Vaffa med förhinder

Jag skrev för länge sedan en krönika om att vaffa - alltså få ledigt för vård av förälder, något jag efterfrågade. Så en dag stod min pappa i Göteborg inför en större canceroperation. Jag ville vara där innan och efter. Det var livsviktigt att komma upp efteråt, sa de, annars kan man få lunginflammation. Jag bestämde mig för att testa vaffandet, påhejad av mina närmaste chefer som hört att det numera fanns och som också ville se om det skulle funka.Det var inte helt lätt. Närståendepenning hette det och fanns inte att tanka ned som andra blanketter. Efter några försök nådde jag någon på Försäkringskassan som skickade ansökningspapper och information. Det som krävdes var sjukdomstillstånd som innebär ett påtagligt hot mot den sjukes liv och man behövde ett läkarintyg och den sjukes medgivande till att bli vårdad. Jag fixade snabbt bådadera, ansökan måste nämligen vara inne innan vården påbörjas, så det var ju tur att det var en sjukdomsperiod med lite förvarning.Nästa aber var att fylla i ledighetsansökan på mitt jobb. Vaffning fanns inte med som kategori, och det visade sig vara andra gången i hela förvaltningens historia som någon försökt sig på något sånt. Jag fick anstånd med att förklara vad jag sysslat med under dessa dagar, och for. Jag var där när pappa las in och när de rullade tillbaks honom till avdelningen och såg hur glad han blev. Han var snabbt uppe ur sängen. So far so good.När jag kom hem ringde en dam från Försäkringskassan och meddelade att läkarintyget inte styrkte att pappa varit tillräckligt döende för att berättiga mig till någon närståendepenning, samt uppmanade mig att försöka få ett nytt, och, antar jag, mer dramatiskt formulerat intyg. Det här med närståendepenning är ju mest avsett för terminalvård, tillade hon lite torrt. Som om jag borde skämmas lite. Komma hit och komma när han inte ens dog. Det stod dock inte i informationen.Faktum är att jag skämdes att fråga om. Jag tycker egentligen att duktiga kirurger ska operera snarare än att skriva om en massa intyg. Jag frågade i alla fall, men tillade i slutet av mailet att jag förstod om han hade viktigare saker för sig.Han tog mig på orden, tror jag, för något nytt intyg dök aldrig upp.Ryktet att det numera går att vaffa är alltså betydligt överdrivet. Jag gjorde som alla andra, i synnerhet medelålders kvinnor - jag tog några semesterdagar. En del tar många, en del tar alla de har. Jag hade också rätt trevligt i Göteborg på förmiddagarna. Eftersom inga besök släpptes in före klockan två hängde jag på fik och kollade i affärer som en tonåring. Det är inte synd om mig alls. Men jag tycker det finns en del kvar att göra vad gäller Vård av Förälder. Det borde vara lika lätt som att vabba, så mycket äldre som det finns, och så gamla som folk blir idag.Men det där hinner inte jag vänta på, tyvärr. Nästa blankett blev en ansökan om att flytta pappa från sitt äldreboende till ett äldreboende i Eskilstuna, som han mycket nöjt skrev under med sin numer lite skakiga hand.Jag skrev för länge sedan en krönika om att vaffa - alltså få ledigt för vård av förälder, något jag efterfrågade. Så en dag stod min pappa i Göteborg inför en större canceroperation. Jag ville vara där innan och efter. Det var livsviktigt att komma upp efteråt, sa de, annars kan man få lunginflammation. Jag bestämde mig för att testa vaffandet, påhejad av mina närmaste chefer som hört att det numera fanns och som också ville se om det skulle funka.Det var inte helt lätt. Närståendepenning hette det och fanns inte att tanka ned som andra blanketter. Efter några försök nådde jag någon på Försäkringskassan som skickade ansökningspapper och information. Det som krävdes var sjukdomstillstånd som innebär ett påtagligt hot mot den sjukes liv och man behövde ett läkarintyg och den sjukes medgivande till att bli vårdad. Jag fixade snabbt bådadera, ansökan måste nämligen vara inne innan vården påbörjas, så det var ju tur att det var en sjukdomsperiod med lite förvarning.Nästa aber var att fylla i ledighetsansökan på mitt jobb. Vaffning fanns inte med som kategori, och det visade sig vara andra gången i hela förvaltningens historia som någon försökt sig på något sånt. Jag fick anstånd med att förklara vad jag sysslat med under dessa dagar, och for. Jag var där när pappa las in och när de rullade tillbaks honom till avdelningen och såg hur glad han blev. Han var snabbt uppe ur sängen. So far so good.När jag kom hem ringde en dam från Försäkringskassan och meddelade att läkarintyget inte styrkte att pappa varit tillräckligt döende för att berättiga mig till någon närståendepenning, samt uppmanade mig att försöka få ett nytt, och, antar jag, mer dramatiskt formulerat intyg. Det här med närståendepenning är ju mest avsett för terminalvård, tillade hon lite torrt. Som om jag borde skämmas lite. Komma hit och komma när han inte ens dog. Det stod dock inte i informationen.Faktum är att jag skämdes att fråga om. Jag tycker egentligen att duktiga kirurger ska operera snarare än att skriva om en massa intyg. Jag frågade i alla fall, men tillade i slutet av mailet att jag förstod om han hade viktigare saker för sig.Han tog mig på orden, tror jag, för något nytt intyg dök aldrig upp.Ryktet att det numera går att vaffa är alltså betydligt överdrivet. Jag gjorde som alla andra, i synnerhet medelålders kvinnor - jag tog några semesterdagar. En del tar många, en del tar alla de har. Jag hade också rätt trevligt i Göteborg på förmiddagarna. Eftersom inga besök släpptes in före klockan två hängde jag på fik och kollade i affärer som en tonåring. Det är inte synd om mig alls. Men jag tycker det finns en del kvar att göra vad gäller Vård av Förälder. Det borde vara lika lätt som att vabba, så mycket äldre som det finns, och så gamla som folk blir idag.Men det där hinner inte jag vänta på, tyvärr. Nästa blankett blev en ansökan om att flytta pappa från sitt äldreboende till ett äldreboende i Eskilstuna, som han mycket nöjt skrev under med sin numer lite skakiga hand.

Bruno K Öijer ska inte klippa sig och skaffa ett jobb

Jag måste sluta se tv-debatter, de får mig att åldras i förtid. För ett tag sen såg jag Debatt. Människor som gör Sveriges bästa teater ska förklara vad folk har för nytta av kultur, på max 15 sekunder, och åker ur bild mitt i en mening för att nån linslus skränar högre. Personen som blev avklippt, överkörd och kallad "kulturelit" var Stina Oscarsson, chef för Orionteatern.Till saken hör att just de producerar ett av de roligaste och mest lättillgängliga kulturevenemang man kan se, nämligen Salong Giraff. Folk köar för att se en halsbrytande kavalkad av cirkusartister, imitatörer, operadivor och giraffer, och bli förolämpade av transvestiten till konferencier och jag tror inte de behöver skarva med publiksiffrorna.Resten av den parasiterande kultureliten fick lika absurt representeras av Bob Hansson, en i allra högsta grad begriplig, folklig och publiktillvänd poet. Hans böcker är vad jag ger i present till folk, särskilt unga män, som tror att poesi är svårt och trist. Bob Hansson har deltagit i Allsång på Skansen. Han reser runt i skolor och har inspirerat oräkneliga skolelever att våga skriva själva. Allt detta medan poeter med betydligt mindre publik och klart konstigare dikter lever på arbetsstipendier.Att just de två skulle få höra saker i stil med "klipp dig och skaffarej ett jobb" var lite magstarkt för mig. Men de tog väl de kulturabetare de fick tag i, så fick de korfästas för alla. Nu är det inte så att jag "vill åt" de verkligt svåra. Jag vill definitivt inte veta hur Bruno K Öijer skulle se ut om han klippte sig. Han är förresten inte heller särskilt svår. Dåligt exempel.Budskapet var i alla fall att kultur ska klara sig självt och finns det inte betalande publik så det räcker så är det inget att ha. Fimpa skiten. Det är bara dom som håller på som vill ha't. Jag tror inte det funkar så när det kommer till kritan. Jag minns när Katarina Kyrka i Stockholm brann. Folk samlade in en himmelsk massa pengar till ett nytt torn, rakt av. Jag tror inte att alla som bidrog var trogna gudstjänstbeökare. Det är något med ställen som Kyrkor, Museer, Operahus, Fin Poesi, Teatrar med stort T. Även om folk inte springer där i onödan blir de väldigt upprörda om de hotas. Det där är ställen man vill ska finnas, ifall att. Som nån sorts måttstock. Man kanske bara går i kyrkan när det ska giftas, och på museum när man har besök från utlandet, eller teater på nyårsafton. Men ve om nån vill riva ett sånt ställe och bygga MacDonalds på platsen. Detta trots att man säkert går dit betydligt oftare! Jag tror, mot alla förenklade ekonomiska teorier, att folk är beredda att betala en del för vissa saker fast de sällan använder dem. De ska finnas där, ifall att. Som finrummen förr. Alla hade ett rum med fina möbler där de nästan aldrig var. Och finporslin. Familjer trängdes i köken medan finrummen stod som monument. Ett slags altare, för att visa att man faktiskt har råd med lite andlig lyx. Men förklara en sån sak på femton sekunder i ett hönshus.Jag måste sluta se tv-debatter, de får mig att åldras i förtid. För ett tag sen såg jag Debatt. Människor som gör Sveriges bästa teater ska förklara vad folk har för nytta av kultur, på max 15 sekunder, och åker ur bild mitt i en mening för att nån linslus skränar högre. Personen som blev avklippt, överkörd och kallad "kulturelit" var Stina Oscarsson, chef för Orionteatern.Till saken hör att just de producerar ett av de roligaste och mest lättillgängliga kulturevenemang man kan se, nämligen Salong Giraff. Folk köar för att se en halsbrytande kavalkad av cirkusartister, imitatörer, operadivor och giraffer, och bli förolämpade av transvestiten till konferencier och jag tror inte de behöver skarva med publiksiffrorna.Resten av den parasiterande kultureliten fick lika absurt representeras av Bob Hansson, en i allra högsta grad begriplig, folklig och publiktillvänd poet. Hans böcker är vad jag ger i present till folk, särskilt unga män, som tror att poesi är svårt och trist. Bob Hansson har deltagit i Allsång på Skansen. Han reser runt i skolor och har inspirerat oräkneliga skolelever att våga skriva själva. Allt detta medan poeter med betydligt mindre publik och klart konstigare dikter lever på arbetsstipendier.Att just de två skulle få höra saker i stil med "klipp dig och skaffarej ett jobb" var lite magstarkt för mig. Men de tog väl de kulturabetare de fick tag i, så fick de korfästas för alla. Nu är det inte så att jag "vill åt" de verkligt svåra. Jag vill definitivt inte veta hur Bruno K Öijer skulle se ut om han klippte sig. Han är förresten inte heller särskilt svår. Dåligt exempel.Budskapet var i alla fall att kultur ska klara sig självt och finns det inte betalande publik så det räcker så är det inget att ha. Fimpa skiten. Det är bara dom som håller på som vill ha't. Jag tror inte det funkar så när det kommer till kritan. Jag minns när Katarina Kyrka i Stockholm brann. Folk samlade in en himmelsk massa pengar till ett nytt torn, rakt av. Jag tror inte att alla som bidrog var trogna gudstjänstbeökare. Det är något med ställen som Kyrkor, Museer, Operahus, Fin Poesi, Teatrar med stort T. Även om folk inte springer där i onödan blir de väldigt upprörda om de hotas. Det där är ställen man vill ska finnas, ifall att. Som nån sorts måttstock. Man kanske bara går i kyrkan när det ska giftas, och på museum när man har besök från utlandet, eller teater på nyårsafton. Men ve om nån vill riva ett sånt ställe och bygga MacDonalds på platsen. Detta trots att man säkert går dit betydligt oftare! Jag tror, mot alla förenklade ekonomiska teorier, att folk är beredda att betala en del för vissa saker fast de sällan använder dem. De ska finnas där, ifall att. Som finrummen förr. Alla hade ett rum med fina möbler där de nästan aldrig var. Och finporslin. Familjer trängdes i köken medan finrummen stod som monument. Ett slags altare, för att visa att man faktiskt har råd med lite andlig lyx. Men förklara en sån sak på femton sekunder i ett hönshus.

