Bajsa?

Hm, jag får kommentarer på Folkets hemsida ungefär en gång i halvåret. Men nu hände det. Någon sa åt mig att gå och bajsa. Ulf Lundells retorik för att besvara raljerande skribenter verkar ha slagit igenom i de breda folklagren...

I övrigt börjar jag komma in i min nya identitet som brottsförebyggare. Fake it till you make it eller vad de säger...Det är antagligen ett viktigare jobb för samhället än att sitta på ett museum och utforma historiska utställningar. Om inte annat, på vilket jobb får man fika med brandmän stup i kvarten?

Moderna myter

Världen är full med påståenden som låter bra men inte är sanna. De liksom bevisar sig själva genom upprepning. De går under namnet moderna myter. En modern myt är att par ofta skiljer sig när barnen är små. Det är osant. Skilsmässor är alldeles jämnt spridda vad gäller inblandade barns åldrar.

Lite konstigt har jag alltid tyckt att det var ... En annan myt är att våldtäkter ökar på sommaren för att kvinnor har lite kläder på sig. Det har inget stöd i statistiken.

Ytterligare en myt är att det skulle finnas lika många råttor som människor i en stad. Även det är fel. Lite pinsamt för mig, som stått i två års tid och sagt detta till ett stort antal högstadie – och gymnasieelever. Jag får ta tillfället i akt och ursäkta mig och dementera.

Hej alla Eskilstunas ungdomar! Glöm det där med råttorna! (Men det jag sade om klimatförändring gäller fortfarande, ok?)

När jag var lärarvikarie hittade jag en del tvivelaktiga fakta i skolböckerna. Tankar som forskarna övergett för länge sen men som dröjt sig kvar i läromedlen för grundskolan. Jag talade om det för eleverna.

Några tyckte då att det inte var någon idé att gå i skolan alls, om nu det som stod i böckerna inte var sant. Jag rekommenderade dem en bibelskola, eller koranskola, efter smak och håg. Där lär man sig sanningen och inget annat. I övrigt har sanningar ett bäst-före-datum.

Särskilt gäller det sanningar som börjar med att hänvisa till en obestämd undersökning av något slag.

Vad gäller småbarn haglar myterna. Jag vet inte hur många som hävdat att små barn liknar sina pappor för att ”naturen” försöker skydda dem från att bli ihjälslagna. Pappor har nämligen en naturlig drift att slå ihjäl allt som inte liknar dem. Biologismen i veckotidningsform har verkligen borrat sig in i folks medvetande, till den grad att många tror sig kommit på tokerierna själva. Och inte nog med det:

Jag har nyss fått veta att en person med många bollar i luften inte får mer gjort än andra. Tvärtom. Simultankapacitet är en modern myt.

Sann effektivitet uppnås genom att ta en sak i taget. Det viktigaste först. Om man ska spinna vidare på det där är kvinnors överlägsenhet som simultankapacitörer en till leda ältad modern myt. En man på mitt förra jobb påstod bestämt att han som man inte kunde göra mer än en sak i taget. Samtidigt som han sa det gjorde han ungefär 15 saker samtidigt, 16 om man räknar in upprepandet av just denna moderna myt.

Det kinesiska tecknet för kris är samma som tecknet för utveckling, brukar det sägas, men enligt andra är det en sanning med modifikation.

Jag är i detta fall helt utlämnad åt de som faktiskt förstår kinesiska, men det upprepas tillräckligt ofta för att kunna vara helt fel.

Jag skulle aldrig våga tatuera in några tecken för ”lycka och välgång” nånstans på kroppen. Det kan ju räcka med att nåt enda litet streck hamnar tokigt, så står det istället ”sparka mig i baken”.

Faktum är att jag inte litar på någonting längre. Det borde ni inte heller göra. Inte ens på mig.

Dagisval

Jag är en varm vän av framförhållning. Jag vill ha koll. Alltså är jag redan och tittar på olika dagis till min dotter. När jag hittar det ultimata dagiset kan jag ställa henne i den långa kö som säkert hör därtill och lugnt vänta. Nu senast besökte jag ett riktigt kanondagis.

Genusarbete, barnkonventionen, miljöflagg och medbestämmande. Allt var som honung för mina rättrådiga små öron.

