Ska vi gifta oss?

Jag fortsätter här min slöa taktik att hålla bloggen uppdaterad med gammal skåpmat från folket.se Vilket i och för sig var en del av tanken, att samla rubbet på nätet (Nåja, några låter jag vila i glömska) Den här krönikan gav intressant resultat. Två av mina arbetskamrater friade på stört (visserligen var de redan gifta, men det är tanken som räknas) Min pojkvän däremot berättade bara att alla på hans jobb tyckte att den var rolig(!) Och min väninna -håll i er nu- skilde sig från sin man IGEN och har nu EN ANNAN MAN. Jag får liksom aldrig chansen. det är som förgjort. Lyckligtvis.

Här kommer den:

Om vi nu inför samkönade äktenskap, kan jag äntligen få gifta mig med min väninna? Jag tycker vi hör ihop på alla sätt, utom i sängen. Jag har faktiskt friat och fått ja, i princip.

Det var några år sen. Hon var för tillfället skild och eftersom mitt bäst-före-datum höll på att gå ut redan då, funderade jag mycket på familjen som institution. På varför jag ideligen skulle fylla i kryss för gift och ogift i en massa myndighetspapper till exempel. För att inte tala om alla dumma tillfällen jag fick fylla i Mr/Mrs/Miss-ruta, när jag skulle landa i ett främmande land. En Mr är en Mr men en kvinna är antingen Miss (mödom) eller Mrs (no more mödom). Man fortsätter nämligen vara Mrs även som skild. Man blir inte Miss igen, typ. Det kändes som en väldigt närgången och framförallt irrelevant fråga.

Hursomhelst, äktenskap handlar ju om en hel del mer än sex, något som många människor inte upptäcker förrän det är försent. Det handlar om vem man riktigt, riktigt litar på. Vem som ärver ens saker. Vem man skulle försörja om det knep, vem man skriver i anhörigrutan, vem man väser åt ambulanspersonalen att ringa, genast! I mitt fall, konstaterade jag, var denna någon min bästa väninna.

Efter en stunds övervägande greppade jag luren.

-Hej, vill du gifta dig med mig? (det där med att gå ned på knä tänkte jag att vi kunde skippa, vänner emellan)

-Hursa?(det kom lite plötsligt)

Jag förklarade mina tankegångar.(hon är en av de få som orkar lyssna när jag gör det, vilket var ett av skälen till att jag valde just henne) Om bara kvinnor som tände på varandra sexuellt fick gifta sig, så skulle ju det betyda att det var sexet som var den avgörande beståndsdelen i äktenskapet. Vilket innebar att man nog kunde ifrågasätta om alla de par som slutat med sånt verkligen hade rätt att fortsätta vara gifta med varandra. Jag menar, hur länge kan man leva på gamla meriter? Om de fortsätter leva ihop för att de gillar varandra på andra sätt och tycker det är praktiskt, jättebra, men då vill jag gifta mig med dig av samma anledning, utan att ha sex en enda gång! Sa jag.

-Tack för det, sa hon.(där är jag inte helt säker på vad hon syftade på) Sen sa hon att hennes första tanke innan hon sa ”hursa?” faktiskt hade varit ”Ja, om jag får bo kvar i huset”. Jag hade givetvis inte en tanke på att skilja henne från sitt hus. Eller förmena henne eller mig fortsatt umgänge med väl valda män.

Jag är för samkönade äktenskap, men kan vi inte slå ett slag för de könslösa äktenskapen också? Eller varför inte lägga ned hela civilståndsgrejen och slippa kryssa i rutor?

Min väninna gick i alla fall och gifte om sig med sin gamla man igen, det trolösa stycket. Mitt bäst-före-datum har gått ut för länge sen, men som en del av er vet, det är som a-kassan, man får ibland en ny period precis när man tror att undergången är nära. Seriösa frierier mottages torsdagar jämna veckor 14.30-14.35. Skriftligen, tre exemplar, bevittnat av samtliga ledamöter i kommunfullmäktige och postat i en papperskorg.

