En förstklassig baby

Man har sina extravaganser. Det kan handla om mat, kläder, pryttlar. Folk är anspråkslösa och sparsamma vad gäller allt utom en sak. Min är att åka tåg i första klass. Det började några år sen tack vara SJ:s kryptiska prissättning. Plötsligt var en förstklassbiljett lika dyr eller kanske till och med billigare än andra klass. Jag slog till och blev fast, trots att det sedan kostade mer. Eftersom jag åkte en hel del var tågresorna en del av mitt liv jag ville göra så uthärdlig som möjligt. Lite mer benutrymme, betydligt mer syre, gratis kaffe, frukt och tidningar och framförallt mindre oväsen. Inga skolresor, inga hormonstinna tonårsgäng, inga griniga barn. Frid, ro, affärsmän och Svenska Dagbladet. Ahhhhh…

I våras satt jag, höggravid, och hörde hur en kvinna skällde ut en man för att han hade tagit med sin lille son i första klass. Pojken var kanske fyra år och jättesöt. Jag har betalat för att slippa barn, hävdade den stressade kvinnan. Det hade ju jag med, strängt taget, fast SJ inte alls utlovar någon barnfri zon på första klass. Det är något man bara förutsätter. Men han är faktiskt väldigt tyst, försvarade sig pappan artigt. Vi ska försöka att inte störa! Mycket riktigt. De småpratade så tyst och stilla som man kan tänka sig. Även för barn är det lättare att slappna av i en soft och luftig lounge än i en stimmande sardinburk. Jag beslöt att fortsätta åka 1:a klass även sen babyn kommit.

Det gick bra. Visst fick jag en skräckslagen blick från en kostymkille första gången vi klev på, men han hade inget att frukta. De tre första X2000-resorna sov Vendela som en ängel i min famn. Fjärde resan var hon inte sömnig, däremot vagt missnöjd och hade börjat ge ifrån sig ett helt nytt gnisslande läte som inte var så kul. Jag försökte tysta henne med mat men två söndertuggade bröst och tre kräkningar senare fick jag inse att hon inte alls var hungrig. Ingen skällde, men damen som log så hult åt oss när vi klev på tog sitt pick och pack och flyttade en halv vagn bort. Jag förberedde argument av typen ”Och vem tror du ska betala skatt när du är pensionär? Jo, hon!” Men ingen klagade högt, så jag fick inte använda dem.

Även min dotter fick erfara att det är en lyx att resa i vagnarna ett och två. Hon fick min odelade uppmärksamhet, hon fick ta och smaka på vartenda föremål i min handväska, hon fick allt hon sträckte sig efter. Ingen tågvärdinna kunde ha ansträngt sig mer för att göra en passagerare glad, inte ens i första klass. Till slut tog jag henne i bärsjalen och gick fram och tillbaka i vagnen –något vingligt- och nynnade i en timme, tills hon somnade in. Och funderade på hur länge jag kan hålla mig med min lyxvana. När hon börjar tulta runt och glatt lägga sin kladdiga lilla hand på folks datorer och byxknän, och säkerligen gastar i högan sky om jag försöker hindra henne? När får jag sluta spela förnäm och snällt sätta mig i andra klass eller rentav välja tåg med familjevagn, den som är försedd med en hel liten lekplats? Snart nog, skulle jag tro.

Hur jag kom till Eskilstuna

Tidningen Folket bad mig skriva om hur jag kom till Esksiltuna.Så här blev det.
Nu återstår bara att lura ut hur jag tar mig härifrån. Äsch, jag bara skojade...

Året var 1996. Jag hade spanat in en jobbannons som fullständigt var jag. De behövde någon som skapade upplevelserum på ett Barnkulturcentrum, som låg i det för mig halvt okända Eskilstuna. Jag ringde och frågade. Man hade ett rum och en liten budget. Och personal? frågade jag. Jaa, svarade mannen i andra änden lite tvekande, det är väl jag, det? Jag vacklade. Min psykolog hade sagt att jag verkade fly från saker och att plötsligt dra till Eskilstuna i det läge som var verkade misstänkt likt flykt. Jag jobbade med insikten att man måste välja och framförallt välja bort här i livet och inte försöka göra allt samtidigt, utan lita på att det går fler tåg. Jag sökte inte jobbet. Det verkade ändå lite för bra för att vara sant.

Åtta år senare dök plötsligt annonsen upp igen. Samma jobb, fast nu på halvtid. Och själv var jag i ett helt annat läge. Jag hade avslutat terapin, haft jobb i Halmstad under tre intensiva år, därpå flyttat tillbaka till Stockholm, frilansat och varit arbetslös, utbildat mig lite till och småjobbat med en massa olika saker. Eskilstuna hade samtidigt flyttat lite närmare Stockholm. Det var pendlingsbart.

Nu sökte jag utan minsta tvekan. Och fick jobbet, fast det tog sin lilla tid, närmare bestämt nio månader. Nio! Under vilka jag hann med två intervjuer, en psykologisk test och ett antal halvförtvivlade samtal med en vänlig assistent som beklagade att det tog sån tid. När jag skrivit på kontraktet gick jag till en butik som hette Tippy och köpte ett par byxor för att fira. Första halvåret pendlade jag från Stockholm. Jag lyckades på något sätt vid sidan om det nya jobbet också klara de två halvtidsutbildningar och tre läraruppdrag jag dragit på mig för att slippa känna mig så arbetslös. Det var lite svettigt att ro i land, men det gick. Min första natt i Eskils-tuna drömde jag om sparris, massor av sparris som växte så det knakade. Jag tog det som ett gott omen.

Andra halvåret köpte jag en liten stuga i skogen och flyttade in.

Tredje halvåret började jag odla med hjälp av en barnbok som hette ”Linnea odlar” och sökte därför efter pallkragar. En kille hade ett par på lager och körde hem dem åt mig. Fjärde halvåret blev vi ihop.

Halvåren blev år, jag flyttade hit min mamma som genast fann sig tillrätta. Jag blev mirakelgravid. Fem och ett halvt år efter min flytt föddes min dotter – till Eskilstunabo. Samtidigt försvann den ursprungliga anledningen till att jag flyttade hit. Mitt jobb försvann, hastigt och lustigt. Fast inte lustigt. Och faktiskt inte heller hastigt. Faktum är att det inte är riktigt klart än. Min arbetsgivare har hållit på i fem månader nu med att sparka mig efter alla konstens regler och sanningen att säga är jag inte så förvånad eftersom det tog hela nio månader att anställa mig. I Eskilstuna tar man det lite lugnare än vad jag var van vid när jag kom hit. Nu vet jag att det är bara att andas djupt. Saker går inte fortare för att man hoppar upp och ned och sliter sitt hår. I alla fall inte här. Jag har prövat, tro mig