En förstklassig baby

Man har sina extravaganser. Det kan handla om mat, kläder, pryttlar. Folk är anspråkslösa och sparsamma vad gäller allt utom en sak. Min är att åka tåg i första klass. Det började några år sen tack vara SJ:s kryptiska prissättning. Plötsligt var en förstklassbiljett lika dyr eller kanske till och med billigare än andra klass. Jag slog till och blev fast, trots att det sedan kostade mer. Eftersom jag åkte en hel del var tågresorna en del av mitt liv jag ville göra så uthärdlig som möjligt. Lite mer benutrymme, betydligt mer syre, gratis kaffe, frukt och tidningar och framförallt mindre oväsen. Inga skolresor, inga hormonstinna tonårsgäng, inga griniga barn. Frid, ro, affärsmän och Svenska Dagbladet. Ahhhhh…

I våras satt jag, höggravid, och hörde hur en kvinna skällde ut en man för att han hade tagit med sin lille son i första klass. Pojken var kanske fyra år och jättesöt. Jag har betalat för att slippa barn, hävdade den stressade kvinnan. Det hade ju jag med, strängt taget, fast SJ inte alls utlovar någon barnfri zon på första klass. Det är något man bara förutsätter. Men han är faktiskt väldigt tyst, försvarade sig pappan artigt. Vi ska försöka att inte störa! Mycket riktigt. De småpratade så tyst och stilla som man kan tänka sig. Även för barn är det lättare att slappna av i en soft och luftig lounge än i en stimmande sardinburk. Jag beslöt att fortsätta åka 1:a klass även sen babyn kommit.

Det gick bra. Visst fick jag en skräckslagen blick från en kostymkille första gången vi klev på, men han hade inget att frukta. De tre första X2000-resorna sov Vendela som en ängel i min famn. Fjärde resan var hon inte sömnig, däremot vagt missnöjd och hade börjat ge ifrån sig ett helt nytt gnisslande läte som inte var så kul. Jag försökte tysta henne med mat men två söndertuggade bröst och tre kräkningar senare fick jag inse att hon inte alls var hungrig. Ingen skällde, men damen som log så hult åt oss när vi klev på tog sitt pick och pack och flyttade en halv vagn bort. Jag förberedde argument av typen ”Och vem tror du ska betala skatt när du är pensionär? Jo, hon!” Men ingen klagade högt, så jag fick inte använda dem.

Även min dotter fick erfara att det är en lyx att resa i vagnarna ett och två. Hon fick min odelade uppmärksamhet, hon fick ta och smaka på vartenda föremål i min handväska, hon fick allt hon sträckte sig efter. Ingen tågvärdinna kunde ha ansträngt sig mer för att göra en passagerare glad, inte ens i första klass. Till slut tog jag henne i bärsjalen och gick fram och tillbaka i vagnen –något vingligt- och nynnade i en timme, tills hon somnade in. Och funderade på hur länge jag kan hålla mig med min lyxvana. När hon börjar tulta runt och glatt lägga sin kladdiga lilla hand på folks datorer och byxknän, och säkerligen gastar i högan sky om jag försöker hindra henne? När får jag sluta spela förnäm och snällt sätta mig i andra klass eller rentav välja tåg med familjevagn, den som är försedd med en hel liten lekplats? Snart nog, skulle jag tro.