fuska inte med uttåget

Influensan skrämmer ihjäl mig. Men jag biter ihop och köper inte kvällstidningen som lovar svar på alla mina frågor. Att få barn har förstås gjort mig ängsligare än någonsin. Jag är inte ensam, hundratals rädda föräldrar har ringt och frågat om barn, influensan och vaccinet.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.