När ska vi börja fråga så kallade entreprenörer samma sak som poeterna: ” Jaha, men vad gör du egentligen, på riktigt, lever på liksom?”... En enrading på facebook, signerad Oskar Hanska, estradpoet.
Få saker retar mig så som klämkäcka reportage om entreprenörer. Särskilt om de är kvinnliga och passat på tillfället att förverkliga en dröm när jobbet försvann/de gick i väggen/valfri annan katastrof. Vare sig de sysslar med att ge folk olika behandlingar, sälja konsthantverk, coacha eller något ännu mer abstrakt undviker man alltför ofta frågan. Vad drar du in på det där då, i reda pengar, jämfört med en ordinär anställning? Vad lever du på, liksom?
• Jag vet inte om det är journalisten eller intervjuoffret som låtsas som det regnar. Jag misstänker att svaret på frågan alltför ofta är något i stil med: snäll sambo med fast anställning, ”förskott på arvet” eller i vissa landsändar: ”projekt”. De få jag känner som lyckats som entreprenörer har gjort det med ganska rejäla uppoffringar. Som att kvarta i en skrubb bakom restaurangen, barnen får bo hos exet = hyra noll. Det ska också till, tror jag, en särskild sorts ganska enveten personlighet samt gärna en nypa ren och skär fanatism. Inget man lär sig på en workshop i första taget.
Missförstå mig inte, jag respekterar egenföretagare enormt. Jag vet att de jobbar ihjäl sig. Jag är bara trött på att man marknadsför jättelåg inkomst och obefintlig pension till kvinnor som om det var en uppfriskande ansiktsmask. Ofta i det vällovliga syftet att göra reklam för dessa ofta lätt esoteriska verksamheter. Alla är inte av det rätta virket. Ett exempel:
• En väninna drev under några år ett antikvariat, efter att ha varit hemmafru.
Hon köpte det av en bekant. Det gick inte så bra. Hon sålde det vidare. Hon sammanfattade det hela så här: Visserligen tjänade jag inget på det, men det finns det å andra sidan andra som gjorde. Så det var ju inte meningslöst!
Vilka då, undrade jag nyfiket. Jaa... fortsatte hon: Han som jag köpte av. Han som jag sålde till. De som jag köpte böcker av (hon hade en hel del osäljbart, faktiskt...) De jag sålde till. Men! protesterade jag upprört. Det är ju du som ska tjäna på ditt företag! Det är ju det som är poängen! Njae, svarade hon på sitt sävliga sätt. Jag tycker inte man behöver se det hela så snävt... Huvudsaken att någon tjänar på det. Det behöver ju inte vara just jag... Det där var ingen affärskvinna, men en bra person. Hennes efterträdare driver i alla fall det hela vidare sen över tio år och verkar till och med ha expanderat. Jag brukar fråga hur det går. Han säger lite modest att det rullar på. Å andra sidan vet jag att han har en sambo med fast jobb...
• Värst av allt: jag vet varför jag retar mig så. För att jag själv är en av de medelålders kvinnorna som försöker bita ihop och tänka positivt. Jag är också entreprenör, i en bransch som säkert verkar lika flummig för många andra som diverse kroppsbehandlingar gör för mig.
Jag har definitivt inte ”förverkligat en dröm”. Min dröm är ett jobb jag går runt på.
tisdag 1 november 2011
"The machine that goes pling!-my favourite!”
En av Monthy Python-filmerna börjar med en förlossningsscen. Den födande kvinnan körs över totalt av en energisk förlossningsläkare. Han är helt såld på sina fina apparater ”Aaaah! The machine that goes pling!-my favourite!” Maskinen som säger pling. Underbart. Hur mycket mer vet vi om de flesta av våra maskiner?
Min pappa bor på ett kanonfint äldreboende i Göteborg. Jag är jätteglad att han är där. De har fin miljö och prisbelönt mat (inte oväsentligt när maten är dagens höjdpunkt). På sistone har han även fått en Ippi. En Ippi är en finfin grej, typ en mobiltelefon som är kopplad till en tv (vi fick skaffa en ny för hans medförda pjäs saknade rätt uttag). Ippin gör att jag kan skicka meddelanden och foton på barnbarnet direkt från min mobil. Då ska hans apparat säga pling och lilla Vendlan dyka upp i tv-rutan. Vilket gör morfar jätteglad. Problemet är att det så sällan funkar.
Apparaten säger inte pling, eller om den gör det så hör han det inte. Och om han uppmärksammar den blinkande lampan så vet han inte vad han ska göra med plastgrunkan på tv:n. Tacka fan för det. Jag har heller inte lyckats lura ut det. Och ingen av personalen heller. ”Vi har inte fått utbildning på den” säger de. Nån enstaka gång har nån (kanske nån helgjobbande ungdom?) sett att han har meddelanden och kunnat hjälpa honom. Då kommer genast svar.
”Tack för korten! Skicka gärna fler!” Men större delen av bilderna skickas tillbaka osedda.
Vilket är synd, för det finns en massa kanonfin dokumentation av min dotter, som för övrigt går på ett utmärkt dagis. Även hon får gourmetkäk, personalen är jättetrevlig och hon har tjatat om dem under sommaren. De har berättat att de har en hel radda roliga filmer på hur hon leker med sina kompisar, bilder man kan få om man tar med ett USB-minne.
Fast varje gång jag kommit med min lilla pinne har ju alla fullt upp med barnen. Och det är ju det de ska prioritera, så klart.
En dag lyckades jag ändå fånga en dagisfröken i vad som tycktes vara ett lugnt ögonblick. Det visade sig då att de inte visste om de fick lämna ifrån sig bilder och filmer hursomhelst. Och det är klart, det blir ju ett integritetsproblem, det är ju alltid andra barn med, vem vill att bilder på ens barn ska spridas för vinden i dessa tider? Bilder man kanske inte själv hunnit se?
Så det blev inga små filmer på Vendlan in action på dagis som jag kunnat skicka till min pappas Ippi som ingen fått utbildning för att hantera och som han därför inte kan se. Jag vet att detta är ett I-landsproblem av rang.
Hade vi bott på en del andra håll i världen hade jag själv fått vårda både min pappa och mitt barn och inte skrivit så mycket krönikor. Eller så hade ingen av oss levt.
Men vi har i alla fall gott om fina apparater som säger pling.
Vad vi nu behöver är en it-tekniker på varje vårdinrättning. Där kan man kanske bli av med en del av de där arbetslösa ungdomarna, de verkar ju alltid veta vad man gör med grunkorna?
Nästa vecka drar jag till Götet och placerar barnet live framför morfar.
Min pappa bor på ett kanonfint äldreboende i Göteborg. Jag är jätteglad att han är där. De har fin miljö och prisbelönt mat (inte oväsentligt när maten är dagens höjdpunkt). På sistone har han även fått en Ippi. En Ippi är en finfin grej, typ en mobiltelefon som är kopplad till en tv (vi fick skaffa en ny för hans medförda pjäs saknade rätt uttag). Ippin gör att jag kan skicka meddelanden och foton på barnbarnet direkt från min mobil. Då ska hans apparat säga pling och lilla Vendlan dyka upp i tv-rutan. Vilket gör morfar jätteglad. Problemet är att det så sällan funkar.
Apparaten säger inte pling, eller om den gör det så hör han det inte. Och om han uppmärksammar den blinkande lampan så vet han inte vad han ska göra med plastgrunkan på tv:n. Tacka fan för det. Jag har heller inte lyckats lura ut det. Och ingen av personalen heller. ”Vi har inte fått utbildning på den” säger de. Nån enstaka gång har nån (kanske nån helgjobbande ungdom?) sett att han har meddelanden och kunnat hjälpa honom. Då kommer genast svar.
”Tack för korten! Skicka gärna fler!” Men större delen av bilderna skickas tillbaka osedda.
Vilket är synd, för det finns en massa kanonfin dokumentation av min dotter, som för övrigt går på ett utmärkt dagis. Även hon får gourmetkäk, personalen är jättetrevlig och hon har tjatat om dem under sommaren. De har berättat att de har en hel radda roliga filmer på hur hon leker med sina kompisar, bilder man kan få om man tar med ett USB-minne.
Fast varje gång jag kommit med min lilla pinne har ju alla fullt upp med barnen. Och det är ju det de ska prioritera, så klart.
En dag lyckades jag ändå fånga en dagisfröken i vad som tycktes vara ett lugnt ögonblick. Det visade sig då att de inte visste om de fick lämna ifrån sig bilder och filmer hursomhelst. Och det är klart, det blir ju ett integritetsproblem, det är ju alltid andra barn med, vem vill att bilder på ens barn ska spridas för vinden i dessa tider? Bilder man kanske inte själv hunnit se?
Så det blev inga små filmer på Vendlan in action på dagis som jag kunnat skicka till min pappas Ippi som ingen fått utbildning för att hantera och som han därför inte kan se. Jag vet att detta är ett I-landsproblem av rang.
Hade vi bott på en del andra håll i världen hade jag själv fått vårda både min pappa och mitt barn och inte skrivit så mycket krönikor. Eller så hade ingen av oss levt.
Men vi har i alla fall gott om fina apparater som säger pling.
Vad vi nu behöver är en it-tekniker på varje vårdinrättning. Där kan man kanske bli av med en del av de där arbetslösa ungdomarna, de verkar ju alltid veta vad man gör med grunkorna?
Nästa vecka drar jag till Götet och placerar barnet live framför morfar.
