föräldraledig åt två håll?

En miljard kronor för mycket i statskassan är uppenbarligen ett problem, i alla fall när det handlar om icke uttagna föräldradagar. Oppositionen och KD vill nu förlänga tiden under vilken man kan ta ut sin föräldrapenning. Man ska kunna vara föräldraledig med tonåringar. En debattör hävdade i måndagens DN att tonåringar behöver sina föräldrar minst lika mycket som ettåringar! Vilket absurt påstående. Det har sagts mycket dumt om vad barn behöver, vanligtvis behöver de mammor när det är lågkonjunktur och dagis när produktionen behöver folk. Men det här tar väl ändå priset. Det finns ingen anledning att infantilisera eller idiotförklara tonåringar. Men det hör väl också ihop med konjunkturen. Det finns inga jobb till dem, så man bestämmer sig helt sonika för att de är småbarn.

Hursomhelst. Jag har som vanligt en mycket bättre idé. Eller rättare sagt två.
Men först lite info om föräldraförsäkringen för er som inte är i branschen: man har 290 dagar med 80% av sin inkomst samt 90 dagar med bara 180 kr per dag, men- med bibehållen sjukpenninggrundande inkomst. Med detta menas att man får lov att suga på ramarna eller sätta sprätt på sina besparingar frivilligt i tre månader utan att för den skull få lägre sjukpenning eller a-kassa. Och detta gäller ju företrädesvis de som inte redan suger på ramarna i utgångsläget, samt har besparingar och är villig att satsa dem.

Sen är det en hel vetenskap hur man gör med dessa dagar. Man kan ta ut hela, halva och fjärdedelsdagar. En del tar 180-kronorsdagarna på helgerna, och de feta dagarna på veckodagarna. En del tunnar ut sina föräldradagar för att de ska räcka länge. En del nöjer sig med det knappa året mot att de kan leva ungefär som de är vana utan att skjuta till något. De vill definitivt inte ha de där 180 dagarna. Kort sagt, man får göra i stort sett vadsomhelst utom ta ledigt samtidigt för samma barn.

Mitt första motförslag är att släppa lite på förbudet mot att båda nån gång är hemma med samma barn samtidigt. De där småpotatisdagarna kanske man kunde låta föräldrarna ha för att, om de så önskar, gå parallellt. Då skulle de nog bli av med de där svårsålda dagarna ganska så kvickt. Jag tror också att trevnaden skulle öka i familjerna. Man slipper avlösa varandra ungefär som om man redan var separerade. Risken med detta är förstås att föräldrarna drar iväg med sina barn och gör nåt kul ihop tillsammans, tar en liten extra semester eller så. Och då är frågan: Får man ha så kul när man är småbarnsförälder? Går det an?

Det andra motförslaget är en gammal goding från i fjol som jag nu recyklar. Låt oss få lite betald ledighet för att se till gamla föräldrar! En del gamla mammor och pappor har mer gemensamt med bäbisar än de där tonåringarna som anses behöva ha sina föräldrar i hasorna ”minst lika mycket som ettåringar”. De nyttjar kanske blöjor, äter mosad mat och säger saker som bara deras närmaste kan begripa. Satsa den där ratade miljarden på dem istället. Fortsätt kalla det föräldrapenning. Det är ju det det är.

fördelar med pandemin

En fördel med den annalkande influensapandemin är att den skapar en enande stämning i landet, lite som jag tror det kan ha känts under Andra Världskriget. Vi står redo. Vi är förberedda. En svensk tiger, nyser i armvecket och tar inte i hand (inte ens Carl Hamilton?) Pensionerade sjuksköterskor inkallas för att vaccinera. Kulturförvaltningens personal står redo att rycka in i vården. Min mamma kanske får sin hemtjänstmat levererad av en bibliotekarie. Det skulle hon verkligen gilla. Visst är det lite beredskapstid över alltihop?

När man tvättar händerna kan man göra som dagisbarnen, sjunga Blinka lilla stjärna, så vet man att man hållit på länge nog. När jag var på mälarsjukhusets apotek var det fullt med lappar som talade om att handspriten var slut. En lapp vid varje personal, ungefär. Folk måste ha tjatat. Om man inte får tag i handsprit kanske det kan duga med vanlig dricksprit, till exempel renat? En gång hade jag några svårläkta sår efter en titthålsoperation, som skulle tvättas med apoteksprit. Spriten tog slut, och jag hade det lite knackigt och ville inte köpa nytt. Däremot hade jag kvar en liten flaska brännvin från ett extrastarkt glöggkok julen innan. (Jag kallade det ”ond saft”, det var populärt.) Jag baddade drickspriten på såren och hej vad de läkte. En annan sak som desinficerar om det kniper lär vara urin- man kan kanske kissa på händerna? (Det är lite lättare om man är man, men kvinnor kan också även detta om de bara anstränger sig lite.) Om man sjunger Blinka lilla stjärna samtidigt så vet man att man hållit på länge nog, men då gäller det att ha resurser i blåsan och då får man eventuellt dricka nånting urindrivande, starköl tillexempel. En positiv bieffekt av detta blir att ingen försöker skaka hand och att folk överhuvudtaget håller avståndet lite. Och de människor som normalt dricker mycket starköl och kissar på sig får plötsligt en massa kompisar. Gemenskapen ökar.

