Mitt ofödda barn har dålig musiksmak

OK, nu var det några krönikor sen jag skrev om magen sist. Det var inte jag som bildsatte den senaste krönikan, och det var inte, som en del antog, min mage på bilden. Jag har föresatt mig att inte plåga läsarna med för mycket navelskådning. Max var fjärde...Och förresten, kan jag klaga på att alla gullenuttar med mig och bara ser min graviditet om jag själv knappt kan prata om något annat?

Jag är i alla fall inte ensam. Var och varannan kvinnlig halvkändis verkar ha klämt ur sig en bok om hur det är att vara på tjocken, vecka för vecka. De flesta ungefär lika vederhäftiga som veckotidningshoroskop. Det värsta är att man inte kan låta bli att sluka skiten, fast jag försöker sno förlagen på profiten genom att sluka skiten på bibblan. Jag lånar inte hem dem, jag vill inte ge intryck av att det är en form av litteratur som efterfrågas. Det enda jag lånar hem är DVD-er och CD-skivor, de är svåra att smygläsa. De flesta innehåller new-agemusik och rösten av någon barnmorska som aldrig skulle fått chansen att läsa ens sjörapporten i radio. ”Du är helt lugn och väl förberedd inför din förlossning -svälj- personalen finns där för dig – flås, prassel - du är lugn och avspänd....” Fel, jag är spyfärdig.

Ändå har jag inte riktigt vant mig. En kvinna frågade mig utanför vattengympan om det var första gången. Jag trodde hon menade gympan och sa, nej, det är nog femte, tror jag. Hon såg impad ut och samtidigt lite konfunderad. Jag har klippkort, fortsatte jag men insåg precis i samma stund att hon inte menade första gympan utan första barnet. Jag har inte klippkort på BB. Och jag bytte vattenpass, det blev för mycket avslappning och new age-musik. Ständigt detta öronklet.

En sak kan jag konstatera- som synligt gravid blir man firad som om varenda dag var ens födelsedag. Alla skriker grattis. En viss förlust av integritet uppvägs av den drösvisa omsorg och uppmärksamhet man får, av närstående och vilt främmande. Jag har lite blandade känslor inför det där, och i alldeles för färskt minne hur det var att stå utanför kalaset. Jag vill inte riktigt ha gullandet fast det på sätt och vis är trevligt. Jag kan också lätt förstå om tjejer med dåligt självförtoende väljer att få barn efter barn utan närvarande pappor eller jätteordnade omständigheter. Man blir verkligen nånting som blivande mamma: en fridlyst blomma, en vandrande symbol för framtidstro och gud vet allt. Det känns lite sjukt att bli sådär hyllad för ingenting - jag har ju faktiskt inte gjort ett jävla dugg? Inget svårt i alla fall. Är det kommande prövningar man hyllas för? Det är lite som att bli liten igen, folk man inte känner frågar en massa saker, när den kommer, om det är första. Och alla, absolut alla frågar om man vet vilket kön det är på bulan. Man kan bli queerfeminist för mindre.
Nu spelar de klämmig svensk fiolmusik på P1, hela magen studsar plötsligt som om den hade ett eget liv, vilket den har. Kanske med en egen musiksmak också, till och med. Är det en folkmusiktönt jag när vid min barm? Huga.

