Jag läser historia och det är sjukt intressant. Alla lösa pusselbitar i form av filmer, tecknade serier, böcker, citat och uttryck jag fått mig till livs klistras sakta men säkert ihop till ett sammanhang. Problemet är att jag inte hinner mer än skumma på ytan. Jag skummar och skummar och det är långt till botten.
Tentamensfrågorna är bråddjupa. ”Diskutera hur synen på omvärlden (det vill säga världen utanför Europa) utvecklas i Europa med avseende på renässansen, reformationen, de europeiska ländernas geografiska expansion (upptäcktsresorna) och upplysningen.” Shit, man. Det var mycket på en gång.
Jag som trodde de skulle fråga saker som ”När dog Karl den tolfte?”. Vilket jag inte heller minns, det mest framträdande jag minns av honom var att han slog sina strumpor mot en sten och tog på dem igen istället för att tvätta dem vilket jag alltid har sett som den ultimata manligheten. Den sortens kunskaper ger mig nog inga poäng på högskolan, misstänker jag. Här är det hårdvara som gäller och inget Herman Lindqvist-trams, så det så. Pengar styr, befolkningsutveckling styr, teknikutveckling styr, handel styr och människors plötsliga behov av olika mystiska varor de aldrig tidigare behövt, styr. Och faktiskt även enstaka individer. De som råkar hamna på rätt plats vid rätt tillfälle och bli de som puttar igång en process, eller tvärtom, missar ett gyllene tillfälle och får vänta ett par hundra år på nästa. Jag har definitivt blivit klokare av det här. Det gör mig också lite oväntad, rädd. För samtidigt som man ser hur förändringar tar enormt lång tid, ser man också hur de kan gå fruktansvärt fort. Rätt vad det är svänger pendeln över och någonting nytt dyker upp som vi inte kan hantera.
Nyheterna blir en rysare när man inser vilka följder små saker kan få. Jag häpnar över hur snabbt Japan försvann från förstasidorna för att ersättas av för mig ganska ointressanta saker. Å andra sidan, vem vet vad som är ointressant? Ett par killar uppfinner en ”skolkatalog” på nätet, där man kan kolla in snygga klasskamrater, stalka sina före detta pojk- och flickvänner anonymt och ta del av skvaller utan att resa sig ur stolen. En trivial syssla, ett nöje, som slår igenom stort eftersom vi alla är triviala lite till mans. Skolkatalogen i fråga visar sig vara ett oslagbart sätt att snabbt sprida information, plötsligt kan en mängd människor befinna sig på ett torg, för att föreställa statyer eller kanske kräva ett nytt statsskick om det är något man behöver mer just då.
Och hela arabvärlden tycks resa sig som en idrottspublik som gör vågen. Vad händer? Och vad händer sen? Hur länge kan vi egentligen gå här och lulla runt och grunna på saker som vår personliga stil, heminredning och trender medan man på annat håll jagar osmittad mat och vatten åt barnen och försöker lura ut vilken väg hem man ska välja för att mest sannolikt komma fram levande. Samtidigt är det kanske just den sortens harmlösa sysselsättningar som håller oss från att bli galna av oro över framtiden.
onsdag 13 april 2011
pappa heter mamma
Jag väntade länge på barn. Drömmen om en liten ljushårig flicka, lik mig, ersattes av drömmar om små kinesflickor, om något större svarta pojkar och till sist efter viss tvekan av drömmen om halvstora handikappade små indier, allteftersom adoptionsprognoserna ändrades i negativ riktning. Jag gick på kurs efter annan och lärde hur de små skulle läkas från sina separationer (kånka dem oavbrutet ett par år bara) och hur man kompenserade för att man inte kunde amma (eller kunde man faktiskt?) Jag lärde mig hur man hanterade frågor om den andra, biologiska mamman. Jag lärde mig att förälder blir man med hårt arbete. Och plötsligt, i elfte timmen hade jag en hemsnickrad och ljus liten dotter. Jobbet med att bli förälder kvarstod dock.
Jag har alltid gjort mycket saker, farit runt, hållit på. Och som min vän C. säger, man kan ju inte plötsligt bli en helt annan sorts människa. Jag far väsentligt mindre än förr men ändå en del, geografiskt och i mitt huvud.
