Porr och andra devalverade ord

Något jag har lagt märke till på senare år är att snart sagt allting kallas för porr. Min före detta ätstörda väninna pratar om matporr. Vännen som söker lägenhet refererar på ett självklart sätt till annonsbilagan med homestageade objekt som bostadsporr. Själv tyckte jag under min värsta tid som ofrivilligt barnlös att det skamlösa användandet av gravida kvinnor och näpna bäbisar i var och varannan reklam gav uttrycket barnporr en helt ny och annorlunda betydelse. Alla fördelaktigt framställda bilder av saker vi kan tänkas åtrå kan tydligen kallas för porr. Om det fortsätter så här, vad ska man i fortsättningen kalla de där publikationerna med bilder på nakna människor som håller på med varandra? Sexporr?

Samma med ordet bög. En hängiven konsument av nya elektroniska grunkor kallas numera inte sällan för prylbög och jag har hört en och annan känd manlig proffstyckare refereras till som åsiktsbög. Vad blir det av de gamla vanliga bögarna då? Blir de homofilibögar? Samma sak med ordet knarka. Jag påstår själv att jag knarkar kaffe (liksom större delen av den vuxna befolkningen) men jag vet de som även påstår sig knarka TV-serier och kalla saker som cashewnötter och dajmglass för värsta knarket. Det är det inte, det finns många sorters knark som är värre.

Tydligen har vi ett behov av att dra ned starka och tabubelagda saker till vårt bleka vardagsliv för att hotta upp det lite, även om det innebär att en del ord devalveras en aning. En klädhistoriker jag en gång hörde berättade att de två grupper som drivit modet framåt, som vanligt folk efterhärmat i alla tider, var - prostituerade och militärer. (Och gangstrar, skulle man kunna tillägga, på senare tid) Vad de än tar på sig ska alla andra anamma det. I min ungdom fick jag mig en känga av en österrikisk-judisk pälshandlare i Göteborg. Jag skulle absolut ha just en svart läderjacka (vilka han sålt slut på för tillfället) och vägrade att ens prova en grå eller röd. ”Alla zka ha zvart! Zom den SS!” Då blev jag lite stött, men idag inser jag att han hade en poäng. Trend och ballfaktor har aldrig varit politiskt korrekt. Klart jag skulle ha svart, zom den SS. Och som Hells Angels och en rad andra hårdingar jag egentligen inte alls sympatiserade med. Klart att jag också skulle ha nätstrumpor, fast jag sen sprang hela vägen hem från discot i vild panik för att någon karl nappat och föreslagit en kvällspromenad.

I våra kamouflagebrallor och stringtrosor, cowboyboots och svarta läderjackor flirtar vi laglydiga småhandlare med spänning och fara, död och farlig lusta. Vi knarkar ostbågar och bläddrar i bostadsporr. Vid minsta solstråle åker de kolsvarta solglasögonen på. De var från början en uppfinning av filmskådespelare som höll på att bli halvblinda av studiobelysningen, och defintivt inget man behöver i juni i Eskilstuna. Ja, jag vet att jag har ett par. Jag är inte bättre än nån annan.

Pimp my dump eller vore det inte trevligt med lite gladare soptippar?

Det är mycket klimathot nu och mycket jul, samtidigt. Budskap som inte är helt kompatibla. Kör mindre bil. Årets julklapp är en GPS-navigatör. Det finns väl nån logik i det, kanske. Tänk vad man släpper ut när man kör runt och irrar för att man saknar GPS?

Vårt system bygger på konsumtion vilket samtidigt är en synd. På det sättet får du dåligt samvete oavsett om du konsumerar mycket eller lite. Både Spara och Slösa är usla. Slutsatsen blir att du ska konsumera hejvilt, men rätt saker. Du ska veta allt om varje sak så att du konsumerar rätt. En del går så långt som till att påstå att vi av rena miljöskäl ska konsumera mer och resa mer för att producenterna ska få råd att utveckla miljövänligare produkter. Visst, ha! Vi kanske ska röka som borstbindare alltihop också, så att tobaksbolagen får råd att utveckla hälsosamma cigaretter. Det är säkert deras högsta prioritet.

Alla någotsånär medvetna människor vet att vi egentligen borde konsumera mindre. Samtidigt blir du aldrig bättre behandlad än när du konsumerar. Försäljare, de lyckas verkligen titta på mig som om jag vore deras första stora kärlek. Jag blir nästan svartsjuk när jag upptäcker att de har andra kunder också. Annat är det när man ska göra sig av med avfallet från konsumtionen, det får man göra utan glada tillrop och tindrande ögon. Om man sorterar sina sopor blir man straffad genom att man tvingas släpa dem själv till en (i många fall) avlägsen, ödslig och stinkande obemannad sopstation. Om man däremot slänger allt i en och samma påse och bär ut densamma till sin soptunna, då blir skiten behändigt hämtad vid dörren.

Vi i Sverige som har en sån toalettkultur jämfört med många andra länder, vi borde väl kunna utveckla en sopkultur också? Vi som sitter fint i pyntade små rum med foton på kungar och små böcker med toavisdom. Vi som frimodigt talar om för alla vart vi ska och vad vi tänker göra där medan folk i andra länder diskret går undan till ett hål i golvet nånstans. En gång i världen sålde jag knappar med olika texter och knappen ”lycka är att bajsa ute” med en bild på ett utedass visade sig vara en riktigt storsäljare, den slog till och med fredsduvorna.

Vi skulle behöva utveckla en sån där nationell kultur kring slängandet, förlåt, sorterandet också. Sopstationen borde vara prydd med julgirlanger och blinkande lampor också den, och man borde tas emot av engagerade sopproffs som ler lyckligt när man kommer med sina kassar, som gått på kurs och lärt sig låtsas att de tycker det är skitkul när folk langar över en pappkasse med nödtorftigt ursköljda mjölkpaket. Nybystationen är bra, den är i alla fall bemannad fast de behöver öva lite på de förälskade leendena. Inte för att de på något sätt är sura, men de är inte som försäljare. Man morsar på bekanta medan man springer mellan containrarna, precis som i gallerian. Det är en bra början. Men bara ett steg på vägen. En tomte vid varje återvinningsstation! Eller ännu hellre, hämting av sorterade sopor. Det vore årets julklapp för mig.