EU-valet

Valplakaten är borta eller sönderregnade, men jag grunnar fortfarande på eu-valet. Säga vad man vill om personröstning, men ju mer man känner igen sig från valsituationen i Idol desto lättare att fatta poängen i ett demokratiskt val och få lust att delta i utgången. Kan de sjunga?
Har de det? Står de sig internationellt? Partier är luddiga saker jämfört med ett ansikte. (Även om Mona Sahlins uppsyn på plakaten var något av det luddigare jag sett i mina dar.) En slogan kan man lite segla förbi. Däremot går det nästan inte att låta bli att ta ställning när man möter ansikten som ser en rakt in i ögonen, man bara måste tänka – skulle jag köpa en begagnad bil av den där personen? Han han eller hon nånting gemensamt med mig? Man börjar leka Idoljury. Man börjar diskutera sinsemellan, relevanta saker som Gudrun Schymans rynkiga hals. Den kunde de väl dimmat till lite, tyckte min vän. Snacka Jurassic Park. Vaddå, det är ju just sånt man får förtroende för, tyckte jag. Henne skulle jag köpa bil av direkt. Precis som min snustorra favoritdatahandlare i mitt gamla hemkvarter i Stockholm. Den mannen drar inte på munnen i onödan, sanna mina ord. Han har skyhög öststatsfaktor (för dem som minns hur det var att resa där före 1989) och jag litar obetingat på att hans uselt exponerade produkter håller måttet. Vilket de också gjort, hittills.
Men vad vet man egentligen om folk man inte känner? Förra EU-valet gjorde jag ett riktigt bottennapp. Jag röstade för enda gången i mitt liv borgerligt, eftersom den person jag ville rösta på stod på en sådan valsedel. Hon hette på den tiden Maria Carlshamre, var filosof och skribent. Jag hade läst en hel del hon skrivit under åren. Hon verkade ha slagit sig in i en ganska mansdominerad bransch och lyckats rätt bra fast hon var ung. Dessutom var hennes vallöfte att jobba mot trafficking. Henne ville jag ha i Bryssel. Och se hur bra det gick.
Dömd för bokföringsfiffel, lägsta möjliga aktivitet på jobbet, stack två år i förtid men behöll lönen. Och hade säkert vissa skäl till det.
På något sätt fortsatte hon med det hon var bra på, att skriva och bilda opinion. Men att vara politiker är ett annat jobb. Och fem år en lång tid att hålla ut om man inte har ambitionen att fortsätta i svängen. Det är lätt att tro att folk som är bra på en grej är bra på allt.
Här i Eskilstuna har jag däremot varit nöjd med mina kryssningar, men här har man ju också lite bättre koll på vad det är för person man personröstar på. Man röstar i alla fall troligen på nån man träffat live, och inte på det lyckade samarbetet mellan en stylist och en reklamfotograf. I årets eu-val bestämde jag mig för att lita på det aktuella partiets egen förmåga att sätta de mest lämpade överst på sina listor. De är ju framröstade av folk som känner dem och vet hur de beter sig på till exempel partikongresser, kanske sett dem förhålla sig till bag-in-boxar och illegitima inviter.
Det är bara nåt år till nästa riksdagsval, hoppas nu ännu fler fått smak för att rösta.

Harunte skite ut den där ungen än?

När man flaggat för att det ska komma ett barn i månadsskiftet maj-juni och det börjar dra ihop sig till midsommar, då har välviljan börjat härskna lite bland alla utom de närmast sörjande. Till slut hade jag blivit avfirad och lyckönskad som en astronaut på väg till månen lite för många gånger. De högtidliga lycka till-ropen ersattes allt oftare av beska kommentarer i stil med "harunte skite ut den där ungen än?" eller "vad ere me den, har den torgskräck eller?". Det var tydligt att folk tyckte att jag haft min beskärda del av uppmärksamhet för den här gången och nu minsann fick gå och klämma fram nån sorts resultat. Jag strök lite efter väggarna sista veckan, så att folk som redan firat av mig och lovat hålla tummarna för mig en tre-fyra gånger skulle slippa se mig igen, eller snarare, så att jag skulle slippa se dem.
Att förlossningsdatum var felkalkylerat hade jag anat länge, även om mödravården bestämt hävdade att ultraljudet i vecka 18-20 var en källa till absolut sanning. Nu började barnet dock bli rätt så försenat även i förhållande till min egen beräkning, och efter en serie förhalningar från min sida dömd till exorcism före midsommarhelgen. Exorcism. Det var ungefär så jag fått kemiskt igångsatta förlossningar beskrivna för mig, en tsunami av meningslös smärta. Jag försökte förtvivlat förhandla med magen, säga saker som "åkej, du får gå på Macdonalds och spela dataspel tills du stupar framför skärmen, bara du kommer ut av dig själv - nu". Inget barn kan väl nobba ett sånt erbjudande, så förmodligen var det där med att komma ut inget som det själv rådde över. Och inte jag heller. Jag fick tips om allsköns huskurer, från samlag och rosa champagne, till att åka mc och plocka liljekonvaljer.
Jag försökte trösta mig med att tänka på absurda och irrelevanta fakta som att igångsatta förlossningar var det normala sättet att få barn på i det gamla sovjetryssland. Det där hade jag skrivit ett arbete om nån gång på gymnasiet. Mammorna fick helt enkelt en tid bokad, sen drev man ut Igor eller Natasja på dagen D. Och därmed basta. Inget väntande och klemande, inga falsklarm. Minimal störning av produktionen och säkert bättre arbetstider på sjukhuset. De enda som kom "när de själva ville" var de för tidigt födda.
Hursomhelst. När det var dags för det fruktade droppet hade jag två scenarier i huvudet. Ett: det gör ont som helvete, men förlossningen sätter igång. Två: det gör ont som helvete och förlossningen sätter ÄNDÅ inte igång, och man blir snittad. Som vanligt när man förbereder sig hände det jag inte räknat med alls: det gjorde inte ens ont.
Droppet bet överhuvudtaget inte på mig, inte ens i detta avseende. Jag erbjöds kejsarsnitt. Jag lade pannan i djupa veck och låtsades klädsamt fundera ett tag innan jag girigt slukade betet. Andningsövningarna fick jag nytta av när de satte in katetern... Så kom min dotter till världen mitt på midsommardagen i en operationssal, knubbig och syrenlila till färgen. Det hela tog fem minuter. Så kan det gå.