En som ville mitt bästa

I Göteborg finns ett intrikat system när man åker taxi från Centralen, man tar en nummerlapp och blir på något sätt matchad med en lämplig bil ur kön av väntande taxibilar. Taxichauffören visade sig vara en pratsam och frågvis typ. Efter tio sekunder hade han tagit reda på att jag kom från Göteborg men bodde i Eskilstuna och var hemma för att träffa min pappa som bodde kvar.Och mamma! tillade chauffören Hon bor också här! - Nej, hon bor hos mig, faktiskt, sa jag. Jag menade Eskilstuna, men jag misstänker att han trodde att jag menade i mitt hem.- Bra! utropade chauffören entusiastiskt. Men pappa då? Han är ensam!!! - Njae, de är ju skilda sen tjugofem år, sa jag.- Nej! Skrek chauffören Kan de inte gifta sig igen? - Nej, de vill nog inte det, försökte jag, men förgäves. Han bubblade av argument.- Det behöver inte vara dyrt! Du kan hämta en präst, och skaffa ringar av plast. Plast! Det räcker! Du måste prata med dem! De behöver varandra.- Men jag vill ju inte heller? Vad ska jag säga, en kille som heter Awad vill ert bästa? - Du Måste prata med din mamma! Hämta bara en präst. De ska bli glada! - Nja, sa jag. Präst hade de inte sist. Strängt taget var de kanske aldrig ordentligt gifta. Jag kanske faktiskt borde kräva att de slår till och gör mig legitim innan de dör.- Och du har syskon? frågade chauffören, nöjd med denna framgång.- Nej, sa jag, det är bara jag.Han såg otroligt olycklig ut men insåg att nog inte ens han skulle kunna pressa ur mina åldrande föräldrar några syskon.- Men du har barn? frågade han förhoppningsfullt.- Faktiskt inte, sa jag.Nu tyckte Awad riktigt synd om mig. Skilda föräldrar, inga syskon och inga barn motsvarade på ett ungefär hans bild av helvete på jorden. Det fick bara inte vara sant, var det så illa? Men vad säger doktorn? insisterade han. Nu började det kännas lite väl privat, jag hade ingen jättelust att diskutera mina äggstockar i en taxi. Det tog en bra stund att övertyga honom om att jag faktiskt inte kunde. Han såg så olycklig ut att jag glömde min annars så omhuldade personliga integritet och tröstade honom med att jag skulle kunna tänka mig en adoption, men att även det var ganska svårt numera, långa köer och så.- Nej, det är inte samma sak! konstaterade han modlöst.- Jo, men det kan det nog vara, protesterade jag å alla adopterade och adoptivföräldrars vägnar, varpå han på stående fot erbjöd mig en sextonårig släkting, för tillfället bosatt i Tyskland.- Njae, sexton är kanske lite väl gammalt, invände jag. Han hinner ju knappt flytta in förrän han ska flytta hemifrån? försökte jag skoja.- Nej! Han flyttar Aldrig! Han ska ta hand om dig, diska, städa, kalla dig mamma! Mina föräldrar omgifta med varandra och en diskande tonårsson som Aldrig flyttar hemifrån motsvarade ganska väl min bild av helvetet på jorden. Efter tjugo minuters kvalificerad kulturkrock anlände jag till min destination, skakad men inte rörd. Jag gjorde mina ärenden och tog en taxi tillbaka.Chauffören hette Andersson och yttrade inte ett ord under hela resan.

renovering till döds

Varje morgon passerar jag ett spökhus. Det blir mer Stephen King hela tiden.Ett par stockholmare köpte det för några år sen, och påbörjade genast en rad byggprojekt. En fullt fungerande uteplats revs bort och efterlämnade ett sår i gräset. Istället byggdes en trendriktig altan som dock inte blev riktigt klar. Föräldrarna byggde och byggde. Barnen verkade uttråkade. Andra sommaren hade de fått ta med kompisar och var lite gladare. Tredje sommaren var alla där nån vecka i augusti, sen blev det inget mer. De kom inte heller på helgerna. Utemöbler blåste runt, krukor frös och sprack, gräset växte kämpahögt. Färgen började flagna lite. I år var de inte där alls. Inte en dag. De hade väl byggt ihjäl sig. Det var en fin tomt, annars. Kanske var de i någon sorts kris? Gamen inom mig kraxade till. Kanske man kunde få köpa till ett bra pris, nu när de kört ned det i botten? Jag letade upp numret och ringde. Mycket riktigt, de hade tänkt sälja. Men dyrt, förstås. De tyckte, inte helt oväntat, att de i själva verket ökat värdet på huset med sitt elända meckande! Jag svor en ed över alla TV-fixare och helgbilagor som lurat i svenska folket följande:1)lyckan bor i renoveringar 2)alla förändringar är till det bättre 3)vemsomhelst kan utföra dem snabbt och enkelt.Ändå hör familjen till de smartare. De hejdade sig i tid, de är uppenbarligen fortfarande ihop, de är rörande eniga och de har hörsammat sina barns önskan om roligt sommarlov. De kunde lika gärna sällat sig till mängden av dumskallar som renoverar bort sig och skiljer sig lagom till att hus och trädgård står där i all sin glans. De är visserligen ägare till ett spökhus, men de hade kunnat vara en spökfamilj. Det finns många exempel. Vad är det för fel med att bara bo? Eller ta saker lite i taget? Jag tycker att det där revir-pinkande omgörar-beteendet är direkt farligt. Det tar över folks liv. Att bo i ett hus eller lägenhet där nån annan valt tapet en gång i världen känns tydligen som att gå i nån annans skitiga underkläder.Varför? Jag minns när jag som barn äntligen argumenterat till mig ett eget rum, en smal jungfrukammare med högt i tak. Jag var mycket nöjd ända tills jag rapporterade saken i skolan och genast fick frågan ”Vilken färg?” ”Tja, lite gråaktigt?” sa jag omisstänksamt.”Va? Ska ni inte måla om?” Jag insåg att hela saken var pinsamt dåligt skött från min sida, återvände hem och tjatade mig till en ommålning. Ett eget rum var inte ett eget rum om inte tioåringen fick välja färg, den saken var klar. Jag fastnade för en signalröd servalack, täckte hela den grå femtiotalstapeten i jungfrukammaren med densamma. Husfriden var därmed återställd och min heder och ära räddad i skolan. Jag kvartar fortfarande i ett rött schakt när jag är hemma på besök.Under mina år i Tjockhult hann jag se en del så usla ”lyxrenoveringar”, att man lika gärna kunnat släppa in ett gäng klottrare. Säga vad man vill om snorungar med sprayburkar, de skickar inte faktura och anses inte motivera någon hyreshöjning.