Jag orkar heller inte koncentrera mig på två timmars tittutlek med spelad förvåning, knappt ens en kvart. Samtidigt är barn överlevare. Försvinner en mamma, kanske bara in i sig själv för att tänka ut en krönika, då sträcker hon sig efter nästa. Och kandidaterna står i kö. Alla vill barnvakta henne, men dagis verkar vara de enda som frivilligt släpper taget när det är färdigvaktat. (Och mormor, men det beror troligtvis mer på ålder och ren fysisk utmattning)
Följaktligen och ironiskt nog: Istället för att läka henne från separationer utsätter jag henne för dem. Istället för att rädda henne från kollektiv fostran lämnar jag henne på en sådan (väldigt bra sådan för övrigt). Jag som väntat så länge borde väl vara hemma? Men jag är som jag är och hon är eller har blivit som jag, hon gillar folk och action, upprepar glatt namnen på alla sina vänner och extramammor och när jag ger henne den mysdag med mig jag tycker hon borde vilja ha, då kommer hon bärande på sin overall och vill ut, skanderande på sitt stridsrop ”Lina-Saja-Bjosan-Mommi-Chammo!” ( I svensk översättning: Lina , Sara, Brorsan, Mormor, Farmor) Vem blir det idag?
Nästa ironi: Jag ammar hur mycket som helst. Det är det enda jag har att komma med i konkurrensen. Amningen behövde inte kompenseras, den kompenserar istället - för allt. Bristen på den ständiga närvaro som ingår i min egen och många andras idealbild av en mamma, glömmandet av vantar en kall dag. Det är något bara jag kan ge henne, kanske det enda. För min del får hon gärna tutta fram till skolstarten eller så.
Sista ironin: jag kommer på mig själv med att identifiera mig mer och mer med de biologiska mammorna, som tvingas lämna bort ungarna så där helt och hållet till bättre lottade barnsugna i-landsbor. Jag var helt upptagen med min svidande saknad, nu förstår jag deras också.
Så en tröst om än klen till alla er som längtar att bli mamma. Riktigt ända upp i toppen av sitt upplåsta modersideal kommer man inte ens när barnet faktiskt kommit. Till råga på allt kallar hon även sin pappa för ”mamma”.
Jag har alltid gjort mycket saker, farit runt, hållit på. Och som min vän C. säger, man kan ju inte plötsligt bli en helt annan sorts människa. Jag far väsentligt mindre än förr men ändå en del, geografiskt och i mitt huvud.
Jag orkar heller inte koncentrera mig på två timmars tittutlek med spelad förvåning, knappt ens en kvart. Samtidigt är barn överlevare. Försvinner en mamma, kanske bara in i sig själv för att tänka ut en krönika, då sträcker hon sig efter nästa. Och kandidaterna står i kö. Alla vill barnvakta henne, men dagis verkar vara de enda som frivilligt släpper taget när det är färdigvaktat. (Och mormor, men det beror troligtvis mer på ålder och ren fysisk utmattning)
Följaktligen och ironiskt nog: Istället för att läka henne från separationer utsätter jag henne för dem. Istället för att rädda henne från kollektiv fostran lämnar jag henne på en sådan (väldigt bra sådan för övrigt). Jag som väntat så länge borde väl vara hemma? Men jag är som jag är och hon är eller har blivit som jag, hon gillar folk och action, upprepar glatt namnen på alla sina vänner och extramammor och när jag ger henne den mysdag med mig jag tycker hon borde vilja ha, då kommer hon bärande på sin overall och vill ut, skanderande på sitt stridsrop ”Lina-Saja-Bjosan-Mommi-Chammo!” ( I svensk översättning: Lina , Sara, Brorsan, Mormor, Farmor) Vem blir det idag?
Nästa ironi: Jag ammar hur mycket som helst. Det är det enda jag har att komma med i konkurrensen. Amningen behövde inte kompenseras, den kompenserar istället - för allt. Bristen på den ständiga närvaro som ingår i min egen och många andras idealbild av en mamma, glömmandet av vantar en kall dag. Det är något bara jag kan ge henne, kanske det enda. För min del får hon gärna tutta fram till skolstarten eller så.
