Styrfart

Ok.
Jag har jobbat i tre dagar. Plötsligt hinner jag hur mycket som helst. Som att uppdatera bloggen, och läsa andras. När jag var "helledig" dvs bar runt min lilla guldklimp mest hela tiden blev det inte så mycket gjort. Jag hade det kanon, men ändå, det säger något om fenomenet styrfart. Och om fenomenet "barn som tillbringar tid ensam med far tenderar acceptera denne mer och yla mindre efter mor".
Mitt nya jobb tog emot mig som en prinsessa. Orkidé på bordet, presenterad för alla i hela huset, hjälpsamhet till tusen. Det känns verkligen som att de vill ha mig där, vilket förstås känns extra bra med tanke på att de inte hade så mycket till val. Och jag ska ha den där lämna tillbaka grejer och få nån slags present-grejen med mitt gamla jobb. Där togs jag emot genom att jag fick ett rum. Punkt. Och ändå var jag helt övertygad om att de gillade mig. Det är jag faktiskt fortfarande. Åtminstone de flesta av dem...

Puh! Äntligen omplacerad!

Det senaste dryga halvåret sedan jag varslades från mitt jobb har jag upplevt arbetsrätt i praktiken. Inte så uppmuntrande. Det verkade som att alla regler för att skydda mig som anställd bara ledde till en massa extra förnedring.

Först fick jag lämna in alla mina betyg i syfte att putta ut någon kollega som jobbat kortare tid. Det gick förstås inte alls. Har man rekryterat och valt ut en person så har man. Att sätta nån man gillar på gatan bara för att nån annan jobbat längre är idioti. Det får man emellertid inte säga. Däremot får man säga att den andra saknat kompetens. Det gjorde de. De satte upp krav som ingen annan behövt uppfylla och konstaterade att jag inte platsade. Och där stod jag med skammen.

När det var färdigt med att spela ut mig mot mina kolleger, var det dags för dem som inte ännu fått sina jobb. Jag blev ombedd att titta igenom en lång lista med ”lediga” jobb som mestadels var allt annat än lediga. Återigen var deras enda acceptabla skäl för att inte ta emot mig att säga att jag saknade kompetens. Så inkompetent som jag varit de sista månaderna är det en gåta att jag någonsin haft jobb.

Sen var det dags för de få och otacksamma jobb som var lediga även i verkligheten. Då och då kom ett ultimatum - svara inom utsatt tid, annars!…” Jag hann aldrig svara, för strax efter kom ett meddelande om att sammanträdet var uppskjutet och att jag skulle avvakta på obestämd tid. Tre gånger, samma sak. Månaderna gick. Folk tröttnade på att tycka synd om mig. Till och med jag tröttnade på att tycka synd om mig, något jag knappt trodde var möjligt. Jag började känna mig som liket i Ingmar Bergmans film ”viskningar och rop”, hon som bara låg och ropade och luktade och inte hade vett till att dö ordentligt.

Till slut fick jag i alla fall ett vikariat som verkar kul och som jag tydligen var kompetent för. Jag har alltså förflyttats från de tillsvidareanställdas trygga liv till de projektanställdas något mer hetsade, men ännu inte till de ännu mer hetsade arbetslösa. En del släpps aldrig in, andra ska vara trygga till döds. Jag har funderat, även förr i världen, över det där med fasta och lösa arbeten. En del kan luta sig tillbaka och stagnera och andra får aldrig en chans. Tänk om alla, precis alla, fick jobb på samma sätt som en stadsminister, fyra år åt gången? Fyra år är en fantastisk lång tid för en vikariatsharvare. Man hinner våga bilda familj, man har tid att visa vad man kan. Men man hinner inte bli en betonghäck. Efter fyra år blir det frågan om fortsatt förtroende. En kompromiss mellan en helt fri arbetsmarknad och den vi har nu, där en anställning är ett stort åtagande och där man hellre låter de som redan är inne slita ut sig än tar in förstärkning.

Hursomhelst. Jag börjar i februari, på trekvartstid. Priset jag betalar för min återfådda framtidstro är att jag får lämna min dotter i hennes pappas ömma vård lite mer och snabbare än jag tänkt. Lite läskigt är det, men han hävdar bestämt att han har kompetensen.