Godbitar från tonårsdagboken
Jag trodde att jag aldrig varit nån riktig tonåring. Men vid ett besök i Götet hittade jag min dagbok från det år jag fyllde tretton och insåg att jag var en arketypisk tonåring. Här kommer några godbitar:
”Idag hämtade vi katten. Hon är svart med vit panna och ansikte. Magen är vit och fötterna också. Jag är rädd att den ska vara orolig och längtar hem... Jag hoppas att alla som har katt har varit lite så här oroliga i början. Jag vet inte om jag är kär i Xxxx, annars måste det vara att jag är allergisk mot honom på något sätt... När Charlotte och jag satt i korridoren kom han förbi. Efter en kvart hade jag hämtat mig och viskade ’Såg du vem det var?’ Men jag gillar honom INTE så det måste vara en allergi av något slag. Katten ska heta Isabella. Jag ska fråga A (biologiläraren) om det kan hända att man är allergisk mot vissa människor.” (Jag blev sedermera allergisk mot katten istället)
”Ibland känns allt så hopplöst och förfärligt. Jag är tjock och klumpig. Jag kanske ska bli lactumvegetarian.(sic!) På lördag ska jag kanske till Liseberg med Deborah. Hon har en massa fribiljetter.”
(Kommentar överflödig).
”Nu har jag inte skrivit på länge och jag måste komma ihåg att skriva bättre och inte fylla texten med en massa slangord som jag inte kan använda i alla fall. Jag börjar tycka att jag är alldeles för barnslig och det kanske jag är också men det finns andra som tror att de kan bli vuxna genom att sminka sig och locka håret och jag tycker att de är precis lika barnsliga.”
(Det var i starten av det pudliga 80-talet)
”Sally och jag brevväxlar och jag tycker hon är så god. Hon älskar alla djur... och vill bara rädda världen. Undrar om hon helgonförklaras. Det enda som jag kan komma på som hon gör mot världen är att hon sprayar sig mot svett.”
(Vid denna tid hade deodoranter drivgaser som skadade ozonlagret).
”Carl är svartsjuk på Xxxx. Dumt av honom. Iran mobiliserar upp för att kriga mot Irak. En kärnstridsspets kom på villovägar i USA och det var en j-a tur att den inte sprack! Hur står det till med världen egentligen?
Kommer det verkligen att bli ett tredje världskrig som gör slut på alltihopa som en del säger, eller kommer det att gå över?”
(Det var slutet av Kalla kriget. Växthuseffekten var redan då känd av ett par tre miljövänner som ingen brydde sig om.)
”...Jag måste sluta upp med att vara galen i Xxxx! Han är inte alls som jag inbillar mig. Jag kan glömma honom! Jag måste! Och jag måste sluta upp med att – nu har jag glömt allt idiotiskt jag måste sluta upp med. Jag måste plugga mer, hävda mig mer. Och framförallt sluta upp med att göra allting fel. Allting!”
(Tyvärr minns jag fortfarande vem Xxxx var, och prestationsångesten hänger med den också.)
Högt och lågt, som i livet. Det lär anordnas kvällar vid namn Skambyrån där folk läser högt ur sina tonårsdagböcker. Om ett sådant evenemang dyker upp här står jag redo, den saken är klar. Nu undrar jag bara HUR min pappa fick tag i dagboken. Det var nämligen i ett av hans skåp den återfanns...
”Idag hämtade vi katten. Hon är svart med vit panna och ansikte. Magen är vit och fötterna också. Jag är rädd att den ska vara orolig och längtar hem... Jag hoppas att alla som har katt har varit lite så här oroliga i början. Jag vet inte om jag är kär i Xxxx, annars måste det vara att jag är allergisk mot honom på något sätt... När Charlotte och jag satt i korridoren kom han förbi. Efter en kvart hade jag hämtat mig och viskade ’Såg du vem det var?’ Men jag gillar honom INTE så det måste vara en allergi av något slag. Katten ska heta Isabella. Jag ska fråga A (biologiläraren) om det kan hända att man är allergisk mot vissa människor.” (Jag blev sedermera allergisk mot katten istället)
”Ibland känns allt så hopplöst och förfärligt. Jag är tjock och klumpig. Jag kanske ska bli lactumvegetarian.(sic!) På lördag ska jag kanske till Liseberg med Deborah. Hon har en massa fribiljetter.”
(Kommentar överflödig).
”Nu har jag inte skrivit på länge och jag måste komma ihåg att skriva bättre och inte fylla texten med en massa slangord som jag inte kan använda i alla fall. Jag börjar tycka att jag är alldeles för barnslig och det kanske jag är också men det finns andra som tror att de kan bli vuxna genom att sminka sig och locka håret och jag tycker att de är precis lika barnsliga.”
(Det var i starten av det pudliga 80-talet)
”Sally och jag brevväxlar och jag tycker hon är så god. Hon älskar alla djur... och vill bara rädda världen. Undrar om hon helgonförklaras. Det enda som jag kan komma på som hon gör mot världen är att hon sprayar sig mot svett.”
(Vid denna tid hade deodoranter drivgaser som skadade ozonlagret).
”Carl är svartsjuk på Xxxx. Dumt av honom. Iran mobiliserar upp för att kriga mot Irak. En kärnstridsspets kom på villovägar i USA och det var en j-a tur att den inte sprack! Hur står det till med världen egentligen?
Kommer det verkligen att bli ett tredje världskrig som gör slut på alltihopa som en del säger, eller kommer det att gå över?”
(Det var slutet av Kalla kriget. Växthuseffekten var redan då känd av ett par tre miljövänner som ingen brydde sig om.)
”...Jag måste sluta upp med att vara galen i Xxxx! Han är inte alls som jag inbillar mig. Jag kan glömma honom! Jag måste! Och jag måste sluta upp med att – nu har jag glömt allt idiotiskt jag måste sluta upp med. Jag måste plugga mer, hävda mig mer. Och framförallt sluta upp med att göra allting fel. Allting!”
(Tyvärr minns jag fortfarande vem Xxxx var, och prestationsångesten hänger med den också.)
Högt och lågt, som i livet. Det lär anordnas kvällar vid namn Skambyrån där folk läser högt ur sina tonårsdagböcker. Om ett sådant evenemang dyker upp här står jag redo, den saken är klar. Nu undrar jag bara HUR min pappa fick tag i dagboken. Det var nämligen i ett av hans skåp den återfanns...
tisdag 19 juli 2011
Björnen sover
Jag hade använt allt utom våld i mina försök att få min genomtrötta tvååriga dotter att sova.
Ögonen gick i kors på henne, men ur sängen skulle hon kravla, lik förbannat.
Till slut började jag sjunga ”Björnen sover”. Det är en lek hon lärt sig på dagis. Så snart man börjar sjunga ”Björnen sover” rullar hon ihop sig till en boll på golvet och väntar in ”... honom aldrig tro!” På ”tro!” ska björnen/barnet hoppa upp med ramarna/armarna i vädret, tjoande. Men istället för att gå in på den raden sjöng jag bara de två första, om och om igen. Han är inte farlig, bara man är varlig, björnen sover, björnen sover ... Dottern låg på helspänn som en aktör i kulissen och väntade på sin ”cue” som aldrig kom.
Därmed var etapp ett avklarad, nämligen att få henne att sluta fara runt i sängen, bädda ned sina nallar, slita upp dem igen, bädda ned dem i ett annat hörn och så vidare i all oändlighet.
Nu gällde det att få henne att ligga kvar och slockna. Jag sjöng på och började efter hand utveckla texten för att inte själv somna in, det blev nya verser. Mamma sover, mamma sover, hon är väldigt trött ... pappa sover i sin soffa, TV:n den står på ... Dottern vände över på rygg och betraktade mig med alltmer simmiga ögon. Jag sjöng oförtrutet vidare som Scheherezade när hon berättade sina berömda Tusen och en Natt-sagor under hot om avrättning. Jag vågade definitivt inte sluta eller ens pausa. Mormor sover ... Farmor sover ... Bekantskapskretsen tog slut. Jag betade mig genom djurriket och alla sagoboksfigurer. Katten sover, lammet sover, Pippi sover ... Jag var nu redo att ta till regeringen, Reinfeldt sover ... Det behövdes dock inte. Nånstans efter ”Bamse sover” seglade hon iväg, ansiktet slätades ut. Jag smög ut ur rummet, sjukt nöjd med mig själv och undrade samtidigt vad jag skulle ta till nästa gång. Hur de gör på dagis för att få en hel hög ungar knoppa samtidigt är mig en gåta. Kanske hjälper grupptrycket till på något sätt.
Hursomhelst, man har ett visst mått av kreativitet, tror man. När ens påhittighet går åt till saker som nya sova middags-taktiker måste man ändå på något sätt skrapa fram mer ur botten på bunken, något som gärna ska ske under den dryga timmens middagssömn. Eller sent på kvällen. Eller toktidigt på morgonen. Eller nån annan konstig tidpunkt.
Det där påminde mig om en historia jag fick höra, om en klassisk musiker i den högre skolan. Jag minns inte vilket instrument han trakterade, violin, kanske, eller piano. Men det var i alla fall något högst avancerat. Han hade en massa ritualer för sig inför ett framträdande, ritualer som var nödvändiga för att han skulle kunna spela rätt och bra. Typ, en halvtimmes meditation, en viss skjorta, rätt kalsonger och rätt sorts mat i rätt tid före konserten.
Sen fick han barn. Allt raserades. Det blev till att snubbla i fracken, rycka åt sig stradivariusen och kasta sig iväg okammad för att hinna dra i sig en korv på väg till konserthuset. Det skumma var att det visade sig att han spelade precis lika bra när han väl satt där ...
Ögonen gick i kors på henne, men ur sängen skulle hon kravla, lik förbannat.