Förutom tillfället att uppleva en fläkt av beredskapsåren och handla starkvaror av hälsoskäl tänkte jag ta tillfället i akt att vänja mig av med ovanan att peta mig i näsan. Man ska ju inte ta sig i ansiktet så mycket (ett finare sätt att uttrycka fenomenet näspetning, antar jag, för varför skulle man annars ta sig i ansiktet? Bita naglarna kanske? En annan osed man kan passa på att göra sig av med.) Frågan är hur man vänjer sig av med ett så djupt ingrott beteende som att ”ta sig i ansiktet”(Om man nu inte kissat på sina händer på en stund). Ett tips är att ha enorma mängder smink i ansiktet, eller kanske en fin ansiktsslöja? Det är verkligen revanschens tid för i kvinnor i burka som inte tar i hand, plötsligt är de helt rätt ute. (Inte för att jag nånsin sett nån men eftersom vissa vill förbjuda dem antar jag att de finns?) Eller om det inte känns bra, kan man ha lösnäsa, clownnäsa eller vadsomhelst som påminner en när fingrarna liksom letar sig upp mot ansiktet av gammal vana. Jag tror vi kommer att gå ur det här stärkta och mer väluppfostrade. Vår beredskap är god.

Handbok för gäster

Sommaren har varit besökstät. Med varmt väder, trädgård, gäststuga, lågkonjuktur och en bebis som dragplåster har gästerna haglat. Sen har jag spätt på det hela med att sylta in mig i två av sommarens festivaler och då emottagit hitresta artister. Jag gillar det. Jag är inflyttad från Stockholm, lite trängsel piggar upp. Jag älskar den svenska pragmatiska ”vi tar med lakan-stilen” som gör det så lätt att ta emot gäster. Jag blir själv bara nervös av överdrivet gästfria människor som förvandlar sina hem till femstjärniga hotell när man kommer. Jag blir generad när jag är där och fasar för vad de ska förvänta sig av mig om de sen kommer hit. Allför exklusiva medhavda gåvor gör mig också nervös, antagligen för att de känns som om folk ber om ursäkt för att de kommer. Skuldkänslan smittar. Ska man ”våldgästa” som en del kallar det, då ska man göra det med glatt humör och inte be om ursäkt samtidigt.

Själv är jag sorgligt usel på att komma ihåg lakan när jag själv sover borta och lika illa är det med med disken, men jag uppskattar verkligen att alla inte är som jag. Jag uppskattar verkligen gäster som diskar. Det är också kul när folk släpar in enstaka främmande föremål i min kyl också men det får inte bli för mycket. En del tar med sig egen mat, och då snackar jag inte en rätt, utan tre, minst. Av vilka de bjuder och trugar så jag undrar vem som är hemma hos vem. Varför besöker man folk om man ändå tar med sig halva sitt eget kylskåp? Är mitt hem en picnicplats? Ska jag kanske bara lämna nyckeln och åka hem till nån annan istället, med maten som jag lagat åt gäster som visade sig ha eget? Och därmed själv bli en sån gäst, hos någon annan?

Det är också jobbigt när folk tar ur täcken och kuddar och noggrannt viker ihop lånade påslakan och örngott efter sig som jag tänkt smyganvända själv innan de tvättas. Det känns rätt överdrivet att tvätta lakan efter en enda natts användande, samtidigt vågar jag inte erbjuda dem till några andra gäster. Återstår att själv stå för den nedsmutsning som krävs för att kunna tvätta sängkläderna med hyfsat gott miljösamvete. Det finns ytterst få personer i vars en gång sovna lakan jag inte skulle vilja ligga, men dem bjuder jag sällan hem också.

Och när jag ändå leker etikettshandbok: Det räcker med diskning och eventuellt torkning samt undanplockning av egna pinaler. Det blir pinsamt när folk börjar storstäda hela mitt hem, särskilt när jag trott att det redan var städat och där är ännu ett skäl till att jag gillar gäster, de får en att plocka undan alla grejer man släppt där man använde dem sist. Det blir jättefint hemma, ser nästan ut som en lägenhetsannons. Sen gäller det bara att komma ihåg var man stuvat undan allting nånstans.

Med gäster får man en liten stund leka att man är en stor stimmig familj istället för en liten stillsam. Man får känna lite sorl i väggarna, och efteråt känns hemmet lite så där öde och överdimensionerat. Vi har ju verkligen mer plats än vi gör åt. Men det är ju med tanke på gäster. Välkommen åter.