SM i Poetry Slam.

Den här krönikan var tänkt för Folket, men nånting tekniskt sket sig, med mail och mobil samtidigt. Det lustiga var att jag åkte till SM i Poetry Slam, kom fram i sista minuten bärande en ganska trött baby. Precis som jag förutspått stod Solja där på sina klackar, och vad läste hon när hon blev ombedd om inte nedan nämnda all time high.

"Det började lite oskyldigt med diskbänken…Så börjar en dikt av Solja Krapu, som säkert kommer att stå och glassa som konfrencier på SM i Poetry Slam även i år. Det är fjortonde året och man hålls i Uppsala. Så känner ni er akut kulturella är det bara att åka.

I tretton år har jag följt verksamheten, som kulminerar varje år vid Kristi Himmelfärd. Från en angelägenhet för ett litet antal nördar till ett hypat jättearrangemang, och tillbaka till relativ anonymitet. Första året var vi i en boxningsring, ett påhitt av Erkki Lappalainen, den strikte man som tog denna idrottsgren till Sverige. Jag fick stryk av Solja, som också vann det året. Andra året var vi på en dansbana i Halmstad, där jag åter fick på nöten. Tredje året minns jag som en rusig dimma. Vårt lag vann som lag, jag vann den individuella tävlingen och mötte flera människor som kom att betyda mycket på gott och ont.

Fjärde året fick jag lämna priset till Rainer Elillä i en soffprogramsliknande tillställning där vi utslagna poeter tvangs sitta kvar på scenen och lida. Året efter vann stjärnskottet Daniel Boyacioglou, dock tillsammans med Niklas Åkesson. Konfrencieren hade inte hjärta att köra en omläsning när det blev oavgjort, vilket man ska enligt regelboken. Daniel släpade sig året efter till Umeå, besatt av att få vinna själv vilket han också gjorde. Han blev stilbildande, i några år befolkades slammen av kopior. Det var nog hans förtjänst att Slam blev upphaussat. Stora tävlingar, massor av ungdomar modell radikal och en rad vinnare som strax blev kända: Emil Jensen, Kung Henry och Kalle Haglund.

Solja och jag förde vid det laget en ojämn kamp om att åtminstone få vara konfrencier och stappla runt i högklackat, medelålders kvinnor hade i övrigt inte en suck längre. Tvåor som hette Naima, Marie eller Ingela förlorade med nån decimal och blev aldrig intervjuade. Även på det kaotiska Sala-SM 2005 vann en ung man som reagerade med att genast byta namn i ett försök att slippa bli känd, vilket lyckades delvis. Själv försökte jag göra en Carola - comeback. Jag låg etta första kvällen och blev så full att jag knappt hittade hem. När alla återigen samlades på Dunkers Kulturhus i Helsingborg året efter var tiden mer än mogen för en kvinnlig vinnare. Det blev Olivia Bergdahl, också hon stilbildande, och året efter Laura Wihlborg. I fjol satt jag höggravid i Norrköping för att se Sveriges mest envisa och seriösa slampoet Oskar Hanska äntligen vinna. Han hade svurit en ed att då klippa av sig sina knäveckslånga dreadlocks när han vann. Han blev riktigt prydlig och fick –att döma av Facebook -ganska snart jobb på en reklambyrå i Göteborg.

Det började som sagt lite oskyldigt med diskbänken… sen drog det iväg. Jobb, krypande barn… Jag tog på mig allt mer och började glömma saker på ett läskigt sätt. Det var dags att bromsa, rensa. Jag vet inte om jag åker i år. Man kan inte göra saker bara för att man alltid gjort dem. Vi får se om jag kan hålla mig. Slam är en upplevelse utöver det vanliga."