En bitch ur historien

Jag är djupt nedgrävd i Eskilstunas ärorika historia och har fastnat för en av dess verkliga doldisar, den polska grevinnan Anna Woynarowska. Hon föddes - gissar jag - i Polen någon gång i slutet av 1600-talet, och gjorde ett megakap för en dåtida kvinna - en riktigt, riktigt rik man. Vi snackar riktigt rik. Tänk multimiljonär. De fick en pojke, och sedan en flicka. Men säg den lycka som varar. Mannen drar till Turkiet där han lånar ut hela sin förmögenhet till den svenska kungen Karl XII. Karl var i penningknipa (krig är dyrt) och klämde på något sätt greven på denna gigantiska summa, en av hans mindre kända bragder. Hur gick det till? Var greven för snäll, söp kungen honom under bordet, vädjade han till hans fåfänga, lovade han guld och värmländska skogar? Siktade svenskarna på honom med en flintlåspistol, eller hade de i själva verket strax innan räddat hans liv? Vad sa han när han kom hem med sitt skuldbrev och skulle berätta för Anna vad han gjort? Och vad sa hon? "Du har VAD DÅ, sa du?" Eller så sa han inget alls, såg bara lite skum ut, och så fick hon dra det ur honom. Jag kan slå mig i backen på att hon fick dra det ur honom. Sen gick han och blev fångatagen av den ryske tsaren. Där satt Anna. Väldigt adlig, väldigt pank och väldigt arg. Gifta om sig gick inte heller, mannen var ju inte död. Bara väck. Väck i huvet och väck.Sagt och gjort. Hon packade ned skuldbrevet och drog till Stockholm. Spåket var inget jätteproblem för denna 1700-talsinvandrare, fint folk pratade franska både i Polen och Sverige. Hon skrev brev efter brev till den nye kungen. Hon tjatade troligtvis på alla hon träffade, hon hade det knackigt och pantsatte sina kläder. Men hon gav sig inte. Till slut fick hon i alla fall en liten del av skulden, en liten del var ändå rätt stor. Men lite tvivelaktig. Svenska staten, eller kronan som det hette då, passade på tillfället att dumpa ett par statliga industrier som gick dåligt, nämligen Tunafors Bruk och Carl Gustafs Stads manufakturverk i Eskils-tuna samt Tynnelsö Slott. Hon tog emot industrierna och flyttade in i slottet, men slutade inte bråka för det. Mellan varven försökte hon också få Sverige att lobba för att tsaren skulle släppa hennes man, men det var de förstås inte så intresserade av.Man kan inte säga att hon direkt charmade folk. De blåsningar hon råkat ut för i livet hade inte format henne till någon förnöjsam person. Hon var säkert tuffare än kvinnor skulle vara. Å andra sidan, det hon fått hade hon fått genom att vara envis, inte genom att vara snäll. Kort sagt, hon var en riktig bitch och grundligen förbigången i stans historieskrivning, trots sina 18 år här. Å andra sidan verkar ingen av stadens tidigaste personligheter varit särskilt trevliga. Rademacher var bitter, Rothoff en knöl. Inte förrän 1771 träffar man på någon som verkar trevlig. Sven Rinman verkar trevlig, om än lite sträv, en försynt figur som riktigt får knuffas fram i rampljuset. Sanna mina ord, den gubben hade aldrig gått att göra en hel krönika på.

Släktforskning

För andra gången på kort tid blir jag uppringd av släktforskare med samma efternamn som jag. Själv har jag aldrig hållit på med sånt där. Min pappa gjorde ett ryck på sjuttiotalet, släpade med mig till ett arkiv och lät hämta fram lunta på lunta. Vi tog oss tillbaka till en mjölnare Bengtsson på 1700-talet. Sen gick vi på kondis. Jag minns att jag verkligen ansträngde mig för att känna historiens vingslag och min genetiska samhörighet med denne mjölnare, men det gick inget vidare. Pappa forskade dock på farssidan, och eftersom efternamnet kommer från farfars mamma och inte från hans pappa har jag inte haft mycket att erbjuda de potentiella brysslingarna. Men den senaste erbjöd istället mig en länk till en sida på nätet.Och faktiskt, där återfanns en tänkbar farfarsmor, rätt förnamn och troligt födelseår. Under henne stod ”Utom äktenskap med. Okänd ”och sen ingenting mer. Och lite längre ned namnet på en dotter. Var den kryptiska anteckningen min farfar? Hade han haft en yngre halvsyster han själv inte kände till? Vad jag visste var att han haft ytterst lite kontakt med sin mamma. Han blev omhändertagen av pappans familj och alla låtsades på något sätt att han var lillebror till sin far. Vilket var en biologisk omöjlighet, hans farmor/mor skulle i så fall fått barn vid sextio, typ. Det var väl så man gjorde på den tiden, låtsades. Höll masken, liksom. Någon gång såg jag en avskrift av hans fars testamente där han inte fanns omnämnd, varken som son eller lillebror.Var folk födda utom äktenskapet såna som liksom inte riktigt fanns? Lite som papperslösa flyktingar? Jag blev nyfiken och ringde upp mamma, som hade en del att berätta. Min morfars mamma, också ogift, hade drivit igenom att han blev registrerad som ”trolovningsbarn”. Hon fick då en engångssumma och morfar ett sorts status som hyfsat OK, han fick ärva sin pappa. Riktigt oäkta barn ärvde bara mammorna. Kanske berodde farfars osynlighet på att han växte upp i pappans familj, vilket måste varit ovanligt. Kanske gav de honom en hacka vid sidan om papperen när det skulle ärvas. Eller också var helt enkelt kvinnan med rätt namn och troligt födelseår en helt annan person och inte alls min farfars mamma.När man funderar närmare på sånt där blir man glad att man lever i en upplyst tid när alla barn gäller för lika äkta. Utom de papperslösa då, de kanske är vår tids oäktingar. Hursomhelst. Egentligen tycker jag släktforskning är rätt ointressant utom kanske just som en ingång till historien, som är desto mer intressant. (Jag måste säga det där sista, jag jobbar på museum, om folk börjar skita i historien kan jag bli arbetslös.) Som min morbror sa, släkten är bra, men den ska hänga på väggen. Får jag några barn ska jag bespara dem kyrkböcker och mjölnare Bengtsson. Man kan gå på kondis ändå. Och det är ju huvudsaken.

Antastningens ABC

I min ungdom blev jag ofta antastad av folk från olika sekter. Jag blev också antastad av män, särskilt utomlands. En gång träffade jag en äldre tjej som reste ensam, helt utan problem. Jag ser så jävla sur ut så de vågar inte, förklarade hon. Jag provade, och det funkade! Citrontekniken, bättre kvinnofrid än burka. Sekterna strök med på kuppen, eller så tillhörde jag inte längre deras målgrupp - ung, sökande och blåögd.En till politiskt parti förklädd sekt lyckades i alla fall värva mig en hel vecka. Jag sändes genast ut för att sälja klisterlappar på gatan och fick i samband med detta själv en crash-kurs i antastning. I instruktionerna ingick bland annat att om någon frågade efter avsändare spela förorättad och fråga vad de trodde för ont om mig, egentligen? Va? Om de frågade vart pengarna gick, skulle man svara "en kampanj". Texten på lapparna löd "stoppa apartheid". Intäkterna lär i slutändan ha hamnat hos nån dåre bosatt i Sydamerika. Flera gånger sålde jag också UFF:s kalendrar, inga insmickrande produkter direkt, med sina platta gruppfoton på svarta och vita i husbyggartagen. Köpte man dem var det verkligen för ändamålet. Hursomhelst. Jag har ett förflutet som antastare.För tillfället befolkas gatorna av Greenpeace, Amnesty, Folkets Mujahedin och sist men inte minst unga abonnemangskrängare, ofta med nån sorts mässmonter som bas. Amnesty och Greenpeace verkar ha utbildat sina värvare i att ta ett nej. Iranierna kör ett gammalt trick, först be om namnunderskrifter, sen fråga om pengar. Om man då skrivit på sitter man lite i klistret, eftersom det är pinsamt att medge att ens solidaritet med tortyroffer inte sträcker sig längre än till namnteckningen. En snygg fullträff rakt in i den svenska självbilden. De kan också (som jag lärde mig anno dazumal) spela förorättade om man frågar vad de egentligen representerar. Nämligen Mujahedin.Mobil och elabonnemangskrängarna är betydligt mindre sofistikerade. De hoppar upp i ens ansikte och besvarar undvikande mummel med aggressivt tjat. Ibland står flera tillsammans och härmar och förlöjligar de stackars flyende förbipasserande "näe...näe..." De hitresta proffstiggare som håller fram blommor eller små kort där de beskriver sina problem framstår i jämförelse som oerhört försynta.De riskerar väl att buras in om de går på för hårt. Medan många av sommarjobbande unga försäljarna beter sig som 25-öresprostituerade direkt ur en dålig film, gapar och bär sig åt utan att riskera nånting alls. Lite orättvist, kan man tycka.Tro nu inte att jag vill förbjuda. Att antastas då och då av folk som vill ha nånting eller sälja nånting, de hör till det urbana samhället. Man måste lära sig tackla alla sorts erbjudanden. Men lite stil för helvete! Lite finess! Nånting! Till slut tröttnade jag på den defensiva vägen och gick till motattack, vilket den lilla stackaren verkade helt oförberedd på. Ingen kurs där inte. Hon bara tittade förskräckt på mig som om jag kom från Mars och pep "ha en bra dag!" Och det hade jag också.

genustänkande

På mitt jobb genomsyras allt av ett genustänkande. Dagen inleds med ett möte, som inleds med följande: Har ni tänkt på att mobilen bara verkar ha manliga namn i sitt stavningsprogram? Misstänkt. Och varför bokstaveras det bara med manliga namn? Nästa gång jag ringer SJ och beställer biljetter ska jag allt ta itu med det där. Du ska få ett bokningsnummer av mig, säger telefonisten. Adam Bertil Sigvard, åtta trea Yngve. Du menar kanske Anna Berit Sigrid åtta trea Yvonne? Ska jag svara uppfodrande. Nu ska det bli ändring!
Efter mötet går jag ned i den svala bottenvåningen. Jag bygger en klassisk brun arbetshäst med lurviga hovar halv naturlig storlek. Eftersom allt på mitt jobb genomsyras av ett genustänkande frågar alla som passerar om hästen är en han eller en hon. En hon, bestämde jag, men kommer på mig själv med att ideligen referera till kraken som "han" eller "pålle". Av nån anledning är det lika med han och den är också lika med han. Jag glömmer hela tiden fast man bara behöver lyfta på svansen för att se att det är en hon. Sen är det fikarast.
Sen sätter jag mig och ritar. Jag ritar en massa bilder på hur en utställning skulle kunna se ut och hela tiden ritar jag in små gubbar för att man ska kunna se hur stora och små saker är tänkta att vara. Sen ändrar jag så att hälften blir gummor, men först är de gubbar. Jag gör som Michelangelo när han målade Sixtinska kapellet, först ritar jag en massa muskulösa killar, sen kommer jag på att, hoppla, det där ska vara en kvinna- och klämmer dit ett par bröst. Inte för att både jag och Michelangelo gillade grabbar, utan för att vi båda brister i vårt genustänkande. Utställningen på bilderna ser ut att vara befolkad av resliga transor. Alla gubbar i mina scenografimodeller är för övrigt 1,80 cm. Ett tag gjorde jag vissa lite kortare men vips så hade jag gjort en hel hög på 1,80 igen. Och detta trots att mitt jobb genomsyras av ett genustänkande.
Jag går sedan en datakurs i kommunens regi och bevittnar hur kursledaren hunsas av en dryg och högljudd deltagare. Hon har ambitiöst skrivit upp dagsschemat på tavlan men när eleven/alfahannen efter att själv ha sinkat lektionen med en massa blaj myndigt säger, Äh, nu tar vi kafferast, då gör alla det fast två moment helt uppenbart är kvar. Lärarinnan säger inte ett pip. Sen sitter han på fikat och brer ut sig. Jaha, kommer ni från den skolan, där har jag gått! Jag hade en fröken som hette XX som alla grabbar gillade för hon hade så stora lökar! Säger han och kollar runt för att se om nån surfitta vågar invända. Det gör ingen, inte ens jag. Däremot fimpar jag kursen i halvtid och flyr tillbaka till mitt jobb som genomsyras av ett genustänkande. Och tänker att varje gång man tycker det blir lite tjatigt med allt genustänkande kan man ju alltid gå nån datakurs och sen är det skönt att komma hem till genustänkandet. Det finns inget som går upp mot ett jobb som genomsyras av ett genustänkande tänker jag och ger Pålle, nej, Pållan, en klapp på manken.