Till slut började jag sjunga ”Björnen sover”. Det är en lek hon lärt sig på dagis. Så snart man börjar sjunga ”Björnen sover” rullar hon ihop sig till en boll på golvet och väntar in ”... honom aldrig tro!” På ”tro!” ska björnen/barnet hoppa upp med ramarna/armarna i vädret, tjoande. Men istället för att gå in på den raden sjöng jag bara de två första, om och om igen. Han är inte farlig, bara man är varlig, björnen sover, björnen sover ... Dottern låg på helspänn som en aktör i kulissen och väntade på sin ”cue” som aldrig kom.
Därmed var etapp ett avklarad, nämligen att få henne att sluta fara runt i sängen, bädda ned sina nallar, slita upp dem igen, bädda ned dem i ett annat hörn och så vidare i all oändlighet.
Nu gällde det att få henne att ligga kvar och slockna. Jag sjöng på och började efter hand utveckla texten för att inte själv somna in, det blev nya verser. Mamma sover, mamma sover, hon är väldigt trött ... pappa sover i sin soffa, TV:n den står på ... Dottern vände över på rygg och betraktade mig med alltmer simmiga ögon. Jag sjöng oförtrutet vidare som Scheherezade när hon berättade sina berömda Tusen och en Natt-sagor under hot om avrättning. Jag vågade definitivt inte sluta eller ens pausa. Mormor sover ... Farmor sover ... Bekantskapskretsen tog slut. Jag betade mig genom djurriket och alla sagoboksfigurer. Katten sover, lammet sover, Pippi sover ... Jag var nu redo att ta till regeringen, Reinfeldt sover ... Det behövdes dock inte. Nånstans efter ”Bamse sover” seglade hon iväg, ansiktet slätades ut. Jag smög ut ur rummet, sjukt nöjd med mig själv och undrade samtidigt vad jag skulle ta till nästa gång. Hur de gör på dagis för att få en hel hög ungar knoppa samtidigt är mig en gåta. Kanske hjälper grupptrycket till på något sätt.
Hursomhelst, man har ett visst mått av kreativitet, tror man. När ens påhittighet går åt till saker som nya sova middags-taktiker måste man ändå på något sätt skrapa fram mer ur botten på bunken, något som gärna ska ske under den dryga timmens middagssömn. Eller sent på kvällen. Eller toktidigt på morgonen. Eller nån annan konstig tidpunkt.
Det där påminde mig om en historia jag fick höra, om en klassisk musiker i den högre skolan. Jag minns inte vilket instrument han trakterade, violin, kanske, eller piano. Men det var i alla fall något högst avancerat. Han hade en massa ritualer för sig inför ett framträdande, ritualer som var nödvändiga för att han skulle kunna spela rätt och bra. Typ, en halvtimmes meditation, en viss skjorta, rätt kalsonger och rätt sorts mat i rätt tid före konserten.
Sen fick han barn. Allt raserades. Det blev till att snubbla i fracken, rycka åt sig stradivariusen och kasta sig iväg okammad för att hinna dra i sig en korv på väg till konserthuset. Det skumma var att det visade sig att han spelade precis lika bra när han väl satt där ...
torsdag 5 maj 2011
Nej som komplimang
Hur många gånger har du sökt ett jobb och fått ett ingenting till svar?
Eller gjort någon annan förfrågan och fått, inte ett nej - utan en besvärad tystnad? Hur många gånger har någon som borde svarat nej inte svarat alls på när du snällt och vänligt undrar vad som hände? Och sen kanske varit lite omotiverat vänlig i något helt annat sammanhang, som ett försök till ursäkt.
Hur många gånger har en sådan person fått syn på dig först och glidit över till andra sidan trottoaren för att slippa undan. ”Man kan inte få mer än ett nej!”, har folk ibland sagt lite klämkäckt när jag försiktigt sonderat terrängen för att fråga om något. Det där låter ju bra, men det är tyvärr inte sant. Ett nej är snudd på en komplimang nuförtiden, tycker jag.
Alldeles för många klarar inte att leverera ett nej oavsett vad det gäller.
Det verkar bli mer och mer accepterat att säga nej genom att ignorera folk.
Så att man slipper känna sig taskig. Så att de istället får skämmas över att de alls frågade!
Och hur många gånger har du gjort det där själv, förresten? Ätit skit och sen nickat glatt när kyparen kommit förbi och frågat om det smakade bra?
Avspisat någon genom att inte svara (hen borde verkligen förstått att man inte frågar!). Förträngt det där jobbiga nej, tyvärr - svaret du borde skickat? Skjutit upp det och låtsats glömma det tills det kan passera för inaktuellt och förhoppningsvis preskriberat?
Svaren för min egen del är, som ni säkert vid det här laget räknat ut: Hela jävla tiden. Hela tiden obesvarade mail och oreturnerade telefonmeddelanden bakom vilka det kanske i bästa fall döljer sig någon som är stressad och glömsk men betydligt mer sannolikt någon som bara tycker det är jobbigt att säga nej. Eller svar som dröjer absurt länge och kommer indroppande lite skuldmedvetet precis innan vederbörande är tvungen att träffa mig i något annat sammanhang.
Och svaret på den andra frågekaskaden: Ja, eländes elände, jag gör det själv också. Fast jag blir så arg på andra när de gör det där, fast jag vet att folk respekterar en rak nejsägare mer än en mjäkande huvudet-i-sanden-icke-svarare, så gör jag det där själv också alldeles för ofta! Varför? För att det tar emot så förfärligt att säga nej. För att någon inbyggd osäkerhet inom mig gör att en enkel förfrågan känns som ett krav och inte det en faktiskt är: en fråga, som man kan och bör besvara. Och - den som inte kan säga nej kan heller inte säga ja som det gamla djungelordspråket lyder.
Jag utmanar härmed alla som är skyldiga mig ett nej eller liknande att leverera det inom en vecka. Erbjudandet gäller upp till fem år gamla undanfuskade nej. Det är som allmän vapenamnesti. Jag vet av egen erfarenhet att en vecka är ungefär den tid det tar att ladda upp för att våga svara nej på nånting. Man kan behöva nån sorts mildare drog för att ta sig samman, dubbel espresso eller så. Första inkommande nej vinner en fin present jag själv fått, inte gillat men tagit emot för att vara artig. Vem vet, kanske du gillar den bättre?
Eller gjort någon annan förfrågan och fått, inte ett nej - utan en besvärad tystnad? Hur många gånger har någon som borde svarat nej inte svarat alls på när du snällt och vänligt undrar vad som hände? Och sen kanske varit lite omotiverat vänlig i något helt annat sammanhang, som ett försök till ursäkt.
Hur många gånger har en sådan person fått syn på dig först och glidit över till andra sidan trottoaren för att slippa undan. ”Man kan inte få mer än ett nej!”, har folk ibland sagt lite klämkäckt när jag försiktigt sonderat terrängen för att fråga om något. Det där låter ju bra, men det är tyvärr inte sant. Ett nej är snudd på en komplimang nuförtiden, tycker jag.
Alldeles för många klarar inte att leverera ett nej oavsett vad det gäller.
Det verkar bli mer och mer accepterat att säga nej genom att ignorera folk.
Så att man slipper känna sig taskig. Så att de istället får skämmas över att de alls frågade!
Och hur många gånger har du gjort det där själv, förresten? Ätit skit och sen nickat glatt när kyparen kommit förbi och frågat om det smakade bra?
Avspisat någon genom att inte svara (hen borde verkligen förstått att man inte frågar!). Förträngt det där jobbiga nej, tyvärr - svaret du borde skickat? Skjutit upp det och låtsats glömma det tills det kan passera för inaktuellt och förhoppningsvis preskriberat?
Svaren för min egen del är, som ni säkert vid det här laget räknat ut: Hela jävla tiden. Hela tiden obesvarade mail och oreturnerade telefonmeddelanden bakom vilka det kanske i bästa fall döljer sig någon som är stressad och glömsk men betydligt mer sannolikt någon som bara tycker det är jobbigt att säga nej. Eller svar som dröjer absurt länge och kommer indroppande lite skuldmedvetet precis innan vederbörande är tvungen att träffa mig i något annat sammanhang.
Och svaret på den andra frågekaskaden: Ja, eländes elände, jag gör det själv också. Fast jag blir så arg på andra när de gör det där, fast jag vet att folk respekterar en rak nejsägare mer än en mjäkande huvudet-i-sanden-icke-svarare, så gör jag det där själv också alldeles för ofta! Varför? För att det tar emot så förfärligt att säga nej. För att någon inbyggd osäkerhet inom mig gör att en enkel förfrågan känns som ett krav och inte det en faktiskt är: en fråga, som man kan och bör besvara. Och - den som inte kan säga nej kan heller inte säga ja som det gamla djungelordspråket lyder.
Jag utmanar härmed alla som är skyldiga mig ett nej eller liknande att leverera det inom en vecka. Erbjudandet gäller upp till fem år gamla undanfuskade nej. Det är som allmän vapenamnesti. Jag vet av egen erfarenhet att en vecka är ungefär den tid det tar att ladda upp för att våga svara nej på nånting. Man kan behöva nån sorts mildare drog för att ta sig samman, dubbel espresso eller så. Första inkommande nej vinner en fin present jag själv fått, inte gillat men tagit emot för att vara artig. Vem vet, kanske du gillar den bättre?
onsdag 13 april 2011
Historia
Jag läser historia och det är sjukt intressant. Alla lösa pusselbitar i form av filmer, tecknade serier, böcker, citat och uttryck jag fått mig till livs klistras sakta men säkert ihop till ett sammanhang. Problemet är att jag inte hinner mer än skumma på ytan. Jag skummar och skummar och det är långt till botten.
Tentamensfrågorna är bråddjupa. ”Diskutera hur synen på omvärlden (det vill säga världen utanför Europa) utvecklas i Europa med avseende på renässansen, reformationen, de europeiska ländernas geografiska expansion (upptäcktsresorna) och upplysningen.” Shit, man. Det var mycket på en gång.
