Don't say my name

Hej Irène, har du tid Irène, en liten stund Irène? Det går mig verkligen på nerverna när folk säger ens namn ideligen. Inte bara telefonförsäljare , utan även alla de som av andra skäl vill skaffa sig makt över mig genom att överanvända mitt förnamn.

En gång var jag på ett (jobbigt) jobbmöte. Vi var kanske sex-sju anställda och två chefer. Jag blev kallad Irène minst tio gånger. Bara av cheferna och bara när jag hade synpunkter på något. Det var som om de försökte lugna ett ostyrigt barn, fast jag varken var ostyrig eller barn. Är jag rubbad? När jag träffade dem annars, när vi var glada och sams, då kallade de mig inte Irène hela tiden. Fast jag var precis lika mycket Irène då.

Jag brukar säga åt folk som kallar mig Per hela tiden, sa min vän Per. Det känns som det är en grej man gör liksom nedåt! Det är en, han kommer in på mitt rum och säger ”Hej, Per.” Och det är bara jag där. Hur fånigt som helst!

Slutsats: Är jag rubbad är jag i alla fall inte ensam om det. Jag har funderat på varför det känns sådär. Är det nåt som hänger kvar sen tiden före du-reformen? En tid som jag visserligen aldrig upplevt, du-reformen är ungefär lika gammal som jag...men ändå, saker hänger kvar. Patron sa Johan till drängen, men Johan sa patron till patron, typ. Är det därför jag känner mig nedtryckt? Är det därför de irenar mig hela tiden? För att påminna om att de är över?

”Äsch. De har gått på kurs!” Det var Tuijas spontana kommentar. De får lära sig på kursen att folk blir glada om man säger deras namn, att de känner sig sedda och får förtroende. Suck.

Hur ska man få ha sitt namn ifred? Det finns folkslag som har ett namn som används till vardags, och ett hemligt, det sanna namnet, som bara de allra närmaste vet om. Jag skulle behöva ett sånt, ett hemligt namn som bara såna som viskar i mitt öra får viska i mitt öra, ett som inga chefer eller telefonförsäljare tafsat och snafsat på.

Frågan är hur jag ska hitta ett privat namn som också känns privat. Det tar ju ett tag att gå in ett nytt namn, kan jag tänka mig. Jag rotar i minnet. Det enda jag kommer på är Stumpatutt-pulsigumsan, som min mamma kallade mig när jag var liten. (Och som jag fasade för att hon skulle råka säga när kompisarna hörde) Stumpatutt-pulsigumsan. Hm. Det kan kanske vara lite kvistigt att lära sig uttala. Till och med för en telefonförsäljare…

Ha! Nu fick jag en bättre idé! Jag byter helt enkelt förnamn till Stumpatutt-pulsigumsan och behåller Irène för privatbruk. Genialt. Jag skulle vilja se den chef som klarar av att lägga huvudet på sned och säga nåt i stil med ”Men Stumpatutt-pulsigumsan ...det här är helt enligt gällande avtal.” Klarar de det utan att garva kan jag nästan unna dem att de gör mig till dagisbarn. Eller telefonförsäljarna: ”Med det här abonnemanget, Stumpatutt-pulsigumsan, ringer du gratis BÅDE helger och kvällar!”

Bara mina föräldrar får i fortsättningen kalla mig Irène. Det är inte mer än rätt. Det var trots allt de som hittade på det.