Förbifartsrasist

Har ni en förbifartsrasist i närmiljön? Som i förbigående kallar folk för svartskallar, i förbigående gör sig lustig över att nån bryter, i förbigående påpekar att tidningarna skriver ju inte vilka det är som begår brott men det vet man ju... Någon som samtidigt kastar ut en snabb sökande blick över rummet för att kolla om folk är med på noterna (och att den utländska lokalvårdspersonalen verkligen är utom hörhåll och inte bara verkar vara det). Och som, i brist på tillräckligt medhåll slänger in den klassiska slutklämmen "men det får man ju inte säga för då är man ju rasist..." (här brukar de himla lite med ögonen) Om du som läser det här inte träffat förbifartsrasister kan det bero på att du är svartskalle. De brukar bli ganska så tysta när ni är inom hörhåll.Förbifartsrasisterna är alltid lite martyriska, förföljda som de är av- tja, vem? Om man frågar vem som förbjudit dem att yttra sig brukar de svara något i stil med: Dom! -Vilka dom? -Ja, dom däruppe. Dom? Vi har en folkvald regering, är det dom som är dom? Den judisk-negroida bolsjevistiska homolobbyn kanske? Inte vet jag. Kanske är det att betrakta som åsiktsförföljelse om inte riktigt alla i hela fikarummet håller med.Ibland säger de istället "det vågar ju ingen säga". Det vill säga, jag är en hjälte som tar bladet från munnen. Visst. Snygga hjältar som först kollar av att alla är med på noterna (och städarna utom hörhåll) Men det värsta- absolut värsta- är när man hamnar i händerna på en förbifartsrasist som är damfrisörska. Och som börjar förfäkta sina åsikter samtidigt som hon öser ned kemikalier i ens hårbotten. Jo, jag sade emot henne men jag var väldigt rädd att bli skallig på kuppen.För att sammanfatta förbifartsrasisternas intrikata synpunkter: Dels tar de våra jobb, dels jobbar de inte. Och det är inte bra. Dels tar de våra tjejer/killar, dels gifter de sig bara med varandra. Det är inte heller bra. Sen är de jobbiga att ha som grannar, samtidigt som de bosätter sig på samma ställen allihop och det är inte bra alls, det heller. När de pratar svenska låter det fjantigt och när de pratar sina egna språk så är vi faktiskt i Sverige. Man undrar lite vad de skulle vilja att invandrarna gjorde egentligen. Troligen bara försvinna i en tunn blå rök så att vi får tillbaka det fina Sverige vi hade på femtiotalet när alla mammor stod i köken, alla barn visste hut (vad det nu är) och alla slynglar visste när man tar av sig mössan.Ett lite otäckt scenario. För om de gjorde det, om alla invandrare faktiskt hörsammade deras böner och försvann i en tunn blå rök, då anar jag vad som skulle ske. (Förutom det självklara faktum att Sverige stannar.) De skulle ge sig på mig. I förbifarten eller rakt av. För att jag är glasögonorm, för att jag har konstiga kläder, för att jag städar dåligt i tvättstugan. Vad som helst. Vi skulle inte alls uppleva fin svensk gemenskap och ha det bra. Någon annan skulle bli ett Problem och alltid göra fel. För av nån anledning måste Någon alltid vara Svarte Petter.

Kränktast vinner (inte)

Kränkthetsdebatten är något jag längtat efter. Faktum är att den gör mig riktigt upprymd. Kanske är förklaringen min före detta pojkvän. Hans absoluta favoritsysselsättning var just att vara kränkt, något som då, för några år sen, låg helt rätt i tiden. Med en exceptionell talang för kränkthet, fick han dessutom stöd av tidsandan. Han var kränkt mest hela tiden. Men han kunde också vara djupt kränkt, eller ibland, som omväxling, stött. Eller bara förorättad. Jag är själv en känslig själ, och blir oerhört ledsen om jag verkar ha trampat någon på tårna. Anklagelser är inget jag skakar av mig med en axelryckning. Det där var ingen lyckad kombination, kan jag tala om. Livet blev liksom en enda lång Nürnbergrättegång.Allt jag gjorde var brott mot mänskligheten. Jag åt fort. Jag sköljde salladen dåligt. Jag glömde stänga av spisen. Jag hade inga servetter hemma. Jag höll med någon annan i en diskussion. Jag hade PC och inte Mac (!) För att bara nämna några få av de saker som fick honom att känna sig kränkt, försummad och nonchalant behandlad. Varje sådan åtalspunkt levererades med mycket övertygande avgrundssorg i ögonen, darr på rösten, i olycksbådande låg ton med en mindre konstpaus mellan varje ord och en extra lång isande konstpaus i slutet av meningen, som om det gällde något i stil med barnamord, blodskam eller landsförräderi.Efter några månader som skyldig till allt och intet var jag milt talat stirrig, jag glömde stänga av spisen oftare än någonsin och brände vid varenda maträtt, fast lustigt nog bara när det var han som skulle bjudas. Det där med kränkthet visade sig också vara en smittsam åkomma, jag blev också kränktare och kränktare. Problemet var att jag saknade naturlig fallenhet för att domptera min omgivning med att vara kränkt. Alla är inte bra på allt. När jag försökte göra fick det inte alls samma effekt. Och kränkthetsmästaren själv bara ryckte på axlarna och meddelade att det var fullständigt ointressant om jag kände mig kränkt eftersom det bara var min upplevelse. Lite snopet att få höra sånt när man som nybörjare tar sina första stapplande steg som kränkt.Jag kan bli arg, upprörd, fräsa, gråta, skrika, tjata, älta, gnälla och slänga saker. Men den där iskalla, till hälften spelade utpressingskränktheten är ett vapen jag varken kan försvara mig mot eller hantera. Därför skulle det glädja mig om den togs ur arsenalen. I det privata såväl som ute i samhället.Att vara kränkt är snart lika ute som hemsolarier, kubbspel, svampade väggar och bakmaskiner. Och ni som fortfarande har dessa otrendiga och förlegade saker framme, bli nu inte kränkta, för då är ni riktigt ute! Att vara kränkt är medelmåttornas taffliga försök att regera världen. Jag är mycket tacksam mot den journalist som tog det första steget att dra oss ur kränkthetsträsket. Tack, Zaremba.Vad som hände med exet? Han fimpade mig så småningom med den inte helt originella frasen det är inte fel på dig, det är fel på mig. Och för en gångs skull hade han alldeles rätt.

Är nu Dalai Lama alldelse säkert snäll?

Nu ska alla bojkotta OS, eller åtminstone invigningen. George W Bush lär enligt DN ha sagt följande: Om de (kineserna) sträcker ut en hand till Dalai Lama skulle de upptäcka att han var en fin och fredlig man som inte vill ha självständighet men behålla tibetanernas kulturella identitet. Inte så smart, men ungefär samma sak som säkert yttras i fikarum lite här och var. Dalai Lama är en av vår tids garanterat snälla killar. Munkar är överhuvudtaget snälla, i alla fall asiatiska munkar. Katolska munkar är däremot mest ett stoff till fräckisvitsar, särskilt i kombination med nunnor. Den sunda skepsis de flesta av oss har till vår egen religions företrädare verkar helt bortblåst så fort det handlar om andra religioner.Nelson Mandela var en av gårdagens goda män, som faktiskt hållit glorian kvar på plats, kanske till priset av att apartheid mest är raserat på papperet. Men det finns även andra mysprickar vi stött och trott på i våra hjärtan och fikarum. Robert Mugabe till exempel. Vem hade i min ljuva barndom trott något annat än att han var en hyvens kille. Vad bra det skulle bli bara såna som han fick bestämma i Afrika. Och en sak till - är det bara jag som minns den försiktigt positiva inställningen till Khomeini runt tiden då shahen störtades i Iran? Även han beskrevs som en fin och helig gammal man som med sin gedigna kulturella kompetens och folkliga stöd säkert skulle passa för jobbet. Hoppsan.Det finns någon slags naiv tro hos oss att religiösa ledare alltid är snälla och blida, och det är de kanske, så länge de inte får för mycket att säga till om. Ok, jag medger att Dalai Lama verkar väldigt charmig, hoppade med Stina och så. Men här har vi ändå att göra med en andlig ledare, av sig själv och sina anhängare ansedd som ett övernaturligt väsen, samma person som återföds liv efter liv i ny skepnad. När en lama dör, ger sig prästerna ut på jakt efter den nya inkarnationen, och en mamma som haft oturen att få en son vid ungefär rätt tid får snällt lämna ifrån sig avkomman till prästerna för vidare fostran in i sin gudomliga roll. Vad skulle man säga i Sverige om ett sånt anställningsförfarande? Alla från facket till Barns Rätt I Samhället skulle skrika högt. I Sverige får man inte ens kalla sig för Kristi Brud ifred, eller som Carola ha en ganska ordinär konservativ kristen tro där det ingår en viss skepsis mot homosexuella och aborter, en skepsis hon delar med hela världens konservativa religiösa. Jag håller inte med henne för fem öre, men undrar ändå varför just hon ska brännas på bål stup i kvarten medan alla andra kulturers religiösa tokar istället ska vördas.Dalai Lamas senaste inkarnations medfödda helighet verkar vara en kvalifikation så god som någon för att styra Tibet, tror folk som aldrig skulle acceptera politisk makt åt en religiös ledare i sitt eget land.Men det är klart, vi är ju vi, liksom. Och inte dom. Men jag kan tänka mig att Dalai Lama tilltalar Bush, han är ju själv en inkarnation. Fast klart mindre charmig.