Sista ironin: jag kommer på mig själv med att identifiera mig mer och mer med de biologiska mammorna, som tvingas lämna bort ungarna så där helt och hållet till bättre lottade barnsugna i-landsbor. Jag var helt upptagen med min svidande saknad, nu förstår jag deras också.
Så en tröst om än klen till alla er som längtar att bli mamma. Riktigt ända upp i toppen av sitt upplåsta modersideal kommer man inte ens när barnet faktiskt kommit. Till råga på allt kallar hon även sin pappa för ”mamma”.
Nalin Pekgul
Jag läser i tidningen att Socialdemokratiska kvinnoförbundet genom ordförande Nalin Pekgul föreslagit fem kvinnor till partitoppen och partiledarposten, alla utom en är okända namn för mig. Det brukar för övrigt de personer vara som dyker upp i spekulationerna om ny partiledare. Fler och fler dyker upp som man aldrig hört talas om. Det behöver inte vara något fel på dem för det. Men det får mig ändå att fundera över en sak. Varför föreslår ingen Nalin Pekgul själv? Eller har någon gjort det? Och har hon i så fall skulle sagt nej? I så fall är det nog ett riktigt nej. Hon vill nämligen få ett slut på det obligatoriska falskblyga nejsägandet bland kandidaterna vilket är bra och dessutom får mig att hoppas att hon själv faktiskt skulle säga ja. Jag tar mig därför härmed friheten som icke-partimedlem och intresserad allmänhet att föreslå Nalin Pekgul som nästa partiledare för Socialdemokraterna om nu ingen annan gjort det innan.
Hon är känd för fler ur den breda allmänheten än många av de andra kandidaterna. Hon ger ett seriöst intryck, och utstrålar en inre trygghet.
Hon retar gallfeber på extremister från alla tänkbara håll och verkar stryktålig. Hon bryr sig inte överdrivet mycket om hur hon ser ut vilket jag tycker är positivt, en kvinnlig politiker borde inte låta det knycka mer av hennes värdefulla tid än det gör för en manlig dito. Nalin skulle förmodligen ge blanka fan i de stylister man skulle skicka på henne om hon kom på fråga. (Det borde Mona Sahlin också ha gjort, de mesade bara bort henne totalt. Hon har aldrig varit så intetsägande.)
Nalin är säkert också nånstans en ganska så iskall taktiker, vilket också är bra. En del tycker att hon är en bitch, det är utmärkt. Hon har bestämda åsikter och en del av dem är inte helt förutsägbara för en socialdemokrat, till exempel har hon berättat att hon är monarkist. Vilket faktiskt kan vara en poäng när vi nu har kvar en (konstitutionell) monarki trots att Socialdemokraterna av nostalgiska skäl har haft dess avskaffande på dagordningen sen starten. If you can´t beat’em, join’em. Hon är dessutom livs levande integration på två ben.
Men framför allt har hon personlighet, hon sticker ut. Hon vågar ha känslor.
Hon har modet att ifrågasätta både det ena och det andra. Hon är den starka och originella kvinnliga partiledare det där partiet behöver. Hade hon varit svenne hade hon varit på listan för tänkbara partiledare för länge sen, särskilt med tanke på hur många som verkar stå på den. Det är vad jag tror.
De borde inte vara så rädda. Ingen trodde USA skulle vara redo för en svart president heller.
De kan släppa det där nu. Den del av väljarkåren de är rädda att förlora har redan gått över till nåt parti som lovar femtiotalet tillbaka.
Skulle det till äventyrs finnas några som dröjer sig kvar, låt dem gå, då.
S skulle i gengäld kunna vinna över många kvinnor, såna som röstade på V så länge Gudrun Schyman var partiledare, och sen drog vidare till MP och Maria Wetterstrand.
De är faktiskt fler.
Hon är känd för fler ur den breda allmänheten än många av de andra kandidaterna. Hon ger ett seriöst intryck, och utstrålar en inre trygghet.
