EU-valet

Valplakaten är borta eller sönderregnade, men jag grunnar fortfarande på eu-valet. Säga vad man vill om personröstning, men ju mer man känner igen sig från valsituationen i Idol desto lättare att fatta poängen i ett demokratiskt val och få lust att delta i utgången. Kan de sjunga?
Har de det? Står de sig internationellt? Partier är luddiga saker jämfört med ett ansikte. (Även om Mona Sahlins uppsyn på plakaten var något av det luddigare jag sett i mina dar.) En slogan kan man lite segla förbi. Däremot går det nästan inte att låta bli att ta ställning när man möter ansikten som ser en rakt in i ögonen, man bara måste tänka – skulle jag köpa en begagnad bil av den där personen? Han han eller hon nånting gemensamt med mig? Man börjar leka Idoljury. Man börjar diskutera sinsemellan, relevanta saker som Gudrun Schymans rynkiga hals. Den kunde de väl dimmat till lite, tyckte min vän. Snacka Jurassic Park. Vaddå, det är ju just sånt man får förtroende för, tyckte jag. Henne skulle jag köpa bil av direkt. Precis som min snustorra favoritdatahandlare i mitt gamla hemkvarter i Stockholm. Den mannen drar inte på munnen i onödan, sanna mina ord. Han har skyhög öststatsfaktor (för dem som minns hur det var att resa där före 1989) och jag litar obetingat på att hans uselt exponerade produkter håller måttet. Vilket de också gjort, hittills.
Men vad vet man egentligen om folk man inte känner? Förra EU-valet gjorde jag ett riktigt bottennapp. Jag röstade för enda gången i mitt liv borgerligt, eftersom den person jag ville rösta på stod på en sådan valsedel. Hon hette på den tiden Maria Carlshamre, var filosof och skribent. Jag hade läst en hel del hon skrivit under åren. Hon verkade ha slagit sig in i en ganska mansdominerad bransch och lyckats rätt bra fast hon var ung. Dessutom var hennes vallöfte att jobba mot trafficking. Henne ville jag ha i Bryssel. Och se hur bra det gick.
Dömd för bokföringsfiffel, lägsta möjliga aktivitet på jobbet, stack två år i förtid men behöll lönen. Och hade säkert vissa skäl till det.
På något sätt fortsatte hon med det hon var bra på, att skriva och bilda opinion. Men att vara politiker är ett annat jobb. Och fem år en lång tid att hålla ut om man inte har ambitionen att fortsätta i svängen. Det är lätt att tro att folk som är bra på en grej är bra på allt.
Här i Eskilstuna har jag däremot varit nöjd med mina kryssningar, men här har man ju också lite bättre koll på vad det är för person man personröstar på. Man röstar i alla fall troligen på nån man träffat live, och inte på det lyckade samarbetet mellan en stylist och en reklamfotograf. I årets eu-val bestämde jag mig för att lita på det aktuella partiets egen förmåga att sätta de mest lämpade överst på sina listor. De är ju framröstade av folk som känner dem och vet hur de beter sig på till exempel partikongresser, kanske sett dem förhålla sig till bag-in-boxar och illegitima inviter.
Det är bara nåt år till nästa riksdagsval, hoppas nu ännu fler fått smak för att rösta.