Sport vs kultur

Jag knäpper på TV-n. En massa killar springer runt och ser glada ut. Det kommer upp siffror på en tavla. Jag vet att det är nån slags bollsport, men inte mycket mer. Dagen efter avhandlas saken i tidningen, jag känner igen en spelare, men vet fortfarande inte riktigt varför det är en nyhet. Kort sagt, jag begriper oftast noll av sporten. Men det skulle för den sakens skull inte en sekund falla mig in att tro att de som är idrottsintresserade på något sätt bara låtsas. Däremot har jag ganska ofta fått höra folk påstå att de som går på konstmuseer bara låtsas ha utbyte av det i akt och mening att få alla andra att känna sig dumma. Även opera är ett rent båg som folk bara låtsas njuta av för att verka fina. Detsamma gäller all orimmad vers samt all konst producerad efter 1910. Tydligen finns det ett krav på all finkultur att den ska vara begriplig och njutbar vid första anblicken. Den ska göra alla glada genast. Gör det inte det är det ett förbannat båg, och de som verkar gilla det, de bara fejkar.

Skadeglädje i alla ära, men riktigt så kul är det inte att dumgöra folk att jag vill tillbringa halva helgen med det, än mindre betala för det. En vän som följt mig in på konstmuseet pekar på en skulptur och vänder sig lite anklagande mot mig, kulturmuppen. ”Jag förstår faktiskt inte det här!” Nähä, och? Jag gillar inte heller allt, men, ja, jag råkar gilla just den här skulpturen. Varför? Den är gjord av en konstnär jag känner igen. Den gör mig glad. Det är lite som att träffa en gammal vän. Det är inget jag kan förklara. I såna lägen önskar jag verkligen att jag hade med mig min vän Alfred, den store konstförklararen.

Alfred var konceptkonstnär och en riktig hejare på att förklara konst. Han kunde till och med förklara sånt han inte själv förstod, sa han. Själv brukade han göra installationer, till exempel flera sammankopplade videokameror som filmade varandra, eller ett rum fullt med äggskal och en kamera som filmade besökarna när de upptäckte att de gick på ägg. Jag tror att det gick hyfsat bra för honom. Fast han grämde sig lite över att han slumpat bort ett bra koncept till en kvinnlig kollega som använde det, fick ett genombrott och seglade förbi honom i karriären. Konceptet bestod i att skriva ord – vilka som helst- på tvättsvamp. Vad som var bra med det var en av de få saker han aldrig lyckades förklara för mig.

En gång låtsades Alfred vara fyra olika konstnärer som ställde ut tillsammans fast alla verken var gjorda av honom. Jag minns att jag skällde ut honom för att alla fyra var män, då fick en av dem bli kvinna. Alfreds ateljégranne, en japan, målade hela ateljégolvet rött och hängde upp en isbergssallad i en tråd från taket. Sen tog han tempen på salladen varje timme och anteckande resultatet. Det verkade lite skumt först, men när jag fick veta att hans fru var döende i cancer tyckte jag att det var en mycket rörande installation. Ibland behöver man lite förkunskap, helt enkelt. Oavsett om man tittar på konst eller fotboll.

Påsken behöver profileras

En dag som denna är det svårt att komma undan med att skriva om något annat än påsk. Samtidigt, som alla barn vet, förhåller sig påsk till jul som fars dag till mors dag - det är inte lika lätt att komma på något. Så får man lite dåligt samvete. Alla konfirmanders kuggfråga är:Vilken är kristendomens främsta högtid? Det är lätt hänt att man gissar på jul, eller hur? Rätt svar är påsk.Vi firar att Kristus uppstått från de döda, det är det vår religion går ut på. Det är därför vi får evigt liv och inte de andra, pilutta dem. När han föddes är egentligen ganska oväsentligt ur religiös synpunkt, vårt energiska julfirande är en eftergift till blotvana nordbor och till vårt allmänna behov att liva upp en mörk årstid.

Jag rotar i en låda påskpynt och får upp en hednisk sörja av söta häxor, söta hönor, söta harar och söta möss(?). Samt påskägg. Och ett lamm. I alla fall en grej med självklar koppling till varför vi firar påsk. Se Guds lamm. Om det nu är därför vi firar påsk. Kanske är vår påsk liksom julen en tunn hinna kristen polityr över nån gammal hednisk vårfest. Häxorna som gav sig av till Blåkulla för att bola med djävulen kanske utövade någon gammal kult i lönndom. Över huvud taget verkar påsken lite idémässigt kaotisk, den har ett drag av galenskap över sig. Julen räknar vi in sakta men säkert, fler och fler ljus tänds, mer och mer glögg dricks, fler pepparkakor knapras, vi går upp i vikt och blir samtidigt allt pankare. Men den tuffar i alla fall framåt på sitt förutsägbara sätt och når sin kulmen för att sedan avklinga. Men påsk?

Eftersom få bryr sig om fastan numera, anfaller påsken lite oväntat - först en dag då man ska vara väldigt ledsen och sen en då man plötsligt ska vara glad, fast man inte fått tillnärmelsevis så mycket grejer som vid jul. I bästa fall ett påskägg. Man kastas mellan tortyrskildringar, vare sig man väljer Mel Gibsons, Martin Scorseses eller Monty Python-gängets version av passionshistorien - och en massa fjädjar, psykedeliska bilder av hönsfamiljer som drar runt varandra i skottkärror och häxor på kvastar. Semlor, piskning, chokladtuppar, blod, slem, elaka romare, skuttande harar, graven är tom, häxor med kaffepannor, var är Jesus? – Där är Jesus! Shit, överlevde han så mycket stryk? Och en massa höns, halleluja, och kycklingar, och ägg. Jämfört med jul och föralldel alla högtider ger påsken ett förvirrat intryck med drag av schizofreni och sadomasochism.

Kristendomens främsta högtid verkar vara lite i behov av profilering. Finns det nån fördel med det hela är det att få människor frågar vad man ska göra i påsk, eller vad man gjort, efteråt. Påsken är betydligt mer prestigelös än både jul, nyår och midsommar, det verkar som man lugnt kan slöa sig genom den utan att behöva känna sig misslyckad. Inga separerade föräldrar verkar slåss om att ha barnen hos sig på påsk, och undra på. Hur kul kan det vara att sysselsätta lediga barn på en långfredag. Hur kul kan det vara att försöka förklara för dem hur påsken hänger ihop?

Varför ska de ha samma man allihopa?

En av mina näraste och käraste har bjudit in till fest för att fira sin frihet, det vill säga sin skilsmässa, tillsammans med alla sina väninnor. Som en möhippa med andra ord, fast baklänges. Vad man nu kallar en sån. Appihöm? Hagghippa? Vad vi nu än kallar det uppstod genast samma problem hon haft på alla sina tillställningar genom åren, nämligen att flera av hennes väninnor inte kan vara i samma rum, och, i vissa fall, inte vet om varandra. Eller snarare, de vet om varandra, de hatar varandra, men de vet inte att hon är väninna med båda. På något sätt verkar hon allltid befinna sig, vilt dubbelspelande, i de feminina konflikternas epicentrum. Hon hävdar att jag är den enda som hon kan ha ihop med vem som helst. Om nu det beror på att jag är ett färglöst mäha, eller att på jag flyttade från vår hemstad så fort jag fick chansen, medan de andra stannat kvar och råkat i luven på varandra.Hur som helst verkar alla dessa motviljor handla om en och samma sak- de vill åt samma karlar.Av nån anledning vill alla kvinnor åt samma karlar, medan män verkar mer benägna att gilla det de får. Vem känner en man som sitter i åratal och suktar efter nån "snygg" lyckad modelltyp som aldrig varit ett dugg seriöst intresserad av dem? Jag kanske har fel, de kanske finns, bara att de inte anförtror sig åt just mig. Men min bild av det hela är ändå att ett litet antal välskapta och manipulativa män uppehåller intresset - med vilje eller ej - var och en hos en hel hög kvinnor. Detta leder naturligtvis till en snedfördelning i befolkningen, och en massa män blir utan partner utan att det egentligen är något större fel på dem. I alla fall inte från början.Problemet är givetvis att situationen cementeras med åren. De få män som får tag på kvinnor får hur mycket övning som helst och blir därför bara bättre och bättre på sin grej, medan de andra, som sällan får chansen att öva sig, blir fumligare, klantigare och plumpare för varje år som går. Fram på slutet blir de, av ohejdat ensidigt umgänge med porr och andra bittra män, till de provokativa, kvinnohatande drullar man hittar vid bardisken på vissa av stans krogar som jag av allmän hänsyn avstår från att namnge.Den där skillnaden märks tydligt när en kvinna kommer in på en fest med bara män. De konkurrerar skamlöst om hennes intresse tills hon riktar sin uppmärksamhet mot en som då anses ha "vunnit". Då blir de andra sura en stund, kanske fem minuter, max, men drar sen vidare på jakt efter - just det - en annan kvinna.Om däremot en ensam man kommer in på en fest med bara kvinnor, händer något annat. Kvinnorna börjar vakta varandra. Luften stelnar och i den heliga kvinnosolidaritetens namn slutar det hela med att han går hem ensam. Eller att den kvinna som bryter kodex och sätter in en stöt blir utfryst på obestämd tid av alla de andra. Vi har en del att lära av männen där, kanske. För jag tror jag vet vad det handlar om. Om vi trodde att vi själva dög, bara sådär, då skulle det inte vara så viktigt att ha en statusman...