Gourmetfjantande

Jag hade egentligen tänkt skriva om jämställdhet. Men en annan är ju 120% feminist 365 dagar om året, 24 timmar om dygnet. Så därför tänkte jag ta itu med ett annat, nog så angeläget ämne. Varför är det alltid så inihelvete små portioner på dyra restauranger? Jag menar, när de ändå håller på och stärker linneservetter, hittar på önödigt långa namn på maträtterna och behandlar en sån som mig som om jag vore sultanen av Brunei, vad skulle det göra om de mosade /kokade /kroketterade /bombarderade kanske hela två potatisar istället för bara en? Så man blir lite mätt också? När de ändå är igång? Skulle de gå i konkurs?

När man för en gångs skull betalar snuskigt mycket pengar för en middag vill man väl ändå se mat som täcker åtminstonde halva tallriken? Istället kommer där en stor fyrkantig tallrik med så mikroskopiskt små bitar mat att man tror man har hamnat på nån slags museum över ransoneringstiden. De borde duka med kniv, gaffel och förstoringsglas. Sen ska man känna sig som en obildad barbar som kom till krogen hungrig. Hungrig? På restaurang? Nej, vet ni vad, här har vi kommit liiite längre. Som om mättnadskänslor på något sätt skulle förstöra den förfinade matuplevelsen.

Så här var det väl ändå inte förr? Inte för att jag är någon driven gourmet, men en och annan dyr middag har jag ätit i mina dar. Och blivit mätt på kuppen. Inte kan jag ha förvandlats till ett omättligt monstrum på några fjuttiga år. Det här är nåt nytt jädra påfund. Det tar längre tid för kyparen att anddäktigt beskriva vad jag kommer att äta, än vad det sen tar för mig att äta upp det. Och då anstränger jag mig ändå för att äta långsamt. Man vill ju inte göra bort sig.

Varför är det överklassens mest löjliga aktiviteter som blivit poulärast i stugorna? Golf och gourmetfjantande. Det blir verkligen inte mindre fånigt för att alla håller på med det. Jag grämer mig över notan när jag själv betalar och skäms när någon annan gör det. Jag drömmer mig tillbaks till Libanon, under en kort period när det trevliga lilla landet fått vara ifred såpass länge att till och med jag vågade mig dit. Man satt i timtal och åt och konverserade. Då och då anade jag i ögonvrån en vit arm som langade fram någon ny läckerhet - utan att ta bort de gamla. På sin höjd knödde man ihop de halvätna faten för att få rum med ett till. Inga jädra föredrag om vad maten var. Inget trams. Bara mums.

Ett finare restaurangbesök idag liknar mest en nattvardsgång. Under rituella former serveras man nåt mycket litet som knastrar till och försvinner, alltmedan någon hävdar att man mer eller mindre ätit Gud. Och en slurk vin till det. Man kan ju lika gärna gå i kyrkan, där är det i alla fall gratis.

Jag vet inte varför det är så här. Det måste bero på könsmaktsordningen. Just det. Det är det det beror på. Manssamhället, helt enkelt. De försöker svälta mig och tömma min plånbok samtidigt så att jag inte ska orka kämpa mer, 365 dar om året, 24 timmar om dygnet. Så måste det vara.

Ska skärpa mig...

Jag ska försöka bli flitigare med dagsaktuella saker, men än så länge lägger jag in mina krönikor lite i taget. Än så länge väntar jag bara lystet på nån liten kommentar som kan sätta fart på mig.
Annars går mesta energin till en uppdaterad version av boken "Allt du någonsion velat veta om magdans..." som jag snart ska försöka trycka upp. Återkommer!

Feng shui kan slänga sig i väggen

Flytta är inget man ska göra själv om man kan undvika det. Man kan klippa sig själv om det kniper, det finns läkare som syr sig själva vid behov. Det finns en hel del man kan göra åt sig själv och i Sverige gör vi ovanligt mycket själva - laglig hjälp är dyr och olaglig fel, tänk om man nån gång får för sig att bli minister! Vi renoverar våra badrum med en klump i magen och varnar varandra för vattenskador. Vi fixar och donar och ställer psykiatriska diagnoser oss själva och våra närmaste med en pockethandbok eller i värsta fall en damtidning som tillhygge. Allt detta är ok! Men vi borde inte flytta själva. Vi borde alla flytta åt varandra.

