gick i väggen/valfri annan katastrof. Vare sig de sysslar med att ge folk olika behandlingar, sälja konsthantverk, coacha eller något ännu mer abstrakt undviker man alltför ofta frågan. Vad drar du in på det där då, i reda pengar, jämfört med en ordinär anställning? Vad lever du på, liksom?
• Jag vet inte om det är journalisten eller intervjuoffret som låtsas som det regnar. Jag misstänker att svaret på frågan alltför ofta är något i stil med: snäll sambo med fast anställning, ”förskott på arvet” eller i vissa landsändar: ”projekt”. De få jag känner som lyckats som entreprenörer har gjort det med ganska rejäla uppoffringar. Som att kvarta i en skrubb bakom restaurangen, barnen får bo hos exet = hyra noll. Det ska också till, tror jag, en särskild sorts ganska enveten personlighet samt gärna en nypa ren och skär fanatism. Inget man lär sig på en workshop i första taget.
Missförstå mig inte, jag respekterar egenföretagare enormt. Jag vet att de jobbar ihjäl sig. Jag är bara trött på att man marknadsför jättelåg inkomst och obefintlig pension till kvinnor som om det var en uppfriskande ansiktsmask. Ofta i det vällovliga syftet att göra reklam för dessa ofta lätt esoteriska verksamheter. Alla är inte av det rätta virket. Ett exempel:
• En väninna drev under några år ett antikvariat, efter att ha varit hemmafru.
Hon köpte det av en bekant. Det gick inte så bra. Hon sålde det vidare. Hon sammanfattade det hela så här: Visserligen tjänade jag inget på det, men det finns det å andra sidan andra som gjorde. Så det var ju inte meningslöst!
Vilka då, undrade jag nyfiket. Jaa... fortsatte hon: Han som jag köpte av. Han som jag sålde till. De som jag köpte böcker av (hon hade en hel del osäljbart, faktiskt...) De jag sålde till. Men! protesterade jag upprört. Det är ju du som ska tjäna på ditt företag! Det är ju det som är poängen! Njae, svarade hon på sitt sävliga sätt. Jag tycker inte man behöver se det hela så snävt... Huvudsaken att någon tjänar på det. Det behöver ju inte vara just jag... Det där var ingen affärskvinna, men en bra person. Hennes efterträdare driver i alla fall det hela vidare sen över tio år och verkar till och med ha expanderat. Jag brukar fråga hur det går. Han säger lite modest att det rullar på. Å andra sidan vet jag att han har en sambo med fast jobb...
• Värst av allt: jag vet varför jag retar mig så. För att jag själv är en av de medelålders kvinnorna som försöker bita ihop och tänka positivt. Jag är också entreprenör, i en bransch som säkert verkar lika flummig för många andra som diverse kroppsbehandlingar gör för mig.
Jag har definitivt inte ”förverkligat en dröm”. Min dröm är ett jobb jag går runt på.
tisdag 1 november 2011
"The machine that goes pling!-my favourite!”
En av Monthy Python-filmerna börjar med en förlossningsscen. Den födande kvinnan körs över totalt av en energisk förlossningsläkare. Han är helt såld på sina fina apparater ”Aaaah! The machine that goes pling!-my favourite!” Maskinen som säger pling. Underbart. Hur mycket mer vet vi om de flesta av våra maskiner?
Min pappa bor på ett kanonfint äldreboende i Göteborg. Jag är jätteglad att han är där. De har fin miljö och prisbelönt mat (inte oväsentligt när maten är dagens höjdpunkt). På sistone har han även fått en Ippi. En Ippi är en finfin grej, typ en mobiltelefon som är kopplad till en tv (vi fick skaffa en ny för hans medförda pjäs saknade rätt uttag). Ippin gör att jag kan skicka meddelanden och foton på barnbarnet direkt från min mobil. Då ska hans apparat säga pling och lilla Vendlan dyka upp i tv-rutan. Vilket gör morfar jätteglad. Problemet är att det så sällan funkar.
