Ett amatörfetto funderar

Jag är på besök i de överviktigas värld. De som inte bara en gång i livet, utan varje dag släpar på sina kilon, de som vaggande tar sig från punkt a till punkt b på dubbla tiden mot andra, utan att nån skriker ”grattis!” Jag talar nu inte om de småplufsiga som min fd överviktiga kompis föraktfullt kallar amatörfetton, utan om proffsfettona. De som kvalar in till magoperation. Jag inser nu mer än någonsin vilket bökigt liv de har, hur lite de orkar, hur mycket de syns. Jag kollar kläder på Åhléns fettoavdelning och minns kompisen som alltid ville hugga en taxi mellan två krogar i samma kvarter och ängsligt frågade hur långt borta saker låg. Jag plaskar med mina nya vänner i den vanliga vattengympagruppen, och det är en trevlig omväxling när de vänligt frågar om det är en babymage jag har. De är ju vana vid folk som är till synes höggravida helt av sig själva.
När jag växte upp fanns den fete som en stående figur i persongalleriet i berättelser för barn, från Pelle Svanslös vän Trisse till Hubbe i serieböckerna om Fenomenala Fyran. Hubbe var en slö, indolent person, oftast ackompanjerad av ljud som slörrp, smask, tugg, gäsp och zzzz. Hjältinnor som Kulla-Gulla och Kitty hade en fet väninna att glänsa brevid, eller en fet och en alltför mager väninna. Alla de feta side-kickarna var ganska tröga och liknöjda, långt ifrån de flesta överviktiga jag mött i livet. De överviktiga jag mött präglas av hög intelligens, starka känslor, sårbarhet och ett nästan maniskt behov av att saker ska hända hela tiden. Hade de varit seriefigurer hade de varit trådsmala och hålögda. Nånting stämmer inte riktigt. Den feta seriefigur som är mest trovärdig i mina ögon är nog Obelix, Asterix kompis. Han har starka känslor, ilska, sorg och ibland förälskelse som gör honom illröd. Men till skillnad från verklighetens Obelixar orkar han hur mycket som helst. Det är inte alla som fallit i en kittel med trolldryck som barn.
De överviktiga lär mest befinna sig i lägre samhällsklasser. Eller om det är där de hamnar just för att de är överviktiga. De diskrimineras på arbetsmarknaden på samma sätt som invandrare. Bra utbildning betyder inte alltid jobb. Deras yttre vittnar om nån sorts suspekt brist på självkontroll och arbetsgivaren anställer hellre nån annan. Runt dem hägrar bilder på normalviktiga, eller oftare, onormalt smala människor som glatt vräker i sig söta förbjudna läckerheter utan synbara efterräkningar.
Hursomhelst. En dag fick min feta väninna nog, köpte ett par hutlöst dyra träningsskor till sina värkande fötter, ställde klockan och gav sig ut på landsvägen där hon gick rakt framåt tills klockan ringde och hon vände. Varje dag ökade hon tiden en aning. Så småningom slapp hon vila mitt på dan. Sist jag var där drog hon, nu 40 kilo lättare, ut mig på en monsterpromenad som slutade med att jag, ovan vid såna strapatser, spydde i ett dike. Det var payback-time, men det får man bjuda på. Hon hade trots allt rultat efter oss andra i åratal utan att vi saktat på takten...