Kalles Kaviar är gjord av torsk

Två obehagliga insikter drabbade mig nyligen. Den ena: Sturegallerian i Stockholm ägs av det Saudiska Kungahuset. Den andra: Kalles Kaviar är gjord av torsk.
Sturegallerian är inget ställe där jag vanligen shoppar. Med det menar jag aldrig. Men det är ändå en central plats i vår huvudstad. Där låg (ligger?) till exempel Sturecompagniet, stället där folk skjuter skarpt om de inte släpps in. Faktum är att jag var där den kvällen för många år sen. Jag försökte gå in med några andra lantisar och dörrvakten påpekade vänligt men pedagogiskt att det allt var en flera hundra meter lång kö. ”Kö?” sa jag. Han pekade bortåt. Där var mycket riktigt en kö som fick hålla sig på behörigt avstånd från ingången - fyra meter sådär. Kön var helt enkelt så lång att jag inte såg att den var en kö. Jag trodde den var ett folkvimmel. Vi gick max femtio meter bort till en annan lokal. Ingen kö! Jag fattar ingenting än idag. Vi konstaterade att vi tydligen var de enda människorna med tillräcklig karisma för att ha roligt där vi själva befann oss. Att vi slapp skottlossningen någon timma senare var bara bonus.

Nu är ju själva Sturegallerian ett annat slags etablissement. Men visst är det en märklig tanke att ett område som nattetid frekventeras av vackra folket, där man dricker, dansar och roar sig med att gemensamt våldta blondiner som tidigare inte varit obenägna, att hela det området dagtid ägs av en stenrik fanatiskt religiös familj som förbjudit en hel nation att konsumera en droppe alkohol eller visa ens en kvadratdecimeter kvinnohull offentligt. Vilken kontrast. Det känns inte så bra att handla på ett ställe som ägs av folk som piskar otuktiga. Så det är väl bara att fortsätta bojkotta denna plats där jag ändå aldrig handlat.

Det är värre med kaviaren som visat sig vara gjord av torsk. Det är verkligen hög tid att bojkotta torsk. Vi måste visa att det är folkets vilja att torsken ska få leka ifred ett tag och växa till sig. Detta är i sig ingen större uppoffring. Jag har alltid tyckt att torsk smakar vaddå. Men Kalles kaviar! Mitt livselixir. Den är gjord på torskrom och borde därför också vara haram/o-kosher för en miljövän idag. Bojkotta Kalles, det är vad jag kallar uppoffring. Jag hoppas nu innerligt att det inte är något mer jag gillar som innehåller torsk. Glass eller nåt. Man vet aldrig nuförtiden. Sushi är ok om man undviker torsk, tonfisk, jätteräkor och pilgrimsmusslor. Sen är det inte mycket kvar på tallriken där det ändå inte är så mycket. Riset är heller ingen hit ur klimatsynpunkt. Kanske kan man få i sig wasabin på något annat sätt, det är ju ändå den man vill åt. Kanske kan man ha den på korven mellan senap och ketchup? Det kommer att bli svårt, mycket svårt att vänja sig av med kalles kaviar och sushi. Det kanske krävs lite saudiska doningar för att hålla sig borta från sånt. Nästa gång jag längtar efter Kalles ska jag tänka- det blir fyrtio piskrapp mitt på Fristadstorget medan pöbeln skriker efter blod. Eller kan man göra Kalles av nån annan fisk?

Porr och andra devalverade ord

Något jag har lagt märke till på senare år är att snart sagt allting kallas för porr. Min före detta ätstörda väninna pratar om matporr. Vännen som söker lägenhet refererar på ett självklart sätt till annonsbilagan med homestageade objekt som bostadsporr. Själv tyckte jag under min värsta tid som ofrivilligt barnlös att det skamlösa användandet av gravida kvinnor och näpna bäbisar i var och varannan reklam gav uttrycket barnporr en helt ny och annorlunda betydelse. Alla fördelaktigt framställda bilder av saker vi kan tänkas åtrå kan tydligen kallas för porr. Om det fortsätter så här, vad ska man i fortsättningen kalla de där publikationerna med bilder på nakna människor som håller på med varandra? Sexporr?

Samma med ordet bög. En hängiven konsument av nya elektroniska grunkor kallas numera inte sällan för prylbög och jag har hört en och annan känd manlig proffstyckare refereras till som åsiktsbög. Vad blir det av de gamla vanliga bögarna då? Blir de homofilibögar? Samma sak med ordet knarka. Jag påstår själv att jag knarkar kaffe (liksom större delen av den vuxna befolkningen) men jag vet de som även påstår sig knarka TV-serier och kalla saker som cashewnötter och dajmglass för värsta knarket. Det är det inte, det finns många sorters knark som är värre.

Tydligen har vi ett behov av att dra ned starka och tabubelagda saker till vårt bleka vardagsliv för att hotta upp det lite, även om det innebär att en del ord devalveras en aning. En klädhistoriker jag en gång hörde berättade att de två grupper som drivit modet framåt, som vanligt folk efterhärmat i alla tider, var - prostituerade och militärer. (Och gangstrar, skulle man kunna tillägga, på senare tid) Vad de än tar på sig ska alla andra anamma det. I min ungdom fick jag mig en känga av en österrikisk-judisk pälshandlare i Göteborg. Jag skulle absolut ha just en svart läderjacka (vilka han sålt slut på för tillfället) och vägrade att ens prova en grå eller röd. ”Alla zka ha zvart! Zom den SS!” Då blev jag lite stött, men idag inser jag att han hade en poäng. Trend och ballfaktor har aldrig varit politiskt korrekt. Klart jag skulle ha svart, zom den SS. Och som Hells Angels och en rad andra hårdingar jag egentligen inte alls sympatiserade med. Klart att jag också skulle ha nätstrumpor, fast jag sen sprang hela vägen hem från discot i vild panik för att någon karl nappat och föreslagit en kvällspromenad.

I våra kamouflagebrallor och stringtrosor, cowboyboots och svarta läderjackor flirtar vi laglydiga småhandlare med spänning och fara, död och farlig lusta. Vi knarkar ostbågar och bläddrar i bostadsporr. Vid minsta solstråle åker de kolsvarta solglasögonen på. De var från början en uppfinning av filmskådespelare som höll på att bli halvblinda av studiobelysningen, och defintivt inget man behöver i juni i Eskilstuna. Ja, jag vet att jag har ett par. Jag är inte bättre än nån annan.

Pimp my dump eller vore det inte trevligt med lite gladare soptippar?

Det är mycket klimathot nu och mycket jul, samtidigt. Budskap som inte är helt kompatibla. Kör mindre bil. Årets julklapp är en GPS-navigatör. Det finns väl nån logik i det, kanske. Tänk vad man släpper ut när man kör runt och irrar för att man saknar GPS?

Vårt system bygger på konsumtion vilket samtidigt är en synd. På det sättet får du dåligt samvete oavsett om du konsumerar mycket eller lite. Både Spara och Slösa är usla. Slutsatsen blir att du ska konsumera hejvilt, men rätt saker. Du ska veta allt om varje sak så att du konsumerar rätt. En del går så långt som till att påstå att vi av rena miljöskäl ska konsumera mer och resa mer för att producenterna ska få råd att utveckla miljövänligare produkter. Visst, ha! Vi kanske ska röka som borstbindare alltihop också, så att tobaksbolagen får råd att utveckla hälsosamma cigaretter. Det är säkert deras högsta prioritet.

Alla någotsånär medvetna människor vet att vi egentligen borde konsumera mindre. Samtidigt blir du aldrig bättre behandlad än när du konsumerar. Försäljare, de lyckas verkligen titta på mig som om jag vore deras första stora kärlek. Jag blir nästan svartsjuk när jag upptäcker att de har andra kunder också. Annat är det när man ska göra sig av med avfallet från konsumtionen, det får man göra utan glada tillrop och tindrande ögon. Om man sorterar sina sopor blir man straffad genom att man tvingas släpa dem själv till en (i många fall) avlägsen, ödslig och stinkande obemannad sopstation. Om man däremot slänger allt i en och samma påse och bär ut densamma till sin soptunna, då blir skiten behändigt hämtad vid dörren.

Vi i Sverige som har en sån toalettkultur jämfört med många andra länder, vi borde väl kunna utveckla en sopkultur också? Vi som sitter fint i pyntade små rum med foton på kungar och små böcker med toavisdom. Vi som frimodigt talar om för alla vart vi ska och vad vi tänker göra där medan folk i andra länder diskret går undan till ett hål i golvet nånstans. En gång i världen sålde jag knappar med olika texter och knappen ”lycka är att bajsa ute” med en bild på ett utedass visade sig vara en riktigt storsäljare, den slog till och med fredsduvorna.

Vi skulle behöva utveckla en sån där nationell kultur kring slängandet, förlåt, sorterandet också. Sopstationen borde vara prydd med julgirlanger och blinkande lampor också den, och man borde tas emot av engagerade sopproffs som ler lyckligt när man kommer med sina kassar, som gått på kurs och lärt sig låtsas att de tycker det är skitkul när folk langar över en pappkasse med nödtorftigt ursköljda mjölkpaket. Nybystationen är bra, den är i alla fall bemannad fast de behöver öva lite på de förälskade leendena. Inte för att de på något sätt är sura, men de är inte som försäljare. Man morsar på bekanta medan man springer mellan containrarna, precis som i gallerian. Det är en bra början. Men bara ett steg på vägen. En tomte vid varje återvinningsstation! Eller ännu hellre, hämting av sorterade sopor. Det vore årets julklapp för mig.

Ska vi gifta oss?

Jag fortsätter här min slöa taktik att hålla bloggen uppdaterad med gammal skåpmat från folket.se Vilket i och för sig var en del av tanken, att samla rubbet på nätet (Nåja, några låter jag vila i glömska) Den här krönikan gav intressant resultat. Två av mina arbetskamrater friade på stört (visserligen var de redan gifta, men det är tanken som räknas) Min pojkvän däremot berättade bara att alla på hans jobb tyckte att den var rolig(!) Och min väninna -håll i er nu- skilde sig från sin man IGEN och har nu EN ANNAN MAN. Jag får liksom aldrig chansen. det är som förgjort. Lyckligtvis.

Här kommer den:

Om vi nu inför samkönade äktenskap, kan jag äntligen få gifta mig med min väninna? Jag tycker vi hör ihop på alla sätt, utom i sängen. Jag har faktiskt friat och fått ja, i princip.