Jag som trodde de skulle fråga saker som ”När dog Karl den tolfte?”. Vilket jag inte heller minns, det mest framträdande jag minns av honom var att han slog sina strumpor mot en sten och tog på dem igen istället för att tvätta dem vilket jag alltid har sett som den ultimata manligheten. Den sortens kunskaper ger mig nog inga poäng på högskolan, misstänker jag. Här är det hårdvara som gäller och inget Herman Lindqvist-trams, så det så. Pengar styr, befolkningsutveckling styr, teknikutveckling styr, handel styr och människors plötsliga behov av olika mystiska varor de aldrig tidigare behövt, styr. Och faktiskt även enstaka individer. De som råkar hamna på rätt plats vid rätt tillfälle och bli de som puttar igång en process, eller tvärtom, missar ett gyllene tillfälle och får vänta ett par hundra år på nästa. Jag har definitivt blivit klokare av det här. Det gör mig också lite oväntad, rädd. För samtidigt som man ser hur förändringar tar enormt lång tid, ser man också hur de kan gå fruktansvärt fort. Rätt vad det är svänger pendeln över och någonting nytt dyker upp som vi inte kan hantera.
Nyheterna blir en rysare när man inser vilka följder små saker kan få. Jag häpnar över hur snabbt Japan försvann från förstasidorna för att ersättas av för mig ganska ointressanta saker. Å andra sidan, vem vet vad som är ointressant? Ett par killar uppfinner en ”skolkatalog” på nätet, där man kan kolla in snygga klasskamrater, stalka sina före detta pojk- och flickvänner anonymt och ta del av skvaller utan att resa sig ur stolen. En trivial syssla, ett nöje, som slår igenom stort eftersom vi alla är triviala lite till mans. Skolkatalogen i fråga visar sig vara ett oslagbart sätt att snabbt sprida information, plötsligt kan en mängd människor befinna sig på ett torg, för att föreställa statyer eller kanske kräva ett nytt statsskick om det är något man behöver mer just då.
Och hela arabvärlden tycks resa sig som en idrottspublik som gör vågen. Vad händer? Och vad händer sen? Hur länge kan vi egentligen gå här och lulla runt och grunna på saker som vår personliga stil, heminredning och trender medan man på annat håll jagar osmittad mat och vatten åt barnen och försöker lura ut vilken väg hem man ska välja för att mest sannolikt komma fram levande. Samtidigt är det kanske just den sortens harmlösa sysselsättningar som håller oss från att bli galna av oro över framtiden.
Tentamensfrågorna är bråddjupa. ”Diskutera hur synen på omvärlden (det vill säga världen utanför Europa) utvecklas i Europa med avseende på renässansen, reformationen, de europeiska ländernas geografiska expansion (upptäcktsresorna) och upplysningen.” Shit, man. Det var mycket på en gång.
Jag som trodde de skulle fråga saker som ”När dog Karl den tolfte?”. Vilket jag inte heller minns, det mest framträdande jag minns av honom var att han slog sina strumpor mot en sten och tog på dem igen istället för att tvätta dem vilket jag alltid har sett som den ultimata manligheten. Den sortens kunskaper ger mig nog inga poäng på högskolan, misstänker jag. Här är det hårdvara som gäller och inget Herman Lindqvist-trams, så det så. Pengar styr, befolkningsutveckling styr, teknikutveckling styr, handel styr och människors plötsliga behov av olika mystiska varor de aldrig tidigare behövt, styr. Och faktiskt även enstaka individer. De som råkar hamna på rätt plats vid rätt tillfälle och bli de som puttar igång en process, eller tvärtom, missar ett gyllene tillfälle och får vänta ett par hundra år på nästa. Jag har definitivt blivit klokare av det här. Det gör mig också lite oväntad, rädd. För samtidigt som man ser hur förändringar tar enormt lång tid, ser man också hur de kan gå fruktansvärt fort. Rätt vad det är svänger pendeln över och någonting nytt dyker upp som vi inte kan hantera.
Nyheterna blir en rysare när man inser vilka följder små saker kan få. Jag häpnar över hur snabbt Japan försvann från förstasidorna för att ersättas av för mig ganska ointressanta saker. Å andra sidan, vem vet vad som är ointressant? Ett par killar uppfinner en ”skolkatalog” på nätet, där man kan kolla in snygga klasskamrater, stalka sina före detta pojk- och flickvänner anonymt och ta del av skvaller utan att resa sig ur stolen. En trivial syssla, ett nöje, som slår igenom stort eftersom vi alla är triviala lite till mans. Skolkatalogen i fråga visar sig vara ett oslagbart sätt att snabbt sprida information, plötsligt kan en mängd människor befinna sig på ett torg, för att föreställa statyer eller kanske kräva ett nytt statsskick om det är något man behöver mer just då.
Och hela arabvärlden tycks resa sig som en idrottspublik som gör vågen. Vad händer? Och vad händer sen? Hur länge kan vi egentligen gå här och lulla runt och grunna på saker som vår personliga stil, heminredning och trender medan man på annat håll jagar osmittad mat och vatten åt barnen och försöker lura ut vilken väg hem man ska välja för att mest sannolikt komma fram levande. Samtidigt är det kanske just den sortens harmlösa sysselsättningar som håller oss från att bli galna av oro över framtiden.
pappa heter mamma
Jag väntade länge på barn. Drömmen om en liten ljushårig flicka, lik mig, ersattes av drömmar om små kinesflickor, om något större svarta pojkar och till sist efter viss tvekan av drömmen om halvstora handikappade små indier, allteftersom adoptionsprognoserna ändrades i negativ riktning. Jag gick på kurs efter annan och lärde hur de små skulle läkas från sina separationer (kånka dem oavbrutet ett par år bara) och hur man kompenserade för att man inte kunde amma (eller kunde man faktiskt?) Jag lärde mig hur man hanterade frågor om den andra, biologiska mamman. Jag lärde mig att förälder blir man med hårt arbete. Och plötsligt, i elfte timmen hade jag en hemsnickrad och ljus liten dotter. Jobbet med att bli förälder kvarstod dock.
Jag har alltid gjort mycket saker, farit runt, hållit på. Och som min vän C. säger, man kan ju inte plötsligt bli en helt annan sorts människa. Jag far väsentligt mindre än förr men ändå en del, geografiskt och i mitt huvud.
Jag orkar heller inte koncentrera mig på två timmars tittutlek med spelad förvåning, knappt ens en kvart. Samtidigt är barn överlevare. Försvinner en mamma, kanske bara in i sig själv för att tänka ut en krönika, då sträcker hon sig efter nästa. Och kandidaterna står i kö. Alla vill barnvakta henne, men dagis verkar vara de enda som frivilligt släpper taget när det är färdigvaktat. (Och mormor, men det beror troligtvis mer på ålder och ren fysisk utmattning)
Följaktligen och ironiskt nog: Istället för att läka henne från separationer utsätter jag henne för dem. Istället för att rädda henne från kollektiv fostran lämnar jag henne på en sådan (väldigt bra sådan för övrigt). Jag som väntat så länge borde väl vara hemma? Men jag är som jag är och hon är eller har blivit som jag, hon gillar folk och action, upprepar glatt namnen på alla sina vänner och extramammor och när jag ger henne den mysdag med mig jag tycker hon borde vilja ha, då kommer hon bärande på sin overall och vill ut, skanderande på sitt stridsrop ”Lina-Saja-Bjosan-Mommi-Chammo!” ( I svensk översättning: Lina , Sara, Brorsan, Mormor, Farmor) Vem blir det idag?
Nästa ironi: Jag ammar hur mycket som helst. Det är det enda jag har att komma med i konkurrensen. Amningen behövde inte kompenseras, den kompenserar istället - för allt. Bristen på den ständiga närvaro som ingår i min egen och många andras idealbild av en mamma, glömmandet av vantar en kall dag. Det är något bara jag kan ge henne, kanske det enda. För min del får hon gärna tutta fram till skolstarten eller så.
Sista ironin: jag kommer på mig själv med att identifiera mig mer och mer med de biologiska mammorna, som tvingas lämna bort ungarna så där helt och hållet till bättre lottade barnsugna i-landsbor. Jag var helt upptagen med min svidande saknad, nu förstår jag deras också.
Så en tröst om än klen till alla er som längtar att bli mamma. Riktigt ända upp i toppen av sitt upplåsta modersideal kommer man inte ens när barnet faktiskt kommit. Till råga på allt kallar hon även sin pappa för ”mamma”.
Jag har alltid gjort mycket saker, farit runt, hållit på. Och som min vän C. säger, man kan ju inte plötsligt bli en helt annan sorts människa. Jag far väsentligt mindre än förr men ändå en del, geografiskt och i mitt huvud.
Jag orkar heller inte koncentrera mig på två timmars tittutlek med spelad förvåning, knappt ens en kvart. Samtidigt är barn överlevare. Försvinner en mamma, kanske bara in i sig själv för att tänka ut en krönika, då sträcker hon sig efter nästa. Och kandidaterna står i kö. Alla vill barnvakta henne, men dagis verkar vara de enda som frivilligt släpper taget när det är färdigvaktat. (Och mormor, men det beror troligtvis mer på ålder och ren fysisk utmattning)
Följaktligen och ironiskt nog: Istället för att läka henne från separationer utsätter jag henne för dem. Istället för att rädda henne från kollektiv fostran lämnar jag henne på en sådan (väldigt bra sådan för övrigt). Jag som väntat så länge borde väl vara hemma? Men jag är som jag är och hon är eller har blivit som jag, hon gillar folk och action, upprepar glatt namnen på alla sina vänner och extramammor och när jag ger henne den mysdag med mig jag tycker hon borde vilja ha, då kommer hon bärande på sin overall och vill ut, skanderande på sitt stridsrop ”Lina-Saja-Bjosan-Mommi-Chammo!” ( I svensk översättning: Lina , Sara, Brorsan, Mormor, Farmor) Vem blir det idag?