Här skulle min dotter få sunda värderingar, sockerfri ekologisk mat och leka med barn med olika etnisk bakgrund. (Jag vill visserligen inte att hon ska vara den alldeles enda lilla svennen på dagiset, men heller inte en av tjugo likadana. Jag vill att hon ska växa upp som jag gjorde, blandat.)

Detta dagis var i alla fall allt en kulturmuppmamma kunde önska sig. Det var bara en sak som oroade. Det var att den glada nyutexaminerade dagisfröken hela tiden sa att ”inget var skrivet i sten”. Hon sa det om och om igen.

Allt var i förändring, här har vi ett mysrum, men i morgon kanske det är något annat. Här sorterar barnen sopor, men inget är skrivet i sten. Hon lät verkligen som att detta var det bästa med alltihop. Att inget var skrivet i sten.

Men de här sakerna vill jag ju ha skrivna i sten?

Barnkonventionen, är inte den skriven i sten? Tänk om jag nu ställer min Vendela i den säkerligen ringlande kön till detta utmärkta dagis och när hon sen ska börja är allt förändrat?

Där står plötsligt en kryptonazistisk dagisfröken som inte alls gått genuskursen och istället glatt hänvisar min dotter till stillsam docklek i den rosa flickavdelningen?

Allt medan pojkarna lär sig marschera för fosterlandet och alla sjunger Kungssången och Nationalsången och flaggar för ett etniskt rensat dagis på kristen grund.

Ett dagis för verklighetens folk som tröttnat på tramset från homolobbyn och vill tillbaka till trettiotalet – nu! Dit min gamla mamma kommer för att kolla Luciatåget och får en traumachock av att hastigt konfronteras med sin egen barndom.

Där jag varje gång jag lämnar eller hämtar får en reprimand ehuru skämtsamt formulerad, för att jag alls jobbar och inte är hemma och tar hand om min lilla familj. Har inte maken ett jobb, kanske? Och jag säger, vad hände med genuseriet och sopsorteringen, och de säger att inget är skrivet i sten. Vi sa ju det.

Ja, där hade vi väl allt som jag är rädd för, i kort sammandrag.

Men jag antar att det är demokratins avigsida, man kan inte bara kasta sig bakåt i soffan och ta den för given. När folk får bestämma själva finns ju alltid risken att de bestämmer åt helvete. Ett ögonblicks slöhet och lite enkla lösningar på svåra problem, så sitter vi där.

I höst ämnar ett tokparti ta sig in i riksdagen med hjälp av ett antal inte så genomtänkta människor som tycker det var bättre förr och tror att man kan backa historien. Känner ni nån av dem, snacka med dem ett varv till. Tänk inte att nån annan gör det.

PS. På nästa dagis var det mindre programsnack och mer: Här pysslar vi, här äter vi mat. Det verkade också himla trevligt. Likt mitt eget gamla.

Teori och praktik my ass

Jag minns en sommarkväll på landet. Jag var fem år. Trädgården blommade, ett reslutat av förre ägarens talanger, och mina föräldrar ordnade midsommar. Det fanns en bod med verktyg och min pappa bestämde sig för att tillverka en stång. Han lade en kortare plankbit ovanpå en längre så att de bildade ett kors och slog i en spik. När han reste korset visade det sig att han inte riktigt träffat mitten. Tvärslån åkte nedåt ena sidan och ville inte ligga rakt. Min mamma å sin sida tänkte fläta kransar. Hon plockade blommor, flätade ihop dem som man flätar en hårfläta och knöt sedan ihop till ringar, som inte blev så runda. Hon hängde de slokande blomöglorna på vardera sidan stången. Som av en händelse var den ena något tyngre. Detta gjorde att obalansen i någon mån kompenserades så att tvärslån trots allt hängde vågrätt om än lite ostadigt. Pappa tryckte ned skapelsen i rabatten. Voilà!