Hon retar gallfeber på extremister från alla tänkbara håll och verkar stryktålig. Hon bryr sig inte överdrivet mycket om hur hon ser ut vilket jag tycker är positivt, en kvinnlig politiker borde inte låta det knycka mer av hennes värdefulla tid än det gör för en manlig dito. Nalin skulle förmodligen ge blanka fan i de stylister man skulle skicka på henne om hon kom på fråga. (Det borde Mona Sahlin också ha gjort, de mesade bara bort henne totalt. Hon har aldrig varit så intetsägande.)
Nalin är säkert också nånstans en ganska så iskall taktiker, vilket också är bra. En del tycker att hon är en bitch, det är utmärkt. Hon har bestämda åsikter och en del av dem är inte helt förutsägbara för en socialdemokrat, till exempel har hon berättat att hon är monarkist. Vilket faktiskt kan vara en poäng när vi nu har kvar en (konstitutionell) monarki trots att Socialdemokraterna av nostalgiska skäl har haft dess avskaffande på dagordningen sen starten. If you can´t beat’em, join’em. Hon är dessutom livs levande integration på två ben.
Men framför allt har hon personlighet, hon sticker ut. Hon vågar ha känslor.
Hon har modet att ifrågasätta både det ena och det andra. Hon är den starka och originella kvinnliga partiledare det där partiet behöver. Hade hon varit svenne hade hon varit på listan för tänkbara partiledare för länge sen, särskilt med tanke på hur många som verkar stå på den. Det är vad jag tror.
De borde inte vara så rädda. Ingen trodde USA skulle vara redo för en svart president heller.
De kan släppa det där nu. Den del av väljarkåren de är rädda att förlora har redan gått över till nåt parti som lovar femtiotalet tillbaka.
Skulle det till äventyrs finnas några som dröjer sig kvar, låt dem gå, då.
S skulle i gengäld kunna vinna över många kvinnor, såna som röstade på V så länge Gudrun Schyman var partiledare, och sen drog vidare till MP och Maria Wetterstrand.
De är faktiskt fler.
vad väcker svensken?
Jag har grunnat på en sak sista tiden. Vad skulle kunna få svenskar att gå ut på gator och torg och skrika: Nu är det nog!
I Italien var det en sjuttonårig gogodansös, i Tunisien en desperat grönsakshandlare, i Egypten faktum att tunisierna vågade. I Polen för trettio år sen var det en sparkad varvsarbeterska. Nånting blir gnistan, droppen, halmstråt. Och imperier krackelerar.
Om man nu antar att vi skulle ha ett pyrande missnöje och ökande desperation i breda lager i Sverige (som en del påstår att vi har, de har jag redan slaktat i en tidigare krönika) Vad skulle bli vår utlösande gnista, vår sista förödmjukelse som får oss att gå man ur huse?
En sak som verkligen får svenskar att ruttna är ekonomisk oredlighet. Lite sexuella utsvävningar är intet jämfört med att till exempel fuska med kvitton eller fumla med kontokort. Men vi verkar ha blivit lite avtrubbade på den fronten under de senaste åren.
När avslöjandena om Ikeas skatteplanering kom för några veckor sen tänkte jag: Jaha, där sprack en nationalikon. Folk förlåter en hel del, men när det kommer till skattesmitning i den storleksordningen trodde jag ändå ett tag att det skulle få lite större konsekvenser än den sedvanliga axelryckningen. Men icke. När det visade sig att fler gjorde likadant var det plötsligt ok. Det var inte så att man blev lika arg på dem också. Tvärtom, det många gör kan inte vara så farligt. Lustigt nog så resonerar vi så. Det måste vara nån sorts flockinstinkt. ”Ja ja, i hans ställe hade man säkert gjort nåt liknande själv. Ikea är fortfarande det billigaste sättet att inreda sitt hem.”
