Jag är på smällen

Jag var i en missa-tåget-situation. Fyrtioettårig hade jag segat mig fram till mitten av en oändlig kö förhoppningsfulla människor som ville adoptera barn. Nu hade jag visserligen gedigen erfarenhet av mastodontköer som Stockholms Bostadskö (Vad är väl tio år om man får en etta på Söder?) och kön till provrörsbefruktning (en riktigt erbarmlig historia jag kan dra nån annan gång). Men denna kö var en rysare. Man åkte fram och tillbaka som en vante mellan hopp och förtvivlan medan målet flyttades allt längre bort. Som många andra ställde jag mig i kö under den ljuva tid då Kinas myndigheter fullständigt slängde barn omkring sig. Sen kom kineserna på att de varit väl generösa och ändrade reglerna. Kina är ett stort jädra land. Plötsligt var oddsen för hugade föräldrar riktigt usla, och samtidigt valde svenska myndigheter att skärpa reglerna för vem som dög - ingen över fyrtiotvå. Alla kastade sig över landet Vietnam, som numera stängts för adoptioner det också. Men innan det hände blev jag utredd.Det var viktigt att ha ett gediget nätverk av släktingar och mångåriga vänner, helst barndomsvänner, och detta inom några kilometers avstånd. Lite svårt att ordna som ganska nyinflyttad och med Sveriges minsta släkt. Jag svalde stoltheten och frågade alla som jag hade velat haft som mångåriga vänner om de ville bli det. De gick mangrant - eller kvinngrant, snarare - med till socialen och gick i god för mig allihopa.Jag hämtade hit min gamla mamma från västkusten som även hon haltade med till socialen och försäkrade att hon var kryare än hon sig ut för. En liten höftprotes bara, så skulle hon bli en kanonbarnvakt! Väntandet var som bostadskön på flera sätt. När man väl efter tio år erbjuds den där ettan på krypavstånd från krogen, har den hunnit tappa sin karaktär av livets mening. Man vill ha ett hus på landet istället.Och efter en tio års väntan på barn hade den mest desperata längtan kommit av sig. Vännerna var ute ur sina babykokonger, de barn som tidigare avhandlades jämt och samt var större och pratades inte om, såvida de inte ställt till med nånting riktigt hårresande. Allt färre strödde salt i såren med dumma frågor och jag var etablerad som exentrisk äldre fröken.Mitt i detta läge händer det. Min fyrtioettåriga kropp får en plötslig attack av fertitlitet och där sitter jag med ett positivt graviditetstest i näven. Vi som var för gamla för att få adoptera ett barn ihop lyckades tota ihop ett eget. När det otroliga hände kom en strid ström av kreativa förklaringar, från att jag träffat "rätt man" (den romantiska förklaringen) till att "det var meningen" (den fatalistiska förklaringen) till att "det hände just för att du gett upp" (den buddhistiska förklaringen). Folk älskar förklaringar. Själv är jag ganska trött på dem, förklaringar är liksom bara roliga när saker går bra. Att höra "du har fel man", "det var inte meningen" eller "du försöker för mycket" gör ingen barnlös gladare, det kan jag intyga.Så jag bara accepterar. Håll gärna tummarna lite.

Ta herrtoan, för tusan bövlar

Paus i föreställningen Showboat på Lokomotivet. Foajén är fylld av festklädda teaterbesökare. Jag kalkylerar obehaget att stå i kö mot att genomleva nästa akt småkissnödig. Efter moget övervägande bestämmer jag mig för att försöka mig på ett toalettbesök innan det ringer in igen. På vägen uppfattar jag brottstycken av ett samtal mellan några damer."De borde ju ha tre damtoaletter och en herrtoalett!" Jag tänkte något liknande senast jag var på konsert. Arkitekterna missar nånting där. Eller om man hade pissoar i ett separat rum och låter alla dessa små tillslutna toalettbås vara gemensamma. Fast då klagar väl damerna på att herrarna skvätter, kanske. Men vad är besväret att torka bort en droppe mot att stå tio minuter i kö och förgås? När jag når toaletterna finner jag mycket riktigt en ringlande kö av säkert trettio paranta damer. Samt noll kö till herrtoaletten.När dörren till densamma svängs upp anar jag precis vad jag misstänkte - flera bås står tomma. Trettio hederliga kvinnliga skattebetalare står snällt i kö för att få urinera på en toalett med en bild av en kjolklädd figur på dörren, alltmedan flera toaletter gapar tomma bara nån meter ifrån dem. Men icke att en enda av dem skulle bryta tabut och gå in.Om det vore en sen kväll på puben, om de var helgsnofsiga tjugoåringar och herrtoaletten full av berusade unga män, då skulle jag förstå att herrarnas lite kändes som minerad mark. Men inte skulle dessa helnyktra medelålders blazerklädda herrar utgöra något hot? Kvinnor i femtioåldern borde rimligtvis ha sett en och annan snopp i sina dar? Som den födda pionjär jag är bestämde jag mig för att visa dem hur en slipsten skulle dras. Beslutsamt slet jag upp dörren till herrtoaletten, seglade snabbt förbi de två herrarna vid pissoaren och tog det lediga båset i besittning. Jag utförde mitt angelägna uppdrag och klev sen ut i foajén igen, utan att väcka något större uppseende. Jag stannade utanför dörren, mitt framför den fortfarande lika ringlande långa kön till damernas och ropade: Aaaaaah! De tittade på mig med uttryckslösa miner. Mitt försök att starta en revolt föll platt.-Man kan använda herrtoan! fortsatte jag tappert.- Det finns bås därinne! Bara blunda och gå in! Samma uttryckslösa miner. De skrattade inte ens, de började än mindre diskutera möjligheten sinsemellan. De valde att ignorera mig som man gör med uppenbart sinnessjuka individer som yrande raglar runt och gör tokigheter på allmän plats. Och fortsatte snällt vänta på sin tur till damtoaletten.Och jag undrade i mitt stilla sinne - vad begär den där generationen kvinnor egentligen? Undra på att de får lägre löner, sämre vård och allmänt sämre villkor när de inte ens bejakar sin rätt till något så grundläggande som att få kissa. Att en bild på en figur i byxor är nog för att hålla dem borta, och då bär ändå de flesta av dem byxor. Jag utmanar er alla att i liknande situationer sluta mesa och invadera herrtoaletterna. När det kommer till kritan har vi alla sett snoppar förr, eller hur?