De egna sakerna är alldeles för nedgeggade med personliga minnen för att man ska kunna hantera dem effektivt. Till råga på allt tror många att de ska rensa samtidigt. Vilken idioti. De bortrensade grejerna ligger och piper som övergivna fågelungar :”du kommer att behöva oss!” De utvalda ägodelar som ska vara kvar, de ligger där och jäser och räcker ut tungan åt ”kastas- lådan” till. ”Vi får följa meeeeheeeed!” De ser fula, dyga och onödiga ut. Några är lånade, men du har glömt av vem. Några planerar att spricka eller bli kantstötta. Allt det där är väldigt traumatiskt. Sakerna drar ur dig den sista gnutta energi du har i kroppen. Det är inte kånkandet som är värsta grejen med att flytta. Det är kanske nån sorts bosättnings-instinkt, som gör att vi har ett inre motstånd mot att flytta. Att flytta åt sig själv är lite som att försöka strypa sig själv, man ser sitt liv passera revy och svimmar innan det är klart. Flyttar kan bero på tråkiga saker som skilsmässor och dålig ekonomi. Ännu mindre skäl att göra det värre än det redan är.

Under min tid i Stockholm där alla idioter av någon anledning ska bo, där flyttade jag ett tiotal gånger och blev en mästare på att få folk att hjälpa mig. De backar med öl jag köpte som uppmuntran var värda sin vikt i guld. Jag lärde mig då ett antal saker. Den som flyttar, eller, snarare blir flyttad, ska lägga sig i så lite som möjligt. Hon eller han ska definitivt inte stå och vela med någon ful gammal leksak i ena handen, berätta den spännande historien kring en konstig gren som just återfunnits bakom en hylla eller på annat sätt obstruera arbetet. Det räcker att tillhandahålla många kartonger och bjuda på saker som gröt och öl. Inte efteråt. Medan. I alla fall gröten. Flyttkartonger är bäst men papperspåsar ett underskattat budgetalternativ, i alla fall under sommarhalvåret. Tesatejp är bäst men bredare frystejp billigt och lätt att hantera. Undvik all annan sorts tejp. Rensa inte. Blunda och tänk att det är väldsliga materiella ting som inte ska tynga ned ditt klara och upplysta sinne. Rensa sen, när allt är över och du inser att det inte behövs. Försök inte fatta beslut medan du är i chocktillstånd. Rensning är en överskattad och miljöfarlig aktivitet. Feng Shui kan slänga sig i väggen.

Intressant att jag kom att tänka på det här just nu, när jag snart ska flytta.

Don't say my name

Hej Irène, har du tid Irène, en liten stund Irène? Det går mig verkligen på nerverna när folk säger ens namn ideligen. Inte bara telefonförsäljare , utan även alla de som av andra skäl vill skaffa sig makt över mig genom att överanvända mitt förnamn.

En gång var jag på ett (jobbigt) jobbmöte. Vi var kanske sex-sju anställda och två chefer. Jag blev kallad Irène minst tio gånger. Bara av cheferna och bara när jag hade synpunkter på något. Det var som om de försökte lugna ett ostyrigt barn, fast jag varken var ostyrig eller barn. Är jag rubbad? När jag träffade dem annars, när vi var glada och sams, då kallade de mig inte Irène hela tiden. Fast jag var precis lika mycket Irène då.

Jag brukar säga åt folk som kallar mig Per hela tiden, sa min vän Per. Det känns som det är en grej man gör liksom nedåt! Det är en, han kommer in på mitt rum och säger ”Hej, Per.” Och det är bara jag där. Hur fånigt som helst!

Slutsats: Är jag rubbad är jag i alla fall inte ensam om det. Jag har funderat på varför det känns sådär. Är det nåt som hänger kvar sen tiden före du-reformen? En tid som jag visserligen aldrig upplevt, du-reformen är ungefär lika gammal som jag...men ändå, saker hänger kvar. Patron sa Johan till drängen, men Johan sa patron till patron, typ. Är det därför jag känner mig nedtryckt? Är det därför de irenar mig hela tiden? För att påminna om att de är över?

”Äsch. De har gått på kurs!” Det var Tuijas spontana kommentar. De får lära sig på kursen att folk blir glada om man säger deras namn, att de känner sig sedda och får förtroende. Suck.

Hur ska man få ha sitt namn ifred? Det finns folkslag som har ett namn som används till vardags, och ett hemligt, det sanna namnet, som bara de allra närmaste vet om. Jag skulle behöva ett sånt, ett hemligt namn som bara såna som viskar i mitt öra får viska i mitt öra, ett som inga chefer eller telefonförsäljare tafsat och snafsat på.

