Mitt ofödda barn har dålig musiksmak

OK, nu var det några krönikor sen jag skrev om magen sist. Det var inte jag som bildsatte den senaste krönikan, och det var inte, som en del antog, min mage på bilden. Jag har föresatt mig att inte plåga läsarna med för mycket navelskådning. Max var fjärde...Och förresten, kan jag klaga på att alla gullenuttar med mig och bara ser min graviditet om jag själv knappt kan prata om något annat?

Jag är i alla fall inte ensam. Var och varannan kvinnlig halvkändis verkar ha klämt ur sig en bok om hur det är att vara på tjocken, vecka för vecka. De flesta ungefär lika vederhäftiga som veckotidningshoroskop. Det värsta är att man inte kan låta bli att sluka skiten, fast jag försöker sno förlagen på profiten genom att sluka skiten på bibblan. Jag lånar inte hem dem, jag vill inte ge intryck av att det är en form av litteratur som efterfrågas. Det enda jag lånar hem är DVD-er och CD-skivor, de är svåra att smygläsa. De flesta innehåller new-agemusik och rösten av någon barnmorska som aldrig skulle fått chansen att läsa ens sjörapporten i radio. ”Du är helt lugn och väl förberedd inför din förlossning -svälj- personalen finns där för dig – flås, prassel - du är lugn och avspänd....” Fel, jag är spyfärdig.

Ändå har jag inte riktigt vant mig. En kvinna frågade mig utanför vattengympan om det var första gången. Jag trodde hon menade gympan och sa, nej, det är nog femte, tror jag. Hon såg impad ut och samtidigt lite konfunderad. Jag har klippkort, fortsatte jag men insåg precis i samma stund att hon inte menade första gympan utan första barnet. Jag har inte klippkort på BB. Och jag bytte vattenpass, det blev för mycket avslappning och new age-musik. Ständigt detta öronklet.

En sak kan jag konstatera- som synligt gravid blir man firad som om varenda dag var ens födelsedag. Alla skriker grattis. En viss förlust av integritet uppvägs av den drösvisa omsorg och uppmärksamhet man får, av närstående och vilt främmande. Jag har lite blandade känslor inför det där, och i alldeles för färskt minne hur det var att stå utanför kalaset. Jag vill inte riktigt ha gullandet fast det på sätt och vis är trevligt. Jag kan också lätt förstå om tjejer med dåligt självförtoende väljer att få barn efter barn utan närvarande pappor eller jätteordnade omständigheter. Man blir verkligen nånting som blivande mamma: en fridlyst blomma, en vandrande symbol för framtidstro och gud vet allt. Det känns lite sjukt att bli sådär hyllad för ingenting - jag har ju faktiskt inte gjort ett jävla dugg? Inget svårt i alla fall. Är det kommande prövningar man hyllas för? Det är lite som att bli liten igen, folk man inte känner frågar en massa saker, när den kommer, om det är första. Och alla, absolut alla frågar om man vet vilket kön det är på bulan. Man kan bli queerfeminist för mindre.
Nu spelar de klämmig svensk fiolmusik på P1, hela magen studsar plötsligt som om den hade ett eget liv, vilket den har. Kanske med en egen musiksmak också, till och med. Är det en folkmusiktönt jag när vid min barm? Huga.