Det var några år sen. Hon var för tillfället skild och eftersom mitt bäst-före-datum höll på att gå ut redan då, funderade jag mycket på familjen som institution. På varför jag ideligen skulle fylla i kryss för gift och ogift i en massa myndighetspapper till exempel. För att inte tala om alla dumma tillfällen jag fick fylla i Mr/Mrs/Miss-ruta, när jag skulle landa i ett främmande land. En Mr är en Mr men en kvinna är antingen Miss (mödom) eller Mrs (no more mödom). Man fortsätter nämligen vara Mrs även som skild. Man blir inte Miss igen, typ. Det kändes som en väldigt närgången och framförallt irrelevant fråga.

Hursomhelst, äktenskap handlar ju om en hel del mer än sex, något som många människor inte upptäcker förrän det är försent. Det handlar om vem man riktigt, riktigt litar på. Vem som ärver ens saker. Vem man skulle försörja om det knep, vem man skriver i anhörigrutan, vem man väser åt ambulanspersonalen att ringa, genast! I mitt fall, konstaterade jag, var denna någon min bästa väninna.

Efter en stunds övervägande greppade jag luren.

-Hej, vill du gifta dig med mig? (det där med att gå ned på knä tänkte jag att vi kunde skippa, vänner emellan)

-Hursa?(det kom lite plötsligt)

Jag förklarade mina tankegångar.(hon är en av de få som orkar lyssna när jag gör det, vilket var ett av skälen till att jag valde just henne) Om bara kvinnor som tände på varandra sexuellt fick gifta sig, så skulle ju det betyda att det var sexet som var den avgörande beståndsdelen i äktenskapet. Vilket innebar att man nog kunde ifrågasätta om alla de par som slutat med sånt verkligen hade rätt att fortsätta vara gifta med varandra. Jag menar, hur länge kan man leva på gamla meriter? Om de fortsätter leva ihop för att de gillar varandra på andra sätt och tycker det är praktiskt, jättebra, men då vill jag gifta mig med dig av samma anledning, utan att ha sex en enda gång! Sa jag.

-Tack för det, sa hon.(där är jag inte helt säker på vad hon syftade på) Sen sa hon att hennes första tanke innan hon sa ”hursa?” faktiskt hade varit ”Ja, om jag får bo kvar i huset”. Jag hade givetvis inte en tanke på att skilja henne från sitt hus. Eller förmena henne eller mig fortsatt umgänge med väl valda män.

Jag är för samkönade äktenskap, men kan vi inte slå ett slag för de könslösa äktenskapen också? Eller varför inte lägga ned hela civilståndsgrejen och slippa kryssa i rutor?

Min väninna gick i alla fall och gifte om sig med sin gamla man igen, det trolösa stycket. Mitt bäst-före-datum har gått ut för länge sen, men som en del av er vet, det är som a-kassan, man får ibland en ny period precis när man tror att undergången är nära. Seriösa frierier mottages torsdagar jämna veckor 14.30-14.35. Skriftligen, tre exemplar, bevittnat av samtliga ledamöter i kommunfullmäktige och postat i en papperskorg.

Gourmetfjantande

Jag hade egentligen tänkt skriva om jämställdhet. Men en annan är ju 120% feminist 365 dagar om året, 24 timmar om dygnet. Så därför tänkte jag ta itu med ett annat, nog så angeläget ämne. Varför är det alltid så inihelvete små portioner på dyra restauranger? Jag menar, när de ändå håller på och stärker linneservetter, hittar på önödigt långa namn på maträtterna och behandlar en sån som mig som om jag vore sultanen av Brunei, vad skulle det göra om de mosade /kokade /kroketterade /bombarderade kanske hela två potatisar istället för bara en? Så man blir lite mätt också? När de ändå är igång? Skulle de gå i konkurs?

När man för en gångs skull betalar snuskigt mycket pengar för en middag vill man väl ändå se mat som täcker åtminstonde halva tallriken? Istället kommer där en stor fyrkantig tallrik med så mikroskopiskt små bitar mat att man tror man har hamnat på nån slags museum över ransoneringstiden. De borde duka med kniv, gaffel och förstoringsglas. Sen ska man känna sig som en obildad barbar som kom till krogen hungrig. Hungrig? På restaurang? Nej, vet ni vad, här har vi kommit liiite längre. Som om mättnadskänslor på något sätt skulle förstöra den förfinade matuplevelsen.

Så här var det väl ändå inte förr? Inte för att jag är någon driven gourmet, men en och annan dyr middag har jag ätit i mina dar. Och blivit mätt på kuppen. Inte kan jag ha förvandlats till ett omättligt monstrum på några fjuttiga år. Det här är nåt nytt jädra påfund. Det tar längre tid för kyparen att anddäktigt beskriva vad jag kommer att äta, än vad det sen tar för mig att äta upp det. Och då anstränger jag mig ändå för att äta långsamt. Man vill ju inte göra bort sig.

Varför är det överklassens mest löjliga aktiviteter som blivit poulärast i stugorna? Golf och gourmetfjantande. Det blir verkligen inte mindre fånigt för att alla håller på med det. Jag grämer mig över notan när jag själv betalar och skäms när någon annan gör det. Jag drömmer mig tillbaks till Libanon, under en kort period när det trevliga lilla landet fått vara ifred såpass länge att till och med jag vågade mig dit. Man satt i timtal och åt och konverserade. Då och då anade jag i ögonvrån en vit arm som langade fram någon ny läckerhet - utan att ta bort de gamla. På sin höjd knödde man ihop de halvätna faten för att få rum med ett till. Inga jädra föredrag om vad maten var. Inget trams. Bara mums.

Ett finare restaurangbesök idag liknar mest en nattvardsgång. Under rituella former serveras man nåt mycket litet som knastrar till och försvinner, alltmedan någon hävdar att man mer eller mindre ätit Gud. Och en slurk vin till det. Man kan ju lika gärna gå i kyrkan, där är det i alla fall gratis.

Jag vet inte varför det är så här. Det måste bero på könsmaktsordningen. Just det. Det är det det beror på. Manssamhället, helt enkelt. De försöker svälta mig och tömma min plånbok samtidigt så att jag inte ska orka kämpa mer, 365 dar om året, 24 timmar om dygnet. Så måste det vara.

Ska skärpa mig...

Jag ska försöka bli flitigare med dagsaktuella saker, men än så länge lägger jag in mina krönikor lite i taget. Än så länge väntar jag bara lystet på nån liten kommentar som kan sätta fart på mig.
Annars går mesta energin till en uppdaterad version av boken "Allt du någonsion velat veta om magdans..." som jag snart ska försöka trycka upp. Återkommer!

Feng shui kan slänga sig i väggen

Flytta är inget man ska göra själv om man kan undvika det. Man kan klippa sig själv om det kniper, det finns läkare som syr sig själva vid behov. Det finns en hel del man kan göra åt sig själv och i Sverige gör vi ovanligt mycket själva - laglig hjälp är dyr och olaglig fel, tänk om man nån gång får för sig att bli minister! Vi renoverar våra badrum med en klump i magen och varnar varandra för vattenskador. Vi fixar och donar och ställer psykiatriska diagnoser oss själva och våra närmaste med en pockethandbok eller i värsta fall en damtidning som tillhygge. Allt detta är ok! Men vi borde inte flytta själva. Vi borde alla flytta åt varandra.

De egna sakerna är alldeles för nedgeggade med personliga minnen för att man ska kunna hantera dem effektivt. Till råga på allt tror många att de ska rensa samtidigt. Vilken idioti. De bortrensade grejerna ligger och piper som övergivna fågelungar :”du kommer att behöva oss!” De utvalda ägodelar som ska vara kvar, de ligger där och jäser och räcker ut tungan åt ”kastas- lådan” till. ”Vi får följa meeeeheeeed!” De ser fula, dyga och onödiga ut. Några är lånade, men du har glömt av vem. Några planerar att spricka eller bli kantstötta. Allt det där är väldigt traumatiskt. Sakerna drar ur dig den sista gnutta energi du har i kroppen. Det är inte kånkandet som är värsta grejen med att flytta. Det är kanske nån sorts bosättnings-instinkt, som gör att vi har ett inre motstånd mot att flytta. Att flytta åt sig själv är lite som att försöka strypa sig själv, man ser sitt liv passera revy och svimmar innan det är klart. Flyttar kan bero på tråkiga saker som skilsmässor och dålig ekonomi. Ännu mindre skäl att göra det värre än det redan är.

Under min tid i Stockholm där alla idioter av någon anledning ska bo, där flyttade jag ett tiotal gånger och blev en mästare på att få folk att hjälpa mig. De backar med öl jag köpte som uppmuntran var värda sin vikt i guld. Jag lärde mig då ett antal saker. Den som flyttar, eller, snarare blir flyttad, ska lägga sig i så lite som möjligt. Hon eller han ska definitivt inte stå och vela med någon ful gammal leksak i ena handen, berätta den spännande historien kring en konstig gren som just återfunnits bakom en hylla eller på annat sätt obstruera arbetet. Det räcker att tillhandahålla många kartonger och bjuda på saker som gröt och öl. Inte efteråt. Medan. I alla fall gröten. Flyttkartonger är bäst men papperspåsar ett underskattat budgetalternativ, i alla fall under sommarhalvåret. Tesatejp är bäst men bredare frystejp billigt och lätt att hantera. Undvik all annan sorts tejp. Rensa inte. Blunda och tänk att det är väldsliga materiella ting som inte ska tynga ned ditt klara och upplysta sinne. Rensa sen, när allt är över och du inser att det inte behövs. Försök inte fatta beslut medan du är i chocktillstånd. Rensning är en överskattad och miljöfarlig aktivitet. Feng Shui kan slänga sig i väggen.

Intressant att jag kom att tänka på det här just nu, när jag snart ska flytta.

Don't say my name

Hej Irène, har du tid Irène, en liten stund Irène? Det går mig verkligen på nerverna när folk säger ens namn ideligen. Inte bara telefonförsäljare , utan även alla de som av andra skäl vill skaffa sig makt över mig genom att överanvända mitt förnamn.