Ett amatörfetto funderar

Jag är på besök i de överviktigas värld. De som inte bara en gång i livet, utan varje dag släpar på sina kilon, de som vaggande tar sig från punkt a till punkt b på dubbla tiden mot andra, utan att nån skriker ”grattis!” Jag talar nu inte om de småplufsiga som min fd överviktiga kompis föraktfullt kallar amatörfetton, utan om proffsfettona. De som kvalar in till magoperation. Jag inser nu mer än någonsin vilket bökigt liv de har, hur lite de orkar, hur mycket de syns. Jag kollar kläder på Åhléns fettoavdelning och minns kompisen som alltid ville hugga en taxi mellan två krogar i samma kvarter och ängsligt frågade hur långt borta saker låg. Jag plaskar med mina nya vänner i den vanliga vattengympagruppen, och det är en trevlig omväxling när de vänligt frågar om det är en babymage jag har. De är ju vana vid folk som är till synes höggravida helt av sig själva.
När jag växte upp fanns den fete som en stående figur i persongalleriet i berättelser för barn, från Pelle Svanslös vän Trisse till Hubbe i serieböckerna om Fenomenala Fyran. Hubbe var en slö, indolent person, oftast ackompanjerad av ljud som slörrp, smask, tugg, gäsp och zzzz. Hjältinnor som Kulla-Gulla och Kitty hade en fet väninna att glänsa brevid, eller en fet och en alltför mager väninna. Alla de feta side-kickarna var ganska tröga och liknöjda, långt ifrån de flesta överviktiga jag mött i livet. De överviktiga jag mött präglas av hög intelligens, starka känslor, sårbarhet och ett nästan maniskt behov av att saker ska hända hela tiden. Hade de varit seriefigurer hade de varit trådsmala och hålögda. Nånting stämmer inte riktigt. Den feta seriefigur som är mest trovärdig i mina ögon är nog Obelix, Asterix kompis. Han har starka känslor, ilska, sorg och ibland förälskelse som gör honom illröd. Men till skillnad från verklighetens Obelixar orkar han hur mycket som helst. Det är inte alla som fallit i en kittel med trolldryck som barn.
De överviktiga lär mest befinna sig i lägre samhällsklasser. Eller om det är där de hamnar just för att de är överviktiga. De diskrimineras på arbetsmarknaden på samma sätt som invandrare. Bra utbildning betyder inte alltid jobb. Deras yttre vittnar om nån sorts suspekt brist på självkontroll och arbetsgivaren anställer hellre nån annan. Runt dem hägrar bilder på normalviktiga, eller oftare, onormalt smala människor som glatt vräker i sig söta förbjudna läckerheter utan synbara efterräkningar.
Hursomhelst. En dag fick min feta väninna nog, köpte ett par hutlöst dyra träningsskor till sina värkande fötter, ställde klockan och gav sig ut på landsvägen där hon gick rakt framåt tills klockan ringde och hon vände. Varje dag ökade hon tiden en aning. Så småningom slapp hon vila mitt på dan. Sist jag var där drog hon, nu 40 kilo lättare, ut mig på en monsterpromenad som slutade med att jag, ovan vid såna strapatser, spydde i ett dike. Det var payback-time, men det får man bjuda på. Hon hade trots allt rultat efter oss andra i åratal utan att vi saktat på takten...

Exens comebacker

2002 var revanchernas år – en höjdare vad gällde gamla pojkvänner som försökte göra comeback – hela fyra stycken kom krälande per brev och telefon under loppet av en sommar. Nu låter det som om jag avverkat många. Men det var faktiskt lika ofta de som avverkade mig. Som rödhårig magdansare och konststudent blev jag snabbt insorterad som ”äventyr”. Mina försök att hitta den rätte var dömda på förhand. Jag sände ut helt fel signaler. Efter avklarat äventyr försvann de vanligtvis med någon blond hälsosam lågstadielärare i sobert naturfärgat.
Föga anade jag då att de killar som satte näsan i vädret och drog åstad för att finna sig själva, skriva en roman eller befrukta en lågstadielärare, eller allt detta, skulle återkomma upp till ett decennium senare, skilda och miserabla. Eller i något fall bara uttråkade av sin inrutade tillvaro och sugna på lite spänning och dekadens.
Först ut var Sven, som tidigare bryskt avvisat alla försök att hålla en vänskaplig kontakt och förbjudit gemensamma vänner att bjuda mig på fest för att detta skulle kunna störa hans nya flickvän (några såna hänsyn har ingen hittills tagit till mig. Och de har inte behövt det heller.) Nu, hela tretton år senare, dök det upp ett brev där han berättade hur det gått sen sist. Han var skild efter flera års äktenskap och en millimeterkort författarkarriär och hade en liten son som han träffade en gång i månaden. Där gick han fett bort ens för en fika. Som den ofrivilligt barnlösa trettioplussare jag då blivit hade jag inget alls till övers för folk som fick barn och sen inte orkade träffa dem mer än så. Senare insåg jag att Sven ändå var ovanligt frank som sa direkt att han var skild. De flesta låtsas att de bara råkar höra av sig apropå inget, sen kommer det fram. Dumpade, allihop. Inte ens lågstadielärare har oändligt tålamod, tydligen.
Knappt hade Sven drypt iväg så ringde Roger, som fimpat mig efter en kort romans i slutet av förra milleniet. Han hade då ett uppsving i karriären och var inte redo för blablabla. Nu var han emellertid arbetslös, nyss uppklamrad efter en depression och ville gärna skaffa radhus och upptäcka det fina i det lilla livet ihop med någon anspråkslös kvinna. Av någon anledning fick han då för sig att ringa mig! Hutlöst. Naturligtvis nobbade jag. Lika patetiska var de andra, vingliga och hjälplösa som utsparkade fjolårskalvar plöjde de genom adressböcker vars bäst-före datum gått ut sen länge. Kanske hade de bättre tur nån annanstans.
Det var 2002. Sen dess har comeback-männen dykt upp över internet med allt glesare intervaller. Den senaste i raden var mer rörande än något annat. Han hade inte vågat besvara mina inviter år 1991 (!), eftersom han då var ung och blyg. Men nu beskrev han hur jag svept in som en ”femme fatale”. Jag svarade att jag numera bättre kunde beskrivas som en stadgad och höggravid smågnällig kommunalanställd Eskilstunabo. Därmed rann kontakten snabbt ut i sanden. Småsnålt, tycker jag. Han kunde väl i alla fall sagt ”grattis”?