Nästa ironi: Jag ammar hur mycket som helst. Det är det enda jag har att komma med i konkurrensen. Amningen behövde inte kompenseras, den kompenserar istället - för allt. Bristen på den ständiga närvaro som ingår i min egen och många andras idealbild av en mamma, glömmandet av vantar en kall dag. Det är något bara jag kan ge henne, kanske det enda. För min del får hon gärna tutta fram till skolstarten eller så.
Sista ironin: jag kommer på mig själv med att identifiera mig mer och mer med de biologiska mammorna, som tvingas lämna bort ungarna så där helt och hållet till bättre lottade barnsugna i-landsbor. Jag var helt upptagen med min svidande saknad, nu förstår jag deras också.
Så en tröst om än klen till alla er som längtar att bli mamma. Riktigt ända upp i toppen av sitt upplåsta modersideal kommer man inte ens när barnet faktiskt kommit. Till råga på allt kallar hon även sin pappa för ”mamma”.
Nalin Pekgul
Jag läser i tidningen att Socialdemokratiska kvinnoförbundet genom ordförande Nalin Pekgul föreslagit fem kvinnor till partitoppen och partiledarposten, alla utom en är okända namn för mig. Det brukar för övrigt de personer vara som dyker upp i spekulationerna om ny partiledare. Fler och fler dyker upp som man aldrig hört talas om. Det behöver inte vara något fel på dem för det. Men det får mig ändå att fundera över en sak. Varför föreslår ingen Nalin Pekgul själv? Eller har någon gjort det? Och har hon i så fall skulle sagt nej? I så fall är det nog ett riktigt nej. Hon vill nämligen få ett slut på det obligatoriska falskblyga nejsägandet bland kandidaterna vilket är bra och dessutom får mig att hoppas att hon själv faktiskt skulle säga ja. Jag tar mig därför härmed friheten som icke-partimedlem och intresserad allmänhet att föreslå Nalin Pekgul som nästa partiledare för Socialdemokraterna om nu ingen annan gjort det innan.
Hon är känd för fler ur den breda allmänheten än många av de andra kandidaterna. Hon ger ett seriöst intryck, och utstrålar en inre trygghet.
Hon retar gallfeber på extremister från alla tänkbara håll och verkar stryktålig. Hon bryr sig inte överdrivet mycket om hur hon ser ut vilket jag tycker är positivt, en kvinnlig politiker borde inte låta det knycka mer av hennes värdefulla tid än det gör för en manlig dito. Nalin skulle förmodligen ge blanka fan i de stylister man skulle skicka på henne om hon kom på fråga. (Det borde Mona Sahlin också ha gjort, de mesade bara bort henne totalt. Hon har aldrig varit så intetsägande.)
Nalin är säkert också nånstans en ganska så iskall taktiker, vilket också är bra. En del tycker att hon är en bitch, det är utmärkt. Hon har bestämda åsikter och en del av dem är inte helt förutsägbara för en socialdemokrat, till exempel har hon berättat att hon är monarkist. Vilket faktiskt kan vara en poäng när vi nu har kvar en (konstitutionell) monarki trots att Socialdemokraterna av nostalgiska skäl har haft dess avskaffande på dagordningen sen starten. If you can´t beat’em, join’em. Hon är dessutom livs levande integration på två ben.
Men framför allt har hon personlighet, hon sticker ut. Hon vågar ha känslor.
Hon har modet att ifrågasätta både det ena och det andra. Hon är den starka och originella kvinnliga partiledare det där partiet behöver. Hade hon varit svenne hade hon varit på listan för tänkbara partiledare för länge sen, särskilt med tanke på hur många som verkar stå på den. Det är vad jag tror.
De borde inte vara så rädda. Ingen trodde USA skulle vara redo för en svart president heller.
De kan släppa det där nu. Den del av väljarkåren de är rädda att förlora har redan gått över till nåt parti som lovar femtiotalet tillbaka.
Skulle det till äventyrs finnas några som dröjer sig kvar, låt dem gå, då.
S skulle i gengäld kunna vinna över många kvinnor, såna som röstade på V så länge Gudrun Schyman var partiledare, och sen drog vidare till MP och Maria Wetterstrand.
De är faktiskt fler.
Hon är känd för fler ur den breda allmänheten än många av de andra kandidaterna. Hon ger ett seriöst intryck, och utstrålar en inre trygghet.
Hon retar gallfeber på extremister från alla tänkbara håll och verkar stryktålig. Hon bryr sig inte överdrivet mycket om hur hon ser ut vilket jag tycker är positivt, en kvinnlig politiker borde inte låta det knycka mer av hennes värdefulla tid än det gör för en manlig dito. Nalin skulle förmodligen ge blanka fan i de stylister man skulle skicka på henne om hon kom på fråga. (Det borde Mona Sahlin också ha gjort, de mesade bara bort henne totalt. Hon har aldrig varit så intetsägande.)
Nalin är säkert också nånstans en ganska så iskall taktiker, vilket också är bra. En del tycker att hon är en bitch, det är utmärkt. Hon har bestämda åsikter och en del av dem är inte helt förutsägbara för en socialdemokrat, till exempel har hon berättat att hon är monarkist. Vilket faktiskt kan vara en poäng när vi nu har kvar en (konstitutionell) monarki trots att Socialdemokraterna av nostalgiska skäl har haft dess avskaffande på dagordningen sen starten. If you can´t beat’em, join’em. Hon är dessutom livs levande integration på två ben.
Men framför allt har hon personlighet, hon sticker ut. Hon vågar ha känslor.
Hon har modet att ifrågasätta både det ena och det andra. Hon är den starka och originella kvinnliga partiledare det där partiet behöver. Hade hon varit svenne hade hon varit på listan för tänkbara partiledare för länge sen, särskilt med tanke på hur många som verkar stå på den. Det är vad jag tror.
De borde inte vara så rädda. Ingen trodde USA skulle vara redo för en svart president heller.
De kan släppa det där nu. Den del av väljarkåren de är rädda att förlora har redan gått över till nåt parti som lovar femtiotalet tillbaka.
Skulle det till äventyrs finnas några som dröjer sig kvar, låt dem gå, då.
S skulle i gengäld kunna vinna över många kvinnor, såna som röstade på V så länge Gudrun Schyman var partiledare, och sen drog vidare till MP och Maria Wetterstrand.
De är faktiskt fler.
vad väcker svensken?
Jag har grunnat på en sak sista tiden. Vad skulle kunna få svenskar att gå ut på gator och torg och skrika: Nu är det nog!
I Italien var det en sjuttonårig gogodansös, i Tunisien en desperat grönsakshandlare, i Egypten faktum att tunisierna vågade. I Polen för trettio år sen var det en sparkad varvsarbeterska. Nånting blir gnistan, droppen, halmstråt. Och imperier krackelerar.
Om man nu antar att vi skulle ha ett pyrande missnöje och ökande desperation i breda lager i Sverige (som en del påstår att vi har, de har jag redan slaktat i en tidigare krönika) Vad skulle bli vår utlösande gnista, vår sista förödmjukelse som får oss att gå man ur huse?
En sak som verkligen får svenskar att ruttna är ekonomisk oredlighet. Lite sexuella utsvävningar är intet jämfört med att till exempel fuska med kvitton eller fumla med kontokort. Men vi verkar ha blivit lite avtrubbade på den fronten under de senaste åren.
När avslöjandena om Ikeas skatteplanering kom för några veckor sen tänkte jag: Jaha, där sprack en nationalikon. Folk förlåter en hel del, men när det kommer till skattesmitning i den storleksordningen trodde jag ändå ett tag att det skulle få lite större konsekvenser än den sedvanliga axelryckningen. Men icke. När det visade sig att fler gjorde likadant var det plötsligt ok. Det var inte så att man blev lika arg på dem också. Tvärtom, det många gör kan inte vara så farligt. Lustigt nog så resonerar vi så. Det måste vara nån sorts flockinstinkt. ”Ja ja, i hans ställe hade man säkert gjort nåt liknande själv. Ikea är fortfarande det billigaste sättet att inreda sitt hem.”
Ungefär så låter det, antar jag, hos oss och andra. Observera, även hos oss, vilket säger en del om den plats Ikea intar i min familjs liv, från det första gemensamma soffinköpet till de smarta omgörningarna av Ikeamöbler till designprodukter (det är rackarimejbilligare än att köpa ohyvlat virke…) Alltid toppat av en hoper skitbilliga småsaker som ibland visar sig ganska så dysfunktionella när man väl ska använda dem. Vi skojar lite om nazister och barnarbete och lastar in ett bäddset till när vi ändå är där... Vår väl ingrodda vana att fara dit kan säkert förmå oss att skoja bort även detta. En krona till Lichtenstein, varsågod…hä hä. För hur skulle våra liv se ut om vi helt enkelt fick nog och bojkottade Ikea? Om vi köpte allt från säng till småpryttlar någon annanstans? Det skulle gå jättebra. Vi är nämligen ganska så klara med heminredningen. Det är ju inte som att man slänger ut grejerna när man redan har dem, eller hur? Hade detta inträffat för ett par år sen hade det blivit värre…
Nej, jag vet inte vilken moralisk indignation som skulle kunna driva ut oss svenskar på gator och torg. För det första har vi det fortfarande ganska så bra, trots att allt fler får suga på ramarna. Vi har fortfarande nån sorts upplevelse av rättssäkerhet och trygghet. Sen är ju verkligen frågan om gatuprotester någonsin kan bli aktuellt i ett land där det är så här förbannat kallt utomhus halva året.