En gång var jag på ett (jobbigt) jobbmöte. Vi var kanske sex-sju anställda och två chefer. Jag blev kallad Irène minst tio gånger. Bara av cheferna och bara när jag hade synpunkter på något. Det var som om de försökte lugna ett ostyrigt barn, fast jag varken var ostyrig eller barn. Är jag rubbad? När jag träffade dem annars, när vi var glada och sams, då kallade de mig inte Irène hela tiden. Fast jag var precis lika mycket Irène då.

Jag brukar säga åt folk som kallar mig Per hela tiden, sa min vän Per. Det känns som det är en grej man gör liksom nedåt! Det är en, han kommer in på mitt rum och säger ”Hej, Per.” Och det är bara jag där. Hur fånigt som helst!

Slutsats: Är jag rubbad är jag i alla fall inte ensam om det. Jag har funderat på varför det känns sådär. Är det nåt som hänger kvar sen tiden före du-reformen? En tid som jag visserligen aldrig upplevt, du-reformen är ungefär lika gammal som jag...men ändå, saker hänger kvar. Patron sa Johan till drängen, men Johan sa patron till patron, typ. Är det därför jag känner mig nedtryckt? Är det därför de irenar mig hela tiden? För att påminna om att de är över?

”Äsch. De har gått på kurs!” Det var Tuijas spontana kommentar. De får lära sig på kursen att folk blir glada om man säger deras namn, att de känner sig sedda och får förtroende. Suck.

Hur ska man få ha sitt namn ifred? Det finns folkslag som har ett namn som används till vardags, och ett hemligt, det sanna namnet, som bara de allra närmaste vet om. Jag skulle behöva ett sånt, ett hemligt namn som bara såna som viskar i mitt öra får viska i mitt öra, ett som inga chefer eller telefonförsäljare tafsat och snafsat på.

Frågan är hur jag ska hitta ett privat namn som också känns privat. Det tar ju ett tag att gå in ett nytt namn, kan jag tänka mig. Jag rotar i minnet. Det enda jag kommer på är Stumpatutt-pulsigumsan, som min mamma kallade mig när jag var liten. (Och som jag fasade för att hon skulle råka säga när kompisarna hörde) Stumpatutt-pulsigumsan. Hm. Det kan kanske vara lite kvistigt att lära sig uttala. Till och med för en telefonförsäljare…

Ha! Nu fick jag en bättre idé! Jag byter helt enkelt förnamn till Stumpatutt-pulsigumsan och behåller Irène för privatbruk. Genialt. Jag skulle vilja se den chef som klarar av att lägga huvudet på sned och säga nåt i stil med ”Men Stumpatutt-pulsigumsan ...det här är helt enligt gällande avtal.” Klarar de det utan att garva kan jag nästan unna dem att de gör mig till dagisbarn. Eller telefonförsäljarna: ”Med det här abonnemanget, Stumpatutt-pulsigumsan, ringer du gratis BÅDE helger och kvällar!”

Bara mina föräldrar får i fortsättningen kalla mig Irène. Det är inte mer än rätt. Det var trots allt de som hittade på det.

Fler bovar på familjesidorna

Vi satt på krogen ett gäng och diskussionen kom in på brottslingars anonymitet. Min ena väninna ville se ansiktet på alla som dömts för brott. Hon var less på alla bilder av hukande figurer under jackor och kappor. Fram med dem! De har förverkat sin rätt att vara anonyma! fastslog hon med eftertryck
Den andra väninnan, en journalist, var mer skeptisk.
-Varför vill du se hur de ser ut?
-Så jag vet hur de ser ut! Det kanske är nån man sett, vad vet jag? De ska inte få gömma sig, bara!
-Jaha? Ska fotografen rycka av dem jackan med våld då? Förresten så är de offentliga, du kan beställa deras passbilder....
-Inte orkar jag med sånt. Jag vill se dem i tidningen, det får man med allt annat!
-Kanske på familjesidan, föreslog en tredje. Under ”dömda denna vecka”? ”Födda, döda, dömda, typ ”
-Bra idé!

Jag har länge tänkt att familjesidorna är lite begränsade. Födda, förlovade, gifta, döda. I stort sett. Men det händer ju så mycket mer i livet. Tänk bara på alla de som trillat i säng lite oplanerat, (eller välplanerat )och sen enas om att hålla det hela hemligt. Förutom att de bara genast måste berätta det för sina sju närmaste vänner (i förtroende) varpå det raskt sprids till deras sju närmaste. Detta till den grad att jag personligen vet otroligt snuskiga saker om folk jag inte ens känner. De här otuktssexhibitionisterna skulle lika gärna kunna annonsera på familjesidorna de också, förslagsvis under ”förförda”. Dom vill ju uppenbarligen bara att alla ska veta! Annonsera! Så slipper man gå där och låtsas som att man inte vet alla dessa saker som man aldrig velat ha reda på.

Med spalter för ”dömda” och ”förförda” är inte steget långt till ”fördömda”, för de som blivit bannlysta av olika religiösa ledare. Och hur är det med alla de som ”kommer ut” som det ena eller det andra. Varför inte förenkla för de som vill? De borde också ha en rubrik, utkomna. Eller flera. Utkomna som homo, utkomna som nyktra alkoholister, utkomna som ..... Folk som slutar röka skulle ju ha en helt annan press på sig, och en större motivation att hålla sig rökfria om hela läsekretsen visste att de lagt av, eller hur? Annonsera rökslut! Bild på dem också, tack.

Sen tycker jag att det annonseras lite väl skralt i samband med skilsmässor, något som verkligen kan vara av allmänintresse. Folk lägger ned pengar på advokater och gud vet allt, då kan de väl kosta på sig en liten annons? Så vi andra får gotta oss åt att det sket sig, och kanske en vink om vem som är ledig och vilket hus som kan bli till salu snart. De kan spara in en mäklare med en sån annons.

När man läser familjesidorna idag verkar livet så väldigt tillrättalagt och idylliskt. Lite fler skitstövlar skulle pigga upp det hela och skapa en mer realistisk bild av livet och familjelivet. Å andra sidan skulle det ju sabba en del för kvällstidningarna om bild och namn på alla bovar, banditer, förförda, fördömda, utkomna och skilda kom ut redan med morgontidningen. Men vad gör det? Vi behöver spara lite på träden.

If you can't dance to it, it's not my Svenska Kyrkan

I min hemstad Göteborg låg tills nyligen en persisk krog. Den drevs av ett par som vägrat betala ”beskydd” till Bandidos och som dessutom vittnat mot utpressarna i rätten. För det blev de, inte oväntat, trakasserade och hotade. Det skydd de fick från staten var ett erbjudande att ta bort dem och inte Bandidos från kartan, någon ersättning för raserad ekonomi var det inte tal om. Däremot gick vanligt folk i området man ur huse och åt på krogen tills skulderna var betalda. Det lär även tagits upp kollekt till ändamålet i en kyrka i närheten- och det var det jag egentligen ville komma fram till. Det var nämligen just detta som fick mig att slutligen gå med i Svenska Kyrkan.

Jag blev uttagen ur kyrkan som nyfödd för att jag skulle få överväga själv, och det har jag sysslat med sen dess. Övervägt, alltså. Fram och tillbaka. Som vid millenieskiftet, då jag besökte en ekumenisk gudstjänst på tema försoning. Jag var där i god tid, och ett ljud jag väl kände igen ekade mellan valven- en rytm jag många gånger dansat till som magdansös på olika förortssyltor, en vanlig orientalisk rytm. Det var ett par kristna araber som spelade, som de kallade det, ”en sång om Jesus” på en synt. Det var fantastiskt att höra en bit av min mest profana vardag mellan kyrkväggarna. Jag njöt och kände att allt verkligen lät sig förenas och att Svenska Kyrkan var ett hyvens ställe.

Millennier är bra lägen för pampiga beslut. Jag beslöt att gå med. Tyvärr sprack det redan vid nattvarden. En av de grånade kyrkbesökarna på väg från altaret gav araberna en blick från Antarktis. Jag tar inte fel på sånt, jag lovar. Han tyckte verkligen inte att de hade i hans kyrka att göra. Man kunde tycka att Kristi Lekamen kunde fått komma lite längre i matsmältningsprocessen innan man börjar mobba ut folk från ekumeniska försoningsgudstjänster. Jag beslöt gå ur, eller snarare, inte gå med.
Så gick det då. Som ni ser gick jag helt på magkänslan (ha ha). Men man kan också tänka förnuftigt. Kyrkans tillgångar har byggts upp under tusen år som statskyrka, det är våra så kallade fäders skatter. Det har gått snuskigt bra för en del högerextrema partier i just kyrkoval. Inte för att jag tror de är så kyrkliga, men de vill gärna åt de där pengarna. I takt med att allt fler går ur Svenska Kyrkan (59302 stycken förra året) röstar allt färre i kyrkovalet. Vilket ger fritt spelrum. Fler borde vara med och rösta ned dem, egentligen oavsett hur pass troende man känner sig.

Men, har man en ambition att förändra nånting inifrån måste man känna att det positiva i alla fall överväger. Och kollekten till restaurangen i Göteborg var det som fick det hela att tippa över för min del. Jag tycker åter att Svenska Kyrkan är helt ok. Som ett kvitto från högre ort ringde plötsligt en av mina vänner från tonåren, numera nybliven präst, och föreslog ett samarbete: Magdans i kyrkan, kunde det vara nåt? Om det kan! Jag ligger redan i hårdträning.

PS
Hur det gick för krogen i Göteborg? Nedlagd, tyvärr. Ingen vågade jobba där...

Välkommen till min blogg!

Jag är en avdankad estradpoet och minst lika avdankad magdansös bosatt i Hyndevad utanför Eskilstuna. Hyndevad är den plats som förser hela Eskiltuna med rent dricksvatten och Hyndevads Magdansakademi har som ambition att i framtiden också förse den med kompetenta magdansöser. Jag jobbar på ett museum men skriver också krönikor varannan lördag i lokaltidningen folket(.se för de som vill kolla där) De brukar spara de kanske fem senaste, men jag har tröttnat på att tjata och påminna om att folk ska gå in och titta. Så jag tänker lägga ut ALLA krönikorna här, och på så sätt kanske få lite fler kommentarer (bekräftelsenarkoman) och säkert skriva en del annat mellan varven.
utkast