Gourmetfjantande

Jag hade egentligen tänkt skriva om jämställdhet. Men en annan är ju 120% feminist 365 dagar om året, 24 timmar om dygnet. Så därför tänkte jag ta itu med ett annat, nog så angeläget ämne. Varför är det alltid så inihelvete små portioner på dyra restauranger? Jag menar, när de ändå håller på och stärker linneservetter, hittar på önödigt långa namn på maträtterna och behandlar en sån som mig som om jag vore sultanen av Brunei, vad skulle det göra om de mosade /kokade /kroketterade /bombarderade kanske hela två potatisar istället för bara en? Så man blir lite mätt också? När de ändå är igång? Skulle de gå i konkurs?

När man för en gångs skull betalar snuskigt mycket pengar för en middag vill man väl ändå se mat som täcker åtminstonde halva tallriken? Istället kommer där en stor fyrkantig tallrik med så mikroskopiskt små bitar mat att man tror man har hamnat på nån slags museum över ransoneringstiden. De borde duka med kniv, gaffel och förstoringsglas. Sen ska man känna sig som en obildad barbar som kom till krogen hungrig. Hungrig? På restaurang? Nej, vet ni vad, här har vi kommit liiite längre. Som om mättnadskänslor på något sätt skulle förstöra den förfinade matuplevelsen.

Så här var det väl ändå inte förr? Inte för att jag är någon driven gourmet, men en och annan dyr middag har jag ätit i mina dar. Och blivit mätt på kuppen. Inte kan jag ha förvandlats till ett omättligt monstrum på några fjuttiga år. Det här är nåt nytt jädra påfund. Det tar längre tid för kyparen att anddäktigt beskriva vad jag kommer att äta, än vad det sen tar för mig att äta upp det. Och då anstränger jag mig ändå för att äta långsamt. Man vill ju inte göra bort sig.

Varför är det överklassens mest löjliga aktiviteter som blivit poulärast i stugorna? Golf och gourmetfjantande. Det blir verkligen inte mindre fånigt för att alla håller på med det. Jag grämer mig över notan när jag själv betalar och skäms när någon annan gör det. Jag drömmer mig tillbaks till Libanon, under en kort period när det trevliga lilla landet fått vara ifred såpass länge att till och med jag vågade mig dit. Man satt i timtal och åt och konverserade. Då och då anade jag i ögonvrån en vit arm som langade fram någon ny läckerhet - utan att ta bort de gamla. På sin höjd knödde man ihop de halvätna faten för att få rum med ett till. Inga jädra föredrag om vad maten var. Inget trams. Bara mums.

Ett finare restaurangbesök idag liknar mest en nattvardsgång. Under rituella former serveras man nåt mycket litet som knastrar till och försvinner, alltmedan någon hävdar att man mer eller mindre ätit Gud. Och en slurk vin till det. Man kan ju lika gärna gå i kyrkan, där är det i alla fall gratis.

Jag vet inte varför det är så här. Det måste bero på könsmaktsordningen. Just det. Det är det det beror på. Manssamhället, helt enkelt. De försöker svälta mig och tömma min plånbok samtidigt så att jag inte ska orka kämpa mer, 365 dar om året, 24 timmar om dygnet. Så måste det vara.