Frågan är hur jag ska hitta ett privat namn som också känns privat. Det tar ju ett tag att gå in ett nytt namn, kan jag tänka mig. Jag rotar i minnet. Det enda jag kommer på är Stumpatutt-pulsigumsan, som min mamma kallade mig när jag var liten. (Och som jag fasade för att hon skulle råka säga när kompisarna hörde) Stumpatutt-pulsigumsan. Hm. Det kan kanske vara lite kvistigt att lära sig uttala. Till och med för en telefonförsäljare…

Ha! Nu fick jag en bättre idé! Jag byter helt enkelt förnamn till Stumpatutt-pulsigumsan och behåller Irène för privatbruk. Genialt. Jag skulle vilja se den chef som klarar av att lägga huvudet på sned och säga nåt i stil med ”Men Stumpatutt-pulsigumsan ...det här är helt enligt gällande avtal.” Klarar de det utan att garva kan jag nästan unna dem att de gör mig till dagisbarn. Eller telefonförsäljarna: ”Med det här abonnemanget, Stumpatutt-pulsigumsan, ringer du gratis BÅDE helger och kvällar!”

Bara mina föräldrar får i fortsättningen kalla mig Irène. Det är inte mer än rätt. Det var trots allt de som hittade på det.

Fler bovar på familjesidorna

Vi satt på krogen ett gäng och diskussionen kom in på brottslingars anonymitet. Min ena väninna ville se ansiktet på alla som dömts för brott. Hon var less på alla bilder av hukande figurer under jackor och kappor. Fram med dem! De har förverkat sin rätt att vara anonyma! fastslog hon med eftertryck
Den andra väninnan, en journalist, var mer skeptisk.
-Varför vill du se hur de ser ut?
-Så jag vet hur de ser ut! Det kanske är nån man sett, vad vet jag? De ska inte få gömma sig, bara!
-Jaha? Ska fotografen rycka av dem jackan med våld då? Förresten så är de offentliga, du kan beställa deras passbilder....
-Inte orkar jag med sånt. Jag vill se dem i tidningen, det får man med allt annat!
-Kanske på familjesidan, föreslog en tredje. Under ”dömda denna vecka”? ”Födda, döda, dömda, typ ”
-Bra idé!

Jag har länge tänkt att familjesidorna är lite begränsade. Födda, förlovade, gifta, döda. I stort sett. Men det händer ju så mycket mer i livet. Tänk bara på alla de som trillat i säng lite oplanerat, (eller välplanerat )och sen enas om att hålla det hela hemligt. Förutom att de bara genast måste berätta det för sina sju närmaste vänner (i förtroende) varpå det raskt sprids till deras sju närmaste. Detta till den grad att jag personligen vet otroligt snuskiga saker om folk jag inte ens känner. De här otuktssexhibitionisterna skulle lika gärna kunna annonsera på familjesidorna de också, förslagsvis under ”förförda”. Dom vill ju uppenbarligen bara att alla ska veta! Annonsera! Så slipper man gå där och låtsas som att man inte vet alla dessa saker som man aldrig velat ha reda på.

Med spalter för ”dömda” och ”förförda” är inte steget långt till ”fördömda”, för de som blivit bannlysta av olika religiösa ledare. Och hur är det med alla de som ”kommer ut” som det ena eller det andra. Varför inte förenkla för de som vill? De borde också ha en rubrik, utkomna. Eller flera. Utkomna som homo, utkomna som nyktra alkoholister, utkomna som ..... Folk som slutar röka skulle ju ha en helt annan press på sig, och en större motivation att hålla sig rökfria om hela läsekretsen visste att de lagt av, eller hur? Annonsera rökslut! Bild på dem också, tack.

Sen tycker jag att det annonseras lite väl skralt i samband med skilsmässor, något som verkligen kan vara av allmänintresse. Folk lägger ned pengar på advokater och gud vet allt, då kan de väl kosta på sig en liten annons? Så vi andra får gotta oss åt att det sket sig, och kanske en vink om vem som är ledig och vilket hus som kan bli till salu snart. De kan spara in en mäklare med en sån annons.

När man läser familjesidorna idag verkar livet så väldigt tillrättalagt och idylliskt. Lite fler skitstövlar skulle pigga upp det hela och skapa en mer realistisk bild av livet och familjelivet. Å andra sidan skulle det ju sabba en del för kvällstidningarna om bild och namn på alla bovar, banditer, förförda, fördömda, utkomna och skilda kom ut redan med morgontidningen. Men vad gör det? Vi behöver spara lite på träden.

