Är nu Dalai Lama alldelse säkert snäll?

Nu ska alla bojkotta OS, eller åtminstone invigningen. George W Bush lär enligt DN ha sagt följande: Om de (kineserna) sträcker ut en hand till Dalai Lama skulle de upptäcka att han var en fin och fredlig man som inte vill ha självständighet men behålla tibetanernas kulturella identitet. Inte så smart, men ungefär samma sak som säkert yttras i fikarum lite här och var. Dalai Lama är en av vår tids garanterat snälla killar. Munkar är överhuvudtaget snälla, i alla fall asiatiska munkar. Katolska munkar är däremot mest ett stoff till fräckisvitsar, särskilt i kombination med nunnor. Den sunda skepsis de flesta av oss har till vår egen religions företrädare verkar helt bortblåst så fort det handlar om andra religioner.Nelson Mandela var en av gårdagens goda män, som faktiskt hållit glorian kvar på plats, kanske till priset av att apartheid mest är raserat på papperet. Men det finns även andra mysprickar vi stött och trott på i våra hjärtan och fikarum. Robert Mugabe till exempel. Vem hade i min ljuva barndom trott något annat än att han var en hyvens kille. Vad bra det skulle bli bara såna som han fick bestämma i Afrika. Och en sak till - är det bara jag som minns den försiktigt positiva inställningen till Khomeini runt tiden då shahen störtades i Iran? Även han beskrevs som en fin och helig gammal man som med sin gedigna kulturella kompetens och folkliga stöd säkert skulle passa för jobbet. Hoppsan.Det finns någon slags naiv tro hos oss att religiösa ledare alltid är snälla och blida, och det är de kanske, så länge de inte får för mycket att säga till om. Ok, jag medger att Dalai Lama verkar väldigt charmig, hoppade med Stina och så. Men här har vi ändå att göra med en andlig ledare, av sig själv och sina anhängare ansedd som ett övernaturligt väsen, samma person som återföds liv efter liv i ny skepnad. När en lama dör, ger sig prästerna ut på jakt efter den nya inkarnationen, och en mamma som haft oturen att få en son vid ungefär rätt tid får snällt lämna ifrån sig avkomman till prästerna för vidare fostran in i sin gudomliga roll. Vad skulle man säga i Sverige om ett sånt anställningsförfarande? Alla från facket till Barns Rätt I Samhället skulle skrika högt. I Sverige får man inte ens kalla sig för Kristi Brud ifred, eller som Carola ha en ganska ordinär konservativ kristen tro där det ingår en viss skepsis mot homosexuella och aborter, en skepsis hon delar med hela världens konservativa religiösa. Jag håller inte med henne för fem öre, men undrar ändå varför just hon ska brännas på bål stup i kvarten medan alla andra kulturers religiösa tokar istället ska vördas.Dalai Lamas senaste inkarnations medfödda helighet verkar vara en kvalifikation så god som någon för att styra Tibet, tror folk som aldrig skulle acceptera politisk makt åt en religiös ledare i sitt eget land.Men det är klart, vi är ju vi, liksom. Och inte dom. Men jag kan tänka mig att Dalai Lama tilltalar Bush, han är ju själv en inkarnation. Fast klart mindre charmig.

Sport vs kultur

Jag knäpper på TV-n. En massa killar springer runt och ser glada ut. Det kommer upp siffror på en tavla. Jag vet att det är nån slags bollsport, men inte mycket mer. Dagen efter avhandlas saken i tidningen, jag känner igen en spelare, men vet fortfarande inte riktigt varför det är en nyhet. Kort sagt, jag begriper oftast noll av sporten. Men det skulle för den sakens skull inte en sekund falla mig in att tro att de som är idrottsintresserade på något sätt bara låtsas. Däremot har jag ganska ofta fått höra folk påstå att de som går på konstmuseer bara låtsas ha utbyte av det i akt och mening att få alla andra att känna sig dumma. Även opera är ett rent båg som folk bara låtsas njuta av för att verka fina. Detsamma gäller all orimmad vers samt all konst producerad efter 1910. Tydligen finns det ett krav på all finkultur att den ska vara begriplig och njutbar vid första anblicken. Den ska göra alla glada genast. Gör det inte det är det ett förbannat båg, och de som verkar gilla det, de bara fejkar.

Skadeglädje i alla ära, men riktigt så kul är det inte att dumgöra folk att jag vill tillbringa halva helgen med det, än mindre betala för det. En vän som följt mig in på konstmuseet pekar på en skulptur och vänder sig lite anklagande mot mig, kulturmuppen. ”Jag förstår faktiskt inte det här!” Nähä, och? Jag gillar inte heller allt, men, ja, jag råkar gilla just den här skulpturen. Varför? Den är gjord av en konstnär jag känner igen. Den gör mig glad. Det är lite som att träffa en gammal vän. Det är inget jag kan förklara. I såna lägen önskar jag verkligen att jag hade med mig min vän Alfred, den store konstförklararen.

