Det finns en gammal tecknad film från tiden då tecknad film verkligen var tecknad och spann i oändlighet runt enkla teman, som katt jagar mus.
Filmen handlar om en isbjörn och en bulldog. Isbjörnen smyger sig in på en polarstation och blir upptäckt av en bulldog. Om jag är korrekt informerad så låser bulldogar käkarna när de bitit, och så har man dem hängande. Det är i alla fall vad som händer i filmen. Isbjörnen snor runt med bulldogen hängande och försöker på alla sätt att komma loss. Till slut börjar han vagga den i famnen och sjunga en vaggvisa: Rockabye baby. Och se! Bulldogen somnar tvärt och snusar sött.
Sen följer en mängd varianter på hur isbjörnen försöker få bulldogen att fortsätta sova så att han ska hinna ut. Isbjörnen tillverkar diverse konstruktioner som ska vagga bulldoggen tillräckligt länge för att hinna fly – men icke. Filmen slutar med att isbjörnen får sitta, tufsig och utsjasad, på ett isberg som flyter runt, vagga bulldogen och sjunga ”rockabye baby”. Igen och igen, i alla sina dar.
Sjömän kan ibland höra den kusliga sången då de åker förbi i sina fartyg, säger berättarrösten med darr på stämman.
Filmen hade inte alls varit lika bra om den verkligen visade en förälders försök att få sitt spädbarn att sova. Eftersom det handlar om en isbjörn och en bulldog är det OK för isbjörnen att vilja smita iväg. Det är det inte riktigt för en förälder. Även om man gör det för att hinna med i sitt eget tycke relevanta saker.
Som nybliven förälder får man samma råd av alla människor och alla broschyrer. Ta vara på tiden. Det går så fort. Slarva inte bort den på att göra nånting annat än att njuta av babyn. Jobba inte, städa inte, umgås inte, håll helt enkelt inte på! Om jag fick en krona för varje gång folk sagt det där till mig skulle jag kunna ta pengarna och köpa ett maxiblöjpaket. Eller två. Jag fick till och med ett brev från en äldre släkting jag mig veterligen aldrig träffat. Gissa vad hon skrev? Just det. Det verkar som att alla tycker sig på något sätt ha missat sina barns småbarnstid, och vill varna mig för att göra samma misstag. Det är nog ingen större risk. Jag trodde aldrig jag skulle få barn, det var det isberget jag väntade mig att få sitta på för evigt. Det är kärt besvär att ha en liten bulldog hemma, men faktum är att vi båda/alla tre blir lite uttråkade av att bara sitta och titta på varandra dagarna i ända. Och lite skönt är det att kunna städa lite, man ser ju all skit så förfärande tydligt nu när man plötsligt är hemma på dagtid.
Lösningen heter Minimundus bärsjal, en prima uppfinning bestående av sex meter ekologisk bommull som man lindar runt sig och stoppar ned sin baby/bulldog i. Det känns nog lite som moderlivet, hon somnar blixtsnabbt. Jag märker direkt när hon tänker vakna och behöver inte springa och kolla ideligen. Och framför allt – jag har händerna fria och kan göra nästan allt jag gjorde förut till och med skriva krönikor om detta för den breda allmänheten så tveklöst angelägna ämne.
måndag 31 augusti 2009
fuska inte med uttåget
Influensan skrämmer ihjäl mig. Men jag biter ihop och köper inte kvällstidningen som lovar svar på alla mina frågor. Att få barn har förstås gjort mig ängsligare än någonsin. Jag är inte ensam, hundratals rädda föräldrar har ringt och frågat om barn, influensan och vaccinet.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.
svininfluensan
Influensan skrämmer ihjäl mig. Men jag biter ihop och köper inte kvällstidningen som lovar svar på alla mina frågor. Att få barn har förstås gjort mig ängsligare än någonsin. Jag är inte ensam, hundratals rädda föräldrar har ringt och frågat om barn, influensan och vaccinet.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.
Man kan förstöra sitt lilla liv med att vara rädd för det mesta, och det verkar som att vi bara blir räddare ju tryggare vi är. Vi är försäkrade och garderade så det står härliga till, samtidigt höjs vår förväntan på vilken trygghet man kan göra anspråk på. Och extra oroliga blir vi förstås när hela detta extra trygga samhälle verkar hotas.