Ja, det är ju det. Och det som gör att det dallrar sådär lite extra i rummet är ju kanske att man varit där, tävlat eller MC-at och sett tävlingen framåtskrida. Jag kunde inte hålla mig borta från detta fjortonde Slam-SM trots att jag blev den där irriterande kvinnan som sprang ut och in ur lokalen med ett hojtande spädbarn. Samt satt tuggande och matande på MAX med familjen under större delen av finalen, dit jag fick biljett genom att gråta en skvätt i entrén "Jag har varit med i TRETTON år, buhu.". Men jag såg i alla fall början och slutet. När jag såg Niklas insåg jag att han nog var vinnaren. Inte för att jag har en aning om vad hans dikter handlade om, efteråt. Mattis Sillins och Malin Jakobsson var egentligen båda bättre vad gäller både innehåll och framförande. Men det är en sån jädra fördel att segla upp och vara ny. Även om juryarna kanske var nya hade alltför många som var där hört de där dikterna för många gånger.
Det är få som klarar att "äntligen" vinna när man varit så nära så länge, och de som gör det, t ex Oskar Hanska, gör de om de klarar av att verkligen förnya sig och plötsligt göra något annat, byta tema, byta stil. Annars är det som förgjort. Men på ett sätt var det lika bra att Niklas vann, för jag hade verkligen inte kunnat avgöra vem som varit mest förtjänt av förstapriset, Malin eller Mattis. De är båda såna drivna, begåvade och envetna poeter.
Och själv, då? Jo tack, lite sug kunde jag känna efter att stå där igen. Men det kan gott få ta några år. En annan har ju gått och skaffat sig et liv, typ.

manliga feminister

Jag har alltid varit misstänksam mot manliga feminister. På samma sätt som jag antar att HBT-personer är skeptiska mot alla till vardags heteronormativa hangarounds som gärna vill vara lite vågade en stund, kanske under Prideveckan. På samma sätt som jag misstänker att alla förfördelade grupper ser på skenheligt solidariska element ur majoritetens led. I bästa fall med överseende. Det finns alltid människor som har dåligt samvete för sina privilegier och vill ta sig ner lite. Det brukar inte gå så bra.

Jag minns en scen ur filmen om den svarte ledaren Malcolm X. En blond studentska får plötsligt tillfälle att stoppa Malcolm X på gatan. Det är i slutet av sextiotalet, studentskan svänger lite med sitt enligt tidens radikala mode långa utsläppta hår, beklagar vad de svarta i USA utsatts för i historien, presenterar sig som en ”liberal” vit person och frågar vad en sån som hon kan göra för att stödja de svartas kamp. ”Ingenting” säger Malcolm kort och går vidare. Han hade en poäng. När man hör till dem som faktiskt förlorar privilegier är det mest klädsamma beteendet att förhålla sig passiv. Man kan tycka att det faktiskt är rättvist att det blir rättvist, man kan välja att inte protestera, man kan bita i det sura äpplet, till och med i all stillhet rösta för reformer som försämrar för en själv. Men man ska nog inte försöka ställa sig i främsta ledet och vifta med ett plakat. Det blir lite fel. Men en del människor kan bara inte låta bli, av någon outgrundlig anledning. De måste vara på den goda sidan hela tiden, annars förgås de.

Men nu var det just de manliga feministerna vi pratade om. Suck. Ett argument för att de överhuvudtaget ska finnas är påståendet att ”alla” vinner på ett mer jämställt samhälle. Detta är helt i linje med den svenska (o)vanan att förneka alla intressekonflikter. På vilket sätt skulle männen vinna på att kvinnorna intar arbetsmarknaden, till exempel? Det blir fler för dem att konkurrera med. Och så bra som vi är, är det ju ingen konkurrens att leka med heller. He he. När jag var fjortis satt far fortfarande och läste tidningen efter maten medan mor plockade undan och diskade. En självklarhet både hos mig och kompisarna. Idag turas man kanske om. Finns det någon vettig människa som tycker att det verkar roligare att plocka undan och diska än att läsa sin tidning i en bekväm fåtölj? Visst, det finns vinster med jämställdhet även för männen. Precis som det finns fördelar med att vara fattig - inget att förlora. Men nackdelarna överväger faktiskt. Männen förlorar lite gratisluncher. Men vi ska ha jämställdhet ändå- helt enkelt för att det är rättvist.

Jag gillar förstås inte gamla tiders manschauvinister, dåliga förlorare som grumsar runt. Men jag gillar heller inte de som kallar sig feminister och låtsas veta hur det är att vara kvinna. De är söndagsseglare, amatörer och allmänt pinsamma desertörer från fiendens led. Var som ni är istället, det där med jämställdheten fixar vi som behöver den.