En som ville mitt bästa

I Göteborg finns ett intrikat system när man åker taxi från Centralen, man tar en nummerlapp och blir på något sätt matchad med en lämplig bil ur kön av väntande taxibilar. Taxichauffören visade sig vara en pratsam och frågvis typ. Efter tio sekunder hade han tagit reda på att jag kom från Göteborg men bodde i Eskilstuna och var hemma för att träffa min pappa som bodde kvar.Och mamma! tillade chauffören Hon bor också här! - Nej, hon bor hos mig, faktiskt, sa jag. Jag menade Eskilstuna, men jag misstänker att han trodde att jag menade i mitt hem.- Bra! utropade chauffören entusiastiskt. Men pappa då? Han är ensam!!! - Njae, de är ju skilda sen tjugofem år, sa jag.- Nej! Skrek chauffören Kan de inte gifta sig igen? - Nej, de vill nog inte det, försökte jag, men förgäves. Han bubblade av argument.- Det behöver inte vara dyrt! Du kan hämta en präst, och skaffa ringar av plast. Plast! Det räcker! Du måste prata med dem! De behöver varandra.- Men jag vill ju inte heller? Vad ska jag säga, en kille som heter Awad vill ert bästa? - Du Måste prata med din mamma! Hämta bara en präst. De ska bli glada! - Nja, sa jag. Präst hade de inte sist. Strängt taget var de kanske aldrig ordentligt gifta. Jag kanske faktiskt borde kräva att de slår till och gör mig legitim innan de dör.- Och du har syskon? frågade chauffören, nöjd med denna framgång.- Nej, sa jag, det är bara jag.Han såg otroligt olycklig ut men insåg att nog inte ens han skulle kunna pressa ur mina åldrande föräldrar några syskon.- Men du har barn? frågade han förhoppningsfullt.- Faktiskt inte, sa jag.Nu tyckte Awad riktigt synd om mig. Skilda föräldrar, inga syskon och inga barn motsvarade på ett ungefär hans bild av helvete på jorden. Det fick bara inte vara sant, var det så illa? Men vad säger doktorn? insisterade han. Nu började det kännas lite väl privat, jag hade ingen jättelust att diskutera mina äggstockar i en taxi. Det tog en bra stund att övertyga honom om att jag faktiskt inte kunde. Han såg så olycklig ut att jag glömde min annars så omhuldade personliga integritet och tröstade honom med att jag skulle kunna tänka mig en adoption, men att även det var ganska svårt numera, långa köer och så.- Nej, det är inte samma sak! konstaterade han modlöst.- Jo, men det kan det nog vara, protesterade jag å alla adopterade och adoptivföräldrars vägnar, varpå han på stående fot erbjöd mig en sextonårig släkting, för tillfället bosatt i Tyskland.- Njae, sexton är kanske lite väl gammalt, invände jag. Han hinner ju knappt flytta in förrän han ska flytta hemifrån? försökte jag skoja.- Nej! Han flyttar Aldrig! Han ska ta hand om dig, diska, städa, kalla dig mamma! Mina föräldrar omgifta med varandra och en diskande tonårsson som Aldrig flyttar hemifrån motsvarade ganska väl min bild av helvetet på jorden. Efter tjugo minuters kvalificerad kulturkrock anlände jag till min destination, skakad men inte rörd. Jag gjorde mina ärenden och tog en taxi tillbaka.Chauffören hette Andersson och yttrade inte ett ord under hela resan.