Jag gick bort till grannarna och tittade på deras stång. Den var hög och rak med runda ringar och var täckt av grönska. Det hela var genant och obegripligt. Långt senare upptäckte jag trixen. Man slår i två spikar intill varandra. Kransarna byggs på ringar, grönskan surras med ståltråd. Ingen konst, bara man kan. Så där var det med allt. Saker andra lärde sig genom sina händiga föräldrar var för mig mysterier. I filmen Timmarna med Rita möter man en hårfrisörska som sakta men säkert erövrar den mystiska akademiska världen och känner sig allt mindre korkad och utanför. Jag har rest åt andra hållet. Det har tagit mig många år att erövra vardagen och att känna mig mindre tafatt.

Jag får numera blommor att överleva, kan till och med odla dem från scratch. Jag kan framföra ett motorfordon och tillaga mat, också från scratch. Jag kan sy och snickra till husbehov och försöker inte som min far laga trasiga möbler med material som kontorstejp, bomull och modellera. Jag kan vika ihop flyttkartonger i stället för att som mor låta dem stå i åratal i ett hörn eftersom det ”inte går”. Så sent som i somras lärde jag mig golvmoppningens hemlighet: Häll i regöringsmedlet före vattnet, som ska vara ljummet. Hoppla, vad rent det blev plötsligt.

När jag väl förvärvat alla dessa livsförbättrande praktiska kunskaper upptäckte jag till min förvåning att de inte stod så högt i kurs i världen. Och att folk som faktiskt får till det där med midsommarstänger ändå riskerar betraktas som mindre vetande – just därför! Jag upptäckte att de akademiska betyg mina föräldrar hade i lådorna visserligen inte hjälpte långt i midsommarstångsbygget, men gav dem både respekt och pengar. Och att de femstaviga ord de slängde sig med fick andra vuxna att känna sig dumma. Jag tyckte det var märkligt, och det gör jag faktiskt än i dag. Uppdelningen i praktiker och teoretiker är passé. Dessutom får vi alla, så kallade praktiska som så kallade teoretiska se oss hjälplösa och hopplöst beroende av en ny sorts kunniga: IT-supportmänniskorna. Vad är det de gör? Man vet inte om de är fågel eller fisk, men de äger oss allihopa.

Hen

Jag tänkte slå ett slag för pronomenet hen – som kan användas för båda könen i stället för han eller hon. Världen förändras och vi får fler och fler sammanhang där det skulle behövas ett könsneutralt pronomen.

Arbetsmarknaden, till exempel är lite mer utjämnad och planeras bli ännu mer så. Förr var doktorn alltid han och sjuksystern alltid hon.

(Min gamla morfar var fullt och fast övertygad om att det var en utbildad läkare som kom och rakade honom om mornarna på sjukhuset, vilket säkert kändes lite lyxigt.) Nu måste man kolla vem som är vad för att säga rätt, samtidigt som det inte ska spela någon roll. Det är ju lite knöligt.

Förslagsvis, tänker jag, passar hen i abstrakta sammanhang där man menar just ”nån” och där könet är oväsentligt och där ”den” inte passar. Ibland används i dag ”vederbörande” i brist på ”hen”, det kan ju låta lite väl byråkratiskt. Hen kan också vara användbart då man omtalar ofödda barn, små barn eller husdjur. Kelgrisarna är ju ofta svåra att könsbestämma, men ändå så kära för sina ägare att de är svåra att omnämna som ”den”. ”Den” kan möjligtvis funka på lagårdskatter.

Tvångsmässigt politiskt korrekt som jag är vill jag inte slentrianmässigt skriva ”han” om till exempel en polis och därmed bidra till vidmakthållandet av förlegade könsroller, så det så. Det skulle emellertid vara skönt att inte hela tiden behöva skriva ut ”han eller hon”. Det får mig att känna mig lite som de lika politiskt korrekta och ständigt tjafsande ”Peoples front of Judea” i Life of Brian. Hen är mera ”one pronomen fits all”, inte så beskäftigt.

Hen är inte så nytt som man kan tro. Med inspiration från finskans pronomen hän, med samma betydelse, bildades pronomenet hen i svenskan redan på sjuttiotalet men har legat i träda under en period av biologistisk fixering. Hen har nu åter fått ett litet uppsving i våra nya queera tider. Men när man ska böja det hela blir det lite svårare.