Ungefär så låter det, antar jag, hos oss och andra. Observera, även hos oss, vilket säger en del om den plats Ikea intar i min familjs liv, från det första gemensamma soffinköpet till de smarta omgörningarna av Ikeamöbler till designprodukter (det är rackarimejbilligare än att köpa ohyvlat virke…) Alltid toppat av en hoper skitbilliga småsaker som ibland visar sig ganska så dysfunktionella när man väl ska använda dem. Vi skojar lite om nazister och barnarbete och lastar in ett bäddset till när vi ändå är där... Vår väl ingrodda vana att fara dit kan säkert förmå oss att skoja bort även detta. En krona till Lichtenstein, varsågod…hä hä. För hur skulle våra liv se ut om vi helt enkelt fick nog och bojkottade Ikea? Om vi köpte allt från säng till småpryttlar någon annanstans? Det skulle gå jättebra. Vi är nämligen ganska så klara med heminredningen. Det är ju inte som att man slänger ut grejerna när man redan har dem, eller hur? Hade detta inträffat för ett par år sen hade det blivit värre…
Nej, jag vet inte vilken moralisk indignation som skulle kunna driva ut oss svenskar på gator och torg. För det första har vi det fortfarande ganska så bra, trots att allt fler får suga på ramarna. Vi har fortfarande nån sorts upplevelse av rättssäkerhet och trygghet. Sen är ju verkligen frågan om gatuprotester någonsin kan bli aktuellt i ett land där det är så här förbannat kallt utomhus halva året.
I Italien var det en sjuttonårig gogodansös, i Tunisien en desperat grönsakshandlare, i Egypten faktum att tunisierna vågade. I Polen för trettio år sen var det en sparkad varvsarbeterska. Nånting blir gnistan, droppen, halmstråt. Och imperier krackelerar.
Om man nu antar att vi skulle ha ett pyrande missnöje och ökande desperation i breda lager i Sverige (som en del påstår att vi har, de har jag redan slaktat i en tidigare krönika) Vad skulle bli vår utlösande gnista, vår sista förödmjukelse som får oss att gå man ur huse?
En sak som verkligen får svenskar att ruttna är ekonomisk oredlighet. Lite sexuella utsvävningar är intet jämfört med att till exempel fuska med kvitton eller fumla med kontokort. Men vi verkar ha blivit lite avtrubbade på den fronten under de senaste åren.
När avslöjandena om Ikeas skatteplanering kom för några veckor sen tänkte jag: Jaha, där sprack en nationalikon. Folk förlåter en hel del, men när det kommer till skattesmitning i den storleksordningen trodde jag ändå ett tag att det skulle få lite större konsekvenser än den sedvanliga axelryckningen. Men icke. När det visade sig att fler gjorde likadant var det plötsligt ok. Det var inte så att man blev lika arg på dem också. Tvärtom, det många gör kan inte vara så farligt. Lustigt nog så resonerar vi så. Det måste vara nån sorts flockinstinkt. ”Ja ja, i hans ställe hade man säkert gjort nåt liknande själv. Ikea är fortfarande det billigaste sättet att inreda sitt hem.”
Ungefär så låter det, antar jag, hos oss och andra. Observera, även hos oss, vilket säger en del om den plats Ikea intar i min familjs liv, från det första gemensamma soffinköpet till de smarta omgörningarna av Ikeamöbler till designprodukter (det är rackarimejbilligare än att köpa ohyvlat virke…) Alltid toppat av en hoper skitbilliga småsaker som ibland visar sig ganska så dysfunktionella när man väl ska använda dem. Vi skojar lite om nazister och barnarbete och lastar in ett bäddset till när vi ändå är där... Vår väl ingrodda vana att fara dit kan säkert förmå oss att skoja bort även detta. En krona till Lichtenstein, varsågod…hä hä. För hur skulle våra liv se ut om vi helt enkelt fick nog och bojkottade Ikea? Om vi köpte allt från säng till småpryttlar någon annanstans? Det skulle gå jättebra. Vi är nämligen ganska så klara med heminredningen. Det är ju inte som att man slänger ut grejerna när man redan har dem, eller hur? Hade detta inträffat för ett par år sen hade det blivit värre…
Nej, jag vet inte vilken moralisk indignation som skulle kunna driva ut oss svenskar på gator och torg. För det första har vi det fortfarande ganska så bra, trots att allt fler får suga på ramarna. Vi har fortfarande nån sorts upplevelse av rättssäkerhet och trygghet. Sen är ju verkligen frågan om gatuprotester någonsin kan bli aktuellt i ett land där det är så här förbannat kallt utomhus halva året.
