Exens comebacker

2002 var revanchernas år – en höjdare vad gällde gamla pojkvänner som försökte göra comeback – hela fyra stycken kom krälande per brev och telefon under loppet av en sommar. Nu låter det som om jag avverkat många. Men det var faktiskt lika ofta de som avverkade mig. Som rödhårig magdansare och konststudent blev jag snabbt insorterad som ”äventyr”. Mina försök att hitta den rätte var dömda på förhand. Jag sände ut helt fel signaler. Efter avklarat äventyr försvann de vanligtvis med någon blond hälsosam lågstadielärare i sobert naturfärgat.
Föga anade jag då att de killar som satte näsan i vädret och drog åstad för att finna sig själva, skriva en roman eller befrukta en lågstadielärare, eller allt detta, skulle återkomma upp till ett decennium senare, skilda och miserabla. Eller i något fall bara uttråkade av sin inrutade tillvaro och sugna på lite spänning och dekadens.
Först ut var Sven, som tidigare bryskt avvisat alla försök att hålla en vänskaplig kontakt och förbjudit gemensamma vänner att bjuda mig på fest för att detta skulle kunna störa hans nya flickvän (några såna hänsyn har ingen hittills tagit till mig. Och de har inte behövt det heller.) Nu, hela tretton år senare, dök det upp ett brev där han berättade hur det gått sen sist. Han var skild efter flera års äktenskap och en millimeterkort författarkarriär och hade en liten son som han träffade en gång i månaden. Där gick han fett bort ens för en fika. Som den ofrivilligt barnlösa trettioplussare jag då blivit hade jag inget alls till övers för folk som fick barn och sen inte orkade träffa dem mer än så. Senare insåg jag att Sven ändå var ovanligt frank som sa direkt att han var skild. De flesta låtsas att de bara råkar höra av sig apropå inget, sen kommer det fram. Dumpade, allihop. Inte ens lågstadielärare har oändligt tålamod, tydligen.
Knappt hade Sven drypt iväg så ringde Roger, som fimpat mig efter en kort romans i slutet av förra milleniet. Han hade då ett uppsving i karriären och var inte redo för blablabla. Nu var han emellertid arbetslös, nyss uppklamrad efter en depression och ville gärna skaffa radhus och upptäcka det fina i det lilla livet ihop med någon anspråkslös kvinna. Av någon anledning fick han då för sig att ringa mig! Hutlöst. Naturligtvis nobbade jag. Lika patetiska var de andra, vingliga och hjälplösa som utsparkade fjolårskalvar plöjde de genom adressböcker vars bäst-före datum gått ut sen länge. Kanske hade de bättre tur nån annanstans.
Det var 2002. Sen dess har comeback-männen dykt upp över internet med allt glesare intervaller. Den senaste i raden var mer rörande än något annat. Han hade inte vågat besvara mina inviter år 1991 (!), eftersom han då var ung och blyg. Men nu beskrev han hur jag svept in som en ”femme fatale”. Jag svarade att jag numera bättre kunde beskrivas som en stadgad och höggravid smågnällig kommunalanställd Eskilstunabo. Därmed rann kontakten snabbt ut i sanden. Småsnålt, tycker jag. Han kunde väl i alla fall sagt ”grattis”?