På gymnasiet fick jag som många andra läsa ”Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon”, en dikt av Anna-Maria Lenngren, en tant som levde i slutet av 1700- och början av 1800-talet. De lärde har tvistat om ifall hon menar allvar i den eller ej, för fast hon själv var en väldigt självständig, intellektuell kvinna skickar hon i dikten sin tänkta dotter direkt till spisen. De flesta tror att hon menar allvar, att hon såg sig själv som ett undantag. Jag lutar också åt att hon menar allvar, dikten är liksom inte tillräckligt skruvad för att vara ironisk. Det tycker man i alla fall som läsare idag – men det är å andra sidan svårt att veta hur humorn tedde sig på den tiden. Hon kanske skojar hejvilt.
Den inspirerade mig i alla fall till en egen, om än orimmad variant, som jag tänkte att min dotter kan få om en femton, sjutton år sådär.
Här kommer den:
Några ord till min kära dotter som jag till min glada förvåning har.
• Lita aldrig på män (eller folk överhuvudtaget, men det brukar vara män) som säger ”lita på mig”. Särskilt inte om de blir ledsna annars. Pålitliga människor ställer inte såna krav.
• Ha inte sex med dina ex och bli inte ihop med dina kompisar. Ex är ex, vänner är vänner.
• Besök åtminstone någon gång i livet ett annat land, helst ett som är ganska olikt ditt eget, och gärna lite längre än en vecka på en strand. Jag vill inte att du ska bli ännu en Eskilstunabo som aldrig lämnat Eskilstuna och sitter och tycker till om världsläget.
• Nu när du är ung och klarögd kommer du att träffa en massa jättetrevliga människor som verkligen verkar gilla dig och som dessutom har svar på allt du någonsin funderat över. De tillhör ofta nån slags religiös eller annan rörelse, men det är en detalj som oftast liksom råkar komma fram på vägen. Hur tråkigt det är låter, så låtsas de bara bry sig om dig. De har press på sig att dra in fler. Och om några år slutar de försöka. De vet att det är lättast att lura ungdomar.
• Du kommer även att bli antastad då och då. Även detta går över om några år. Slebbon vågar sig inte på kvinnor över 25.
• Sluta inte gå till tandläkaren en gång om året. Det är värt varenda spänn.
• Leta inte efter den rätte eller den rätta. Bli den rätta istället, ordna ditt liv som du själv vill ha det. Då brukar hen komma av sig själv. Om det fortfarande behövs.
• Låna gärna ut pengar och saker till dina vänner om du kan, men tro inte att de nödvändigtvis kommer att göra detsamma för dig. Jag vet inte riktigt varför, men det är nästan alltid samma människor som har problem och samma människor som hjälper till. Däremot kan du få hjälp helt plötsligt av någon helt annan. Det här är alltså inget skäl för att låta bli. Men se realistiskt på människor. Och skriv inte på några papper.
• Om du själv lånar av någon, betala tillbaks så fort du har pengar igen. Gå inte ut först, köp inga fina grejer först, res inte bort först. Betala igen först. Det är din bästa försäkring.
• Rösta!. Varför? Ja, öh…det får inte plats här. Men gör det ändå. Annars blir mamma ledsen!
onsdag 4 augusti 2010
Enda svennen i lokalen
I mitt nya jobb ingår att bidra till trygghet i Eskilstuna. Eftersom jag flyttade hit från ett av Stockholms mest brottsdrabbade kvarter känns det lite som att exportera bananer till Jamaica. Jag känner mig snuskigt trygg i Eskilstuna. Å andra sidan kände jag mig trygg i Stockholm också, så det kan ju för all del bero på att jag inte begriper bättre. Jag fick i alla fall ett stalltips om att somalier var en av de saker som fick folk att känna sig otrygga, och bestämde mig för att studera dem närmare.
Jag besökte därför ”Delaktighet för integration”, ett seminarium arrangerat av Somalisk-Svenska Ungdomsriksförbundet. När jag kom var jag en av en handfull svenskar, närmare bestämt fyra-fem politiska representanter, lite folk från värdarna ABF och tre journalister som omedelbart utgick från att jag var en av dem. Resten av salen var full med finklädda somalier. Icke desto mindre var hela första föredraget på svenska. Det andra var på somaliska (Heter det så?) och simultantolkat till svenska. Det tredje var åter på svenska. Efter den väl tilltagna kaffepausen i mitten droppade de andra svenskarna av och jag var, förutom ABF:s representant, den enda kvarvarande svennebananen i lokalen. Resterande fyrtio var somalier från hela länet. Efter att ha hållit ett jättebra föredrag på lätt svenska om studiecirklarnas betydelse för demokratin gick även herr ABF och jag var ensam kvar. Nu kanske vi kan prata vårt språk, undrade nästa föredragshållare lite försynt. Nej! Svenska! hojtade ett antal somaliska kvinnor bestämt.