Kairo
Kairo var stan där jag chockartat blev vuxen för över tjugo år sen. Jag åkte dit med hyfsat hög svansföring, fast besluten att på tre veckor uppleva en rad saker jag på förhand bestämt. Djup gemenskap med mellanösterns kvinnor stod högt på listan, minns jag. Det visade sig vara lite lurigt. Det var inte så många av dem ute. Istället mötte jag ett överväldigande antal män i olika åldrar, fast beslutna att ta sig därifrån med en utländsk kvinna som utresebiljett. Hej, är du gift, var bor du, jag vill gärna till Schweiz eller vad det var du sa du kom ifrån? Detta trots att det var strängeligen förbjudet för gemene man att tilltala turister. De tog risken. Jag minns en mycket gammal farbror med käpp på just Tahrirtorget som bad att bli hjälpt över gatan. Jag ställde förstås upp som en god scout. Till min förvåning började han genast skryta om vilken fantastisk älskare han var. Gå var det lite si och så med, men sex, det funkade prima!
Jag fick en kulturchock och en välbehövlig lektion i tålamod och hakuna matata. Inget blev som jag hade tänkt ut. Alla behandlade mig som ett barn och en idiot, vilket jag ju också var, där. Men när jag släppte greppet och bara flöt med, då hände det plötsligt – då träffade jag normala människor och – javisst – kvinnor också. På väg hem försvann mitt bagage. Jag stod kolugn på Kastrup iförd sommarkläder i januari och log mot den nervöse flygplatskillen. Jag minns hans häpna min. Lite bagage, vad är det att balla ur för? Jag hade fått perspektiv. Väskan stod för övrigt på trappen nån vecka senare, när jag nästan glömt av den.
Kairo är Afrikas största stad. Det tänker man inte på. Man tänker knappt på att den ligger i Afrika. Som någon sa (obekräftat) en tredjedel av alla araber bor i Egypten och en tredjedel av dem bor i Kairo. Överdrivet eller ej, det är en fet hög med människor. Samtidigt en stad med lite gatukriminalitet jämfört med andra stora städer. Det var ganska tryggt att vara ute, då. Jag bodde mitt i city i ett av många billiga hotell i sekelskifteshusen runt Egyptiska museet. En gång riktiga krokaner, vars krusiduller nu täcktes av ett lager brunt avgasdamm. En natt kom jag hem och porten var låst. En buckla i gatan reste sig och visade sig vara en ovanligt lång man i traditionell galabiya (typ nattskjorta) och turban. Han gick rakt mot mitt håll. Jag frös till is och trodde min sista stund var kommen. Han gick lugnt förbi mig, ryckte upp den något tröga porten åt mig och återgick till sin plats på trottoaren.
Kairo var så proppfullt av människor som slet hund för sjukt lite pengar och verkligen, verkligen ansträngde sig för att hålla stilen och ta sig upp en aldrig så liten bit. Upp och ut. Allt gnissel i mitt liv kändes som fjantiga småproblem. Känslan höll i sig ett tag, sen glömde man och blev en gnällspik igen. Jag for aldrig dit igen men minnena kommer tillbaka med tv-bilderna.
När nu Kairos innevånare verkat fått nog och väller ut på gatorna, då är det ingenting att leka med. De är, som sagt, en hög.
Jag fick en kulturchock och en välbehövlig lektion i tålamod och hakuna matata. Inget blev som jag hade tänkt ut. Alla behandlade mig som ett barn och en idiot, vilket jag ju också var, där. Men när jag släppte greppet och bara flöt med, då hände det plötsligt – då träffade jag normala människor och – javisst – kvinnor också. På väg hem försvann mitt bagage. Jag stod kolugn på Kastrup iförd sommarkläder i januari och log mot den nervöse flygplatskillen. Jag minns hans häpna min. Lite bagage, vad är det att balla ur för? Jag hade fått perspektiv. Väskan stod för övrigt på trappen nån vecka senare, när jag nästan glömt av den.
