Varför ska de ha samma man allihopa?

En av mina näraste och käraste har bjudit in till fest för att fira sin frihet, det vill säga sin skilsmässa, tillsammans med alla sina väninnor. Som en möhippa med andra ord, fast baklänges. Vad man nu kallar en sån. Appihöm? Hagghippa? Vad vi nu än kallar det uppstod genast samma problem hon haft på alla sina tillställningar genom åren, nämligen att flera av hennes väninnor inte kan vara i samma rum, och, i vissa fall, inte vet om varandra. Eller snarare, de vet om varandra, de hatar varandra, men de vet inte att hon är väninna med båda. På något sätt verkar hon allltid befinna sig, vilt dubbelspelande, i de feminina konflikternas epicentrum. Hon hävdar att jag är den enda som hon kan ha ihop med vem som helst. Om nu det beror på att jag är ett färglöst mäha, eller att på jag flyttade från vår hemstad så fort jag fick chansen, medan de andra stannat kvar och råkat i luven på varandra.Hur som helst verkar alla dessa motviljor handla om en och samma sak- de vill åt samma karlar.Av nån anledning vill alla kvinnor åt samma karlar, medan män verkar mer benägna att gilla det de får. Vem känner en man som sitter i åratal och suktar efter nån "snygg" lyckad modelltyp som aldrig varit ett dugg seriöst intresserad av dem? Jag kanske har fel, de kanske finns, bara att de inte anförtror sig åt just mig. Men min bild av det hela är ändå att ett litet antal välskapta och manipulativa män uppehåller intresset - med vilje eller ej - var och en hos en hel hög kvinnor. Detta leder naturligtvis till en snedfördelning i befolkningen, och en massa män blir utan partner utan att det egentligen är något större fel på dem. I alla fall inte från början.Problemet är givetvis att situationen cementeras med åren. De få män som får tag på kvinnor får hur mycket övning som helst och blir därför bara bättre och bättre på sin grej, medan de andra, som sällan får chansen att öva sig, blir fumligare, klantigare och plumpare för varje år som går. Fram på slutet blir de, av ohejdat ensidigt umgänge med porr och andra bittra män, till de provokativa, kvinnohatande drullar man hittar vid bardisken på vissa av stans krogar som jag av allmän hänsyn avstår från att namnge.Den där skillnaden märks tydligt när en kvinna kommer in på en fest med bara män. De konkurrerar skamlöst om hennes intresse tills hon riktar sin uppmärksamhet mot en som då anses ha "vunnit". Då blir de andra sura en stund, kanske fem minuter, max, men drar sen vidare på jakt efter - just det - en annan kvinna.Om däremot en ensam man kommer in på en fest med bara kvinnor, händer något annat. Kvinnorna börjar vakta varandra. Luften stelnar och i den heliga kvinnosolidaritetens namn slutar det hela med att han går hem ensam. Eller att den kvinna som bryter kodex och sätter in en stöt blir utfryst på obestämd tid av alla de andra. Vi har en del att lära av männen där, kanske. För jag tror jag vet vad det handlar om. Om vi trodde att vi själva dög, bara sådär, då skulle det inte vara så viktigt att ha en statusman...

Kalles Kaviar är gjord av torsk

Två obehagliga insikter drabbade mig nyligen. Den ena: Sturegallerian i Stockholm ägs av det Saudiska Kungahuset. Den andra: Kalles Kaviar är gjord av torsk.
Sturegallerian är inget ställe där jag vanligen shoppar. Med det menar jag aldrig. Men det är ändå en central plats i vår huvudstad. Där låg (ligger?) till exempel Sturecompagniet, stället där folk skjuter skarpt om de inte släpps in. Faktum är att jag var där den kvällen för många år sen. Jag försökte gå in med några andra lantisar och dörrvakten påpekade vänligt men pedagogiskt att det allt var en flera hundra meter lång kö. ”Kö?” sa jag. Han pekade bortåt. Där var mycket riktigt en kö som fick hålla sig på behörigt avstånd från ingången - fyra meter sådär. Kön var helt enkelt så lång att jag inte såg att den var en kö. Jag trodde den var ett folkvimmel. Vi gick max femtio meter bort till en annan lokal. Ingen kö! Jag fattar ingenting än idag. Vi konstaterade att vi tydligen var de enda människorna med tillräcklig karisma för att ha roligt där vi själva befann oss. Att vi slapp skottlossningen någon timma senare var bara bonus.

Nu är ju själva Sturegallerian ett annat slags etablissement. Men visst är det en märklig tanke att ett område som nattetid frekventeras av vackra folket, där man dricker, dansar och roar sig med att gemensamt våldta blondiner som tidigare inte varit obenägna, att hela det området dagtid ägs av en stenrik fanatiskt religiös familj som förbjudit en hel nation att konsumera en droppe alkohol eller visa ens en kvadratdecimeter kvinnohull offentligt. Vilken kontrast. Det känns inte så bra att handla på ett ställe som ägs av folk som piskar otuktiga. Så det är väl bara att fortsätta bojkotta denna plats där jag ändå aldrig handlat.

Det är värre med kaviaren som visat sig vara gjord av torsk. Det är verkligen hög tid att bojkotta torsk. Vi måste visa att det är folkets vilja att torsken ska få leka ifred ett tag och växa till sig. Detta är i sig ingen större uppoffring. Jag har alltid tyckt att torsk smakar vaddå. Men Kalles kaviar! Mitt livselixir. Den är gjord på torskrom och borde därför också vara haram/o-kosher för en miljövän idag. Bojkotta Kalles, det är vad jag kallar uppoffring. Jag hoppas nu innerligt att det inte är något mer jag gillar som innehåller torsk. Glass eller nåt. Man vet aldrig nuförtiden. Sushi är ok om man undviker torsk, tonfisk, jätteräkor och pilgrimsmusslor. Sen är det inte mycket kvar på tallriken där det ändå inte är så mycket. Riset är heller ingen hit ur klimatsynpunkt. Kanske kan man få i sig wasabin på något annat sätt, det är ju ändå den man vill åt. Kanske kan man ha den på korven mellan senap och ketchup? Det kommer att bli svårt, mycket svårt att vänja sig av med kalles kaviar och sushi. Det kanske krävs lite saudiska doningar för att hålla sig borta från sånt. Nästa gång jag längtar efter Kalles ska jag tänka- det blir fyrtio piskrapp mitt på Fristadstorget medan pöbeln skriker efter blod. Eller kan man göra Kalles av nån annan fisk?