Sport vs kultur

Jag knäpper på TV-n. En massa killar springer runt och ser glada ut. Det kommer upp siffror på en tavla. Jag vet att det är nån slags bollsport, men inte mycket mer. Dagen efter avhandlas saken i tidningen, jag känner igen en spelare, men vet fortfarande inte riktigt varför det är en nyhet. Kort sagt, jag begriper oftast noll av sporten. Men det skulle för den sakens skull inte en sekund falla mig in att tro att de som är idrottsintresserade på något sätt bara låtsas. Däremot har jag ganska ofta fått höra folk påstå att de som går på konstmuseer bara låtsas ha utbyte av det i akt och mening att få alla andra att känna sig dumma. Även opera är ett rent båg som folk bara låtsas njuta av för att verka fina. Detsamma gäller all orimmad vers samt all konst producerad efter 1910. Tydligen finns det ett krav på all finkultur att den ska vara begriplig och njutbar vid första anblicken. Den ska göra alla glada genast. Gör det inte det är det ett förbannat båg, och de som verkar gilla det, de bara fejkar.

Skadeglädje i alla ära, men riktigt så kul är det inte att dumgöra folk att jag vill tillbringa halva helgen med det, än mindre betala för det. En vän som följt mig in på konstmuseet pekar på en skulptur och vänder sig lite anklagande mot mig, kulturmuppen. ”Jag förstår faktiskt inte det här!” Nähä, och? Jag gillar inte heller allt, men, ja, jag råkar gilla just den här skulpturen. Varför? Den är gjord av en konstnär jag känner igen. Den gör mig glad. Det är lite som att träffa en gammal vän. Det är inget jag kan förklara. I såna lägen önskar jag verkligen att jag hade med mig min vän Alfred, den store konstförklararen.

Alfred var konceptkonstnär och en riktig hejare på att förklara konst. Han kunde till och med förklara sånt han inte själv förstod, sa han. Själv brukade han göra installationer, till exempel flera sammankopplade videokameror som filmade varandra, eller ett rum fullt med äggskal och en kamera som filmade besökarna när de upptäckte att de gick på ägg. Jag tror att det gick hyfsat bra för honom. Fast han grämde sig lite över att han slumpat bort ett bra koncept till en kvinnlig kollega som använde det, fick ett genombrott och seglade förbi honom i karriären. Konceptet bestod i att skriva ord – vilka som helst- på tvättsvamp. Vad som var bra med det var en av de få saker han aldrig lyckades förklara för mig.

En gång låtsades Alfred vara fyra olika konstnärer som ställde ut tillsammans fast alla verken var gjorda av honom. Jag minns att jag skällde ut honom för att alla fyra var män, då fick en av dem bli kvinna. Alfreds ateljégranne, en japan, målade hela ateljégolvet rött och hängde upp en isbergssallad i en tråd från taket. Sen tog han tempen på salladen varje timme och anteckande resultatet. Det verkade lite skumt först, men när jag fick veta att hans fru var döende i cancer tyckte jag att det var en mycket rörande installation. Ibland behöver man lite förkunskap, helt enkelt. Oavsett om man tittar på konst eller fotboll.