Favorit i repris

Ovanstående betyder:Jag ska bli en bättre bloggare.Försöka! Jag började idag med att fylla på med inte alla de senaste krönikorna utan bara de jag tyckte var riktigt vassa. En del har varit lite slöare, tyvärr. Det har varit ett stressigt år. Någon fick för sig att jag skulle passa som brottsförebyggare, och jag nappade på betet. Nu är det över, och fast jag har fullt upp med annat är det den sortens saker jag alltid gjort, och då blir man lite mindre stressad... Jag ser fram emot mer lugn tid med min yngsta anhöriga.Och en och annan text skriven direkt för denna sida, utan deadline och bestämt antal tecken. Jag ska också verkligen försöka fatta hur man länkar till andras bloggar. Det finns några jag följer, de skulle kunna glädja fler...

Carl Bildt

Jag har en och annan märklig blotta i min annars så fläckfria rödgröna yta. En av dem är att jag gillar Carl Bildt. Det är dessutom en av de få gånger jag ändrat åsikt totalt vad gäller en offentlig person.

Jag minns hur jag som artonåring konstaterade att Carl Bildt nog hörde till det jag ogillade allra mest, tätt följd av min gymnastiklärare. Calle Bildt var liksom kontentan av allt irriterande, och jag riktigt fräste när jag hörde honom snacka U-båtar på radion och konstaterade nöjt att han sa ”karakteristiska” i stället för ”karakteristika” som det ju minsann hette. ”Carl Bildt säger mer än tusen ord” tänkte jag och tillverkade även en ett rockmärke med den devisen. Carl Bildt-knappen lär sen Ulf Adelsson ha köpt en hel grabbnäve av på bokmässan i Göteborg. Carl själv nöjde sig med en, enligt legenden.

När Carl Bildt blev statsminister i början av 90-talet var det det värsta som kunde hända landet, tyckte jag. På den tiden var han ”ung” och folk tyckte att det var en stor grej att han just fått en bebis.

Själv konstaterade han på sitt typiska lite torra sätt att åldern var det enda av hans fel som definitivt skulle gå över med tiden. Redan där började jag svaja. Karln hade humor. Sen kom lasermannen-epoken, det blåste snålt när man gick hem i natten till studenthemmet, förbi den plats där ett av offren för hans framfart hade blivit skjuten. Det var en förfärlig tid. Då annonserade Carl Bildt oväntat att han, på amerikanskt manér, skulle hålla tal till nationen. Det hade inte en svensk stadsminister gjort på år och dag, inte så där rakt in i kameran. Jag bänkade mig med skräckblandad förväntan. Och tänka sig.

Det var det bästa jävla tal jag hört på år och dag. Han bangade inte för brösttoner och drog upp ett av lasermansoffrens barn och sin egen, då jämnåriga dotters lika rätt till det land där de båda var födda.

Men höll sig ändå märkligt nog på rätt sida om gränsen till spekulativ sentimentalitet. Han kändes fullständigt äkta i det han sa. Det är något med Carl Bildts absoluta knastertorrhet som gör att man tar honom på allvar. Jag hyser samma förtroende för honom som jag gör för kärva butiksbiträden som inte smörar för mycket, de får mig att tro att varan säljer sig själv på ren kvalitet.

Jag lade med tiden också märke till Bildts mycket uppmärksamma sätt att lyssna på frågor som ställdes och faktiskt helt enkelt besvara dem, utan att bekymra sig särskilt mycket om hur reaktionen skulle bli. I en tid då alltför många tycks tro att det är politikers jobb att slicka så många arslen som möjligt, är han en klippa. Jag delar inte många av hans politiska åsikter och hans engagemang i oljebranschen ska vi inte tala om, men han är i sanning en värdig fiende. Han svajar inte runt, när man siktar på honom står han kvar. Han har mig veterligen aldrig kallat sig grön eller feminist.