Kairo är Afrikas största stad. Det tänker man inte på. Man tänker knappt på att den ligger i Afrika. Som någon sa (obekräftat) en tredjedel av alla araber bor i Egypten och en tredjedel av dem bor i Kairo. Överdrivet eller ej, det är en fet hög med människor. Samtidigt en stad med lite gatukriminalitet jämfört med andra stora städer. Det var ganska tryggt att vara ute, då. Jag bodde mitt i city i ett av många billiga hotell i sekelskifteshusen runt Egyptiska museet. En gång riktiga krokaner, vars krusiduller nu täcktes av ett lager brunt avgasdamm. En natt kom jag hem och porten var låst. En buckla i gatan reste sig och visade sig vara en ovanligt lång man i traditionell galabiya (typ nattskjorta) och turban. Han gick rakt mot mitt håll. Jag frös till is och trodde min sista stund var kommen. Han gick lugnt förbi mig, ryckte upp den något tröga porten åt mig och återgick till sin plats på trottoaren.
Kairo var så proppfullt av människor som slet hund för sjukt lite pengar och verkligen, verkligen ansträngde sig för att hålla stilen och ta sig upp en aldrig så liten bit. Upp och ut. Allt gnissel i mitt liv kändes som fjantiga småproblem. Känslan höll i sig ett tag, sen glömde man och blev en gnällspik igen. Jag for aldrig dit igen men minnena kommer tillbaka med tv-bilderna.
När nu Kairos innevånare verkat fått nog och väller ut på gatorna, då är det ingenting att leka med. De är, som sagt, en hög.
Saliga äro tidigarelärarna
Min lördagskollega Lasse Stenbäck hävdade vid något tillfälle att kvinnor dras till mäktiga män. Ja, men även till vanmäktiga. Har man inte makt och pengar kan man pröva psykiska problem, brott och missbruk, det verkar gå hem. Det är väl modersinstinkterna som spelar oss/dem ett spratt.
Män är enklare, har jag kommit fram till. De dras till tidigarelärare. Makt och vanmakt är inget som går hem, kvinnliga vd:ar och galna knarkerskor göre sig ej besvär. Tidigarelärare ska det vara, i nödfall sjuksköterskor.
Om det beror på att männen är barnsliga och/eller sjuka och söker en kvinna med kompetens att hantera detta återstår att bevisa vetenskapligt. Men att så är fallet och att dessa kvinnor ligger snuskigt bra till när män söker partner är att betrakta som bevisat.
Det var i alla fall vad jag och min väninna Greta kom fram till efter en hel del rödvin en kväll för några år sen. Själva var vi frilansande kulturarbetare med varierande framgång och blev omedelbart typecastade som ”pikant äventyr man kan roa sig med i väntan på den rätta tidigareläraren”. Detta oavsett typ av man. Alla lätt neurotiska men intressanta kvinnor (som vi) brädades alltid av dessa sunda, fräscha och kompetenta tidigarelärare. Och inte nog med det, har jag fått veta nyligen: De har strålande jobbutsikter också. The winner takes it all.
Pensionsavgångar är förklaringen på varför tidigarelärare, sjuksköterskor och tydligen även socionomer ska få gott om jobberbjudanden framöver.
Fyrtiotalisterna går i pension, och detta ska tydligen rädda oss alla från arbetslöshet, vare sig vi är unga, invandrade eller bättre begagnade kulturmuppar beredda till omskolning.
Det var emellertid inte så väldigt länge sen man sa samma sak om bibliotekarier och senarelärare, yrken som nu verkar rätt stekta.
Det hjälper inte så mycket med pensionsavgångar om samhället rustar ned, de där tjänsterna sparas kanske in istället. Flera av mina lydigare vänner utbildade sig inom ADB (allmän databehandling) i mitten av åttiotalet enkom för att få jobb (vi växte upp i sjuttiotalets arbetslöshet och många av oss hajade inte att det blivit åttiotal och högkonjunktur förrän den var över). De där ADB-jobben gick fett bort ganska omgående, även de som lärde sig olika programmeringsspråk med konstiga namn fick snart se sina kunskaper bli daterade. Och tvärtom: när jag började utbilda mig till flum- och drömyrket inredningsarkitekt i början av 90-talet verkade det helt hopplöst.
En avgångselev av sexton fick jobb, och han fick ingen lön.
Likt förbannat verkar idag alla nästan alla mina forna klasskamrater jobba inom yrket, inget vi trodde då precis. Att det inte riktigt var det de drömde om är en annan historia.
