Vaffa med förhinder

Jag skrev för länge sedan en krönika om att vaffa - alltså få ledigt för vård av förälder, något jag efterfrågade. Så en dag stod min pappa i Göteborg inför en större canceroperation. Jag ville vara där innan och efter. Det var livsviktigt att komma upp efteråt, sa de, annars kan man få lunginflammation. Jag bestämde mig för att testa vaffandet, påhejad av mina närmaste chefer som hört att det numera fanns och som också ville se om det skulle funka.Det var inte helt lätt. Närståendepenning hette det och fanns inte att tanka ned som andra blanketter. Efter några försök nådde jag någon på Försäkringskassan som skickade ansökningspapper och information. Det som krävdes var sjukdomstillstånd som innebär ett påtagligt hot mot den sjukes liv och man behövde ett läkarintyg och den sjukes medgivande till att bli vårdad. Jag fixade snabbt bådadera, ansökan måste nämligen vara inne innan vården påbörjas, så det var ju tur att det var en sjukdomsperiod med lite förvarning.Nästa aber var att fylla i ledighetsansökan på mitt jobb. Vaffning fanns inte med som kategori, och det visade sig vara andra gången i hela förvaltningens historia som någon försökt sig på något sånt. Jag fick anstånd med att förklara vad jag sysslat med under dessa dagar, och for. Jag var där när pappa las in och när de rullade tillbaks honom till avdelningen och såg hur glad han blev. Han var snabbt uppe ur sängen. So far so good.När jag kom hem ringde en dam från Försäkringskassan och meddelade att läkarintyget inte styrkte att pappa varit tillräckligt döende för att berättiga mig till någon närståendepenning, samt uppmanade mig att försöka få ett nytt, och, antar jag, mer dramatiskt formulerat intyg. Det här med närståendepenning är ju mest avsett för terminalvård, tillade hon lite torrt. Som om jag borde skämmas lite. Komma hit och komma när han inte ens dog. Det stod dock inte i informationen.Faktum är att jag skämdes att fråga om. Jag tycker egentligen att duktiga kirurger ska operera snarare än att skriva om en massa intyg. Jag frågade i alla fall, men tillade i slutet av mailet att jag förstod om han hade viktigare saker för sig.Han tog mig på orden, tror jag, för något nytt intyg dök aldrig upp.Ryktet att det numera går att vaffa är alltså betydligt överdrivet. Jag gjorde som alla andra, i synnerhet medelålders kvinnor - jag tog några semesterdagar. En del tar många, en del tar alla de har. Jag hade också rätt trevligt i Göteborg på förmiddagarna. Eftersom inga besök släpptes in före klockan två hängde jag på fik och kollade i affärer som en tonåring. Det är inte synd om mig alls. Men jag tycker det finns en del kvar att göra vad gäller Vård av Förälder. Det borde vara lika lätt som att vabba, så mycket äldre som det finns, och så gamla som folk blir idag.Men det där hinner inte jag vänta på, tyvärr. Nästa blankett blev en ansökan om att flytta pappa från sitt äldreboende till ett äldreboende i Eskilstuna, som han mycket nöjt skrev under med sin numer lite skakiga hand.Jag skrev för länge sedan en krönika om att vaffa - alltså få ledigt för vård av förälder, något jag efterfrågade. Så en dag stod min pappa i Göteborg inför en större canceroperation. Jag ville vara där innan och efter. Det var livsviktigt att komma upp efteråt, sa de, annars kan man få lunginflammation. Jag bestämde mig för att testa vaffandet, påhejad av mina närmaste chefer som hört att det numera fanns och som också ville se om det skulle funka.Det var inte helt lätt. Närståendepenning hette det och fanns inte att tanka ned som andra blanketter. Efter några försök nådde jag någon på Försäkringskassan som skickade ansökningspapper och information. Det som krävdes var sjukdomstillstånd som innebär ett påtagligt hot mot den sjukes liv och man behövde ett läkarintyg och den sjukes medgivande till att bli vårdad. Jag fixade snabbt bådadera, ansökan måste nämligen vara inne innan vården påbörjas, så det var ju tur att det var en sjukdomsperiod med lite förvarning.Nästa aber var att fylla i ledighetsansökan på mitt jobb. Vaffning fanns inte med som kategori, och det visade sig vara andra gången i hela förvaltningens historia som någon försökt sig på något sånt. Jag fick anstånd med att förklara vad jag sysslat med under dessa dagar, och for. Jag var där när pappa las in och när de rullade tillbaks honom till avdelningen och såg hur glad han blev. Han var snabbt uppe ur sängen. So far so good.När jag kom hem ringde en dam från Försäkringskassan och meddelade att läkarintyget inte styrkte att pappa varit tillräckligt döende för att berättiga mig till någon närståendepenning, samt uppmanade mig att försöka få ett nytt, och, antar jag, mer dramatiskt formulerat intyg. Det här med närståendepenning är ju mest avsett för terminalvård, tillade hon lite torrt. Som om jag borde skämmas lite. Komma hit och komma när han inte ens dog. Det stod dock inte i informationen.Faktum är att jag skämdes att fråga om. Jag tycker egentligen att duktiga kirurger ska operera snarare än att skriva om en massa intyg. Jag frågade i alla fall, men tillade i slutet av mailet att jag förstod om han hade viktigare saker för sig.Han tog mig på orden, tror jag, för något nytt intyg dök aldrig upp.Ryktet att det numera går att vaffa är alltså betydligt överdrivet. Jag gjorde som alla andra, i synnerhet medelålders kvinnor - jag tog några semesterdagar. En del tar många, en del tar alla de har. Jag hade också rätt trevligt i Göteborg på förmiddagarna. Eftersom inga besök släpptes in före klockan två hängde jag på fik och kollade i affärer som en tonåring. Det är inte synd om mig alls. Men jag tycker det finns en del kvar att göra vad gäller Vård av Förälder. Det borde vara lika lätt som att vabba, så mycket äldre som det finns, och så gamla som folk blir idag.Men det där hinner inte jag vänta på, tyvärr. Nästa blankett blev en ansökan om att flytta pappa från sitt äldreboende till ett äldreboende i Eskilstuna, som han mycket nöjt skrev under med sin numer lite skakiga hand.