Apparaten säger inte pling, eller om den gör det så hör han det inte. Och om han uppmärksammar den blinkande lampan så vet han inte vad han ska göra med plastgrunkan på tv:n. Tacka fan för det. Jag har heller inte lyckats lura ut det. Och ingen av personalen heller. ”Vi har inte fått utbildning på den” säger de. Nån enstaka gång har nån (kanske nån helgjobbande ungdom?) sett att han har meddelanden och kunnat hjälpa honom. Då kommer genast svar.
”Tack för korten! Skicka gärna fler!” Men större delen av bilderna skickas tillbaka osedda.
Vilket är synd, för det finns en massa kanonfin dokumentation av min dotter, som för övrigt går på ett utmärkt dagis. Även hon får gourmetkäk, personalen är jättetrevlig och hon har tjatat om dem under sommaren. De har berättat att de har en hel radda roliga filmer på hur hon leker med sina kompisar, bilder man kan få om man tar med ett USB-minne.
Fast varje gång jag kommit med min lilla pinne har ju alla fullt upp med barnen. Och det är ju det de ska prioritera, så klart.
En dag lyckades jag ändå fånga en dagisfröken i vad som tycktes vara ett lugnt ögonblick. Det visade sig då att de inte visste om de fick lämna ifrån sig bilder och filmer hursomhelst. Och det är klart, det blir ju ett integritetsproblem, det är ju alltid andra barn med, vem vill att bilder på ens barn ska spridas för vinden i dessa tider? Bilder man kanske inte själv hunnit se?
Så det blev inga små filmer på Vendlan in action på dagis som jag kunnat skicka till min pappas Ippi som ingen fått utbildning för att hantera och som han därför inte kan se. Jag vet att detta är ett I-landsproblem av rang.
Hade vi bott på en del andra håll i världen hade jag själv fått vårda både min pappa och mitt barn och inte skrivit så mycket krönikor. Eller så hade ingen av oss levt.
Men vi har i alla fall gott om fina apparater som säger pling.
Vad vi nu behöver är en it-tekniker på varje vårdinrättning. Där kan man kanske bli av med en del av de där arbetslösa ungdomarna, de verkar ju alltid veta vad man gör med grunkorna?
Nästa vecka drar jag till Götet och placerar barnet live framför morfar.
Min pappa bor på ett kanonfint äldreboende i Göteborg. Jag är jätteglad att han är där. De har fin miljö och prisbelönt mat (inte oväsentligt när maten är dagens höjdpunkt). På sistone har han även fått en Ippi. En Ippi är en finfin grej, typ en mobiltelefon som är kopplad till en tv (vi fick skaffa en ny för hans medförda pjäs saknade rätt uttag). Ippin gör att jag kan skicka meddelanden och foton på barnbarnet direkt från min mobil. Då ska hans apparat säga pling och lilla Vendlan dyka upp i tv-rutan. Vilket gör morfar jätteglad. Problemet är att det så sällan funkar.
Apparaten säger inte pling, eller om den gör det så hör han det inte. Och om han uppmärksammar den blinkande lampan så vet han inte vad han ska göra med plastgrunkan på tv:n. Tacka fan för det. Jag har heller inte lyckats lura ut det. Och ingen av personalen heller. ”Vi har inte fått utbildning på den” säger de. Nån enstaka gång har nån (kanske nån helgjobbande ungdom?) sett att han har meddelanden och kunnat hjälpa honom. Då kommer genast svar.
”Tack för korten! Skicka gärna fler!” Men större delen av bilderna skickas tillbaka osedda.
Vilket är synd, för det finns en massa kanonfin dokumentation av min dotter, som för övrigt går på ett utmärkt dagis. Även hon får gourmetkäk, personalen är jättetrevlig och hon har tjatat om dem under sommaren. De har berättat att de har en hel radda roliga filmer på hur hon leker med sina kompisar, bilder man kan få om man tar med ett USB-minne.
