Bruno K Öijer ska inte klippa sig och skaffa ett jobb

Jag måste sluta se tv-debatter, de får mig att åldras i förtid. För ett tag sen såg jag Debatt. Människor som gör Sveriges bästa teater ska förklara vad folk har för nytta av kultur, på max 15 sekunder, och åker ur bild mitt i en mening för att nån linslus skränar högre. Personen som blev avklippt, överkörd och kallad "kulturelit" var Stina Oscarsson, chef för Orionteatern.Till saken hör att just de producerar ett av de roligaste och mest lättillgängliga kulturevenemang man kan se, nämligen Salong Giraff. Folk köar för att se en halsbrytande kavalkad av cirkusartister, imitatörer, operadivor och giraffer, och bli förolämpade av transvestiten till konferencier och jag tror inte de behöver skarva med publiksiffrorna.Resten av den parasiterande kultureliten fick lika absurt representeras av Bob Hansson, en i allra högsta grad begriplig, folklig och publiktillvänd poet. Hans böcker är vad jag ger i present till folk, särskilt unga män, som tror att poesi är svårt och trist. Bob Hansson har deltagit i Allsång på Skansen. Han reser runt i skolor och har inspirerat oräkneliga skolelever att våga skriva själva. Allt detta medan poeter med betydligt mindre publik och klart konstigare dikter lever på arbetsstipendier.Att just de två skulle få höra saker i stil med "klipp dig och skaffarej ett jobb" var lite magstarkt för mig. Men de tog väl de kulturabetare de fick tag i, så fick de korfästas för alla. Nu är det inte så att jag "vill åt" de verkligt svåra. Jag vill definitivt inte veta hur Bruno K Öijer skulle se ut om han klippte sig. Han är förresten inte heller särskilt svår. Dåligt exempel.Budskapet var i alla fall att kultur ska klara sig självt och finns det inte betalande publik så det räcker så är det inget att ha. Fimpa skiten. Det är bara dom som håller på som vill ha't. Jag tror inte det funkar så när det kommer till kritan. Jag minns när Katarina Kyrka i Stockholm brann. Folk samlade in en himmelsk massa pengar till ett nytt torn, rakt av. Jag tror inte att alla som bidrog var trogna gudstjänstbeökare. Det är något med ställen som Kyrkor, Museer, Operahus, Fin Poesi, Teatrar med stort T. Även om folk inte springer där i onödan blir de väldigt upprörda om de hotas. Det där är ställen man vill ska finnas, ifall att. Som nån sorts måttstock. Man kanske bara går i kyrkan när det ska giftas, och på museum när man har besök från utlandet, eller teater på nyårsafton. Men ve om nån vill riva ett sånt ställe och bygga MacDonalds på platsen. Detta trots att man säkert går dit betydligt oftare! Jag tror, mot alla förenklade ekonomiska teorier, att folk är beredda att betala en del för vissa saker fast de sällan använder dem. De ska finnas där, ifall att. Som finrummen förr. Alla hade ett rum med fina möbler där de nästan aldrig var. Och finporslin. Familjer trängdes i köken medan finrummen stod som monument. Ett slags altare, för att visa att man faktiskt har råd med lite andlig lyx. Men förklara en sån sak på femton sekunder i ett hönshus.Jag måste sluta se tv-debatter, de får mig att åldras i förtid. För ett tag sen såg jag Debatt. Människor som gör Sveriges bästa teater ska förklara vad folk har för nytta av kultur, på max 15 sekunder, och åker ur bild mitt i en mening för att nån linslus skränar högre. Personen som blev avklippt, överkörd och kallad "kulturelit" var Stina Oscarsson, chef för Orionteatern.Till saken hör att just de producerar ett av de roligaste och mest lättillgängliga kulturevenemang man kan se, nämligen Salong Giraff. Folk köar för att se en halsbrytande kavalkad av cirkusartister, imitatörer, operadivor och giraffer, och bli förolämpade av transvestiten till konferencier och jag tror inte de behöver skarva med publiksiffrorna.Resten av den parasiterande kultureliten fick lika absurt representeras av Bob Hansson, en i allra högsta grad begriplig, folklig och publiktillvänd poet. Hans böcker är vad jag ger i present till folk, särskilt unga män, som tror att poesi är svårt och trist. Bob Hansson har deltagit i Allsång på Skansen. Han reser runt i skolor och har inspirerat oräkneliga skolelever att våga skriva själva. Allt detta medan poeter med betydligt mindre publik och klart konstigare dikter lever på arbetsstipendier.Att just de två skulle få höra saker i stil med "klipp dig och skaffarej ett jobb" var lite magstarkt för mig. Men de tog väl de kulturabetare de fick tag i, så fick de korfästas för alla. Nu är det inte så att jag "vill åt" de verkligt svåra. Jag vill definitivt inte veta hur Bruno K Öijer skulle se ut om han klippte sig. Han är förresten inte heller särskilt svår. Dåligt exempel.Budskapet var i alla fall att kultur ska klara sig självt och finns det inte betalande publik så det räcker så är det inget att ha. Fimpa skiten. Det är bara dom som håller på som vill ha't. Jag tror inte det funkar så när det kommer till kritan. Jag minns när Katarina Kyrka i Stockholm brann. Folk samlade in en himmelsk massa pengar till ett nytt torn, rakt av. Jag tror inte att alla som bidrog var trogna gudstjänstbeökare. Det är något med ställen som Kyrkor, Museer, Operahus, Fin Poesi, Teatrar med stort T. Även om folk inte springer där i onödan blir de väldigt upprörda om de hotas. Det där är ställen man vill ska finnas, ifall att. Som nån sorts måttstock. Man kanske bara går i kyrkan när det ska giftas, och på museum när man har besök från utlandet, eller teater på nyårsafton. Men ve om nån vill riva ett sånt ställe och bygga MacDonalds på platsen. Detta trots att man säkert går dit betydligt oftare! Jag tror, mot alla förenklade ekonomiska teorier, att folk är beredda att betala en del för vissa saker fast de sällan använder dem. De ska finnas där, ifall att. Som finrummen förr. Alla hade ett rum med fina möbler där de nästan aldrig var. Och finporslin. Familjer trängdes i köken medan finrummen stod som monument. Ett slags altare, för att visa att man faktiskt har råd med lite andlig lyx. Men förklara en sån sak på femton sekunder i ett hönshus.