Carl Bildt! Jag kommer aldrig någonsin att rösta på dig och ditt nya gamla parti men det är alltid lika kul att se dig! Sluta aldrig vara en mellanstor hund med en stor hunds attityd! Sverige har nog med pudlar.

Svenska på fyra år?

Har surfat runt lite på Folkets kommentarsidor. Det ska ta fem år för en invandrare att bli integrerad, sägs det. I fem år kan vi ta hand om dem. På den tiden ska alla hinna lära sig språket hyggligt, få jobb och bli självförsörjande. Inspirationen kommer från det amerikanska systemet, som anses få folk att skärpa sig, medan vårt bara gör att de segar ihop och tappar sugen. Och det stämmer säkert. Hets hjälper många. Och stjälper några.

Jag undrar ändå hur många av skribenterna själva som på fem år skulle lära sig ett – ibland totalt annorlunda - språk och därtill ett yrke de kanske inte trodde fanns. Säkert en del, där med. De någotsånär unga, de smarta, de som kan stänga av distraherande moment som försvunna familjemedlemmar och nödanrop hemifrån. De som klarar att se framåt, tänka på sig själva och skaka av sig det vi kallar tidstjuvar. De skulle greja det och det är den gruppen som grejar det redan idag. Men resten? Det finns en poäng i att de som inte klarar skivan på fem år kanske inte heller klarar det på tio. Man stelnar med åren, och alla är inte flexibla. Men innebär det verkligen att de för den skull inte är till någon nytta alls? Trots rabblandet av frasen ”språket är ingången” vimlar det av folk som försörjer sig själva och ibland ett antal andra utan att kunna många ord svenska.

När det gäller det här pratar man väldigt mycket om saker som motivation och hur undervisningen läggs upp och väldigt lite om det där jobbigt orättvisa som kallas talanger. Folk som själva har det lätt för sig har en tendens att tro att andra bara är slöa. Jag hör själv till de som har lätt för språk. Men om jag flyttade eller flydde utomlands och fick veta att matematiken var ingången till samhället skulle jag förmodligen lägga mig ned för att dö. Lägg därtill faktum att det är sorgligt ont om svenskar som vågar rätta. Vi är ofta så rädda för att irritera att vi hellre låtsas fatta en obegriplig mening. Man kan absolut rätta språkfel utan att för den skull sätta sig på folk eller såra dem, tycker jag. Men det är klart, när nästan ingen gör det kan ju de få som törs verka lite dryga. Tänk på att de som lärt fel lär ut vidare. Alltmedan de som kan tiger. En svensk tiger, nämligen. Det räcker inte att ställa krav. Vi måste konversera också. PS: Obs! Att mellan tänderna fräsa ”prata svenska!” är inte konversation.

Förresten. Kanske man borde skippa svenskan helt och gå rakt på engelskan. Klart att folk hellre lär sig ett världsspråk. Och vi svenskar är ju ena hejare på engelska, eller hur? Om inte annat älskar vi att öva oss på det. En kategori invandrare som alla gärna konverserar är de engelsktalande invandrarna. De är hur omsvärmade som helst. När man kommer till högre studier vilket tydligen är framtidens melodi även för gemene man är för övrigt ändå engelska ett krav. Så ersätt SFI med EFI och varför inte även för de av oss infödda som eventuellt känner sig lite osäkra. Sen är vi allihop integrerade med hela världen. Om vi grejar det på fem år? Självklart?

Lojalitet på facebook

Ibland är det konstigt. Jag hade precis skrivit en krönika om fenomenet att vara lojal med sin arbetsgivare, det vill säga inte tala illa om firman. Inte ens genom att i sin Facebook-uppdatering skriva saker som ”usch, vad segt att gå till jobbet i morgon, hade gärna varit ledig”.

Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.

För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel, och även hunnit bli sparkad av (förhoppningsvis) helt andra skäl. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone? Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano.

Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på tv. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting? Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun?

Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.

Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör i stället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hon som tyckte det var segt att gå till jobbet?

Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.