Alfred var konceptkonstnär och en riktig hejare på att förklara konst. Han kunde till och med förklara sånt han inte själv förstod, sa han. Själv brukade han göra installationer, till exempel flera sammankopplade videokameror som filmade varandra, eller ett rum fullt med äggskal och en kamera som filmade besökarna när de upptäckte att de gick på ägg. Jag tror att det gick hyfsat bra för honom. Fast han grämde sig lite över att han slumpat bort ett bra koncept till en kvinnlig kollega som använde det, fick ett genombrott och seglade förbi honom i karriären. Konceptet bestod i att skriva ord – vilka som helst- på tvättsvamp. Vad som var bra med det var en av de få saker han aldrig lyckades förklara för mig.

En gång låtsades Alfred vara fyra olika konstnärer som ställde ut tillsammans fast alla verken var gjorda av honom. Jag minns att jag skällde ut honom för att alla fyra var män, då fick en av dem bli kvinna. Alfreds ateljégranne, en japan, målade hela ateljégolvet rött och hängde upp en isbergssallad i en tråd från taket. Sen tog han tempen på salladen varje timme och anteckande resultatet. Det verkade lite skumt först, men när jag fick veta att hans fru var döende i cancer tyckte jag att det var en mycket rörande installation. Ibland behöver man lite förkunskap, helt enkelt. Oavsett om man tittar på konst eller fotboll.

Påsken behöver profileras

En dag som denna är det svårt att komma undan med att skriva om något annat än påsk. Samtidigt, som alla barn vet, förhåller sig påsk till jul som fars dag till mors dag - det är inte lika lätt att komma på något. Så får man lite dåligt samvete. Alla konfirmanders kuggfråga är:Vilken är kristendomens främsta högtid? Det är lätt hänt att man gissar på jul, eller hur? Rätt svar är påsk.Vi firar att Kristus uppstått från de döda, det är det vår religion går ut på. Det är därför vi får evigt liv och inte de andra, pilutta dem. När han föddes är egentligen ganska oväsentligt ur religiös synpunkt, vårt energiska julfirande är en eftergift till blotvana nordbor och till vårt allmänna behov att liva upp en mörk årstid.

Jag rotar i en låda påskpynt och får upp en hednisk sörja av söta häxor, söta hönor, söta harar och söta möss(?). Samt påskägg. Och ett lamm. I alla fall en grej med självklar koppling till varför vi firar påsk. Se Guds lamm. Om det nu är därför vi firar påsk. Kanske är vår påsk liksom julen en tunn hinna kristen polityr över nån gammal hednisk vårfest. Häxorna som gav sig av till Blåkulla för att bola med djävulen kanske utövade någon gammal kult i lönndom. Över huvud taget verkar påsken lite idémässigt kaotisk, den har ett drag av galenskap över sig. Julen räknar vi in sakta men säkert, fler och fler ljus tänds, mer och mer glögg dricks, fler pepparkakor knapras, vi går upp i vikt och blir samtidigt allt pankare. Men den tuffar i alla fall framåt på sitt förutsägbara sätt och når sin kulmen för att sedan avklinga. Men påsk?

Eftersom få bryr sig om fastan numera, anfaller påsken lite oväntat - först en dag då man ska vara väldigt ledsen och sen en då man plötsligt ska vara glad, fast man inte fått tillnärmelsevis så mycket grejer som vid jul. I bästa fall ett påskägg. Man kastas mellan tortyrskildringar, vare sig man väljer Mel Gibsons, Martin Scorseses eller Monty Python-gängets version av passionshistorien - och en massa fjädjar, psykedeliska bilder av hönsfamiljer som drar runt varandra i skottkärror och häxor på kvastar. Semlor, piskning, chokladtuppar, blod, slem, elaka romare, skuttande harar, graven är tom, häxor med kaffepannor, var är Jesus? – Där är Jesus! Shit, överlevde han så mycket stryk? Och en massa höns, halleluja, och kycklingar, och ägg. Jämfört med jul och föralldel alla högtider ger påsken ett förvirrat intryck med drag av schizofreni och sadomasochism.

Kristendomens främsta högtid verkar vara lite i behov av profilering. Finns det nån fördel med det hela är det att få människor frågar vad man ska göra i påsk, eller vad man gjort, efteråt. Påsken är betydligt mer prestigelös än både jul, nyår och midsommar, det verkar som man lugnt kan slöa sig genom den utan att behöva känna sig misslyckad. Inga separerade föräldrar verkar slåss om att ha barnen hos sig på påsk, och undra på. Hur kul kan det vara att sysselsätta lediga barn på en långfredag. Hur kul kan det vara att försöka förklara för dem hur påsken hänger ihop?