If you can't dance to it, it's not my Svenska Kyrkan

I min hemstad Göteborg låg tills nyligen en persisk krog. Den drevs av ett par som vägrat betala ”beskydd” till Bandidos och som dessutom vittnat mot utpressarna i rätten. För det blev de, inte oväntat, trakasserade och hotade. Det skydd de fick från staten var ett erbjudande att ta bort dem och inte Bandidos från kartan, någon ersättning för raserad ekonomi var det inte tal om. Däremot gick vanligt folk i området man ur huse och åt på krogen tills skulderna var betalda. Det lär även tagits upp kollekt till ändamålet i en kyrka i närheten- och det var det jag egentligen ville komma fram till. Det var nämligen just detta som fick mig att slutligen gå med i Svenska Kyrkan.

Jag blev uttagen ur kyrkan som nyfödd för att jag skulle få överväga själv, och det har jag sysslat med sen dess. Övervägt, alltså. Fram och tillbaka. Som vid millenieskiftet, då jag besökte en ekumenisk gudstjänst på tema försoning. Jag var där i god tid, och ett ljud jag väl kände igen ekade mellan valven- en rytm jag många gånger dansat till som magdansös på olika förortssyltor, en vanlig orientalisk rytm. Det var ett par kristna araber som spelade, som de kallade det, ”en sång om Jesus” på en synt. Det var fantastiskt att höra en bit av min mest profana vardag mellan kyrkväggarna. Jag njöt och kände att allt verkligen lät sig förenas och att Svenska Kyrkan var ett hyvens ställe.

Millennier är bra lägen för pampiga beslut. Jag beslöt att gå med. Tyvärr sprack det redan vid nattvarden. En av de grånade kyrkbesökarna på väg från altaret gav araberna en blick från Antarktis. Jag tar inte fel på sånt, jag lovar. Han tyckte verkligen inte att de hade i hans kyrka att göra. Man kunde tycka att Kristi Lekamen kunde fått komma lite längre i matsmältningsprocessen innan man börjar mobba ut folk från ekumeniska försoningsgudstjänster. Jag beslöt gå ur, eller snarare, inte gå med.
Så gick det då. Som ni ser gick jag helt på magkänslan (ha ha). Men man kan också tänka förnuftigt. Kyrkans tillgångar har byggts upp under tusen år som statskyrka, det är våra så kallade fäders skatter. Det har gått snuskigt bra för en del högerextrema partier i just kyrkoval. Inte för att jag tror de är så kyrkliga, men de vill gärna åt de där pengarna. I takt med att allt fler går ur Svenska Kyrkan (59302 stycken förra året) röstar allt färre i kyrkovalet. Vilket ger fritt spelrum. Fler borde vara med och rösta ned dem, egentligen oavsett hur pass troende man känner sig.

Men, har man en ambition att förändra nånting inifrån måste man känna att det positiva i alla fall överväger. Och kollekten till restaurangen i Göteborg var det som fick det hela att tippa över för min del. Jag tycker åter att Svenska Kyrkan är helt ok. Som ett kvitto från högre ort ringde plötsligt en av mina vänner från tonåren, numera nybliven präst, och föreslog ett samarbete: Magdans i kyrkan, kunde det vara nåt? Om det kan! Jag ligger redan i hårdträning.

PS
Hur det gick för krogen i Göteborg? Nedlagd, tyvärr. Ingen vågade jobba där...

Välkommen till min blogg!

Jag är en avdankad estradpoet och minst lika avdankad magdansös bosatt i Hyndevad utanför Eskilstuna. Hyndevad är den plats som förser hela Eskiltuna med rent dricksvatten och Hyndevads Magdansakademi har som ambition att i framtiden också förse den med kompetenta magdansöser. Jag jobbar på ett museum men skriver också krönikor varannan lördag i lokaltidningen folket(.se för de som vill kolla där) De brukar spara de kanske fem senaste, men jag har tröttnat på att tjata och påminna om att folk ska gå in och titta. Så jag tänker lägga ut ALLA krönikorna här, och på så sätt kanske få lite fler kommentarer (bekräftelsenarkoman) och säkert skriva en del annat mellan varven.
utkast