fördelar med pandemin

En fördel med den annalkande influensapandemin är att den skapar en enande stämning i landet, lite som jag tror det kan ha känts under Andra Världskriget. Vi står redo. Vi är förberedda. En svensk tiger, nyser i armvecket och tar inte i hand (inte ens Carl Hamilton?) Pensionerade sjuksköterskor inkallas för att vaccinera. Kulturförvaltningens personal står redo att rycka in i vården. Min mamma kanske får sin hemtjänstmat levererad av en bibliotekarie. Det skulle hon verkligen gilla. Visst är det lite beredskapstid över alltihop?

När man tvättar händerna kan man göra som dagisbarnen, sjunga Blinka lilla stjärna, så vet man att man hållit på länge nog. När jag var på mälarsjukhusets apotek var det fullt med lappar som talade om att handspriten var slut. En lapp vid varje personal, ungefär. Folk måste ha tjatat. Om man inte får tag i handsprit kanske det kan duga med vanlig dricksprit, till exempel renat? En gång hade jag några svårläkta sår efter en titthålsoperation, som skulle tvättas med apoteksprit. Spriten tog slut, och jag hade det lite knackigt och ville inte köpa nytt. Däremot hade jag kvar en liten flaska brännvin från ett extrastarkt glöggkok julen innan. (Jag kallade det ”ond saft”, det var populärt.) Jag baddade drickspriten på såren och hej vad de läkte. En annan sak som desinficerar om det kniper lär vara urin- man kan kanske kissa på händerna? (Det är lite lättare om man är man, men kvinnor kan också även detta om de bara anstränger sig lite.) Om man sjunger Blinka lilla stjärna samtidigt så vet man att man hållit på länge nog, men då gäller det att ha resurser i blåsan och då får man eventuellt dricka nånting urindrivande, starköl tillexempel. En positiv bieffekt av detta blir att ingen försöker skaka hand och att folk överhuvudtaget håller avståndet lite. Och de människor som normalt dricker mycket starköl och kissar på sig får plötsligt en massa kompisar. Gemenskapen ökar.

Förutom tillfället att uppleva en fläkt av beredskapsåren och handla starkvaror av hälsoskäl tänkte jag ta tillfället i akt att vänja mig av med ovanan att peta mig i näsan. Man ska ju inte ta sig i ansiktet så mycket (ett finare sätt att uttrycka fenomenet näspetning, antar jag, för varför skulle man annars ta sig i ansiktet? Bita naglarna kanske? En annan osed man kan passa på att göra sig av med.) Frågan är hur man vänjer sig av med ett så djupt ingrott beteende som att ”ta sig i ansiktet”(Om man nu inte kissat på sina händer på en stund). Ett tips är att ha enorma mängder smink i ansiktet, eller kanske en fin ansiktsslöja? Det är verkligen revanschens tid för i kvinnor i burka som inte tar i hand, plötsligt är de helt rätt ute. (Inte för att jag nånsin sett nån men eftersom vissa vill förbjuda dem antar jag att de finns?) Eller om det inte känns bra, kan man ha lösnäsa, clownnäsa eller vadsomhelst som påminner en när fingrarna liksom letar sig upp mot ansiktet av gammal vana. Jag tror vi kommer att gå ur det här stärkta och mer väluppfostrade. Vår beredskap är god.