Jag är som synes lite skeptisk till arbetsmarknadsprognoser. Man kan välja precis som de säger åt en och ändå få bita i gräset. Men om det man då utbildat sig till är just tidigarelärare, kan jag i alla fall lämna ett ord till tröst. Om ni inte får jobb blir ni i alla fall garanterat gifta. I alla fall om ni är av kvinnokön.
Män är enklare, har jag kommit fram till. De dras till tidigarelärare. Makt och vanmakt är inget som går hem, kvinnliga vd:ar och galna knarkerskor göre sig ej besvär. Tidigarelärare ska det vara, i nödfall sjuksköterskor.
Om det beror på att männen är barnsliga och/eller sjuka och söker en kvinna med kompetens att hantera detta återstår att bevisa vetenskapligt. Men att så är fallet och att dessa kvinnor ligger snuskigt bra till när män söker partner är att betrakta som bevisat.
Det var i alla fall vad jag och min väninna Greta kom fram till efter en hel del rödvin en kväll för några år sen. Själva var vi frilansande kulturarbetare med varierande framgång och blev omedelbart typecastade som ”pikant äventyr man kan roa sig med i väntan på den rätta tidigareläraren”. Detta oavsett typ av man. Alla lätt neurotiska men intressanta kvinnor (som vi) brädades alltid av dessa sunda, fräscha och kompetenta tidigarelärare. Och inte nog med det, har jag fått veta nyligen: De har strålande jobbutsikter också. The winner takes it all.
Pensionsavgångar är förklaringen på varför tidigarelärare, sjuksköterskor och tydligen även socionomer ska få gott om jobberbjudanden framöver.
Fyrtiotalisterna går i pension, och detta ska tydligen rädda oss alla från arbetslöshet, vare sig vi är unga, invandrade eller bättre begagnade kulturmuppar beredda till omskolning.
Det var emellertid inte så väldigt länge sen man sa samma sak om bibliotekarier och senarelärare, yrken som nu verkar rätt stekta.
Det hjälper inte så mycket med pensionsavgångar om samhället rustar ned, de där tjänsterna sparas kanske in istället. Flera av mina lydigare vänner utbildade sig inom ADB (allmän databehandling) i mitten av åttiotalet enkom för att få jobb (vi växte upp i sjuttiotalets arbetslöshet och många av oss hajade inte att det blivit åttiotal och högkonjunktur förrän den var över). De där ADB-jobben gick fett bort ganska omgående, även de som lärde sig olika programmeringsspråk med konstiga namn fick snart se sina kunskaper bli daterade. Och tvärtom: när jag började utbilda mig till flum- och drömyrket inredningsarkitekt i början av 90-talet verkade det helt hopplöst.
En avgångselev av sexton fick jobb, och han fick ingen lön.
Likt förbannat verkar idag alla nästan alla mina forna klasskamrater jobba inom yrket, inget vi trodde då precis. Att det inte riktigt var det de drömde om är en annan historia.
Jag är som synes lite skeptisk till arbetsmarknadsprognoser. Man kan välja precis som de säger åt en och ändå få bita i gräset. Men om det man då utbildat sig till är just tidigarelärare, kan jag i alla fall lämna ett ord till tröst. Om ni inte får jobb blir ni i alla fall garanterat gifta. I alla fall om ni är av kvinnokön.
Ibland är det konstigt. Jag hade precis skrivit en krönika om fenomenet att vara lojal med sin arbetsgivare, det vill säga inte tala illa om firman. Inte ens genom att i sin Facebook-uppdatering skriva saker som ”usch, vad segt att gå till jobbet i morgon, hade gärna varit ledig”.
Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.
För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel, och även hunnit bli sparkad av (förhoppningsvis) helt andra skäl. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone? Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano.
Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på tv. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting? Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun?
Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.
Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör i stället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hon som tyckte det var segt att gå till jobbet?
Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.
Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.
För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel, och även hunnit bli sparkad av (förhoppningsvis) helt andra skäl. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone? Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano.
Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på tv. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting? Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun?
Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.
Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör i stället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hon som tyckte det var segt att gå till jobbet?
Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)