söndag 20 december 2009
Önskedröm inför köpenhamnsmötet
Det hela gick snabbare än vad någon anat. Det första som hände var att vi fick släppa bilarna, först den ena, sen den andra, de var ju trots allt inget vi absolut behövde. Man fick ansöka om dispens, men vi enades om att det var för mycket meck med det hela, och gick istället med i en miljöbilspool. Då fick vi även viss ersättning från staten, den ena bilen var ju inte färdigbetald när vi ställde av den. Lite tjafs var det väl med bilpoolen ibland, ungefär som det kan bli i tvättstugor, men på det stora hela funkade det. Och jag var glad att jag valt ett sommarhus som man kunde nå per buss, bussar som numera gick väldigt ofta. Glad, eftersom man ju ibland fick ta sig ut och se till saker och ting. Garaget hade blivit drivhus, och vindturbinen som servade med el, kärvade emellanåt.
Kött var en hårt beskattad vara, och dyr redan före skatt tack vare de nya reglerna för djurhållning, så det blev något vi körde med mest till helgen. Då hade vi nostalgikväll och avslutade med kaffe och någon exotisk frukt, en annan sak man inte gödslade med som förr i världen. Vår dotter tyckte det lät jättekonstigt när jag berättade om hur jag suttit i snabbköpskassa i min ungdom och upptäckt att den näst mest sålda varan var- bananer! Samt att jag hade varit tvungen att dricka kaffe fem gånger om dagen för att bete mig vettigt. Och att jag hade rökt cigaretter, i tio års tid. Hon bara skrattade. För henne var det självklart att saker var som de var. Och lustigt nog blev det väldigt fort självklart även för oss. Vi köpte förändringarna som vi tidigare köpt annat, mobiler, ostronsås och internet.
Vi hade kunnat behålla vår stora rymliga lägenhet fast den kostade en del att värma, delvis genom att vi flera år i rad sålt våra flygrättigheter på nätauktion till folk som ville utomlands och hälsa på släkt och vänner lite oftare. Men detta år hade vi valt att behålla vår flygresa, hyra ut lägenheten och ta dottern med på en långresa i Indien. Jag hade varit där som ung och längtat tillbaka länge, även om jag visste att mycket skulle vara förändrat även där. Allt var inte så där väldigt mycket billigare än hemma längre, och inte lika exotiskt, men å andra sidan skulle hon troligen slippa se skorviga barn i sin egen ålder tigga i gathörnen. Vi tog tre månader. Åker man så åker man.
Volvo-Saab hade snabbt styrt om sin produktion till järnväg och var nu en stor exportör av miljövänliga infrastrukturlösningar och i min gamla hemstad Göteborg hade varvsindustrin återupplivats. Och ibland tänkte jag- varför tog det så lång tid för världen att bestämma sig? Varför kändes det så oändligt svårt att ändra sitt sätt att leva, varför behövde vi hålla på så länge var och en för sig själv innan samhällena tog greppet och började styra utvecklingen åt rätt håll?
Vad var det här nu då? Bara en fantasi om hur jag skulle önska att jag levde om tio år. Om någonting ordentligt kan åstadkommas på klimatkonferensen i Köpenhamn den här gången, något mer än ännu ett urvattnat mjäk.
Kött var en hårt beskattad vara, och dyr redan före skatt tack vare de nya reglerna för djurhållning, så det blev något vi körde med mest till helgen. Då hade vi nostalgikväll och avslutade med kaffe och någon exotisk frukt, en annan sak man inte gödslade med som förr i världen. Vår dotter tyckte det lät jättekonstigt när jag berättade om hur jag suttit i snabbköpskassa i min ungdom och upptäckt att den näst mest sålda varan var- bananer! Samt att jag hade varit tvungen att dricka kaffe fem gånger om dagen för att bete mig vettigt. Och att jag hade rökt cigaretter, i tio års tid. Hon bara skrattade. För henne var det självklart att saker var som de var. Och lustigt nog blev det väldigt fort självklart även för oss. Vi köpte förändringarna som vi tidigare köpt annat, mobiler, ostronsås och internet.
Vi hade kunnat behålla vår stora rymliga lägenhet fast den kostade en del att värma, delvis genom att vi flera år i rad sålt våra flygrättigheter på nätauktion till folk som ville utomlands och hälsa på släkt och vänner lite oftare. Men detta år hade vi valt att behålla vår flygresa, hyra ut lägenheten och ta dottern med på en långresa i Indien. Jag hade varit där som ung och längtat tillbaka länge, även om jag visste att mycket skulle vara förändrat även där. Allt var inte så där väldigt mycket billigare än hemma längre, och inte lika exotiskt, men å andra sidan skulle hon troligen slippa se skorviga barn i sin egen ålder tigga i gathörnen. Vi tog tre månader. Åker man så åker man.
Volvo-Saab hade snabbt styrt om sin produktion till järnväg och var nu en stor exportör av miljövänliga infrastrukturlösningar och i min gamla hemstad Göteborg hade varvsindustrin återupplivats. Och ibland tänkte jag- varför tog det så lång tid för världen att bestämma sig? Varför kändes det så oändligt svårt att ändra sitt sätt att leva, varför behövde vi hålla på så länge var och en för sig själv innan samhällena tog greppet och började styra utvecklingen åt rätt håll?
Vad var det här nu då? Bara en fantasi om hur jag skulle önska att jag levde om tio år. Om någonting ordentligt kan åstadkommas på klimatkonferensen i Köpenhamn den här gången, något mer än ännu ett urvattnat mjäk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)