Fast varje gång jag kommit med min lilla pinne har ju alla fullt upp med barnen. Och det är ju det de ska prioritera, så klart.
En dag lyckades jag ändå fånga en dagisfröken i vad som tycktes vara ett lugnt ögonblick. Det visade sig då att de inte visste om de fick lämna ifrån sig bilder och filmer hursomhelst. Och det är klart, det blir ju ett integritetsproblem, det är ju alltid andra barn med, vem vill att bilder på ens barn ska spridas för vinden i dessa tider? Bilder man kanske inte själv hunnit se?
Så det blev inga små filmer på Vendlan in action på dagis som jag kunnat skicka till min pappas Ippi som ingen fått utbildning för att hantera och som han därför inte kan se. Jag vet att detta är ett I-landsproblem av rang.
Hade vi bott på en del andra håll i världen hade jag själv fått vårda både min pappa och mitt barn och inte skrivit så mycket krönikor. Eller så hade ingen av oss levt.
Men vi har i alla fall gott om fina apparater som säger pling.
Vad vi nu behöver är en it-tekniker på varje vårdinrättning. Där kan man kanske bli av med en del av de där arbetslösa ungdomarna, de verkar ju alltid veta vad man gör med grunkorna?
Nästa vecka drar jag till Götet och placerar barnet live framför morfar.
Godbitar från tonårsdagboken
Jag trodde att jag aldrig varit nån riktig tonåring. Men vid ett besök i Götet hittade jag min dagbok från det år jag fyllde tretton och insåg att jag var en arketypisk tonåring. Här kommer några godbitar:
”Idag hämtade vi katten. Hon är svart med vit panna och ansikte. Magen är vit och fötterna också. Jag är rädd att den ska vara orolig och längtar hem... Jag hoppas att alla som har katt har varit lite så här oroliga i början. Jag vet inte om jag är kär i Xxxx, annars måste det vara att jag är allergisk mot honom på något sätt... När Charlotte och jag satt i korridoren kom han förbi. Efter en kvart hade jag hämtat mig och viskade ’Såg du vem det var?’ Men jag gillar honom INTE så det måste vara en allergi av något slag. Katten ska heta Isabella. Jag ska fråga A (biologiläraren) om det kan hända att man är allergisk mot vissa människor.” (Jag blev sedermera allergisk mot katten istället)
”Ibland känns allt så hopplöst och förfärligt. Jag är tjock och klumpig. Jag kanske ska bli lactumvegetarian.(sic!) På lördag ska jag kanske till Liseberg med Deborah. Hon har en massa fribiljetter.”
(Kommentar överflödig).
”Nu har jag inte skrivit på länge och jag måste komma ihåg att skriva bättre och inte fylla texten med en massa slangord som jag inte kan använda i alla fall. Jag börjar tycka att jag är alldeles för barnslig och det kanske jag är också men det finns andra som tror att de kan bli vuxna genom att sminka sig och locka håret och jag tycker att de är precis lika barnsliga.”
(Det var i starten av det pudliga 80-talet)
”Sally och jag brevväxlar och jag tycker hon är så god. Hon älskar alla djur... och vill bara rädda världen. Undrar om hon helgonförklaras. Det enda som jag kan komma på som hon gör mot världen är att hon sprayar sig mot svett.”
(Vid denna tid hade deodoranter drivgaser som skadade ozonlagret).
”Carl är svartsjuk på Xxxx. Dumt av honom. Iran mobiliserar upp för att kriga mot Irak. En kärnstridsspets kom på villovägar i USA och det var en j-a tur att den inte sprack! Hur står det till med världen egentligen?
Kommer det verkligen att bli ett tredje världskrig som gör slut på alltihopa som en del säger, eller kommer det att gå över?”
(Det var slutet av Kalla kriget. Växthuseffekten var redan då känd av ett par tre miljövänner som ingen brydde sig om.)