Sagt och gjort. Det blev ännu ett föredrag på svenska. Det är vad jag kallar artighet. Jag smög generat ut. Säkert kunde en del också svenska, men man hörde ändå skillnaden under det föredrag som tolkades, det blev en lättsammare stämning i lokalen, det skämtades och kom skratt. Det tar lång tid innan man kan skämta på ett nytt språk.
Jag missade delen som handlade om föreningarna i Sörmland, men jag fattade så mycket som att de kommer från ett land som fullständigt kollapsat efter inbördeskrig och där en del av befolkningen helt enkelt svalt ihjäl i början av nittiotalet. Icke helt överraskande har många av dem flytt därifrån och hamnat lite varstans i världen. De har kvar en massa anhöriga i hemlandet och periodvis vet de inte om dessa lever eller ej. Samtidigt förväntas de fort som fan lära sig nytt språk, nya seder och bruk och anpassa sin klädkod, utöva korrekt tvättstugebeteende, prata lagom högt, fylla i blanketter och få jobb, helst välbetalda jobb så de kan skicka hem en hacka. Det där går inte så fort som svenska grannar och kvarvarande släktingar förväntar sig.
De är annorlundast och från Längstbortistan. De är också alla invandrarfientliga organisationers alldeles särskilda favoriter, det märks när man googlar. Icke desto mindre klär de tydligen upp sig till tänderna och kommer en masse till ett seminarium om delaktighet och integration, avhållet på svenska för att det sitter summa summarum en svenne i publiken. Det är värt en fundering.
Jag besökte därför ”Delaktighet för integration”, ett seminarium arrangerat av Somalisk-Svenska Ungdomsriksförbundet. När jag kom var jag en av en handfull svenskar, närmare bestämt fyra-fem politiska representanter, lite folk från värdarna ABF och tre journalister som omedelbart utgick från att jag var en av dem. Resten av salen var full med finklädda somalier. Icke desto mindre var hela första föredraget på svenska. Det andra var på somaliska (Heter det så?) och simultantolkat till svenska. Det tredje var åter på svenska. Efter den väl tilltagna kaffepausen i mitten droppade de andra svenskarna av och jag var, förutom ABF:s representant, den enda kvarvarande svennebananen i lokalen. Resterande fyrtio var somalier från hela länet. Efter att ha hållit ett jättebra föredrag på lätt svenska om studiecirklarnas betydelse för demokratin gick även herr ABF och jag var ensam kvar. Nu kanske vi kan prata vårt språk, undrade nästa föredragshållare lite försynt. Nej! Svenska! hojtade ett antal somaliska kvinnor bestämt.
Sagt och gjort. Det blev ännu ett föredrag på svenska. Det är vad jag kallar artighet. Jag smög generat ut. Säkert kunde en del också svenska, men man hörde ändå skillnaden under det föredrag som tolkades, det blev en lättsammare stämning i lokalen, det skämtades och kom skratt. Det tar lång tid innan man kan skämta på ett nytt språk.
Jag missade delen som handlade om föreningarna i Sörmland, men jag fattade så mycket som att de kommer från ett land som fullständigt kollapsat efter inbördeskrig och där en del av befolkningen helt enkelt svalt ihjäl i början av nittiotalet. Icke helt överraskande har många av dem flytt därifrån och hamnat lite varstans i världen. De har kvar en massa anhöriga i hemlandet och periodvis vet de inte om dessa lever eller ej. Samtidigt förväntas de fort som fan lära sig nytt språk, nya seder och bruk och anpassa sin klädkod, utöva korrekt tvättstugebeteende, prata lagom högt, fylla i blanketter och få jobb, helst välbetalda jobb så de kan skicka hem en hacka. Det där går inte så fort som svenska grannar och kvarvarande släktingar förväntar sig.
De är annorlundast och från Längstbortistan. De är också alla invandrarfientliga organisationers alldeles särskilda favoriter, det märks när man googlar. Icke desto mindre klär de tydligen upp sig till tänderna och kommer en masse till ett seminarium om delaktighet och integration, avhållet på svenska för att det sitter summa summarum en svenne i publiken. Det är värt en fundering.
Förortsminnen
För tio år sedan hade jag en intensiv kärlekshistoria med Rinkeby centrum. Jag hade blivit förtjust i en kille som bodde där och som trots en uttalad ambition att ta sig därifrån ogärna satte sig på tunnelbanan. Alltså blev det jag som oftast hängde där. Det var trevligt, en av de få områden som faktiskt såg ut som arkitektskisserna, med folk sittande lite överallt. Många hus var ganska låga, trevåningstyp, och det var påfallande lite klotter. Visst, jag var en av ytterst få kvinnor i centrum som varken hade barnvagn eller slöja, men jag kände mig aldrig utpekad för den sakens skull, och jag blev alltmer irriterad när folk pratade om Rinkeby som om det var nån sorts slum. Det finns länder som har slumområden. Sverige är inte ett av dem.
