Nej som komplimang

Hur många gånger har du sökt ett jobb och fått ett ingenting till svar?

Eller gjort någon annan förfrågan och fått, inte ett nej - utan en besvärad tystnad? Hur många gånger har någon som borde svarat nej inte svarat alls på när du snällt och vänligt undrar vad som hände? Och sen kanske varit lite omotiverat vänlig i något helt annat sammanhang, som ett försök till ursäkt.

Hur många gånger har en sådan person fått syn på dig först och glidit över till andra sidan trottoaren för att slippa undan. ”Man kan inte få mer än ett nej!”, har folk ibland sagt lite klämkäckt när jag försiktigt sonderat terrängen för att fråga om något. Det där låter ju bra, men det är tyvärr inte sant. Ett nej är snudd på en komplimang nuförtiden, tycker jag.

Alldeles för många klarar inte att leverera ett nej oavsett vad det gäller.

Det verkar bli mer och mer accepterat att säga nej genom att ignorera folk.

Så att man slipper känna sig taskig. Så att de istället får skämmas över att de alls frågade!

Och hur många gånger har du gjort det där själv, förresten? Ätit skit och sen nickat glatt när kyparen kommit förbi och frågat om det smakade bra?

Avspisat någon genom att inte svara (hen borde verkligen förstått att man inte frågar!). Förträngt det där jobbiga nej, tyvärr - svaret du borde skickat? Skjutit upp det och låtsats glömma det tills det kan passera för inaktuellt och förhoppningsvis preskriberat?

Svaren för min egen del är, som ni säkert vid det här laget räknat ut: Hela jävla tiden. Hela tiden obesvarade mail och oreturnerade telefonmeddelanden bakom vilka det kanske i bästa fall döljer sig någon som är stressad och glömsk men betydligt mer sannolikt någon som bara tycker det är jobbigt att säga nej. Eller svar som dröjer absurt länge och kommer indroppande lite skuldmedvetet precis innan vederbörande är tvungen att träffa mig i något annat sammanhang.

Och svaret på den andra frågekaskaden: Ja, eländes elände, jag gör det själv också. Fast jag blir så arg på andra när de gör det där, fast jag vet att folk respekterar en rak nejsägare mer än en mjäkande huvudet-i-sanden-icke-svarare, så gör jag det där själv också alldeles för ofta! Varför? För att det tar emot så förfärligt att säga nej. För att någon inbyggd osäkerhet inom mig gör att en enkel förfrågan känns som ett krav och inte det en faktiskt är: en fråga, som man kan och bör besvara. Och - den som inte kan säga nej kan heller inte säga ja som det gamla djungelordspråket lyder.

Jag utmanar härmed alla som är skyldiga mig ett nej eller liknande att leverera det inom en vecka. Erbjudandet gäller upp till fem år gamla undanfuskade nej. Det är som allmän vapenamnesti. Jag vet av egen erfarenhet att en vecka är ungefär den tid det tar att ladda upp för att våga svara nej på nånting. Man kan behöva nån sorts mildare drog för att ta sig samman, dubbel espresso eller så. Första inkommande nej vinner en fin present jag själv fått, inte gillat men tagit emot för att vara artig. Vem vet, kanske du gillar den bättre?