Bruno K Öijer ska inte klippa sig och skaffa ett jobb

Jag måste sluta se tv-debatter, de får mig att åldras i förtid. För ett tag sen såg jag Debatt. Människor som gör Sveriges bästa teater ska förklara vad folk har för nytta av kultur, på max 15 sekunder, och åker ur bild mitt i en mening för att nån linslus skränar högre. Personen som blev avklippt, överkörd och kallad "kulturelit" var Stina Oscarsson, chef för Orionteatern.Till saken hör att just de producerar ett av de roligaste och mest lättillgängliga kulturevenemang man kan se, nämligen Salong Giraff. Folk köar för att se en halsbrytande kavalkad av cirkusartister, imitatörer, operadivor och giraffer, och bli förolämpade av transvestiten till konferencier och jag tror inte de behöver skarva med publiksiffrorna.Resten av den parasiterande kultureliten fick lika absurt representeras av Bob Hansson, en i allra högsta grad begriplig, folklig och publiktillvänd poet. Hans böcker är vad jag ger i present till folk, särskilt unga män, som tror att poesi är svårt och trist. Bob Hansson har deltagit i Allsång på Skansen. Han reser runt i skolor och har inspirerat oräkneliga skolelever att våga skriva själva. Allt detta medan poeter med betydligt mindre publik och klart konstigare dikter lever på arbetsstipendier.Att just de två skulle få höra saker i stil med "klipp dig och skaffarej ett jobb" var lite magstarkt för mig. Men de tog väl de kulturabetare de fick tag i, så fick de korfästas för alla. Nu är det inte så att jag "vill åt" de verkligt svåra. Jag vill definitivt inte veta hur Bruno K Öijer skulle se ut om han klippte sig. Han är förresten inte heller särskilt svår. Dåligt exempel.Budskapet var i alla fall att kultur ska klara sig självt och finns det inte betalande publik så det räcker så är det inget att ha. Fimpa skiten. Det är bara dom som håller på som vill ha't. Jag tror inte det funkar så när det kommer till kritan. Jag minns när Katarina Kyrka i Stockholm brann. Folk samlade in en himmelsk massa pengar till ett nytt torn, rakt av. Jag tror inte att alla som bidrog var trogna gudstjänstbeökare. Det är något med ställen som Kyrkor, Museer, Operahus, Fin Poesi, Teatrar med stort T. Även om folk inte springer där i onödan blir de väldigt upprörda om de hotas. Det där är ställen man vill ska finnas, ifall att. Som nån sorts måttstock. Man kanske bara går i kyrkan när det ska giftas, och på museum när man har besök från utlandet, eller teater på nyårsafton. Men ve om nån vill riva ett sånt ställe och bygga MacDonalds på platsen. Detta trots att man säkert går dit betydligt oftare! Jag tror, mot alla förenklade ekonomiska teorier, att folk är beredda att betala en del för vissa saker fast de sällan använder dem. De ska finnas där, ifall att. Som finrummen förr. Alla hade ett rum med fina möbler där de nästan aldrig var. Och finporslin. Familjer trängdes i köken medan finrummen stod som monument. Ett slags altare, för att visa att man faktiskt har råd med lite andlig lyx. Men förklara en sån sak på femton sekunder i ett hönshus.Jag måste sluta se tv-debatter, de får mig att åldras i förtid. För ett tag sen såg jag Debatt. Människor som gör Sveriges bästa teater ska förklara vad folk har för nytta av kultur, på max 15 sekunder, och åker ur bild mitt i en mening för att nån linslus skränar högre. Personen som blev avklippt, överkörd och kallad "kulturelit" var Stina Oscarsson, chef för Orionteatern.Till saken hör att just de producerar ett av de roligaste och mest lättillgängliga kulturevenemang man kan se, nämligen Salong Giraff. Folk köar för att se en halsbrytande kavalkad av cirkusartister, imitatörer, operadivor och giraffer, och bli förolämpade av transvestiten till konferencier och jag tror inte de behöver skarva med publiksiffrorna.Resten av den parasiterande kultureliten fick lika absurt representeras av Bob Hansson, en i allra högsta grad begriplig, folklig och publiktillvänd poet. Hans böcker är vad jag ger i present till folk, särskilt unga män, som tror att poesi är svårt och trist. Bob Hansson har deltagit i Allsång på Skansen. Han reser runt i skolor och har inspirerat oräkneliga skolelever att våga skriva själva. Allt detta medan poeter med betydligt mindre publik och klart konstigare dikter lever på arbetsstipendier.Att just de två skulle få höra saker i stil med "klipp dig och skaffarej ett jobb" var lite magstarkt för mig. Men de tog väl de kulturabetare de fick tag i, så fick de korfästas för alla. Nu är det inte så att jag "vill åt" de verkligt svåra. Jag vill definitivt inte veta hur Bruno K Öijer skulle se ut om han klippte sig. Han är förresten inte heller särskilt svår. Dåligt exempel.Budskapet var i alla fall att kultur ska klara sig självt och finns det inte betalande publik så det räcker så är det inget att ha. Fimpa skiten. Det är bara dom som håller på som vill ha't. Jag tror inte det funkar så när det kommer till kritan. Jag minns när Katarina Kyrka i Stockholm brann. Folk samlade in en himmelsk massa pengar till ett nytt torn, rakt av. Jag tror inte att alla som bidrog var trogna gudstjänstbeökare. Det är något med ställen som Kyrkor, Museer, Operahus, Fin Poesi, Teatrar med stort T. Även om folk inte springer där i onödan blir de väldigt upprörda om de hotas. Det där är ställen man vill ska finnas, ifall att. Som nån sorts måttstock. Man kanske bara går i kyrkan när det ska giftas, och på museum när man har besök från utlandet, eller teater på nyårsafton. Men ve om nån vill riva ett sånt ställe och bygga MacDonalds på platsen. Detta trots att man säkert går dit betydligt oftare! Jag tror, mot alla förenklade ekonomiska teorier, att folk är beredda att betala en del för vissa saker fast de sällan använder dem. De ska finnas där, ifall att. Som finrummen förr. Alla hade ett rum med fina möbler där de nästan aldrig var. Och finporslin. Familjer trängdes i köken medan finrummen stod som monument. Ett slags altare, för att visa att man faktiskt har råd med lite andlig lyx. Men förklara en sån sak på femton sekunder i ett hönshus.