Jag går på det varje gång.
Minns någon millenniebuggen? Dataproblemet som skulle slå ut vitala delar av samhället, världen över. Jag var bra nära att bunkra upp med dricksvatten hemma den sista december 1999. Men jag bet ihop då med, och nöjde mig med en flaska halvdan champagne. Dagen efter rann vattnet ur kranen som vanligt. Inga missiler hade avfyrats av misstag. Och nu är jag skiträdd för influensan fast risken fortfarande är bra mycket större för en massa andra, mindre mediala katastrofer. Vanliga gamla sjukdomar och banala olyckor.
När jag var tonåring hade vi ett utbrott av difteri hemma i Göteborg. Tidningarna beskrev symptomen: ont i svalget, beläggning på tungan. Smittkedjor redovisades med svarta silhuetter av de inblandade, som om det rört sig om kriminella nätverk.
Själv gick jag på fest och träffade en kille. Han var av någon anledning våldsamt intresserad av att stå och filmkyssas offentligt. Ganska snart fick jag skitont i halsen och smaklökarna på tungan lade av. Det enda jag kände smaken på var mesost, allt annat smakade oblat.
Jag nämnde detta för den filmkyssbenägne. Han hade också haft ont i halsen, sa han obekymrat. På väg ut genom dörren meddelade han att han skulle på begravning. Det var en av de som dött i difteri, en gammal skolkamrat, som hade bott hos honom. Mitt hjärta stannade. Detta var ju en solklar smittkedja. Jag insåg att jag utgjorde en fara för samhället och mina närmaste, och sökte omedelbart upp ett sjukhus för att lämna svalgprov, som det stått i kvällstidningarna att man skulle.
Där blev jag nesligen utskrattad av ett ungt manligt biträde som vägrade befatta sig med mig. Inte för att han trodde att jag hade difteri utan tvärtom. Skolsköterskan konstaterade på måndagen en kraftig förkylning, på sin höjd en släng av herpes. Det visade sig senare att den avlidne skolkamraten inte heller bott hos filmkyssaren då, vid sitt insjuknande, utan tio år tidigare när de var barn. Samt att epidemin stannat vid ett litet antal socialt utsatta personer. Man skulle kunna tro att denna erfarenhet skulle få mig att tagga ned. Men man vet ju aldrig!
På samma sida i min dagstidning som influensan avhandlas hittar jag en notis - i dag lördag hålls en hångelmanifestation i Malmö. Ensamma hågade kan finna varandra på plats strax innan. Sen är det bara att filmkyssas på. Värre var det visst inte med pandemirisken än så länge.
barnkläder
Det är mycket diskussion om könsuppdelade leksaker och barnkläder. Bara rosa fjoll och militärkläder, sägs det. En del föräldrar vägrar, döper barnet till saker i stil med "Trudelutt" och vägrar avslöja kön, vilket måtte kräva en hel del uthållighet med tanke på hur många som frågar.
Två veckor gammal har min dotter redan förärats en omfattande garderob som spänner från könsneutral brunvit retro till rosa drömmar, så faktum är att bådadera finns i handeln. Och att det blir ett sjå att hinna ha allt innan det är urvuxet...
När jag växte upp på sjuttiotalet var det unisex och pottfrisyr à la Mireille Mathieu för båda sorterna. Äldre människor tog mig ofta för pojke, och så liten jag var uppfattade jag nån sorts besvikelse i deras ansikten när mina föräldrar rättade dem. Kanske var de bara besvikna för att de gissat fel, men jag fick en känsla av att det var något vagt sämre med att vara flicka. Idag tror många att man gör barn – särskilt flickorna - en tjänst med könsneutrala kläder. Då har man inte räknat med gissande tanter. Det trista med den tidens unisex var väl annars att alla såg ut som nån slags lite mjukare pojkar. Inga av oss fick frossa i de prinsesserier jag tror alla barn gillar, tjejer som killar.
Hursomhelst gav det där upphov till en av de mardrömmar jag minns tydligast. Eller gjorde det det? Jag drömde i alla fall att jag fått en ny lekkamrat, en kille, och att jag var ute med den killen och hans pappa. Kompisen visste ju att jag var tjej, men hans pappa trodde att jag var kille. När det gick upp för honom att han haft fel, visade han mig genast till en apbur och kommenderade mig att gå in i den. Buren var inredd med lite halm på golvet. Den var för låg för att man skulle kunna stå rak ens som femåring och där skulle jag tillbringa resten av mitt liv. För att jag var flicka! Jag minns fortfarande ångesten.