I Italien var det en sjuttonårig gogodansös, i Tunisien en desperat grönsakshandlare, i Egypten faktum att tunisierna vågade. I Polen för trettio år sen var det en sparkad varvsarbeterska. Nånting blir gnistan, droppen, halmstråt. Och imperier krackelerar.
Om man nu antar att vi skulle ha ett pyrande missnöje och ökande desperation i breda lager i Sverige (som en del påstår att vi har, de har jag redan slaktat i en tidigare krönika) Vad skulle bli vår utlösande gnista, vår sista förödmjukelse som får oss att gå man ur huse?
En sak som verkligen får svenskar att ruttna är ekonomisk oredlighet. Lite sexuella utsvävningar är intet jämfört med att till exempel fuska med kvitton eller fumla med kontokort. Men vi verkar ha blivit lite avtrubbade på den fronten under de senaste åren.
När avslöjandena om Ikeas skatteplanering kom för några veckor sen tänkte jag: Jaha, där sprack en nationalikon. Folk förlåter en hel del, men när det kommer till skattesmitning i den storleksordningen trodde jag ändå ett tag att det skulle få lite större konsekvenser än den sedvanliga axelryckningen. Men icke. När det visade sig att fler gjorde likadant var det plötsligt ok. Det var inte så att man blev lika arg på dem också. Tvärtom, det många gör kan inte vara så farligt. Lustigt nog så resonerar vi så. Det måste vara nån sorts flockinstinkt. ”Ja ja, i hans ställe hade man säkert gjort nåt liknande själv. Ikea är fortfarande det billigaste sättet att inreda sitt hem.”
Ungefär så låter det, antar jag, hos oss och andra. Observera, även hos oss, vilket säger en del om den plats Ikea intar i min familjs liv, från det första gemensamma soffinköpet till de smarta omgörningarna av Ikeamöbler till designprodukter (det är rackarimejbilligare än att köpa ohyvlat virke…) Alltid toppat av en hoper skitbilliga småsaker som ibland visar sig ganska så dysfunktionella när man väl ska använda dem. Vi skojar lite om nazister och barnarbete och lastar in ett bäddset till när vi ändå är där... Vår väl ingrodda vana att fara dit kan säkert förmå oss att skoja bort även detta. En krona till Lichtenstein, varsågod…hä hä. För hur skulle våra liv se ut om vi helt enkelt fick nog och bojkottade Ikea? Om vi köpte allt från säng till småpryttlar någon annanstans? Det skulle gå jättebra. Vi är nämligen ganska så klara med heminredningen. Det är ju inte som att man slänger ut grejerna när man redan har dem, eller hur? Hade detta inträffat för ett par år sen hade det blivit värre…
Nej, jag vet inte vilken moralisk indignation som skulle kunna driva ut oss svenskar på gator och torg. För det första har vi det fortfarande ganska så bra, trots att allt fler får suga på ramarna. Vi har fortfarande nån sorts upplevelse av rättssäkerhet och trygghet. Sen är ju verkligen frågan om gatuprotester någonsin kan bli aktuellt i ett land där det är så här förbannat kallt utomhus halva året.
Kairo
Kairo var stan där jag chockartat blev vuxen för över tjugo år sen. Jag åkte dit med hyfsat hög svansföring, fast besluten att på tre veckor uppleva en rad saker jag på förhand bestämt. Djup gemenskap med mellanösterns kvinnor stod högt på listan, minns jag. Det visade sig vara lite lurigt. Det var inte så många av dem ute. Istället mötte jag ett överväldigande antal män i olika åldrar, fast beslutna att ta sig därifrån med en utländsk kvinna som utresebiljett. Hej, är du gift, var bor du, jag vill gärna till Schweiz eller vad det var du sa du kom ifrån? Detta trots att det var strängeligen förbjudet för gemene man att tilltala turister. De tog risken. Jag minns en mycket gammal farbror med käpp på just Tahrirtorget som bad att bli hjälpt över gatan. Jag ställde förstås upp som en god scout. Till min förvåning började han genast skryta om vilken fantastisk älskare han var. Gå var det lite si och så med, men sex, det funkade prima!
Jag fick en kulturchock och en välbehövlig lektion i tålamod och hakuna matata. Inget blev som jag hade tänkt ut. Alla behandlade mig som ett barn och en idiot, vilket jag ju också var, där. Men när jag släppte greppet och bara flöt med, då hände det plötsligt – då träffade jag normala människor och – javisst – kvinnor också. På väg hem försvann mitt bagage. Jag stod kolugn på Kastrup iförd sommarkläder i januari och log mot den nervöse flygplatskillen. Jag minns hans häpna min. Lite bagage, vad är det att balla ur för? Jag hade fått perspektiv. Väskan stod för övrigt på trappen nån vecka senare, när jag nästan glömt av den.
Kairo är Afrikas största stad. Det tänker man inte på. Man tänker knappt på att den ligger i Afrika. Som någon sa (obekräftat) en tredjedel av alla araber bor i Egypten och en tredjedel av dem bor i Kairo. Överdrivet eller ej, det är en fet hög med människor. Samtidigt en stad med lite gatukriminalitet jämfört med andra stora städer. Det var ganska tryggt att vara ute, då. Jag bodde mitt i city i ett av många billiga hotell i sekelskifteshusen runt Egyptiska museet. En gång riktiga krokaner, vars krusiduller nu täcktes av ett lager brunt avgasdamm. En natt kom jag hem och porten var låst. En buckla i gatan reste sig och visade sig vara en ovanligt lång man i traditionell galabiya (typ nattskjorta) och turban. Han gick rakt mot mitt håll. Jag frös till is och trodde min sista stund var kommen. Han gick lugnt förbi mig, ryckte upp den något tröga porten åt mig och återgick till sin plats på trottoaren.
Kairo var så proppfullt av människor som slet hund för sjukt lite pengar och verkligen, verkligen ansträngde sig för att hålla stilen och ta sig upp en aldrig så liten bit. Upp och ut. Allt gnissel i mitt liv kändes som fjantiga småproblem. Känslan höll i sig ett tag, sen glömde man och blev en gnällspik igen. Jag for aldrig dit igen men minnena kommer tillbaka med tv-bilderna.
När nu Kairos innevånare verkat fått nog och väller ut på gatorna, då är det ingenting att leka med. De är, som sagt, en hög.
Jag fick en kulturchock och en välbehövlig lektion i tålamod och hakuna matata. Inget blev som jag hade tänkt ut. Alla behandlade mig som ett barn och en idiot, vilket jag ju också var, där. Men när jag släppte greppet och bara flöt med, då hände det plötsligt – då träffade jag normala människor och – javisst – kvinnor också. På väg hem försvann mitt bagage. Jag stod kolugn på Kastrup iförd sommarkläder i januari och log mot den nervöse flygplatskillen. Jag minns hans häpna min. Lite bagage, vad är det att balla ur för? Jag hade fått perspektiv. Väskan stod för övrigt på trappen nån vecka senare, när jag nästan glömt av den.
Kairo är Afrikas största stad. Det tänker man inte på. Man tänker knappt på att den ligger i Afrika. Som någon sa (obekräftat) en tredjedel av alla araber bor i Egypten och en tredjedel av dem bor i Kairo. Överdrivet eller ej, det är en fet hög med människor. Samtidigt en stad med lite gatukriminalitet jämfört med andra stora städer. Det var ganska tryggt att vara ute, då. Jag bodde mitt i city i ett av många billiga hotell i sekelskifteshusen runt Egyptiska museet. En gång riktiga krokaner, vars krusiduller nu täcktes av ett lager brunt avgasdamm. En natt kom jag hem och porten var låst. En buckla i gatan reste sig och visade sig vara en ovanligt lång man i traditionell galabiya (typ nattskjorta) och turban. Han gick rakt mot mitt håll. Jag frös till is och trodde min sista stund var kommen. Han gick lugnt förbi mig, ryckte upp den något tröga porten åt mig och återgick till sin plats på trottoaren.
Kairo var så proppfullt av människor som slet hund för sjukt lite pengar och verkligen, verkligen ansträngde sig för att hålla stilen och ta sig upp en aldrig så liten bit. Upp och ut. Allt gnissel i mitt liv kändes som fjantiga småproblem. Känslan höll i sig ett tag, sen glömde man och blev en gnällspik igen. Jag for aldrig dit igen men minnena kommer tillbaka med tv-bilderna.
När nu Kairos innevånare verkat fått nog och väller ut på gatorna, då är det ingenting att leka med. De är, som sagt, en hög.
Saliga äro tidigarelärarna
Min lördagskollega Lasse Stenbäck hävdade vid något tillfälle att kvinnor dras till mäktiga män. Ja, men även till vanmäktiga. Har man inte makt och pengar kan man pröva psykiska problem, brott och missbruk, det verkar gå hem. Det är väl modersinstinkterna som spelar oss/dem ett spratt.
Män är enklare, har jag kommit fram till. De dras till tidigarelärare. Makt och vanmakt är inget som går hem, kvinnliga vd:ar och galna knarkerskor göre sig ej besvär. Tidigarelärare ska det vara, i nödfall sjuksköterskor.
Om det beror på att männen är barnsliga och/eller sjuka och söker en kvinna med kompetens att hantera detta återstår att bevisa vetenskapligt. Men att så är fallet och att dessa kvinnor ligger snuskigt bra till när män söker partner är att betrakta som bevisat.
