If you can't dance to it, it's not my Svenska Kyrkan

I min hemstad Göteborg låg tills nyligen en persisk krog. Den drevs av ett par som vägrat betala ”beskydd” till Bandidos och som dessutom vittnat mot utpressarna i rätten. För det blev de, inte oväntat, trakasserade och hotade. Det skydd de fick från staten var ett erbjudande att ta bort dem och inte Bandidos från kartan, någon ersättning för raserad ekonomi var det inte tal om. Däremot gick vanligt folk i området man ur huse och åt på krogen tills skulderna var betalda. Det lär även tagits upp kollekt till ändamålet i en kyrka i närheten- och det var det jag egentligen ville komma fram till. Det var nämligen just detta som fick mig att slutligen gå med i Svenska Kyrkan.

Jag blev uttagen ur kyrkan som nyfödd för att jag skulle få överväga själv, och det har jag sysslat med sen dess. Övervägt, alltså. Fram och tillbaka. Som vid millenieskiftet, då jag besökte en ekumenisk gudstjänst på tema försoning. Jag var där i god tid, och ett ljud jag väl kände igen ekade mellan valven- en rytm jag många gånger dansat till som magdansös på olika förortssyltor, en vanlig orientalisk rytm. Det var ett par kristna araber som spelade, som de kallade det, ”en sång om Jesus” på en synt. Det var fantastiskt att höra en bit av min mest profana vardag mellan kyrkväggarna. Jag njöt och kände att allt verkligen lät sig förenas och att Svenska Kyrkan var ett hyvens ställe.

Millennier är bra lägen för pampiga beslut. Jag beslöt att gå med. Tyvärr sprack det redan vid nattvarden. En av de grånade kyrkbesökarna på väg från altaret gav araberna en blick från Antarktis. Jag tar inte fel på sånt, jag lovar. Han tyckte verkligen inte att de hade i hans kyrka att göra. Man kunde tycka att Kristi Lekamen kunde fått komma lite längre i matsmältningsprocessen innan man börjar mobba ut folk från ekumeniska försoningsgudstjänster. Jag beslöt gå ur, eller snarare, inte gå med.
Så gick det då. Som ni ser gick jag helt på magkänslan (ha ha). Men man kan också tänka förnuftigt. Kyrkans tillgångar har byggts upp under tusen år som statskyrka, det är våra så kallade fäders skatter. Det har gått snuskigt bra för en del högerextrema partier i just kyrkoval. Inte för att jag tror de är så kyrkliga, men de vill gärna åt de där pengarna. I takt med att allt fler går ur Svenska Kyrkan (59302 stycken förra året) röstar allt färre i kyrkovalet. Vilket ger fritt spelrum. Fler borde vara med och rösta ned dem, egentligen oavsett hur pass troende man känner sig.

Men, har man en ambition att förändra nånting inifrån måste man känna att det positiva i alla fall överväger. Och kollekten till restaurangen i Göteborg var det som fick det hela att tippa över för min del. Jag tycker åter att Svenska Kyrkan är helt ok. Som ett kvitto från högre ort ringde plötsligt en av mina vänner från tonåren, numera nybliven präst, och föreslog ett samarbete: Magdans i kyrkan, kunde det vara nåt? Om det kan! Jag ligger redan i hårdträning.

PS
Hur det gick för krogen i Göteborg? Nedlagd, tyvärr. Ingen vågade jobba där...