genustänkande

På mitt jobb genomsyras allt av ett genustänkande. Dagen inleds med ett möte, som inleds med följande: Har ni tänkt på att mobilen bara verkar ha manliga namn i sitt stavningsprogram? Misstänkt. Och varför bokstaveras det bara med manliga namn? Nästa gång jag ringer SJ och beställer biljetter ska jag allt ta itu med det där. Du ska få ett bokningsnummer av mig, säger telefonisten. Adam Bertil Sigvard, åtta trea Yngve. Du menar kanske Anna Berit Sigrid åtta trea Yvonne? Ska jag svara uppfodrande. Nu ska det bli ändring!
Efter mötet går jag ned i den svala bottenvåningen. Jag bygger en klassisk brun arbetshäst med lurviga hovar halv naturlig storlek. Eftersom allt på mitt jobb genomsyras av ett genustänkande frågar alla som passerar om hästen är en han eller en hon. En hon, bestämde jag, men kommer på mig själv med att ideligen referera till kraken som "han" eller "pålle". Av nån anledning är det lika med han och den är också lika med han. Jag glömmer hela tiden fast man bara behöver lyfta på svansen för att se att det är en hon. Sen är det fikarast.
Sen sätter jag mig och ritar. Jag ritar en massa bilder på hur en utställning skulle kunna se ut och hela tiden ritar jag in små gubbar för att man ska kunna se hur stora och små saker är tänkta att vara. Sen ändrar jag så att hälften blir gummor, men först är de gubbar. Jag gör som Michelangelo när han målade Sixtinska kapellet, först ritar jag en massa muskulösa killar, sen kommer jag på att, hoppla, det där ska vara en kvinna- och klämmer dit ett par bröst. Inte för att både jag och Michelangelo gillade grabbar, utan för att vi båda brister i vårt genustänkande. Utställningen på bilderna ser ut att vara befolkad av resliga transor. Alla gubbar i mina scenografimodeller är för övrigt 1,80 cm. Ett tag gjorde jag vissa lite kortare men vips så hade jag gjort en hel hög på 1,80 igen. Och detta trots att mitt jobb genomsyras av ett genustänkande.
Jag går sedan en datakurs i kommunens regi och bevittnar hur kursledaren hunsas av en dryg och högljudd deltagare. Hon har ambitiöst skrivit upp dagsschemat på tavlan men när eleven/alfahannen efter att själv ha sinkat lektionen med en massa blaj myndigt säger, Äh, nu tar vi kafferast, då gör alla det fast två moment helt uppenbart är kvar. Lärarinnan säger inte ett pip. Sen sitter han på fikat och brer ut sig. Jaha, kommer ni från den skolan, där har jag gått! Jag hade en fröken som hette XX som alla grabbar gillade för hon hade så stora lökar! Säger han och kollar runt för att se om nån surfitta vågar invända. Det gör ingen, inte ens jag. Däremot fimpar jag kursen i halvtid och flyr tillbaka till mitt jobb som genomsyras av ett genustänkande. Och tänker att varje gång man tycker det blir lite tjatigt med allt genustänkande kan man ju alltid gå nån datakurs och sen är det skönt att komma hem till genustänkandet. Det finns inget som går upp mot ett jobb som genomsyras av ett genustänkande tänker jag och ger Pålle, nej, Pållan, en klapp på manken.

Förbifartsrasist

Har ni en förbifartsrasist i närmiljön? Som i förbigående kallar folk för svartskallar, i förbigående gör sig lustig över att nån bryter, i förbigående påpekar att tidningarna skriver ju inte vilka det är som begår brott men det vet man ju... Någon som samtidigt kastar ut en snabb sökande blick över rummet för att kolla om folk är med på noterna (och att den utländska lokalvårdspersonalen verkligen är utom hörhåll och inte bara verkar vara det). Och som, i brist på tillräckligt medhåll slänger in den klassiska slutklämmen "men det får man ju inte säga för då är man ju rasist..." (här brukar de himla lite med ögonen) Om du som läser det här inte träffat förbifartsrasister kan det bero på att du är svartskalle. De brukar bli ganska så tysta när ni är inom hörhåll.Förbifartsrasisterna är alltid lite martyriska, förföljda som de är av- tja, vem? Om man frågar vem som förbjudit dem att yttra sig brukar de svara något i stil med: Dom! -Vilka dom? -Ja, dom däruppe. Dom? Vi har en folkvald regering, är det dom som är dom? Den judisk-negroida bolsjevistiska homolobbyn kanske? Inte vet jag. Kanske är det att betrakta som åsiktsförföljelse om inte riktigt alla i hela fikarummet håller med.Ibland säger de istället "det vågar ju ingen säga". Det vill säga, jag är en hjälte som tar bladet från munnen. Visst. Snygga hjältar som först kollar av att alla är med på noterna (och städarna utom hörhåll) Men det värsta- absolut värsta- är när man hamnar i händerna på en förbifartsrasist som är damfrisörska. Och som börjar förfäkta sina åsikter samtidigt som hon öser ned kemikalier i ens hårbotten. Jo, jag sade emot henne men jag var väldigt rädd att bli skallig på kuppen.För att sammanfatta förbifartsrasisternas intrikata synpunkter: Dels tar de våra jobb, dels jobbar de inte. Och det är inte bra. Dels tar de våra tjejer/killar, dels gifter de sig bara med varandra. Det är inte heller bra. Sen är de jobbiga att ha som grannar, samtidigt som de bosätter sig på samma ställen allihop och det är inte bra alls, det heller. När de pratar svenska låter det fjantigt och när de pratar sina egna språk så är vi faktiskt i Sverige. Man undrar lite vad de skulle vilja att invandrarna gjorde egentligen. Troligen bara försvinna i en tunn blå rök så att vi får tillbaka det fina Sverige vi hade på femtiotalet när alla mammor stod i köken, alla barn visste hut (vad det nu är) och alla slynglar visste när man tar av sig mössan.Ett lite otäckt scenario. För om de gjorde det, om alla invandrare faktiskt hörsammade deras böner och försvann i en tunn blå rök, då anar jag vad som skulle ske. (Förutom det självklara faktum att Sverige stannar.) De skulle ge sig på mig. I förbifarten eller rakt av. För att jag är glasögonorm, för att jag har konstiga kläder, för att jag städar dåligt i tvättstugan. Vad som helst. Vi skulle inte alls uppleva fin svensk gemenskap och ha det bra. Någon annan skulle bli ett Problem och alltid göra fel. För av nån anledning måste Någon alltid vara Svarte Petter.