Det var i alla fall vad jag och min väninna Greta kom fram till efter en hel del rödvin en kväll för några år sen. Själva var vi frilansande kulturarbetare med varierande framgång och blev omedelbart typecastade som ”pikant äventyr man kan roa sig med i väntan på den rätta tidigareläraren”. Detta oavsett typ av man. Alla lätt neurotiska men intressanta kvinnor (som vi) brädades alltid av dessa sunda, fräscha och kompetenta tidigarelärare. Och inte nog med det, har jag fått veta nyligen: De har strålande jobbutsikter också. The winner takes it all.
Pensionsavgångar är förklaringen på varför tidigarelärare, sjuksköterskor och tydligen även socionomer ska få gott om jobberbjudanden framöver.
Fyrtiotalisterna går i pension, och detta ska tydligen rädda oss alla från arbetslöshet, vare sig vi är unga, invandrade eller bättre begagnade kulturmuppar beredda till omskolning.
Det var emellertid inte så väldigt länge sen man sa samma sak om bibliotekarier och senarelärare, yrken som nu verkar rätt stekta.
Det hjälper inte så mycket med pensionsavgångar om samhället rustar ned, de där tjänsterna sparas kanske in istället. Flera av mina lydigare vänner utbildade sig inom ADB (allmän databehandling) i mitten av åttiotalet enkom för att få jobb (vi växte upp i sjuttiotalets arbetslöshet och många av oss hajade inte att det blivit åttiotal och högkonjunktur förrän den var över). De där ADB-jobben gick fett bort ganska omgående, även de som lärde sig olika programmeringsspråk med konstiga namn fick snart se sina kunskaper bli daterade. Och tvärtom: när jag började utbilda mig till flum- och drömyrket inredningsarkitekt i början av 90-talet verkade det helt hopplöst.
En avgångselev av sexton fick jobb, och han fick ingen lön.
Likt förbannat verkar idag alla nästan alla mina forna klasskamrater jobba inom yrket, inget vi trodde då precis. Att det inte riktigt var det de drömde om är en annan historia.
Jag är som synes lite skeptisk till arbetsmarknadsprognoser. Man kan välja precis som de säger åt en och ändå få bita i gräset. Men om det man då utbildat sig till är just tidigarelärare, kan jag i alla fall lämna ett ord till tröst. Om ni inte får jobb blir ni i alla fall garanterat gifta. I alla fall om ni är av kvinnokön.
Män är enklare, har jag kommit fram till. De dras till tidigarelärare. Makt och vanmakt är inget som går hem, kvinnliga vd:ar och galna knarkerskor göre sig ej besvär. Tidigarelärare ska det vara, i nödfall sjuksköterskor.
Om det beror på att männen är barnsliga och/eller sjuka och söker en kvinna med kompetens att hantera detta återstår att bevisa vetenskapligt. Men att så är fallet och att dessa kvinnor ligger snuskigt bra till när män söker partner är att betrakta som bevisat.
Det var i alla fall vad jag och min väninna Greta kom fram till efter en hel del rödvin en kväll för några år sen. Själva var vi frilansande kulturarbetare med varierande framgång och blev omedelbart typecastade som ”pikant äventyr man kan roa sig med i väntan på den rätta tidigareläraren”. Detta oavsett typ av man. Alla lätt neurotiska men intressanta kvinnor (som vi) brädades alltid av dessa sunda, fräscha och kompetenta tidigarelärare. Och inte nog med det, har jag fått veta nyligen: De har strålande jobbutsikter också. The winner takes it all.
Pensionsavgångar är förklaringen på varför tidigarelärare, sjuksköterskor och tydligen även socionomer ska få gott om jobberbjudanden framöver.
Fyrtiotalisterna går i pension, och detta ska tydligen rädda oss alla från arbetslöshet, vare sig vi är unga, invandrade eller bättre begagnade kulturmuppar beredda till omskolning.
Det var emellertid inte så väldigt länge sen man sa samma sak om bibliotekarier och senarelärare, yrken som nu verkar rätt stekta.
Det hjälper inte så mycket med pensionsavgångar om samhället rustar ned, de där tjänsterna sparas kanske in istället. Flera av mina lydigare vänner utbildade sig inom ADB (allmän databehandling) i mitten av åttiotalet enkom för att få jobb (vi växte upp i sjuttiotalets arbetslöshet och många av oss hajade inte att det blivit åttiotal och högkonjunktur förrän den var över). De där ADB-jobben gick fett bort ganska omgående, även de som lärde sig olika programmeringsspråk med konstiga namn fick snart se sina kunskaper bli daterade. Och tvärtom: när jag började utbilda mig till flum- och drömyrket inredningsarkitekt i början av 90-talet verkade det helt hopplöst.
En avgångselev av sexton fick jobb, och han fick ingen lön.
Likt förbannat verkar idag alla nästan alla mina forna klasskamrater jobba inom yrket, inget vi trodde då precis. Att det inte riktigt var det de drömde om är en annan historia.
Jag är som synes lite skeptisk till arbetsmarknadsprognoser. Man kan välja precis som de säger åt en och ändå få bita i gräset. Men om det man då utbildat sig till är just tidigarelärare, kan jag i alla fall lämna ett ord till tröst. Om ni inte får jobb blir ni i alla fall garanterat gifta. I alla fall om ni är av kvinnokön.
Ibland är det konstigt. Jag hade precis skrivit en krönika om fenomenet att vara lojal med sin arbetsgivare, det vill säga inte tala illa om firman. Inte ens genom att i sin Facebook-uppdatering skriva saker som ”usch, vad segt att gå till jobbet i morgon, hade gärna varit ledig”.
Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.
För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel, och även hunnit bli sparkad av (förhoppningsvis) helt andra skäl. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone? Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano.
Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på tv. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting? Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun?
Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.
Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör i stället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hon som tyckte det var segt att gå till jobbet?
Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.
Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.
För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel, och även hunnit bli sparkad av (förhoppningsvis) helt andra skäl. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone? Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano.
Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på tv. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting? Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun?
Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.
Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör i stället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hon som tyckte det var segt att gå till jobbet?
Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.
måndag 10 januari 2011
Favorit i repris
Ovanstående betyder:Jag ska bli en bättre bloggare.Försöka! Jag började idag med att fylla på med inte alla de senaste krönikorna utan bara de jag tyckte var riktigt vassa. En del har varit lite slöare, tyvärr. Det har varit ett stressigt år. Någon fick för sig att jag skulle passa som brottsförebyggare, och jag nappade på betet. Nu är det över, och fast jag har fullt upp med annat är det den sortens saker jag alltid gjort, och då blir man lite mindre stressad... Jag ser fram emot mer lugn tid med min yngsta anhöriga.Och en och annan text skriven direkt för denna sida, utan deadline och bestämt antal tecken. Jag ska också verkligen försöka fatta hur man länkar till andras bloggar. Det finns några jag följer, de skulle kunna glädja fler...
Carl Bildt
Jag har en och annan märklig blotta i min annars så fläckfria rödgröna yta. En av dem är att jag gillar Carl Bildt. Det är dessutom en av de få gånger jag ändrat åsikt totalt vad gäller en offentlig person.
Jag minns hur jag som artonåring konstaterade att Carl Bildt nog hörde till det jag ogillade allra mest, tätt följd av min gymnastiklärare. Calle Bildt var liksom kontentan av allt irriterande, och jag riktigt fräste när jag hörde honom snacka U-båtar på radion och konstaterade nöjt att han sa ”karakteristiska” i stället för ”karakteristika” som det ju minsann hette. ”Carl Bildt säger mer än tusen ord” tänkte jag och tillverkade även en ett rockmärke med den devisen. Carl Bildt-knappen lär sen Ulf Adelsson ha köpt en hel grabbnäve av på bokmässan i Göteborg. Carl själv nöjde sig med en, enligt legenden.
När Carl Bildt blev statsminister i början av 90-talet var det det värsta som kunde hända landet, tyckte jag. På den tiden var han ”ung” och folk tyckte att det var en stor grej att han just fått en bebis.
Själv konstaterade han på sitt typiska lite torra sätt att åldern var det enda av hans fel som definitivt skulle gå över med tiden. Redan där började jag svaja. Karln hade humor. Sen kom lasermannen-epoken, det blåste snålt när man gick hem i natten till studenthemmet, förbi den plats där ett av offren för hans framfart hade blivit skjuten. Det var en förfärlig tid. Då annonserade Carl Bildt oväntat att han, på amerikanskt manér, skulle hålla tal till nationen. Det hade inte en svensk stadsminister gjort på år och dag, inte så där rakt in i kameran. Jag bänkade mig med skräckblandad förväntan. Och tänka sig.
Det var det bästa jävla tal jag hört på år och dag. Han bangade inte för brösttoner och drog upp ett av lasermansoffrens barn och sin egen, då jämnåriga dotters lika rätt till det land där de båda var födda.
Men höll sig ändå märkligt nog på rätt sida om gränsen till spekulativ sentimentalitet. Han kändes fullständigt äkta i det han sa. Det är något med Carl Bildts absoluta knastertorrhet som gör att man tar honom på allvar. Jag hyser samma förtroende för honom som jag gör för kärva butiksbiträden som inte smörar för mycket, de får mig att tro att varan säljer sig själv på ren kvalitet.
Jag lade med tiden också märke till Bildts mycket uppmärksamma sätt att lyssna på frågor som ställdes och faktiskt helt enkelt besvara dem, utan att bekymra sig särskilt mycket om hur reaktionen skulle bli. I en tid då alltför många tycks tro att det är politikers jobb att slicka så många arslen som möjligt, är han en klippa. Jag delar inte många av hans politiska åsikter och hans engagemang i oljebranschen ska vi inte tala om, men han är i sanning en värdig fiende. Han svajar inte runt, när man siktar på honom står han kvar. Han har mig veterligen aldrig kallat sig grön eller feminist.