En som ville mitt bästa

I Göteborg finns ett intrikat system när man åker taxi från Centralen, man tar en nummerlapp och blir på något sätt matchad med en lämplig bil ur kön av väntande taxibilar. Taxichauffören visade sig vara en pratsam och frågvis typ. Efter tio sekunder hade han tagit reda på att jag kom från Göteborg men bodde i Eskilstuna och var hemma för att träffa min pappa som bodde kvar.Och mamma! tillade chauffören Hon bor också här! - Nej, hon bor hos mig, faktiskt, sa jag. Jag menade Eskilstuna, men jag misstänker att han trodde att jag menade i mitt hem.- Bra! utropade chauffören entusiastiskt. Men pappa då? Han är ensam!!! - Njae, de är ju skilda sen tjugofem år, sa jag.- Nej! Skrek chauffören Kan de inte gifta sig igen? - Nej, de vill nog inte det, försökte jag, men förgäves. Han bubblade av argument.- Det behöver inte vara dyrt! Du kan hämta en präst, och skaffa ringar av plast. Plast! Det räcker! Du måste prata med dem! De behöver varandra.- Men jag vill ju inte heller? Vad ska jag säga, en kille som heter Awad vill ert bästa? - Du Måste prata med din mamma! Hämta bara en präst. De ska bli glada! - Nja, sa jag. Präst hade de inte sist. Strängt taget var de kanske aldrig ordentligt gifta. Jag kanske faktiskt borde kräva att de slår till och gör mig legitim innan de dör.- Och du har syskon? frågade chauffören, nöjd med denna framgång.- Nej, sa jag, det är bara jag.Han såg otroligt olycklig ut men insåg att nog inte ens han skulle kunna pressa ur mina åldrande föräldrar några syskon.- Men du har barn? frågade han förhoppningsfullt.- Faktiskt inte, sa jag.Nu tyckte Awad riktigt synd om mig. Skilda föräldrar, inga syskon och inga barn motsvarade på ett ungefär hans bild av helvete på jorden. Det fick bara inte vara sant, var det så illa? Men vad säger doktorn? insisterade han. Nu började det kännas lite väl privat, jag hade ingen jättelust att diskutera mina äggstockar i en taxi. Det tog en bra stund att övertyga honom om att jag faktiskt inte kunde. Han såg så olycklig ut att jag glömde min annars så omhuldade personliga integritet och tröstade honom med att jag skulle kunna tänka mig en adoption, men att även det var ganska svårt numera, långa köer och så.- Nej, det är inte samma sak! konstaterade han modlöst.- Jo, men det kan det nog vara, protesterade jag å alla adopterade och adoptivföräldrars vägnar, varpå han på stående fot erbjöd mig en sextonårig släkting, för tillfället bosatt i Tyskland.- Njae, sexton är kanske lite väl gammalt, invände jag. Han hinner ju knappt flytta in förrän han ska flytta hemifrån? försökte jag skoja.- Nej! Han flyttar Aldrig! Han ska ta hand om dig, diska, städa, kalla dig mamma! Mina föräldrar omgifta med varandra och en diskande tonårsson som Aldrig flyttar hemifrån motsvarade ganska väl min bild av helvetet på jorden. Efter tjugo minuters kvalificerad kulturkrock anlände jag till min destination, skakad men inte rörd. Jag gjorde mina ärenden och tog en taxi tillbaka.Chauffören hette Andersson och yttrade inte ett ord under hela resan.