Knäskakiga minnen

Som ett resultat av mitt nya jobb ligger det plötsligt böcker om brott och trygghet överallt hemma. En heter Stora Trygghetsboken.

Författaren/redaktören inleder med att beskriva hur han själv blev svårt misshandlad, en händelse som ledde till att han bildade Stiftelsen Tryggare Sverige. Någonting i hans berättelse gör att jag kastas tillbaka i tiden, när jag som tonårig tågluffare gick närsynt på skakiga ben i ett gassande Rom och ryckte till för varje röd bil som passerade. De var många.

Det hade börjat med att jag blev avvisad från bussen med min ryggsäck.

Trött, hungrig och varm blev jag hejdad av en bilist som frågade efter vägen till vandrarhemmet. Sicken tur, det var ju dit jag skulle! Vilket ju inte varit så svårt att räkna ut för killen i bilen. Hungrig och trött = pucko. Jag hoppade in. Ganska snart började han bete sig konstigt, körde iväg åt fel håll, upp i ett rikt område, idel murar och grindar. Då fattade jag.

Jag hade läst en del feministiska tidningar och bestämde mig för att slåss to the bitter end, vilket jag också fick tillfälle att göra. Jag vet inte hur länge vi slogs, tiden liksom försvann, men jag minns att det var på liv och död och att det slutade med att jag fick in hans hand i munnen och bet av all kraft.

Jag minns också att jag plötsligt stod, med ryggsäck men utan glasögon, med en italiensk svordom ekande i öronen och såg den röda bilen snabbt försvinna i väg.

Vägen var en återvändsgränd, och jag fick plötsligt för mig att han kanske skulle vända och komma tillbaka. Jag ringde förtvivlat på alla porttelefoner och bad dem släppa in mig. Nobben överallt. Jag gav upp och hoppade rakt ut i ett taggbuskage.

När jag slutligen kom fram till vandrarhemmet var jag både trasig och blodig. Icke desto mindre blev jag brutalt avsnäst av varje person jag vände mig till. Eller så kändes det. Snäs. Fräs. Ingen visste ju vad som just hänt, fast med tanke på revorna och blodfläckarna kunde de ju ha frågat? Jag var definitivt ensammast i världen. Det slog mig inte då att jag faktiskt var ett brottsoffer.

Dessa tankar fick mig att testa att ringa BOJ, brottsofferjouren. Inte för att tala ut om ett 25 år gammalt brott, utan för att kolla att det funkade. Man är ju trygghetsutvecklare, möhö. På deras telefonsvarare uppmanades jag lämna namn och nummer.

Ett eller annat knäskakigt brottsoffer kanske lagt på där. Men jag gjorde det och de ringde faktiskt tillbaka riktigt snabbt. Unga BOJ:s hemsida var fantastisk.

Dit skulle jag rekommendera alla att gå in, oavsett ålder. Filmen ”En vanlig dag” var bra och hemsk. Mycket av det ungdomar drabbas av i sin skolmiljö är olagligt. Filmen fick mig en sekund att inte vilja låta min dotter börja skolan alls. Tills jag kom på att även det är olagligt.

Som sagt, jag läser och läser. Hade min morfar levt kanske jag kunnat fråga honom lite.

Han var polis, inom sedlighetsroteln, som det hette då. Sedlighetspolis, låter som något de skulle ha i Iran. Han var rätt rolig, faktiskt. Jag tror jag berättar mer om honom i någon annan krönika?