Carl Bildt! Jag kommer aldrig någonsin att rösta på dig och ditt nya gamla parti men det är alltid lika kul att se dig! Sluta aldrig vara en mellanstor hund med en stor hunds attityd! Sverige har nog med pudlar.
Jag minns hur jag som artonåring konstaterade att Carl Bildt nog hörde till det jag ogillade allra mest, tätt följd av min gymnastiklärare. Calle Bildt var liksom kontentan av allt irriterande, och jag riktigt fräste när jag hörde honom snacka U-båtar på radion och konstaterade nöjt att han sa ”karakteristiska” i stället för ”karakteristika” som det ju minsann hette. ”Carl Bildt säger mer än tusen ord” tänkte jag och tillverkade även en ett rockmärke med den devisen. Carl Bildt-knappen lär sen Ulf Adelsson ha köpt en hel grabbnäve av på bokmässan i Göteborg. Carl själv nöjde sig med en, enligt legenden.
När Carl Bildt blev statsminister i början av 90-talet var det det värsta som kunde hända landet, tyckte jag. På den tiden var han ”ung” och folk tyckte att det var en stor grej att han just fått en bebis.
Själv konstaterade han på sitt typiska lite torra sätt att åldern var det enda av hans fel som definitivt skulle gå över med tiden. Redan där började jag svaja. Karln hade humor. Sen kom lasermannen-epoken, det blåste snålt när man gick hem i natten till studenthemmet, förbi den plats där ett av offren för hans framfart hade blivit skjuten. Det var en förfärlig tid. Då annonserade Carl Bildt oväntat att han, på amerikanskt manér, skulle hålla tal till nationen. Det hade inte en svensk stadsminister gjort på år och dag, inte så där rakt in i kameran. Jag bänkade mig med skräckblandad förväntan. Och tänka sig.
Det var det bästa jävla tal jag hört på år och dag. Han bangade inte för brösttoner och drog upp ett av lasermansoffrens barn och sin egen, då jämnåriga dotters lika rätt till det land där de båda var födda.
Men höll sig ändå märkligt nog på rätt sida om gränsen till spekulativ sentimentalitet. Han kändes fullständigt äkta i det han sa. Det är något med Carl Bildts absoluta knastertorrhet som gör att man tar honom på allvar. Jag hyser samma förtroende för honom som jag gör för kärva butiksbiträden som inte smörar för mycket, de får mig att tro att varan säljer sig själv på ren kvalitet.
Jag lade med tiden också märke till Bildts mycket uppmärksamma sätt att lyssna på frågor som ställdes och faktiskt helt enkelt besvara dem, utan att bekymra sig särskilt mycket om hur reaktionen skulle bli. I en tid då alltför många tycks tro att det är politikers jobb att slicka så många arslen som möjligt, är han en klippa. Jag delar inte många av hans politiska åsikter och hans engagemang i oljebranschen ska vi inte tala om, men han är i sanning en värdig fiende. Han svajar inte runt, när man siktar på honom står han kvar. Han har mig veterligen aldrig kallat sig grön eller feminist.
Carl Bildt! Jag kommer aldrig någonsin att rösta på dig och ditt nya gamla parti men det är alltid lika kul att se dig! Sluta aldrig vara en mellanstor hund med en stor hunds attityd! Sverige har nog med pudlar.
Svenska på fyra år?
Har surfat runt lite på Folkets kommentarsidor. Det ska ta fem år för en invandrare att bli integrerad, sägs det. I fem år kan vi ta hand om dem. På den tiden ska alla hinna lära sig språket hyggligt, få jobb och bli självförsörjande. Inspirationen kommer från det amerikanska systemet, som anses få folk att skärpa sig, medan vårt bara gör att de segar ihop och tappar sugen. Och det stämmer säkert. Hets hjälper många. Och stjälper några.
Jag undrar ändå hur många av skribenterna själva som på fem år skulle lära sig ett – ibland totalt annorlunda - språk och därtill ett yrke de kanske inte trodde fanns. Säkert en del, där med. De någotsånär unga, de smarta, de som kan stänga av distraherande moment som försvunna familjemedlemmar och nödanrop hemifrån. De som klarar att se framåt, tänka på sig själva och skaka av sig det vi kallar tidstjuvar. De skulle greja det och det är den gruppen som grejar det redan idag. Men resten? Det finns en poäng i att de som inte klarar skivan på fem år kanske inte heller klarar det på tio. Man stelnar med åren, och alla är inte flexibla. Men innebär det verkligen att de för den skull inte är till någon nytta alls? Trots rabblandet av frasen ”språket är ingången” vimlar det av folk som försörjer sig själva och ibland ett antal andra utan att kunna många ord svenska.
När det gäller det här pratar man väldigt mycket om saker som motivation och hur undervisningen läggs upp och väldigt lite om det där jobbigt orättvisa som kallas talanger. Folk som själva har det lätt för sig har en tendens att tro att andra bara är slöa. Jag hör själv till de som har lätt för språk. Men om jag flyttade eller flydde utomlands och fick veta att matematiken var ingången till samhället skulle jag förmodligen lägga mig ned för att dö. Lägg därtill faktum att det är sorgligt ont om svenskar som vågar rätta. Vi är ofta så rädda för att irritera att vi hellre låtsas fatta en obegriplig mening. Man kan absolut rätta språkfel utan att för den skull sätta sig på folk eller såra dem, tycker jag. Men det är klart, när nästan ingen gör det kan ju de få som törs verka lite dryga. Tänk på att de som lärt fel lär ut vidare. Alltmedan de som kan tiger. En svensk tiger, nämligen. Det räcker inte att ställa krav. Vi måste konversera också. PS: Obs! Att mellan tänderna fräsa ”prata svenska!” är inte konversation.
Förresten. Kanske man borde skippa svenskan helt och gå rakt på engelskan. Klart att folk hellre lär sig ett världsspråk. Och vi svenskar är ju ena hejare på engelska, eller hur? Om inte annat älskar vi att öva oss på det. En kategori invandrare som alla gärna konverserar är de engelsktalande invandrarna. De är hur omsvärmade som helst. När man kommer till högre studier vilket tydligen är framtidens melodi även för gemene man är för övrigt ändå engelska ett krav. Så ersätt SFI med EFI och varför inte även för de av oss infödda som eventuellt känner sig lite osäkra. Sen är vi allihop integrerade med hela världen. Om vi grejar det på fem år? Självklart?
Jag undrar ändå hur många av skribenterna själva som på fem år skulle lära sig ett – ibland totalt annorlunda - språk och därtill ett yrke de kanske inte trodde fanns. Säkert en del, där med. De någotsånär unga, de smarta, de som kan stänga av distraherande moment som försvunna familjemedlemmar och nödanrop hemifrån. De som klarar att se framåt, tänka på sig själva och skaka av sig det vi kallar tidstjuvar. De skulle greja det och det är den gruppen som grejar det redan idag. Men resten? Det finns en poäng i att de som inte klarar skivan på fem år kanske inte heller klarar det på tio. Man stelnar med åren, och alla är inte flexibla. Men innebär det verkligen att de för den skull inte är till någon nytta alls? Trots rabblandet av frasen ”språket är ingången” vimlar det av folk som försörjer sig själva och ibland ett antal andra utan att kunna många ord svenska.
När det gäller det här pratar man väldigt mycket om saker som motivation och hur undervisningen läggs upp och väldigt lite om det där jobbigt orättvisa som kallas talanger. Folk som själva har det lätt för sig har en tendens att tro att andra bara är slöa. Jag hör själv till de som har lätt för språk. Men om jag flyttade eller flydde utomlands och fick veta att matematiken var ingången till samhället skulle jag förmodligen lägga mig ned för att dö. Lägg därtill faktum att det är sorgligt ont om svenskar som vågar rätta. Vi är ofta så rädda för att irritera att vi hellre låtsas fatta en obegriplig mening. Man kan absolut rätta språkfel utan att för den skull sätta sig på folk eller såra dem, tycker jag. Men det är klart, när nästan ingen gör det kan ju de få som törs verka lite dryga. Tänk på att de som lärt fel lär ut vidare. Alltmedan de som kan tiger. En svensk tiger, nämligen. Det räcker inte att ställa krav. Vi måste konversera också. PS: Obs! Att mellan tänderna fräsa ”prata svenska!” är inte konversation.
Förresten. Kanske man borde skippa svenskan helt och gå rakt på engelskan. Klart att folk hellre lär sig ett världsspråk. Och vi svenskar är ju ena hejare på engelska, eller hur? Om inte annat älskar vi att öva oss på det. En kategori invandrare som alla gärna konverserar är de engelsktalande invandrarna. De är hur omsvärmade som helst. När man kommer till högre studier vilket tydligen är framtidens melodi även för gemene man är för övrigt ändå engelska ett krav. Så ersätt SFI med EFI och varför inte även för de av oss infödda som eventuellt känner sig lite osäkra. Sen är vi allihop integrerade med hela världen. Om vi grejar det på fem år? Självklart?
Lojalitet på facebook
Ibland är det konstigt. Jag hade precis skrivit en krönika om fenomenet att vara lojal med sin arbetsgivare, det vill säga inte tala illa om firman. Inte ens genom att i sin Facebook-uppdatering skriva saker som ”usch, vad segt att gå till jobbet i morgon, hade gärna varit ledig”.
Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.
För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel, och även hunnit bli sparkad av (förhoppningsvis) helt andra skäl. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone? Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano.
Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på tv. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting? Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun?
Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.
Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör i stället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hon som tyckte det var segt att gå till jobbet?
Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.
Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.
För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel, och även hunnit bli sparkad av (förhoppningsvis) helt andra skäl. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone? Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano.
Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på tv. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting? Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun?
Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.
Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör i stället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hon som tyckte det var segt att gå till jobbet?
Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)