Revolution har alltid gjorts av de priviligierade?

Jag träffade en grupp ungdomar som kämpar för en bättre ungdomskultur i Eskilstuna. Det finns ingenstans att ta vägen för unga, sa de. Det köper jag direkt. Det ser man på Hemköp kvällstid. Gruppens mål var att få öppna ett café för ungdomar. Jag funderade ett tag.- Men, har inte kommunen nyligen öppnat ett ungdomscafé som blivit väldigt populärt? Har ni varit där?Njae, sa de tveksamt. Det är ju lite nischat.- Hurså?Killen förklarade då för mig att det i Eskilstuna fanns tre sorters ungdom. Invandrare var en. Den andra sorten kallade han utan att blinka för "white trash". Den tredje sorten, som han själv tillhörde, kallade han "vi som är lite intresserade av kultur och så". Felet med kommunens ungdomscafé visade sig vara att det var "nischat" mot De Andra två grupperna. Han använde alltså uttrycket nischat för något som riktar sig mot vad som rimligtvis borde utgöra en majoritet. Problemet var alltså inte att stället var överfullt, vilket jag i och för sig kan tänka mig att det är, utan att fel ungdomar hängde där. Så vad de kämpade för var kanske snarast ett café för sin egen sort, ett lite finare och kulturellare.Jag fick en flashback. För över tjugo år sen ockuperades ett antal hus i Haga i Göteborg av ett gäng som kallade sig "husnallarna". De blev snart stans älsklingar på grund av hyllandet av arbetarstadsdelen Haga som Göteborgs identitet, sin egen marknadsföring samt polisens mjuka taktik (ja, ja, de tröttnar väl...) Nallarna fick behålla el och gas. Tanter kom med filtar och kakor. Nallarna tog strid för de bostadslösa! Eftersom en av dem var en skolkamrat från en av stans statusskolor, kom jag dit på besök. Det visade sig att de flesta hade kvar pojk/flickrummet i götets bättre delar - reträtten ordnad. En tjej hade en lägenhet på Östermalm i Stockholm, men tyckte det var kul att hänga i Haga ett tag. Det var de bostadslösa, det.Nu var heller inte bostadsbristen total på den tiden. Det fanns lägenheter. I förorten. Men det är klart, vem vill bo där och betala om man kan bo gratis i gammal paradvåning med stuckatur mitt i city och tillpåköpet bli utnämnd till hjälte. Uttrycket White Trash hade inte riktigt slagit igenom i Sverige på den tiden. Vi sa "betongbarn" men andemeningen var samma. Aktivisterna var vana vid bättre. Det blev som polisen hoppats. Den ultimata trashen, knarkarna, ville in och då var det inte roligt längre.Min punkiga ockupantkompis är numera sobert blond VD, bebor en numer egenhändigt betald paradvåning på Avenyn och bär en tjock bunt VIP-kort till stans inneställen. Hon har i alla fall bekänt färg. Eller som Feven sa på sin tid: Spela inte ghetto när du har det gott ställt...Det slår mig att de där ungdomarna säkert trivts på hennes forna stamhak cafe Tea-Rex i Haga- billigt och kulturellt. Vad hände? Alla skinheads tyckte också att det var trevligt och gick dit. Ursprungsklientelet flydde, ägarna försökte starta privat klubb för att hålla de oönskade borta, men fick till sist lägga ned. Så kan det gå.