”...Jag måste sluta upp med att vara galen i Xxxx! Han är inte alls som jag inbillar mig. Jag kan glömma honom! Jag måste! Och jag måste sluta upp med att – nu har jag glömt allt idiotiskt jag måste sluta upp med. Jag måste plugga mer, hävda mig mer. Och framförallt sluta upp med att göra allting fel. Allting!”
(Tyvärr minns jag fortfarande vem Xxxx var, och prestationsångesten hänger med den också.)
Högt och lågt, som i livet. Det lär anordnas kvällar vid namn Skambyrån där folk läser högt ur sina tonårsdagböcker. Om ett sådant evenemang dyker upp här står jag redo, den saken är klar. Nu undrar jag bara HUR min pappa fick tag i dagboken. Det var nämligen i ett av hans skåp den återfanns...
”Idag hämtade vi katten. Hon är svart med vit panna och ansikte. Magen är vit och fötterna också. Jag är rädd att den ska vara orolig och längtar hem... Jag hoppas att alla som har katt har varit lite så här oroliga i början. Jag vet inte om jag är kär i Xxxx, annars måste det vara att jag är allergisk mot honom på något sätt... När Charlotte och jag satt i korridoren kom han förbi. Efter en kvart hade jag hämtat mig och viskade ’Såg du vem det var?’ Men jag gillar honom INTE så det måste vara en allergi av något slag. Katten ska heta Isabella. Jag ska fråga A (biologiläraren) om det kan hända att man är allergisk mot vissa människor.” (Jag blev sedermera allergisk mot katten istället)
”Ibland känns allt så hopplöst och förfärligt. Jag är tjock och klumpig. Jag kanske ska bli lactumvegetarian.(sic!) På lördag ska jag kanske till Liseberg med Deborah. Hon har en massa fribiljetter.”
(Kommentar överflödig).
”Nu har jag inte skrivit på länge och jag måste komma ihåg att skriva bättre och inte fylla texten med en massa slangord som jag inte kan använda i alla fall. Jag börjar tycka att jag är alldeles för barnslig och det kanske jag är också men det finns andra som tror att de kan bli vuxna genom att sminka sig och locka håret och jag tycker att de är precis lika barnsliga.”
(Det var i starten av det pudliga 80-talet)
”Sally och jag brevväxlar och jag tycker hon är så god. Hon älskar alla djur... och vill bara rädda världen. Undrar om hon helgonförklaras. Det enda som jag kan komma på som hon gör mot världen är att hon sprayar sig mot svett.”
(Vid denna tid hade deodoranter drivgaser som skadade ozonlagret).
”Carl är svartsjuk på Xxxx. Dumt av honom. Iran mobiliserar upp för att kriga mot Irak. En kärnstridsspets kom på villovägar i USA och det var en j-a tur att den inte sprack! Hur står det till med världen egentligen?
Kommer det verkligen att bli ett tredje världskrig som gör slut på alltihopa som en del säger, eller kommer det att gå över?”
(Det var slutet av Kalla kriget. Växthuseffekten var redan då känd av ett par tre miljövänner som ingen brydde sig om.)
”...Jag måste sluta upp med att vara galen i Xxxx! Han är inte alls som jag inbillar mig. Jag kan glömma honom! Jag måste! Och jag måste sluta upp med att – nu har jag glömt allt idiotiskt jag måste sluta upp med. Jag måste plugga mer, hävda mig mer. Och framförallt sluta upp med att göra allting fel. Allting!”
(Tyvärr minns jag fortfarande vem Xxxx var, och prestationsångesten hänger med den också.)
Högt och lågt, som i livet. Det lär anordnas kvällar vid namn Skambyrån där folk läser högt ur sina tonårsdagböcker. Om ett sådant evenemang dyker upp här står jag redo, den saken är klar. Nu undrar jag bara HUR min pappa fick tag i dagboken. Det var nämligen i ett av hans skåp den återfanns...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)