Drömmen slutade där. Varför hade jag såna talibandrömmar som femåring?
Nyligen fick jag tag i en av böckerna om barna Hedenhös, bläddrade lite slött och fick syn på en bild som fick det att liksom hugga till.
Hedenhösbarnen Sten och Flisa satt instängda i en trång bur med hö på golvet. Flisa grät. Egyptier på besök i Norden hade fångat de svenska stenåldersbarnen i sina pälskläder i tron att de var nån sorts apor.
Missförståndet rätades ut och Hedenhösarna fick sig en imponerande turistresa till faraonernas Egypten. Och jag fick en del av ursprunget till min hemska dröm.
Mammor klagar ofta på hur jobbigt det är att barn inte får vara barn, att det ska vara så sexualiserat. Samtidigt är de ofta själva feminint klädda. De skulle inte vilja byta klädstil med sina män eller sambor, och besöker med förtjusning fester och maskerader där man kan få slampa till sig ordentligt. Ändå tycker de att barnen ska vara könsneutrala, som om kön och sexualitet är något som plötsligt uppstår när man börjar högstadiet. Det är lite intressant. Jag tror att barnen blir lika och jämlika i kläder och annat när vi är det själva, inte en dag innan dess.
Två veckor gammal har min dotter redan förärats en omfattande garderob som spänner från könsneutral brunvit retro till rosa drömmar, så faktum är att bådadera finns i handeln. Och att det blir ett sjå att hinna ha allt innan det är urvuxet...
När jag växte upp på sjuttiotalet var det unisex och pottfrisyr à la Mireille Mathieu för båda sorterna. Äldre människor tog mig ofta för pojke, och så liten jag var uppfattade jag nån sorts besvikelse i deras ansikten när mina föräldrar rättade dem. Kanske var de bara besvikna för att de gissat fel, men jag fick en känsla av att det var något vagt sämre med att vara flicka. Idag tror många att man gör barn – särskilt flickorna - en tjänst med könsneutrala kläder. Då har man inte räknat med gissande tanter. Det trista med den tidens unisex var väl annars att alla såg ut som nån slags lite mjukare pojkar. Inga av oss fick frossa i de prinsesserier jag tror alla barn gillar, tjejer som killar.
Hursomhelst gav det där upphov till en av de mardrömmar jag minns tydligast. Eller gjorde det det? Jag drömde i alla fall att jag fått en ny lekkamrat, en kille, och att jag var ute med den killen och hans pappa. Kompisen visste ju att jag var tjej, men hans pappa trodde att jag var kille. När det gick upp för honom att han haft fel, visade han mig genast till en apbur och kommenderade mig att gå in i den. Buren var inredd med lite halm på golvet. Den var för låg för att man skulle kunna stå rak ens som femåring och där skulle jag tillbringa resten av mitt liv. För att jag var flicka! Jag minns fortfarande ångesten.
Drömmen slutade där. Varför hade jag såna talibandrömmar som femåring?
Nyligen fick jag tag i en av böckerna om barna Hedenhös, bläddrade lite slött och fick syn på en bild som fick det att liksom hugga till.
Hedenhösbarnen Sten och Flisa satt instängda i en trång bur med hö på golvet. Flisa grät. Egyptier på besök i Norden hade fångat de svenska stenåldersbarnen i sina pälskläder i tron att de var nån sorts apor.
Missförståndet rätades ut och Hedenhösarna fick sig en imponerande turistresa till faraonernas Egypten. Och jag fick en del av ursprunget till min hemska dröm.
Mammor klagar ofta på hur jobbigt det är att barn inte får vara barn, att det ska vara så sexualiserat. Samtidigt är de ofta själva feminint klädda. De skulle inte vilja byta klädstil med sina män eller sambor, och besöker med förtjusning fester och maskerader där man kan få slampa till sig ordentligt. Ändå tycker de att barnen ska vara könsneutrala, som om kön och sexualitet är något som plötsligt uppstår när man börjar högstadiet. Det är lite intressant. Jag tror att barnen blir lika och jämlika i kläder och annat när vi är det själva, inte en dag innan dess.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)