Under mina promenader på Järvafältet kunde jag ibland göra en tankelek, jag tittade på de sandgula husen med sina små grönskande gårdar och tänkte, att där ligger ett område för de priviligierade. Där sitter de, de rika knösarna. En äldre man i kostym passerade. En skeppsredare, tänkte jag. En pensionerad shejk.
Här drar de sig tillbaka, med sina miljoner. Leken funkade, för större var inte skillnaden på ytan. Det fanns kvarter i utkanten av min hemstads finare delar som såg likadana ut. Jag mindes hur jag ytterligare tio år tidigare som ung konstskoleelev hade åkt Hela Vägen till Rinkeby med bultande hjärta och nöjt fotograferat ett av de få klotter jag lyckades hitta, någon som skrivit ”hora och din familj” med kulspets på ett staket. Ibland är man väldigt styrd av det man redan vet eller tror sig veta. Min pojkvän berättade gärna om hur han hittat en känd fotograf hukande bakom en sandlåda i tålmodig väntan på att någon ordentligt inburkad kvinna skulle passera framför HM:s underklädesreklam så han fick den där Bilden.
En dag när jag kom upp ur tunnelbanan, kände jag inte igen mig. Borta var det välbekanta torget, tobaksaffären där de vant sig vid mitt DN-köpande på lördagsmorgnarna, den abstrakta fontänen. Borta var dagsljuset. Det var evig natt, husen var av tjugovåningsmodell, sjok av tidningspapper blåste runt och överallt gick killar med neddragna luvor som mumlade orden ”respekt, kompis” och spanade efter någon att utöva oprovocerat våld emot. Jag undrade förvirrat hur jag skulle hitta, allt var obekant. Jag vaknade ur min dröm och låg sedan kvar och funderade ett tag, och kom fram till att platsen jag varit inte liknade vare sig Rinkeby eller någon annan förort jag någonsin besökt. Jag hade i drömmen besökt Medierinkeby- platsen där Bilderna tas och De Skakande Reportagen skrivs.
Hur påverkas man av att ideligen beskrivas utifrån på ett sätt man inte känner igen? Att se folk snörpa lite ofrivilligt när man berättar var man bor och höra den plats man vuxit upp användas som ett begrepp av folk som aldrig satt sin fot där? Många blir lokalpatrioter och stannar på pin kiv, andra flyttar så fort de kan. Medan åter andra tänder snett. Och tänker, jag ska ge er vad ni vill ha. Jag ska ge er brinnande slum.
Under mina promenader på Järvafältet kunde jag ibland göra en tankelek, jag tittade på de sandgula husen med sina små grönskande gårdar och tänkte, att där ligger ett område för de priviligierade. Där sitter de, de rika knösarna. En äldre man i kostym passerade. En skeppsredare, tänkte jag. En pensionerad shejk.
Här drar de sig tillbaka, med sina miljoner. Leken funkade, för större var inte skillnaden på ytan. Det fanns kvarter i utkanten av min hemstads finare delar som såg likadana ut. Jag mindes hur jag ytterligare tio år tidigare som ung konstskoleelev hade åkt Hela Vägen till Rinkeby med bultande hjärta och nöjt fotograferat ett av de få klotter jag lyckades hitta, någon som skrivit ”hora och din familj” med kulspets på ett staket. Ibland är man väldigt styrd av det man redan vet eller tror sig veta. Min pojkvän berättade gärna om hur han hittat en känd fotograf hukande bakom en sandlåda i tålmodig väntan på att någon ordentligt inburkad kvinna skulle passera framför HM:s underklädesreklam så han fick den där Bilden.
En dag när jag kom upp ur tunnelbanan, kände jag inte igen mig. Borta var det välbekanta torget, tobaksaffären där de vant sig vid mitt DN-köpande på lördagsmorgnarna, den abstrakta fontänen. Borta var dagsljuset. Det var evig natt, husen var av tjugovåningsmodell, sjok av tidningspapper blåste runt och överallt gick killar med neddragna luvor som mumlade orden ”respekt, kompis” och spanade efter någon att utöva oprovocerat våld emot. Jag undrade förvirrat hur jag skulle hitta, allt var obekant. Jag vaknade ur min dröm och låg sedan kvar och funderade ett tag, och kom fram till att platsen jag varit inte liknade vare sig Rinkeby eller någon annan förort jag någonsin besökt. Jag hade i drömmen besökt Medierinkeby- platsen där Bilderna tas och De Skakande Reportagen skrivs.
Hur påverkas man av att ideligen beskrivas utifrån på ett sätt man inte känner igen? Att se folk snörpa lite ofrivilligt när man berättar var man bor och höra den plats man vuxit upp användas som ett begrepp av folk som aldrig satt sin fot där? Många blir lokalpatrioter och stannar på pin kiv, andra flyttar så fort de kan. Medan åter andra tänder snett. Och tänker, jag ska ge er vad ni vill ha. Jag ska ge er brinnande slum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)