Henom är tydligen den rätta böjningen, som motsvarar honom/henne, och den känns inte helt bekväm – än. Henom fenom fallerallera, typ. Genetiv vet jag inte riktigt hur man skriver. Hens? Men jag litar på att vi alla vänjer oss. Jag tänker till exempel på det relativt nya påfundet att kalla flickors ni vet vad för ”snippa”. De flesta föräldrar jag känner – och jag lär känna allt fler i dessa dagar, tro mig – använder det fullständigt naturligt till sina barn. Du-reformen infördes lite över en natt, låt vara att den så sakteliga börjar tappa sitt grepp om nationen. Jag tror hen har en framtid utanför de allra mest progressiva leden.

Jag ska ge några exempel. Statsminstern har ett viktigt jobb, därför är det viktigt att hen håller sig nykter. Om vi hittar rätt person för jobbet, kan hen börja redan imorgon. Hänger ni med? Bra.

Så - redigerare på Folket (och mitt stavningsprogram) – nu är det hen som gäller. Jag har inte sluntit på tangentbordet. Om det står hen så menar jag hen. Snopp eller snippa, helt enkelt.

Det blir ju aldrig av om ingen börjar med det, eller hur?

Välgörenhetsångest

Jag tyckte alltid det var larvigt när folk med barn påpekade hur extra ont det gjorde i dem att se barn som led på tv. Som om inte vi utan barn skulle ha medkänsla, tänkte jag. Som om de som fått turen att få avkomma genast skulle bli snäl-lare på något sätt. Jag får backa lite på det där, när jag sitter med min halvåring i knät och ser andra små halvåringar grävas fram ur bråten och tas om hand. Man är så extra bekant med de där små fäktande mjuka kropparna, den hungriga attacken på nappflaskan, det är liksom kontentan av vad det är att vara människa. Det är vad vi är innan vi lagt oss till med beräkning och polityr, innan vi börjat säga ”inget besvär för min skull” och samtidigt lägga på hög av rädsla att bli utan. De glupar i sig tills de är mätta, rapar och är glada.

Man vet inpå skinnet hur mycket de behöver en, hur ett ögonblicks frånvaro kan vara kritisk. Det är svårare att slå ifrån sig tv-bilder på barn. Det känns i kroppen på nåt sätt. Därmed inte sagt att detta gör någon bättre på att skrida till handling och ge en slant till någon av de många insamlingar som pågår. Det finns krafter som håller emot också. Som tanken att pengarna riskerar hamna i fickan på fel personer på vägen. Som i ett aktuellt fall. (Jag vill inte ge den stackars organisationen ännu mer dålig pr?) Eller att vad man än gör, så är det för lite. Eller att jag ska göra det i morgon, för nu måste jag diska.

Eller att jag är en sån som hjälper långsiktigt i stället, har jag inte till exempel ett fadderbarn på andra sidan världen? Eller att jag inte kan bestämma mig för hur mycket. Det där sista tror jag är en ganska stor bov. Allt verkar ju futtigt, som sagt. Därför är det kanske en bra modell att be folk skicka sms vilket innebär att summan är satt, 50 kronor verkar vara vanligast, eller 200. Själv tog jag kvittot på mitt senaste impulsköp på en finare Köpmangatsbutiks januarirea och satte in motsvarande summa till Plansverige, en organisation som hittills inte verkar gjort bort sig. Och lik förbannat känner man sig patetisk.

Jag minns första gången jag traskade iväg och skänkte pengar till en insamling till Bangladesh, för att jag hade sett på översvämningarna på tv. Det var sjuttiotal och välgörenhet hade ett löjets skimmer över sig, det var lite snorkvarning på Rädda Barnen och sånt – man skulle göra revolution i stället. Postkassörskan fnös ljudligt åt min avi och jag gick stukad bort till mamma och frågade om hon tyckte att det var löjligt av mig. Hon sa att det fanns barn som skickade presenter till (då nyfödda och ännu inte kron-), prinsessan Viktoria och att det var bra mycket löjligare i så fall. I dag är det andra tider. Men det är klart, varje välgörenhetshandling påminner om ett grundläggande systemfel. Men att inse det ska ju inte leda till att man inte gör nånting alls. Det värsta var ändå när jag fick det snirkliga och påkostade tack-kortet på posten efteråt. Då skämdes jag verkligen. Som en hund.