Björnen sover

Jag hade använt allt utom våld i mina försök att få min genomtrötta tvååriga dotter att sova.

Ögonen gick i kors på henne, men ur sängen skulle hon kravla, lik förbannat.

Till slut började jag sjunga ”Björnen sover”. Det är en lek hon lärt sig på dagis. Så snart man börjar sjunga ”Björnen sover” rullar hon ihop sig till en boll på golvet och väntar in ”... honom aldrig tro!” På ”tro!” ska björnen/barnet hoppa upp med ramarna/armarna i vädret, tjoande. Men istället för att gå in på den raden sjöng jag bara de två första, om och om igen. Han är inte farlig, bara man är varlig, björnen sover, björnen sover ... Dottern låg på helspänn som en aktör i kulissen och väntade på sin ”cue” som aldrig kom.

Därmed var etapp ett avklarad, nämligen att få henne att sluta fara runt i sängen, bädda ned sina nallar, slita upp dem igen, bädda ned dem i ett annat hörn och så vidare i all oändlighet.

Nu gällde det att få henne att ligga kvar och slockna. Jag sjöng på och började efter hand utveckla texten för att inte själv somna in, det blev nya verser. Mamma sover, mamma sover, hon är väldigt trött ... pappa sover i sin soffa, TV:n den står på ... Dottern vände över på rygg och betraktade mig med alltmer simmiga ögon. Jag sjöng oförtrutet vidare som Scheherezade när hon berättade sina berömda Tusen och en Natt-sagor under hot om avrättning. Jag vågade definitivt inte sluta eller ens pausa. Mormor sover ... Farmor sover ... Bekantskapskretsen tog slut. Jag betade mig genom djurriket och alla sagoboksfigurer. Katten sover, lammet sover, Pippi sover ... Jag var nu redo att ta till regeringen, Reinfeldt sover ... Det behövdes dock inte. Nånstans efter ”Bamse sover” seglade hon iväg, ansiktet slätades ut. Jag smög ut ur rummet, sjukt nöjd med mig själv och undrade samtidigt vad jag skulle ta till nästa gång. Hur de gör på dagis för att få en hel hög ungar knoppa samtidigt är mig en gåta. Kanske hjälper grupptrycket till på något sätt.

Hursomhelst, man har ett visst mått av kreativitet, tror man. När ens påhittighet går åt till saker som nya sova middags-taktiker måste man ändå på något sätt skrapa fram mer ur botten på bunken, något som gärna ska ske under den dryga timmens middagssömn. Eller sent på kvällen. Eller toktidigt på morgonen. Eller nån annan konstig tidpunkt.

Det där påminde mig om en historia jag fick höra, om en klassisk musiker i den högre skolan. Jag minns inte vilket instrument han trakterade, violin, kanske, eller piano. Men det var i alla fall något högst avancerat. Han hade en massa ritualer för sig inför ett framträdande, ritualer som var nödvändiga för att han skulle kunna spela rätt och bra. Typ, en halvtimmes meditation, en viss skjorta, rätt kalsonger och rätt sorts mat i rätt tid före konserten.

Sen fick han barn. Allt raserades. Det blev till att snubbla i fracken, rycka åt sig stradivariusen och kasta sig iväg okammad för att hinna dra i sig en korv på väg till konserthuset. Det skumma var att det visade sig att han spelade precis lika bra när han väl satt där ...