Kränktast vinner (inte)

Kränkthetsdebatten är något jag längtat efter. Faktum är att den gör mig riktigt upprymd. Kanske är förklaringen min före detta pojkvän. Hans absoluta favoritsysselsättning var just att vara kränkt, något som då, för några år sen, låg helt rätt i tiden. Med en exceptionell talang för kränkthet, fick han dessutom stöd av tidsandan. Han var kränkt mest hela tiden. Men han kunde också vara djupt kränkt, eller ibland, som omväxling, stött. Eller bara förorättad. Jag är själv en känslig själ, och blir oerhört ledsen om jag verkar ha trampat någon på tårna. Anklagelser är inget jag skakar av mig med en axelryckning. Det där var ingen lyckad kombination, kan jag tala om. Livet blev liksom en enda lång Nürnbergrättegång.Allt jag gjorde var brott mot mänskligheten. Jag åt fort. Jag sköljde salladen dåligt. Jag glömde stänga av spisen. Jag hade inga servetter hemma. Jag höll med någon annan i en diskussion. Jag hade PC och inte Mac (!) För att bara nämna några få av de saker som fick honom att känna sig kränkt, försummad och nonchalant behandlad. Varje sådan åtalspunkt levererades med mycket övertygande avgrundssorg i ögonen, darr på rösten, i olycksbådande låg ton med en mindre konstpaus mellan varje ord och en extra lång isande konstpaus i slutet av meningen, som om det gällde något i stil med barnamord, blodskam eller landsförräderi.Efter några månader som skyldig till allt och intet var jag milt talat stirrig, jag glömde stänga av spisen oftare än någonsin och brände vid varenda maträtt, fast lustigt nog bara när det var han som skulle bjudas. Det där med kränkthet visade sig också vara en smittsam åkomma, jag blev också kränktare och kränktare. Problemet var att jag saknade naturlig fallenhet för att domptera min omgivning med att vara kränkt. Alla är inte bra på allt. När jag försökte göra fick det inte alls samma effekt. Och kränkthetsmästaren själv bara ryckte på axlarna och meddelade att det var fullständigt ointressant om jag kände mig kränkt eftersom det bara var min upplevelse. Lite snopet att få höra sånt när man som nybörjare tar sina första stapplande steg som kränkt.Jag kan bli arg, upprörd, fräsa, gråta, skrika, tjata, älta, gnälla och slänga saker. Men den där iskalla, till hälften spelade utpressingskränktheten är ett vapen jag varken kan försvara mig mot eller hantera. Därför skulle det glädja mig om den togs ur arsenalen. I det privata såväl som ute i samhället.Att vara kränkt är snart lika ute som hemsolarier, kubbspel, svampade väggar och bakmaskiner. Och ni som fortfarande har dessa otrendiga och förlegade saker framme, bli nu inte kränkta, för då är ni riktigt ute! Att vara kränkt är medelmåttornas taffliga försök att regera världen. Jag är mycket tacksam mot den journalist som tog det första steget att dra oss ur kränkthetsträsket. Tack, Zaremba.Vad som hände med exet? Han fimpade mig så småningom med den inte helt originella frasen det är inte fel på dig, det är fel på mig. Och för en gångs skull hade han alldeles rätt.